Filmskaparens dilemma

Märkligt hur vissa dyker upp i drömmar. Igår natt fladdrade skådisen Seth Green (se ovan) in i min hjärna. En småsöt, rolig snubbe som brukar vara med i typ highschoolfilmer och komedier bl a "Ratrace", om du har sett den. Varför han behagar snurra runt i hjärnan är inget jag förstår mig på. Ointressant, really.

En av de mest märkliga rollbesättningar jag har sett i en film så här på rak arm är Angelina Jolie i "Alexander", där hon ska spela Alexanders mamma. Och Alex själv spelas av Colin Farell. Han går mest omkring med pannan i djupa veck. Nåväl. Båda rollbestättnningarna är ju helt enkelt opassande. Jag vet inte vad Oliver Stone tänkte på, han som brukar göra bra film. Gedigen hantverkare om du så vill.

Det är inte bara bristen på skådistalang som stör. Deras utseende passar inte i en historisk film. För det är ju så att vissa har ett utseende som ser så modernt ut. Må vara att ligger i våra ögon att verkligenheten ser helt annorlunda ut egentligen.

Vår bild av svunnen tid är inte nödvändigtvis den samma som det var då det begav sig. Vilket säger sig självt.

Vi vill se en film där kläder och ting är patinerade, slitna, bruna, avskavda, använda. Rena, klara färger få oss att tänka Buttericks i värsta fall, nysydda kläder till ett SCA(medeltids)-event i bästa fall.

För vanligt folk var livet patinerat. Förmodligen ägde man de kläder man hade på kroppen med eventuellt ett ombyte. De blev slitna, skitiga och ihoplappade.

För mig är en film värt pengar och tid om det ser bra ut. Slitet och skitigt så jag nästan kan känna svettlukten nypa i näsan. När tänder är trasiga, gula och utdragna. Det ger en verklighetstrogen känsla helt enkelt.

Nästa gång du besöker Vasamuseet (och har du inte gjort det så är det dags) betänk följande: när skeppet seglade ut var träet ljust och alla dekorationer målade i klara, bjärta färger med massor av gulddetaljer. Så konstigt det hade sett ut. Titta! En båt köpt på Buttericks!

Brukar tänka på det här de gånger jag ser film från romartiden. En klassisk scen från gladiatorarenan brukar finnas med där kejsaren väljer att benåda eller döma den dödande stöten - tummen upp eller tummen ned.

Jag är ingen historiker men nördar har låtit mig förstå att tummen upp lär ha betytt att ta död på karl' och inte som i vår sinnevärld bespara honom livet.

Jag tror inte den scenen fungerar om den skall visas på ett autentiskt sätt.

Och det är där film tar sig vissa friheter.

Men ibland tycker jag att utbroderandet kan vara helt enkelt onödig och märklig till och med. Varför allt som oftast en visuell idé får dominera en verklighet.

Filmskaparens dilemma.

...men hur kändisar klottrar när de snackar i telefonen är väl ointressant om nåt!

Choklad - men inte varje dag

Jag undrar hur det går till när de bestämmer nya glassmaker eller chokladvarianter på Marabou?
Sitter de kostymklädda runt konferensbordet, dricker vichyvatten och spånar? Sitter en särskild smakutvecklargrupp på ett konferenscenter en bit utanför stan och funderar ut vad som är nästa smak?
Man har testgrupper, avsmakargrupper, tyckargrupper. Får man vara med?
Marabou har en nonstopchoklad ute nu. Tämligen ny. Deras dajm... förlåt daimchoklad är ju super god. Testa om du inte redan har.
Nu är det utskrivardags. Printarna måste torka tills imorgon. Då ska jag gå och visa pärm och mina nya jobb måste in i pärmen. Upp tidigt med andra ord.
Håll tummarna om du har några. Vill bara gör klart detta och återvända till "Rome". Har jobbat hela dagen (stackars dig då) och stått alltsom allt i två timmar på tunnelbanan så foten mår inte så bra.

Våt ylle och ränkspel

Det enda vettiga på TV4 är Malous program, t ex idag handlade det om klassresor, inte bara klass utan gränsöverskridning i största allmänhet. Jätteintressant. Och jag tänker inte med mitt bristande intellekt (haha) sammanfatta vad som blev sagt.
Det som är riktigt dåligt på TV4 är sångarna i orkestern i "Let´s dance". I Sverige finns massor av Duktiga Sångare/Sångerskor som inte blir artiser med stort A. Därför är det mig obegripligt att två så bleka stämmor är kontrakterade på ett exponerande jobb. Allt låter taffligt, tyvärr. Annars brukar inte jag var en polis i såna här sammanhang. Svaga röster väger upp med känsla och engagemang när annat brister. Men en vokalist som bara skall vara ett eko av andras insatser, på han eller henne ställs det andra krav. I min bok i alla fall.
Nåja.
Man kan byta kanal!
Så är det ju. Det som inte passar, det som irriterar än i livet kan bytas ut och förändras. Men några åsikter vill man ändå strö omkring sig. Det ligger i vår natur.
Kör ett nytt varv i serien "Rome". Så totalt välskriven och spännande och mustig soppa. Undrar parallellt varför man nästan aldrig lyckas göra en lika intrikat anrättning när man skall berätta en historia från medeltiden. Mellan romariket och Elizabetanskt 1500-tal sprider gycklartillvaron ut sig. Då är det bara våt ylle, fagra kvinnor som skall räddas för att sedan lägras, murar som skall raseras och tornerspel som skall bevistas.
Det måste ju ha varit nåt däremellan?
Beror det på sagor? Är det sagornas fel? Robin Hood, Ivanhoe och Lejonhjärta? Sir Walter Scott och Tolkien? Är det dem vi ska skälla på?
Jag efterlyser en 10-13 delars serie baserat på "Pillars of the earth" eller ännu hellre, när jag ändå önskar menar jag, en historia jag inte vet något om.
Idag skall jag till teatern för fotografering. Det innebär stor kreativitet. Megakul och huvudet kommer att vara urblåst efteråt.
Crash, bang, boom i säng med katt & Rome del 9.

Boktips!

Från att bli anklagad att vara dum i huvudet till att nästan bli erbjuden en flaska vin och sträcklyssna på Chicago 17 (en sann klassiker i västkust-sammanhang) - det kallar jag för utveckling och underhållning! Ett gott skratt så här på söndagen. Men innan jag kan ägna Steve Lukather & the grabs någon tid måste jag återgå till fotojobbet som måste göras klart. Gärna idag innan kvällspasset.
Innan dess hinner jag med några ord om boken jag läser: "Labyrinten" av Kate Mosse. Fantastiskt spännande bok som hoppar mellan nutid och medeltid. Det är arekologi, franska inrikeskorståg, katarer, kättare, graalen och hemliga sällskap. Det är välskrivet, mystiskt och får Dan Browns skrivna alster att framstå som en sjätte klassares uppsats i ämnet.
Är du bara remotly (älskar det ordet - osäker på stavning tror att det är rätt med det irriterar väl inte nån, säg?) intresserad av dylikt innehåll, rekommenderas boken varmt. Kostar 76 kronor på Adlibris.
Mycket nöje!

Brevskrivning och andra kommunikationer

Långt innan mail, sms, facebook och blogg var jag en oerhört flitig brevskriverska. Det märkte jag om inte annat i somras när jag plöjde igenom eller sorterade igenom (kastaochspara) när vi röjde mammas hus. Jag skrev och fick svar. Jag fick brev och jag svarade. Undra hur mycket pengar i frimärke? Nåväl.
Idag har jag faktiskt kvar en brevvän, vilket inte många har. Det är en brevvän som jag träffar också, ibland blir det hos mig, ibland hos henne. Vi hörs via mail också om det är brådskande.
Det är jättemysigt att få brev från henne! Man öppnar och tittar in i en värld som inte är ens egen. Det är skönt att läsa om saker som jag egentligen inte förstår eller kan säga något initierat om. Jag lyssnar men förväntas inte reagera där och då. Det kan lätt bli krystat i det verkliga livet. Så i brev berättar vi sånt som också inte är så intressant eller sånt som förväntas ett svar eller reaktion, nåt man bara vill berätta. Man kan tjata utan risk! Det är i brev man kan "skriva av sig" om något tekniskt runt sitt jobb, en häftig men ointressant dröm, studier etc etc.
Vi har också flera pågående diskussioner som seglar upp då och då.
Så kan jag känna med bloggandet. Jag förväntar mig inte att någon skall tycka att en slapp eftermiddag, där jag somnar framför TV eller mina lovord över min katt är varken intressant eller nåt att fästa sig vid. Det är ett enda penseldrag bland flera som bildar i alla fall en liten tavla (plattityd) som talar om vem jag är, vad jag gör, vad som går genom huvudet på mig.
Det faller läsaren fritt att skumma och leta fritt efter nåt att suga på eller irritera sig över.
Därför tycker jag lite synd och Yah-man och hans "musikkännar vänner" när det förmodligen finns så lite i min blogg som passar hans intresse.
Därmed inte sagt att han alls läser den.
Tillsist: det är svårt att odla brevskrivning för det krävs ungefär lika mycket engagemang frn båda håll annars dör den typen av kommunikation och övergår till något annat verktyg.

