När hamnar man rätt?

Det är lite snopet att komma till F&S för att upptäcka att passet är fulltecknat. Snopet är rätta ordet.
Gick hem och testade snordyra hårprodukter istället. När håret hade torkat - vilket alltid går jättefort för mitt hår är supertunt - gick jag på promenix i Hagaparken istället eller rättare sagt Bellevueparken. Har hittat en kors & tvärs-rutt över kullen lite hit & dit som gör att man lägger ned lagom mycket tid och får en uppförsbacke också. Ute är det som väntat friskt och folk motionerar i olika konstellationer. Överallt såg man spår efter kraftiga vindar. Små till halvstora grenar låg utströdda på stigen i parken.
Väl hemma efter värmande ärtsoppa (jättebra snabbmat tycker jag) försöker jag färga ögonbrynen men medlet tar dåligt. Undrar om det kan bli för gammalt?
Nackdelarna med att vara rödhårig är faktiskt många. Inte bara mesiga ögonbryn och osynliga ögonfransar. Jag hatade det när jag var liten. På 80-talet skulle man vara brun inte röd och fräknig.
Men jag har aldrig varit rätt. Bara fel och det om man går efter nån sorts standard som jag inte själv har varit med att fastställa.
Det låter så heroiskt i böckernas värld när hjältinnan är rödhårig. Man framställer henne med hetsigt temprament och det som något vackert att beundra. Sanningen är tvärtom.
Jag undrar om folk skriker på Yttre Hebriderna?
Ja, vilken färg jag nu än sätter i håret och tror mig när jag säger att alla möjliga tuber har tryckts ut i huvudet på mig - så är jag rödhårig inifrån och ut. Så det är bara att kapitulera vilket jag på somliga sätt redan har gjort, för länge sedan. Och till min stora glädje: att sola har för en gångs skull blivit omodernt.
Jag kanske helt enkelt var före min tid.
Fast det spelar ingen roll om man är före eller efter - man är lika fel ändå.
Den stora frågan är spelar det någon roll. Nej, egentligen inte om man uttrycker sig politiskt korrekt men nog fan gör det det i alla fall!
Det skulle bara vara lite trevligt att vara rätt någon gång i sitt liv.