Priviligerad

Det blev übersent igår. Jag och journalist C åkte iväg till Strängnäs på reportagejobb. Det var mörkt, inte helt kallt men halvruggigt att ge sig av på jobb när alla andra står i startgroparna för helgmys, fest eller bara lägenhetsvärme.
Först körde vi vilse. Enirobeskrivningarna stämde inte riktigt överens med verkligheten. Om man säger så. Strängnäs är också rondellernas stad och bara det kan förvirra.
Men så roligt vi hade! Totalt priviligerade konstaterade vi sedan på vägen hem.
I Strängnäs, på torget står en kaffevagn ditrullad av en äldre man Torkel och hans vänner. Varje fredag, spelar ingen roll temperatur eller nederbörd står de där mellan elva och halv ett ungefär och förser nattvandrare med kaffe, te, kakor och några ord på vägen. Detta har de hållit på med i tolv års tid!
Kaffet värmer, kakor stillar lite festarhunger men framför allt - det finns vuxna människor ute på stan som vill andra människor väl.
Å, vilka mysiga och söta människor som kom fram till vagnen. Det var nästan så att man hade lust att starta en ungdomsgård. Haja?!
Men att rulla in en liknande i några Stockholmsmiljöer hade jag absolut inte velat. Att bara följa med på reportage att ökat min oro för min hälsa och min kamerautrustning. Faktiskt. Jag är rädd för sånt, jag är ingen krigsfotograf. Jag är heller ingen Janne Josefsson-fotograf. Den typen av step out of your comfort-zone är inget för mig. Lika lite som om jag skulle åka slalom. Inte i detta liv!
Förnöjdsamma åkte vi sedan hemmåt i natten utan David Lynch-liknande händelser utmed vägen.
Ha kul och få betalt...

En välförtjänt slapp eftermiddag

Ordningen är återställd. En viss ordning i alla fall. Sträcker ut benen på sängen och vi somnar tätt ihop där vi ligger och ser på konståkning. Jag tittar men slocknar. Hör klassisk musik genom sömnslöjan.
Hinner se guldmedaljörernas uppvisning? Inte helt klart vad jag tittade på men vilket program, vilka vackra kläder, vilken elegans och säkerhet.
När jag var liten var det höjdpunkten i TV-tablån: konståkning, sportlovsmatinéer och schlagerfestival. Kommer ni ihåg Irina Rodnina och hennes Alexej nånting-ov? De vann hela tiden. Jag undrade varför Sverige aldrig lyckades. Vi fick inte ens rösta!
Idag ser poängen annorlunda ut. Borta är den klassiska raden i skärmens nedrekant 4.7, 4.6 och 5.0!
En viss del av spänningen försvinner därför.
Så sitter de sedan i båset och andas med djupa, flämtande andetag. Förstå vilken kondis de har men hajja hur ofattbart energikrävande det måste vara att härja runt i rinken när de långt efteråt höjer bröstkorgen i tunga andetag.

***

På nyheterna i morse pratade man om nån åldringsavdelning där man hade en minigris som allmänt gossedjur för gamlingarna. De får det att låta som nån nyhet att människan mår bättre i kontakt med djur: katter, hundar, hästar, minigrisar. Det är då ingen nyhet för mig!

Sliskiga boken

Åh, jag har fått en follower som läser min blogg eller så googlar Yah-man konstant på the slick book och skriver sina kommentarer. Den nyaste var lite mer soft i kanterna och hävdade inte denna gång att jag var dum i huvudet. Tack. Till honom ska jag i alla fall säga att: häng kvar - jag ska lista mina favvisar i genren. Vi kanske har nåt gemensamt. Ackorden du skrev är inte så pjåkiga faktiskt. Särskilt maj-ackord har en vemodig & melankolisk flair som jag gillar.
Och. Med the slick book (kanske jag ska förtydliga) syftade jag inte på - glömde faktiskt bort själva boken - notboken, utan en samlingsskiva. FAST det spelar mindre roll (boken är tjock, omfattande och mer jazzig vill jag minnas). Men jag tyckte Airplay var alldeles för sliskiga även då det begav sig. De förstod jag mig aldrig på. Jag sa det högt utan att bli lynchad!
Pingstvänner=västkustpop gäller dock fortfarande. Inget moln över vännerna. De gillar sånt. Som söderkids gillar indie. Hand i hand.
Återkommer som sagt. Jätteroligt ämne!

Irländsk musik och Hothouse flowers

I början av 90-talet (redan i slutet av 80-talet) var den irländska popmusiken kanske som allra störst. Band utanför Ön blev inspirerade av det irländska stuket. Man har väl U2 att tacka för det. De har ju satt sin prägel på hela musikbranschen. Men det fanns ju andra band: Hothouse Flowers som var en personlig favorit. Sångaren... vilken genuin hippie! Såg dem live på konserthuset den 10 september 1990. Satt längst fram i mitten med Marianne och Helene. Jag & Marianne var knäckt i två veckor efteråt. Helene vet jag inte. Det var liksom svårt att veta med henne.
Men i alla fall - under den här perioden seglade det upp ett lokalt Stockholmsband som hette Bang the drum, en svensk-irländsk konstellation. De spelades lite på radion, jag sprang och köpte skivan. Emellanåt lyssnar jag på dem senast nu. Men gud vad hände med dem? Ja, vad hände med hela den irländska musikvurmen?
Tja, The Corrs satte in stöten, sliskade till det hela. Riverdance fick lite finlandsfärja över sig. Och innan Eurovision blev kult och gick in i en annan fas, hann irländsk musik sätta sin prägel även där. Men folkmusikstuket tog ett stort kliv tillbaka. Och irländsk musik hämnade därför lite i kylan kan man säga. Inte hippt längre. Not at all. Det tvärdog i den här delen av världen.
In i mitten av 90-talet snurrade det runt ett coverband på pubarna i stan som hette Raggle Taggle Gypsies. Apsnygga killar med halvlångt hår, resande irländska hippiegrabbar som tja, det var ju några SCA-brudar som satt i publiken och flämtade.
Googlar på namnet men hamnar någon annanstans. Namnet verkar vara taget från en känd sång så det finns andra band som har plockat upp det.
Vad som hände de där snyggisarna som körde U2, Hothouse och annat irländskt vette gudarna. De kanske klippte sig och skaffade ett programmerarjobb i Dublin.
Eller så sitter de slitna på en barstol nånstans i Europa och skrålar "Whiskey in the jar".

Ecco, stålar och stekare

Umberto "Rosens namn" Ecco gästar Malou TV. Man pratar om kärleken till böcker och litteratur, om varför de skrivna ordet är ett sånt sprängstoff. För ovanlighetens skull tar inte intervjun fart. Jag funderar varför han är inbjuden för att samtala om en bok som är 20-25 år gammal. Mannen har gjort flera omskrivna böcker sedan dess som knappt nämns.
Fast andra saker sipprar fram. Till exempel att karln har 30 000 böcker hemma i lägenheten men äger 50 000 samanlagt. Att han är med i nån frimuraraktig orden för bibliofiler - vi är galna. The mild madness.
Jag får god känsla av karln.
På tal om madness: en ny musical har premiär i helgen "Dr Jekyll och Mr Hyde". För första gången är en musikal barnförbjuden! Man blir ju lite sugen... Vilka effekter har de hittat på? Mitt musikalintresse stendog efter "Hair" och "Jesus Christ Superstar".
Älskade det gotiska 1800-tals temat när jag var liten. Edgar Allan Poe är en annan favorit. Gissa om valven i Edinburgh är right up my alley.
Vidare. En dam som jag tidigare (långt tidigare) har haft fördomar mot (erkänner!) är Linda Lampenius, violinisten från Finland. Jag har ändrat helt uppfattning om henne. Hon verkar vara en varm och snäll tjej med lagomt mycket skinn på näsan.
Temat för denna vecka har varit att vara rik och alla ingångar runt det ämnet. Intressant verkligen. Man har pratat med trissmiljonärer - dels dem som har satt sprätt på allt och dels dem som har puttrat på med sina vanliga liv. I Sverige är det senare vanligare. I England till exempel får man frispel och köper slott för pengarna och vill verkligen köra klassresan fullt ut.
Tror du att det beror på Jante att detta inte sker i Sverige?
Det gör inte jag. Att köpa slott och andra hysteriskt lyxiga saker kan ju inte vara målet i sig.
Jag tror snarare eller jag vill tror att det finns en grundtrygghet i det svenska kynnet som yttrar sig på det här viset.
En kompis sa till mig en gång att skulle man vinna en ofantlig stor summa pengar typ 50 miljoner, förändras livet, det blir konsekvenser om man helt lämnar sin typ av livsstil.
För vem av dina vänner kan hänga med på dina shoppingturer om det skiljer 50 miljoner mellan er? Antingen får du bjuda eller...
Det går en stund sedan faller allt.
Men det är inte Jante. Inte alls.
Det är samma kraft som du tittar dig i spegeln och är inte nöjd med vad du ser. Små korrigeringar i all ära men du skulle inte vilja vakna upp en dag och inte känna igen dig alls.
Jag tror att det är samma sak med din livsstil efter en storvinst. Det bör fortsätta med små korrigeringar om det finns behov till det men stora operationer är inte av godo i förlängningen.
Men det behöver inte vara 50 miljoner som sätter stopp för umgänge.
En killkompis berättade för mig att han umgicks med två killpolare regelbundet. Han själv var först arbetslös sedan hade han ett lågavlönat arbete. De andra två hade bättre jobb och därmed bättre betalt.
När de skulle umgås skedde mötena alltid på krogen eller puben. Det gick en stund för min kompis men han kände hela tiden att jag har inte råd med det här. Ofta fick han backa med tom ficka, varpå de andra två snubbarna sa: vi bjuder dig.
Det gick en stund.
Men sen var det stopp.
"Kan ni inte ses på annat vis" försökte jag tipsa min kompis om. Men de andra två ville inte det, att sitta hemma och mysa emellanåt, äta, dricka McEwans och titta TV. Det var tydligen uteslutet. Så mig veterligt föll det liksom ihop lite av sig själv. Som jag blev berättad.
Och nu som sagt pratar vi inga miljoner.
I dag är det fredag. I Stockholm sjuder nattliv och ny krog/uteställe öppnar "ett stenkast" från Stureplan. As if I care. Linda Lampenius hatar Stureplan-stuket. Heja Linda!
För två år sedan fick jag klart för mig mig vad "ett helrör" betyder. Jag vet fortfarande inte bakgrundsbetydelsen till ordet "stekare". Någon?

The return of the medieval mug

Maria berättade att hon har varit på en mysig weekend till Uruguay med Claudio. De hälsade på någon kompis som är rik och har ett glassigt hus vid havet. Miljonersvilla. Hon säger mest på skämt: nu vet jag hur det känns att vara fattig. Allt i jämförelse med dem hon träffade.
Ni vet så där fel som man kan känna sig när alla på festen har välskrädda designerklänningar och själv har du en tunika från Indiska, inköpt 1992.
Men allt är ju relativt. Riktigt hungrig har man aldrig varit med tanke på de som svälter. Om man säger så.
På samma vis slänger vi oss med ordet och diagnosen deprimerad. Det är förmätet att säga att man är deprimerad, det är ett hån mot dem som är det.
Lite deppig emellanåt kan vi alla vara, mer eller mindre melakoliska eller vemodiga men deprimerade är det få av oss som egentligen är.
Liksom fattiga.
Eller hungriga.
(Jag är varken fattig, deprimerad eller hungrig. Inte heller har jag ac/dc men jag är förmodligen lite ohyfsad.)
På samma vis tror jag att vi stämplar ungar och säger slarvigt och populistiskt att de har bokstavskombinationer när det är bara brist på hyfs och fostran.
Min syrra som är lärare möter detta fenomen ideligen.
Om fem minuter börjar "Damages". Stenhårda, cyniska Glenn Close försöker möblera inom rättsvärlden med skiftande framgångar. För det mesta är hon steget före.
Saknar Rödluvan djupt och innerligt. Det är som lite mer päls att hålla i, trots tussarna som flyger av när hon tokspringer om kvällen.

Stalker

Stans alla art directors har flyttat på sig ett varv igen. Man får stalka rätt på dem. En gammal, gammal kontakt som levererade Martin Stenmarck åt mig sitter på en post som har kommit min väg. Han ringer vi imorgon.
ICA Kurirens ringer tillbaka från Alperna, vi ska höras nästa vecka. Och några andra möten är bokade. Samma gamla tidningar, nya ansikten. Så är det att vara frilans.
Nu var det ett tag sedan sist - man visade pärm alltså. Går igenom mina pärmar och inser att här måste uppdateras. Ligger efter så det skriker om det. Men ser med glädje - det har inte varit någon nyhet - att jag inte har gjort uppdateringarna delvis på grund av mycket fotojobb!
Alla ägg kan inte skramla i samm korg. Gammalt djungelordspråk. Man måste sprida sina gracer på olika redaktioner.
Nu ladda kameran inför imorgon.
Maria ringde. Tjugofem varma grader i BA. Här är det fem.

Vykort, frys och en baby

Ett julkort adresserat moi har varit på dift på grund av felaktigt postnummer. Elénor håller Posten igång med troget julkortsskickande. Undrar om hon är den ende i sitt slag? Posten måste ha fått sådana stora förluster efter sms, msn, mail, Facebook och datorer. Inte underligt om nedskärningar är nödvändiga.
Det är ju så - när det samhälliga livet förändras av stora eller små orsaker, påverkar det ned i leden där vi vanliga står.
Tänker på yrkesgrupper som blir överflödiga efter utveckling. Om vi spolar tillbaka bandet lite. Männen som levererade stora isblock förr i tiden kan inte ha blivit särskilt glada eller i alla fall känt delade känslor när kylskåp och frysar blev nåt för gemene man. Mamma och pappa jublade i alla fall. De hängde ut maten utanför fönstret. I dag hänger paraboler.
Elénor må bra och det gör resten av hennes lilla familj. Pojken käkar och växer och likt en Hollywood-stjärna har hon rasat i vikt efter amningen. En mängd nyblivna mammor roterar av irritation, I am sure!
Det var nog bra att julkortet kom på sniskan. Nu fick jag lite mer tid att ta itu med ett länge efterlängtat telefonsamtal till henne. Även det i vykortsform. Bäbben skulle visst äta lunch.
Annars är vykort bra. Vykortsfika är underskattat. Idag slänger vi iväg nåt sms eller en rad på msn för att höra av oss i väntan på Det Stora Mötet med middag eller massor av timmar. Jag och Eva myntade begreppet vykortsfika efter "en snabbis" (får man säga så utan att det blir snuskigt?) på Petterssons eller Perssons ellernåt vid Skanstull.
Bättre flera vykort än ett brev som aldrig kommer!
Hon berättade på telefonen idag om en arbetsmässigt kompakt höst men att hon hade läst min blogg flitigt. Det finns en klurighet med bloggandet.
"Jag har aldrig haft så mycket koll på vad som händer i ditt liv och vad du tänker på" berättade hon. Jo, att man har koll på personen, vet vad som händer att behovet att träffas in real life krymper.
Nu är det inte så att vi någonsin har haft så tät kontakt (kvalitet men inte kvantitet) utanför jobbet - vi jobbade ju ihop i flera år och sågs dagligen.
Denna risk att inte ses ser jag inte som anledning till att sluta skriva. Jag skriver för det är så himla kul. Jag har tid just nu och det har alltid funnits ett behov hos mig att skriva. Men vanlig dagbok passar inte mig. Det här passar mig bättre! Som en liten ständigt uppdaterad hemsida som det står folk fritt att läsa, bevista och begrunna och kanske reta upp sig på. Tänker på "The slick book"-inlägget. Jätteroligt by the way!
En annan vän ringer med jobbfråga. Tyvärr kunde jag inte vara henne behjälplig och jag avskyr sånt. Det är en härlig känsla att kunna klura ut var i Duka-butiken glaset finns som man behöver. Brorsan har en sån känsla också. han kan typ allt utom datorer & inte riktigt superduktig på TV-installation (han kan ha blivit bättre) detta gör honom frustrerad.
Jag minns när det var tjorv med mammas parabol, dosan, kortet ellervaddetnukundevara och man ringde bortöver träsket och sa med vän stämma att när du har tid så...
Men han älgade i väg i merscan och ville Lösa Problemet bums. Det var ju så att det inte alltid gick men för det mesta.
Han tror sig för lågt om TV-apparater och installationer. Fast who can blame him? Instruktionsböcker är i regel riktigt uruselt skrivna.
Snart blir han nog haj på datorer. "Bara man kan titta på youtube" säger han. Wow, tänker man han har ju kommit en bit.
Det är nog bilar som han ska titta på. Skulle tro det.
Avslutar (måste göra nåt vettigt!!!) med en länk till ett intressant rep jag fick skickat av Isabella som trampar runt i Paris, det lilla stycket!
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_799427.svd

Luft och vatten

Mitt kylskåp fick frispel igår natt. brummelibrum. Låg där och kunde inte sova av diverse anledningar. Upptäckte tre saker: fläkten var inte på, kylskåpet=tokfnatt och uteblivet toabesök. Tigger-trasan som han ibland kallas var tyst som en mus. Rullade ihop sig till en silkeslen bulle på kudden bredvid. Han pep inte ens när jag bankade i kylskåpet.
Tillsut blev det apotekets gula öronproppar som räddade de sista timmarna. Tog en stund att komma på deras existens. Har inte använt dem sedan grannen lugnade ned sig och det var ju ett tag sedan tackochlov!
Märkte tröttheten i armar och ben på gympan fast det i övrigt gick bra, om någon undrar. Gympaledaren på torsdagar är så petit och liten, hon flyger runt på golvet som en lätt fjäder och när man ser henne tänker i alla fall jag: det ser så lätt ut, hon tar inte ens i golvet, flyger, glider fram. Det måste var otroligt härligt att springa med sådan lätthet i gumpen. Hennes kondition måste närma sig en elitidtrottare. Som det ser ut från mitt tröga håll.
Hon har bra musik också. Noggrannt utvald till rörelserna. Har upptäckt att rock passar bättre till F&S än R'n'B. Är otroligt medveten om att jag föredrar det första alternativet så jag är väl inte rätt person att uttala mig i den saken.
Rätt musik skjutsar liksom iväg en i rörelsen. Om det kan man vara överens.
I vilket fall som gjorde jag det stora misstaget att lalla iväg utan att grunda med tillräckligt mycket vätska. Det var nog det som var det stora felet.
Vatten, källan till allt gott.
En annan sak: väderomslag! Den bistra kylan som har hållit ett litet fast grepp om tillvaron de senaste dagarna har släppt. Stiger ut ur lokalen vid Sveavägen, tar ett djupt andetag och tänker: så symboliskt. Så skönt. Av med kläder som skaver.
Luft och vatten.
Eld och jord.
Fast nu är det luft och vatten.

The slick book går fetbort!

Jag letade ett gammalt inlägg i min blogg vilket var svårare än jag trodde. Men i jakten på detta snubblade jag över anonyma kommentarer (helt i sin ordning) som kommer från Världen Utanför. Jag hade skrivit om The Slick Book och västkustmusik.

Yah-man sa...
Haha! Det du skrev om Slick Book... fan vad tragiskt! Snacka om att sakna förmåga att uppfatta nyanser i musik! "sånt som pingstvänner går igång på"... :D Du verkar ju inte klok. Det som är bra är att jag har skickat länken till din blogg till alla musik-kännare jag känner. Shit vad roligt vi kommer att ha.Slick Book = facit för bra musik.

Ja, alla har ju sin rätt till åsikter. Det som är lite intressant med det här inlägget att faktiskt någon utanför min vänskapskrets som läser bloggen - hur dom nu hittade hit.
Det som är mest intressant är att Yah-man och hans likar uppfattar mitt lilla påhopp på västkust som att jag saknar förmåga att uppfatta nyanser i musik. Fast å andra sidan kan han ju inte veta hur stor fan jag var av det en gång på 80-talet. Och hur mycket jag kan/kunde i ämnet. He he.
Det som är allra intressantast är att han har skickat länken till alla sina musik-kännarkompisar. I tremble and shake. Och där har vi pudelns kärna.
Det fanns nämligen ett drag av självgodhet bland dem som diggade den här musiken dådetbegavsig. En sorts übermenschen-attityd mot resten av musikvärlden. En snobbism om så vill. Kanske sprunget ur ett självhävdelsebehov ty denna musik blev aldrig rumsren bland De Andra Snobbarna - musikjournalisterna.
Vi har ju alla drag av detta - att tro att vår uppfattning och vår åsikt är Sanningen. Att det som övriga världen gillar är trams och att vi, vår goda, delikata smak är allrådande.
Så här tjugo år senare hör jag duktiga musiker men ointressant musik.
Lite som amerikansk actionrulle med massor av tekniska lösningar men dåligt manus. Emellanåt uruselt.
Det var allt.
Men jag hoppas "de" ledsnade snart och fann min blogg luta åt ett håll som inte föll dem i smaken.
Over and out. Man kan säga att jag är trött in i märgen.

Over and out

Det känns lite lyxigt att gå på salong bara för att få sig en hårinpackning. Men det var det värt. Det känns mjukare och friskare - eller inbillar jag mig?
Storhandlade på Lidl men det blev cirka hälften av vad jag borde. Man ska ju orka bära hem det till lägenheten också.
På TV visade de den gamla Ivanhoe, den som inspirerade den fantastiske Dick Harrison till att bli Sveriges bästa historiker. Såg en snutt medan jag åt min lunch och kunde konstatera att den var bättre än 1982 års upplaga. Fast männen var snyggare i den. Frillorna från 50-talets uppfattning om medeltid var inte att leka med. När jag var liten och såg den med min mamma, kommer jag ihåg särskilt en scen på tornerplatsen. När Ivanhoe väljer Rowena som Queen of love and beauty framför Rebecca. Jag såg hennes min och frågade mamma hon sa: hon är svartsjuk. Länge trodde jag att alla mörkhåriga kvinnor var svartsjuka på blondiner. Jag förstod inte ordets innebörd. Förknippade det med färgen på håret.
Fast det kanske är sant. Att dark ladies är avundsjuka på blondiner. Och när jag växte upp ville ingen vara rödhårig!
Vi vill alltid vara nåt annat än vad vi är. Livet är hårt och orättvist. Eller rättvist om man har ett mycket, mycket längre perspektiv. Eoner typ.

Träffade min granne, blev inbjuden på fika. Det var ett tag sedan. Långt innan min resa för att vara exakt. Jag kommer in i lägenheten och undrar var hennes Maja (katt) har tagit vägen. Hon blev sjuk och dog av ålderdom i november svarade hon.
De kommer och går de små liven. Bävar när det händer igen. Hoppas på dröjsmål den här gången.
Verkligen.
Borde fixa något att äta men tappade matlusten helt efter dagens mailskörd trots en trevlig dag i övrigt. Det finns liksom inga förmildrande...

"The lord tells me he will get me out of this mess but he is pretty sure your fucked".
Kommer ihåg att det fanns en bok med filmcitat på Designtorget en gång i tiden. Jag undrar om den finns kvar.
Det är så trevlig att strö citat runt i kring sig när de egna orden tryter, vilket händer alltför ofta. Fast allt finns ju på nätet - har jag hört.
Har du googlat på dig själv? Känt citat från nån jag känner: (jo, jag har faktiskt kompisar!) om du inte finns på nätet, så finns du inte.
Å, det var längesedan man gick till bokhandeln Hedengrens vid Stureplan (finns inte längre). Nere i källaren fanns det massor av trevlig filmlitteratur. Man tog en bok och satte sig i det där runda rummet i mitten och bläddrade lite förstrött i nåt aktuellt. Det var där jag köpte manuset till Glenn Close-filmen "Farligt begär". Det var där jag köpte "Pride and Prejudice"- på engelska. Läste hela boken högt för det vackra, poetiska språket.
Lät inte så bra med min darriga stämma men Jane Austen - vilken författarinna!
Vet ni att när jag var i Bath första gången och åkte på rundtur och man pratade om "the famous novellist Jane Austen" visste jag inte vem hon var! Det var innan alla fantastiska filmatiseringar slog till i TV- och filmvärlden. Nu har man till och med gjort en film om henne.
Snart är den här dagen till ända och det kan ju lika bra vara det. Imorgon är en ny med andra möjligheter.
Ibland önskar man att vissa saker var ogjorda. Ibland spelar det liksom ingen roll. Tror inte en sekund på när kändisar svarar på frågan om det finns aspekter i deras liv som de ångrar. Men bara för att det väljer att säga att de inget ångrar så gör de säkert det i alla fall- precis som alla andra. Det står dem fritt att svara på frågor hur de finner för gott. Ibland handlar det om skydd. Och är det nåt kändisar måste tänka på är det att täppa igen alla hål där journalister smiter in.
Hm.
Jag är ingen kändis. Tack och lov! Vilka smarriga historier och plasskelett ni skulle kunna komma dragandes med. Ni har säkert någon bild på mig där jag ser ovanligt ful ut, med någon konstig min eller fem dubbelhakor.
Står hellre bakom än framför - om man säger så.
Over and out.
Matlusten är tydligen tillbaka!

Heath Ledger är död!

Vaknar till nyheterna: skådisen och supersötnosen Heath Ledger har hittats död i sin Manhattan-lägenhet. Man vet inte dödsorsaken ännu men det spekuleras som vanligt.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1681534.ab
han verkar inte ha varit världens lyckligaste - om man säger så. Och jag som trodde han var happily ever after-gift med sin Michelle. de hade barn ihop.
Jaha.
Såg andra filmen av Bridget Jones. Fan, vad den sög. Har för mig att jag har sett den men inte en ruta har fastnat i mitt sinne. inte ens när hon hamnade i Thai-fängelse. Jag kanske aldrig har sett den. Tyckte väl att det räckte med ettan.
René är smärtsamt trist som skådis oavsett i vilken film hon medverkar i. Jag har jättesvårt att förstå varför Marc Darcy står ut med henne överhuvudtaget. Allt är orimligt, på det där orimliga sättet. Jag blir inte ens förälskad i historien.
Värdelöst!
Igår kväll smög lånad katt igenom lägenheten och sniffade, delvis efter Rödluvan. Petade lite här och där. Natten förflöt lugnt men så gjorde jag misstaget att tassa på toa vid tre och då trodde han att wow, det är morgon. Det är ju ingen hemma hos honom som går på toa mitt i natten.
Så började det. Han hittade Rödluvans stasch under sängen. En efter en fick jag lägga fjäderpinnarna i datarummet och stänga till. Hade ingen aning att Rödis hade så många leksaker.
Sedan la sig lugnet över lägenheten.
Han är så fjäderlätt att man knappt märker om han ligger i sängen eller inte men jag tror det var där han sov.
Hårprodukterna jag köpte häromdagen verkar vara bra för just mitt svall men idag ska jag ändå gå och få det inpackat av en elev på en salong här på Sveavägen. Lite otrogen mot Marianne, I'm afraid.
Men nu - en fakturapåminnelse och disk. Cheerio!

Ok då har vi alltså flyttat alla katter motsols ett steg. Då ska vi se om det härjas på de två kollon som har upprättats. Det skall bli intressant. Just nu går han runt med svansen nedåt, försiktigt runt i lägenheten och luktar efter den söta damen.
Trött är jag i alla fall som har härjat runt mer än vanligt. Gympan gick bra, kör lite hårdare nu. Kunde till och med känna av magmuskelträningsvärk. Det var inte igår.
Lunch på kaffe och Marianne kom dit. Hon har ett intressant projekt på G och så gemensamt nykläckt intresse för shamanism sprungen ur Inka-kulturen. Ska man försöka hitta Shirley Mclaines film igen?
Är osäker om jag ska trotsa kylan och lulla iväg till ICA- är det nåt jag behöver just ikväll som inte kan vänta tills imorgon?
Imorgon ska jag dammsuga internet på jakt efter info om David O´Hara. Det lilla jag har kollat har gett vid handen att det knappt finns nån info om karln whatsoever. Hemlig så det förslår.

Hjärnan i arbete

...jag är absolut inte otacksam över min lägenhet tro inte detta men att bo på liten ytan ställer krav på en som man ibland inte kan upprätthålla. Liten yta=damm jämnt. Sängklädesdamm blandas med brödsmulor. Det finns inte en vrå som inte bli ansatt. Att städa är ett pyssel om inte annat. Först flytta en massa saker från en plats till en annan för dammsugningen sedan svabba för att, när det har torkat, ställa allt tillbaka.
Försöker hitta en särskild rutin i det här men byta grepp emellanåt för att få bukt med uttråkningen. Jag lagar hellre mat om man säger så. Även det blir trist i längden.
Allt blir trist i längden.
Det gäller att variera sig. Det gäller väl folk och relationer skulle jag tro. Hitta nya grepp att ta om halsen på folk!
Det är förmodligen en anledning varför förälskade par faller ur förälskelsen efter ett tag.
Man kanske ska göra som Mia Farrow och Woody Allen gjorde - bo i varsin lägenhet. Utom de incestuösa inslaget då. Det bör man vara utan. Snacka om osund relation.
Vad är det med min katt som ligger och gör hitler-hälsningen hela tiden? Jag har närt en smygnazist vid min lägereld!
Undrar hur många par som verkligen är förälskade i personen mittemot eller om det är så att de är förälskade i det faktum att någon annan finner dem attraktiv?
De som förespråkar arrangerade äktenskap anser att man inte ska bygga varaktiga relationer på förälskelser. Så då gör man tvärtom.
Går det att hitta ett mellanting?
Varför ska man alltid behöva köra pendeln i botten åt motsatt håll?
Det är väl enklare så förmodar jag.
Funderar över tankens kraft. Kommer inte så långt verkar det som. Erkänner rent teoretiskt att Kraften finns men förstår inte att styra den fullt ut. Inte ens tio procent verkar det som emellanåt. Gjorde jag det skulle jag definitivt tänka annorlunda. Det kräver kraft att tänka annorlunda. Man har omgivningen att fajtas emot.
Och sig själv.
De som inte förstår tankens kraft alls, de som avskriver det hela som flum är dem som bara hör ytterligheten prata: du kan tänka dig frisk betyder i deras öron det är ditt eget fel att du är sjuk.
Fel eller inte. Vi sätter värderingar där inga finns. Inte på rikt' i alla fall.
Det är svindlande att inse att allt vi ser runtikring oss är konsekvensen av tankar.
Asfalt, sladdar och trafikljus.
Hjärnan i arbete.

Entreprenörer, Jante och självkänsla

Ett inlägg till sedan allvar.
Malou i morse intervjuade en ung 27-årig entreprenör vid namn Charlie Hansson. Han borde bli Årets Svensk tycker jag och har ni möjlighet kolla in inslaget på TV4 hemsida.
Charlie kommer från social grupp tre med hemlös pappa och långtidssjukskriven mamma. Idag är han miljonär och driver två IT-företag.
Ok. Det kunde ha varit à la amerikansk framgångssaga men det är det inte. Killen är sympatisk, enkel, har enligt mig rätt inställning till pengar. Han drivs inte av dem allena. Han säger så mycket vettiga saker, han har en sån vettig attityd.
Ja, se för er själva.
Börjar sedan fundera på två myter om Sverige: att det skulle vara fult att tjäna pengar och Jante-lagen.
Om vi börjar med pengar. Som så mycket annat tar vi efter med hull och hår vad som händer i USA. Under en lång tid har det inte varit fult att tjäna pengar i Sverige. Det verkar ju vara folks största drivt! Pengar, status och utseende.
Hör jag en gång till någon påstå att det är fult att tjäna pengar i Sverige så skriker jag rakt ut. Det gäller inte längre! Se dig omkring. Bara för att vi har ett skattesystem som behövs för att över huvudtaget driva spillrorna av folkhemmet, betyder det inte att pengar är fult. Kräva skatt är inte likvärdigt med att du inga pengar bör tjäna. Pengar i sig är inte särskilt användbara bara när de rullar.
Ibland undrar jag inte om det är en konspiration uppifrån som har sipprat ned till oss, för att vi ska rösta på det som gagnar dem som redan har. Fundera på det...
Åsså har vi denna Jante. Denna Jante.
En del vi gärna tro att det har att göra med Socialdemokraternas politik genom åren. Det är en lättfotad förklaring i så fall.
Tänker man vidare inom konspirationsteoriernas värld funderar jag om inte även det är en idé kommen uppifrån. En önskan från den övfre klassen att hålla fotfolket i schack. Det är arbetarklassen som inte ska tro sig om nåt. Det är en inställning som aldrig har gällt det övre skiktet men gagnat dem när det har gällt de andra. Oss andra kanske jag ska skriva.
Eller så är det så att ju jämnare, mer jämnställt ett samhälle är desto tydligare blir skillnaden när någon sticker ut, lämnar sin post, lyckas förverkliga något hos sig själv.
I vissa kulturer, förhoppningsvis i forna tider, tog ma ihjäl den ena tvillingen om sådana föddes bara för att de inte skulle jämföra sig med varandra.
Avundsjuka är inte svenskt alena.
Det är en mänsklig drift vi måste lära oss att hantera och använda oss av.
Det är lite snurrigt nu...

Söndagsfilmer

Nånstans mitt i natten hör regnet smattra mot fönsterrutan och jag ler.
Seg morgon i övrigt. Tänker på lägenheten som bara MÅSTE städas idag. Nu har jag dragit på det alldeles för länge. Sånt man kan göra när man är själv.
"The last legion" som jag såg i går kväll... tja, vad ska man säga? Det är inte bara bra filmer Colin Firth har medverkat i. Han passerade väl godkänt förrutom ett brandtal där jag borrade ned ansiktet i kudden och SKÄMDES.
Annars kunde det ha varit intressant, hur man väver ihop romariket med Arthur-legenden men däremellan... Manuset var en katastrof och över hela anrättningen var Xena - krigarprinsessan gratinerad. Not so very good. Dräkter och miljöer fick högre poäng dock. Och Colin Firth var ju snygg att titta på men nästan charmlös.
Avslutade kvällen med en film som tidigare har undvikigt på grund av temat: "Hotel Rwanda".
Ska erkänna att jag valde den på grund av min egen favorit David O´Hara som har en liten biroll.
Nåja - den var ju bra och extremt skrämmande och huvudrollen suveränt spelad av snällsöte Don Cheadle känd från "Boogienights" och "Oceans..." -filmerna.
Rwanda-filmen var ändå mer nedtonad än jag trodde att den skulle vara. Trodde nog att det skulle vara mer blod och tarmar och av machetes avhuggna huvuden vilket var anledningen till att jag har dröjt att titta på den.
Ibland är det så att man måste ha lite avstånd till saker innan man kan ta dem till sig.

När hamnar man rätt?

Det är lite snopet att komma till F&S för att upptäcka att passet är fulltecknat. Snopet är rätta ordet.
Gick hem och testade snordyra hårprodukter istället. När håret hade torkat - vilket alltid går jättefort för mitt hår är supertunt - gick jag på promenix i Hagaparken istället eller rättare sagt Bellevueparken. Har hittat en kors & tvärs-rutt över kullen lite hit & dit som gör att man lägger ned lagom mycket tid och får en uppförsbacke också. Ute är det som väntat friskt och folk motionerar i olika konstellationer. Överallt såg man spår efter kraftiga vindar. Små till halvstora grenar låg utströdda på stigen i parken.
Väl hemma efter värmande ärtsoppa (jättebra snabbmat tycker jag) försöker jag färga ögonbrynen men medlet tar dåligt. Undrar om det kan bli för gammalt?
Nackdelarna med att vara rödhårig är faktiskt många. Inte bara mesiga ögonbryn och osynliga ögonfransar. Jag hatade det när jag var liten. På 80-talet skulle man vara brun inte röd och fräknig.
Men jag har aldrig varit rätt. Bara fel och det om man går efter nån sorts standard som jag inte själv har varit med att fastställa.
Det låter så heroiskt i böckernas värld när hjältinnan är rödhårig. Man framställer henne med hetsigt temprament och det som något vackert att beundra. Sanningen är tvärtom.
Jag undrar om folk skriker på Yttre Hebriderna?
Ja, vilken färg jag nu än sätter i håret och tror mig när jag säger att alla möjliga tuber har tryckts ut i huvudet på mig - så är jag rödhårig inifrån och ut. Så det är bara att kapitulera vilket jag på somliga sätt redan har gjort, för länge sedan. Och till min stora glädje: att sola har för en gångs skull blivit omodernt.
Jag kanske helt enkelt var före min tid.
Fast det spelar ingen roll om man är före eller efter - man är lika fel ändå.
Den stora frågan är spelar det någon roll. Nej, egentligen inte om man uttrycker sig politiskt korrekt men nog fan gör det det i alla fall!
Det skulle bara vara lite trevligt att vara rätt någon gång i sitt liv.

Igår visades en indisk variant på Stolthet och fördom - "Bride and Prejudice". Som vanligt när det gäller indisk film var det massor med dans, sång och hysteriska färger. Jag låg i sängen och skrattade mest, så underhållande var det men knappast febrigt romantiskt.
Inledningsvis såg jag att en av Lost-killarna skulle vara med Sajeed (Naveen Andrews) och jag tänkte: wow - han är Darcy! Men icke. Han spelade Bingley-karraktären och den mest blekaste av dem alla (okänd för mig) skulle spela Darcy. Så i mitt huvud rullade originalet för att sprida lite eld på den ur romatiskt perspektiv iskalla historien.
Inte ens Elizabeth (här Lalitha) stack ut. Jo, vacker som få, doppad i persika, vän men bitsk, smart och rakryggad. Men stentrist.
Bollywood är inget undantag. Här, precis som i Hollywood, premieras indiska ljushyade damer. Jag tror aldrig du skulle se någon mörkare tjej/kvinna från de nedre klasserna lalla runt i knallrosa sari och sjunga i gäll stämma. Nej, de här tjejerna är så ljusa att de skulle nästan kunna passera som nordeuropéer.
Lite tragiskt eller hur?
Att den extremt ljushyade Halle Berry vann Oscar för några år sedan som den första SVARTA skådespelerskan ever är lite ironiskt. Hennes rollprestation var visserligen i toppklass - säger inget om det - men sett ur ett annat perspektiv tja, då blir det lite Bollywood över det.
"Bride and Prejudice" var underhållande mer som en indisk film än själva handlingen. Emellanåt kändes det som en turistfilm över Indien. Nä, övergången från engelsk överklassliv till nutida Indien/London/Los Angeles var inte så lyckad i övrigt.
Men jag skrattade gott och ville dansa. Det kanske räcker så.
Googlade på Colin "Mr Darcy" Firth igår via filmsidan imdb.com (världens bästa sajt ever!) och fann ut att han - mannen som är klippt och skuren från 1800-2000-talet har gjort en ny film som utspelar sig på romartiden "The last legion".
Hur funkar det?
Vet inte men ikväll ska jag se den.
Hörde vinden rulla runt på inergården igår. Men det slutade alldeles för snart. Mer! Idag verkar det vara mer kyligt men hög klar luft. Jag tänker mig till gympan i alla fall.
Sen så vill jag sända ett kollektivt "good for you" till alla som lyckas:
1. Byta jobb när ni behöver det.
2. Bli headhuntade med högre lön och roligare arbetsuppgifter.
3. Krafsa ihop mod och gå vidare efter utmobbning på arbetsplats.
4. Morska upp sig och ta iuti med livet efter en ruff tid.
5. Sätta igång med nya, kreativa projekt.
6. Vårstäda innan det blir dags.
Annars så drömde jag att vi var ett gäng som kraschade Helenes lägenhet. Vi skulle bara låna köket på våning fem. En bra bit i drömmen typ alldeles innan jag vaknade tänkte jag: men hon har ju flyttat. Hur är det här möjligt? Sen så var det slut.
Vi säger så.

Han är fortfarande snyggast!

Dr Dolittle

Det bidde en halvtimmespromenad och jag trodde jag skulle lyfta. Har gjort färdigt ett bildspel. Jättetungt och skitnödigt om Josefin Craawford skulle recensera det här skulle jag åka på rubriken "patetiskt". Det kanske det är men då är jag väl patetisk då!
Jag har satt Arvo Pärts musik till bilderna och han är supertung. Tung men bra. Låter begravning lång väg. Det var länge sedan jag lyssnade på Arvo. Kunde inte med honom efter att Jum-Jum nästan ramlat ut genom fönstret till hans musik. Hon var ute på fönsterblecket så jag fick dra henne i svansen för att rädda det arma kräket. Lilla Jum-Jum. Vila i frid.
Men nu - när det regnar ute och man kan nästa känna hur det är fuktigt i det medeltida klostret tyckte jag hans musik var på tapeten igen.
Jag är rent ut sagt pissnöjd! Undrar hur man lägger ut det på Youtube... Det är för tungt för att ligga på min eftersatta hemsida.
Jag kanske ska pyssla med det imorgon?
Rödluvan har med lite trix fått dispens så hon stannar hemma i några dygn till. Tisdagen går åt till att resa runt med pendeltåg och annat. Så snäll är jag.
På tal om djur: det slog mig hur olika vi ser på våra husdjur. En del har dem som bruksföremål, andra som prynad, en tredje för kommunikation och den fjärde som sällskap. Vad man än har dem till är de (i regel bör man väl skriva) trofasta och kramas fastän man inte har förtjänat det. De ersätter aldrig människor i ordets rätta bemärkelse. Men de är enklare att ha att göra med!
Förresten undrar jag varför alla killar ha randiga halsdukar, virade runt halsen på exakt samma sätt.
Hm.

Jag skulle inte vilja vara gift med en man som såg ut jag själv.
(obs! lånad bild från nätet)

Balans

Denna balans gång mellan vad som skall accepteras och vad som skall förändras. Citatet från förra veckan eller var det veckan tidigare:
"What cannot be helped must be endured" (Rob Roy) är så sant men tricket är att veta skillnaden, vilket vi inte alltid gör. Hur tränar man upp det?
Det finns en annan variant, som Sinead O´Connor väser fram på introt av skivan "I do not want what I haven´t got" (lysande titel-fundera på innebörden ett tag) från 1990, en klassisk bön som ibland flyter upp här och var. Jag tror till och med Anonyma Alkoholister har det som ett stående mantra:
"God grant me the serenity to accept the things I cannot change,
courage to change the things I can and wisdom to know the difference"

Denna balansgång. Varje ny dag (varning: plattityd) är en yin-yang cirkel med en icke cementerad våg som skall balansera upp ens tillvaro. En dosering som är i konstant förändring.
Nu beger jag mig in i bildspelsvärlden för det regnar ute. Oavsett väder är bildspel ett fantastiskt sätt att förmedla en känsla djupare och dovare än någon annan klang. Power typ.
Jag ska gå på promenad också fast senare. Snälla, oroa er inte för min hälsa. Jag tror inte den egentligen är i blåsväder (haha). Fokusera på er själva istället.

Av ren slöhet såg jag Let´s dance igår fast jag inte är intresserad. Faktiskt. Uffe Larsson var sämst. Detta är ett citat från honom själv när han blev utröstad:

– Vad fan ber de mig att vara med i programmet för? Varför i helvete ber de mig vara med i programmet om de vet att jag inte kan dansa, för att de sen ska håna mig, säger han och tittar frågande upp.

...kan man tycka. Men det är dig fritt, Uffe, att vara med eller inte. Ingen har tvingat dig. Och du om någon borde väl veta om du kan dansa någotsånär eller inte.
Vad är du - en vante som virvlar runt utan eget roder?
Annars tycker jag att det är lite beklämmande att se honom överhuvudtaget. Han ser så nedstämd och tärd ut. Mer som om han har/är sjuk än att han har gått ned massor i vikt. Han är ju grå i ansiktet!

Fönstret på TV-världen

MorgonTV på lördagarna har ett inslag "Gör om mig". Rätt uttjatat koncept kan tyckas. Denna morgon var det Ing-Britt från Harads - ingen jag känner - en något äldre dam kanske 55+ eller nåt. Vilken lyckad omstyling! De hade klippt och färgat hennes hår mörkbrunt. Inte särskilt mycket men vilken skillnad. Det klädes-set hon valde var en koltliknande rock (mitt på låret, lite utsvängd) i blålila ull med klädda knappar. Jättesnygg - lite medeltid - och damen blev minst tjugo år yngre. Bara det att hon fick ögonbrynen färgade gjorde susen.
Det är kul när de som ansvarar för gör om mig just i det här programmet tar i beaktning hela personens profil: jobb och intressen. De verkar vara mycket lyhörda inför vad som passar just den här människan.
Nästa inslag var en reporter i en nationalpark i Sydafrika. Han gick omkring i bushen med en guide som förklarade alla möjliga ting. Sen var det frukost. Ja, inte satte de sig på marken och schyvlade i sig uppkokad gröt eller nåt. Nä, det var full B-B-Que med grillat griskött, stek lök och tomat och massor med frukt. Och boendet... påminde om gamla tider med paviljong, mattor och regissörsstolar.
Så gled en giraff förbi och de satt på bästa parkett med kameran i högsta hugg.
Tillrätta lagt var ordet som kom upp i huvudet. Undrar vad prislappen hamnade på, SVT?
Fast djuren... spana in en giraff och noshöring. Vilka märkliga djur. Grunna. Hlsen på giraffen ser ut som nån har lekt i photoshop och noshörningen. Om noshörningen vet ju jag följande eftersom jag nästan har blivit jagad av en i Nepal. (Man kan alltid krydda reseberättelser - det är fullt tillåtet): den ser dåligt och springer inte så fort. Så nu vet ni det i fall ni står inför en sådan på Sveavägen.
Det verkar vara kojväder idag men en promenad ska det bli ändå.
Jag har köpt ett nytt tangentbord, vackert svart och ett jätteskönt tangentnedslag.
Skulle kunna skriva en hel bok utan att bli trött men jag har inget att skriva om utom en katalog med kluriga titlar.
Titlar men inget innehåll.
Det är som SCA-grupper utan medlemmar.

Tog en långpromenad igår och upptäckte följande: foten mår så mycket bättre! och med det en bit av liv som kommer tillbaka. Nu kan jag gå mellan toan och rummet utan inneskor - det ni! Vilket jag inte gör för jag kan tänka mig att sköter man inte om det här, blossar det upp likt urinvägsinfektion. Har du en gång fått det...
Mamma brukade vara livrädd för nickelallergi. När hon såg mina örhängen och ringar som jag hade kom förmaningarna: vänta du bara... men inget kom.
Åh, om jag ändå hade haft inlägget i Argentina - sicken skillnad det hade blivit. Och det har jag bara mig själv att skylla, att jag inte tog itu med det mycket tidigare.
Man kan svälja mycket men inte hur länge som helst - det bubblar upp till ytan så småningom eller i det här fallet upp till fotsulan.
Såg nåt fantastiskt på gympan idag. En person (som jag inte har sett sedan en bra stund före Arg-resan tror jag) har tappat massor i vikt. Hon (jag tror det är en hon - trots att hon har så kortklippt hår och manlig stil) var oerhört överviktig tidigare. Jag menar magen hängde i en jättebag långt ned på låret närmare knäet. Nu var den borta! Om det har skett på tradtitionellt vis eller med hjälp av operation vet jag inte. Det såg i alla fall jättekonstigt ut och otympligt. Kanske var det bara löst skinn efter en kraftig viktnedgång.
Nu var magen borta. God for her! Annars såg jag en man som jympade i sockorna... svarta var de dessutom. Men han halkade inte - vad jag såg. Snyggt!
Mitt balanssinne är inte det bästa. Annars kan jag säga att jag gör framsteg - i fall nån bryr sig - det går betydligt lättare nu än tidig höst. Rätt håll antar jag.
Vilken musik som bjuds på är olika från en ledare till en annan. Man får ha stor toleransnivå. I dag var det två som gick fetbort.
Två artister som jag tycker är överreklamerade är: Petter (nästan patetisk) och Lill Lindfors, som inte kan sjunga men har andra kvaliteter vilka jag inte har någon aning om. Har svårt för hennes röst.
Röster är ett känsligt ämne tycker jag. Jag gillar varma (vem gör inte det) mörkare klang, gärna rispigt men inte italiensk rispigt. Det får inte vara nasalt, gällt eller uppe i diskanten. Jag undrar om de som har en väldigt gäll stämma, om de hör hur illa det låter?
Förmodligen inte.
I slutänden är det en smakfråga. Men är det nån som gillar gälla röster?
Nu ska jag hoppa ur badrocken efter min dusch och klä mig, för nu är det kväller.
God kväll, gott folk!

...om man är i tryggt förvar är storm fantastiskt. Det är den väderlek som förväntas in ikväll/natt. Ska bli intressant. Jag är väl den enda som tycker att sånt väder är mysigt, spännande och poetiskt. Men så står jag inte i stormens öga eller har skog som faller ned på mitt garage.
Det kommer att vina i rutan men det är väl det som jag tycker är mysigt. Så där på lagomt avstånd. Mycket är mysigt på avstånd. Förfärligt i ens närhet.

Mitt fantastiska bokpaket har kommit, sjukt dyrt schampo och balsam är inköpt, lite mat och andra förnödenheter finns i kylen. Ute börjar vinden tillta. Det blev en kortare promenad, kör ett pass sedan. Sen får man fortsätta att grunna över ens livssituation - eller? Kanske ska sluta fundera överhuvudtaget. Det knakar nästan i huvudet ibland! Nä, förresten resten av dagen lämnar jag det här åt sitt **ing öde.
Men jag älskar att fundera - det är så innehållsrikt och vad som kommer ut är nötter som jag vill knäcka och förändra.
Så enkelt.
Ridå.
Men nu en god soppa att värma sig med.
En tanke dock: att blogga kan ha sina nackdelar. Det är ett fönster mot världen man glömmer att man har. Går man från duschen är det nog klokt att ta med sig en handduk!

Mitt kloster

Bodil Malmsten blir intervjuad av Malou. Bodil läser ur bok och jag blir avundsjuk, på hennes liv, den bit jag ser. Hon har av okänd anledning sålt sitt älskade hus i Frankrike och flyttat hem. Detta omtalade hus med fantastisk trädgård beläget vid Atlanten och klippor - jag kan se det framför mig. Vad ser jag när jag tittar ut ur min holk? En solkig himmel och en husfasad mittemot.

Det låter så mulligt att vara författare - att påta omkring i sin litterära tillvaro, dricka gott vin, låta kniven skära utan motstånd genom en halvblodig ryggbiff och samtala med någon likvärdig. Och glöm inte ljusen.

Allt detta är fullt möjligt med vissa korrigeringar.

***

En hel härlig helg ligger framför mig. Det fotojobb som skulle utföras sent i kväll/natt har blivit intställt på grund av kommande storm och jag min dumma kossa känner en skön lättnad.

En hel härlig fredag att disponera som jag vill och bör.

Jag önskade att lägenheten var ren.

Om vi börjar där.

Ett pass på F&S. Borde gå på areobic för att komma över bristen på fotarbete från förra veckan. Men jag kanske tar det imorgon och kör ett vanligt pass idag.

Sen har vi teknik som skall installeras.

Lite inköp.

Tämligen ointressanta saker.

Måste klämma det sista ur min katt. Min fantastiska katt. Som har blivit modig och egensinnig på ett underhållande sätt. Hon väcker mig om morgon, krafsar i täcket. Hon har inte gjort det innan men har kommit på att jag öppnar mina blå då. Så kryper hon upp och ger mig en kram. Och som hon kramades och pussades igår kväll när jag kom hem. Inte helt vanligt med pussar från en katt.

Man blir in i hjärteroten lycklig av sånt beteende.

Drömde att jag träffade Skade igår. Hon klappade Rödluvan men blandade ihop henne med Gribo och undrade varför jag for med osanning. Jag tänkte: så lite du brydde dig att du inte ser skillnaden.

En annan natt drömde jag att jag fick ett brev som innehöll ett trasigt guldarmband av den typen du får i tuggummi-automater. Jag hade glömt det på en busstation i Skelleftehamn på 80-talet och vaktmästaren hade tagit hand om armbandet, letat reda på mig och skickat det till mig. Detta brev och innehåll levererades via en dåvarande klasskamrat vid namn Liza. Hon sa att alla (vilka det nu var) hade skrattat åt mig för att jag hade klagat på den diffusa busstabellen. Där stod: "Bussen går någon gång under HELGEN".

Det här hag ju givetvis inte hänt. Onödigt att säga. Men hur fantastiska och orimliga är inte drömmar. Men ointressanta för andra att ta del av.

Är det därför vi sällan blottar oss?

Utmaningen ligger i att lyckas formulera grumliga bilder och känslor som känner sig manade att kläs i ord. Varje gång en bokstavskombination rubriceras på den känslan känns livet och talet banalt. Är defintionen på romantik önskan att inte vilja acceptera det banala livet?

När ord blir banala då är det bäst att vara tyst eller fortsätta prata tills man är omringad av formuleringar.

Det finns som bekant kloster och nunneordnar där man inte pratar. Skulle man stå ut? Refrase: skulle man stå ut i klostermiljö överhuvudtaget? Att stiga upp till prim okristligt tidigt när den urbana befolkning knappt har lagt sig.

Men vad är det som säger att jag inte trampar omkring i klostermiljö redan nu? Det är ett dok och örtagård som är den stora skillnaden.

Såg slutet på en film jag har sett flera gånger - den är så bra, gullig och rolig - "Tro, hopp och kärlek" med Ben Stiller, Edward Norton och Jenna Elfman. En rabbi och en katolsk präst - polare - sliter i samma kvinna och tillika barndomsvän. Här finns flera guldkorn att garva åt. Jättemysig film!

Spelade in en annan häromdagen som jag tittar på i omgångar när morgonTV tjatar om Kenya. "Hitch". Mysiga Will Smith spelar en dejting-konsult, hans egna vedermödor och sina kunders. Rolig, dråplig och amerikansk. Tittar, skrattar och tänker: är det så att gå på dejt? Förmodligen. Arbetsintervju fast man skall låtsas som att man cool och avslappnad. Usch.

Befria oss från taskiga programledare: Belinda Olsson (eget program - hur är det möjligt?), Carolina Gylling (eget program - hur är DET möjligt?? - hon gapar som faan) och Kenny Bräck (allt om sport går fetbort - han mååååste vara dålig).

José Gonzalez nya skiva - fem plus i min butik.
Men Amanda Jensens singel "Do you love me" - jag döööööööööör så jävla urdåligt!
http://www.youtube.com/watch?v=qjPGxGaeah4

Såg en film härom veckan (redan sett, gillar den) "Rockstar" med Mark Wahlberg och Jennifer Aniston. Ur den filmen kommer bland annat den här låten "We all die young" som är right up my alley. Det är som att suga i sig Vicks blå eller drakflyga som är en grej jag önskade att jag vågade göra! Texten är inte så bra. Skulle nästan vilja skriva om den fast behålla titeln.
http://www.youtube.com/watch?v=Kytej72YH20
Det finns en viss likhet med Pat Benatars "One love" som jag önskade var lite mer rockig och smutsig i sin producering men 1988 då lät det lite annars. Men den är lik rockstar-låten.
Lyssna och jämför. Vicks blå även här. "One love" hade jag inspelat på en blandband som jag lyssnade på varje gång vi satte oss på en långfärdsbuss i Indien. Oj vilka minnen den väcker... farligt.
http://www.youtube.com/watch?v=Ugvmh9OG9ZE

Välgörenhet à la USA - nej tack!

Jag & syrran brukade skämta förrut om att varför ingen skickar ned oss till Iran/Irak för upprensning. Vi skulle fixa det med tysk precision. Första lektionen var att lära dem klockan och respektera minutvisaren!
Fast man behöver kanske inte åka så långt förrän man blir inspirerad av att rensa upp i träsket på hemmaplan.
Det finns en mängd taskiga beslut att korrigera i vår egen vardag. Man ska nog börja där. Eller här blir det ju.
Jag har funderat lite på den allmänna miljödebatten som drivs i media. Och om alla små användbara och många gånger gullliga tips på att göra din vardag mer miljövänlig. Bland annat detta prat om lågenergilampor. Fråga istället varför det säljs vanliga lampor över huvudtaget? Varför är den typ av val viktig alls? Våga ta ett politiskt beslut som känns, märks och i förlängningen får en konsekvens- ta bort skiten och lägg inte en ytterligare valmöjlighet på individnivå.
Glödlampor i all ära men det verkar ju vara på den nivån våra valmöjligheter skvalpar omkring.
Risken med alla dessa löjliga val är jag är fullt upptagen med att åka storslamom mellan portarna att jag inte har ork för de val som verkligenbetyder något. För mig eller världen.
Människan som varelse har ett stort behov av frihetskänsla och det är inget vi ska försöka arbeta bort. Så är det bara. Hur friheten ser ut är en annan sak. Om man bara är något konspiratoriskt lagd kan man tolka det hela som att alla valmöjligheter i våra liv är fejkade för att hålla oss i skinnet och inte avkräva det vi egentligen är ute efter.
Och vad är det?
En sannerligen intressant, viktig och för många farlig fråga. För då förväntas man tänka självständigt med allt vad det innebär. Kanske gräva bland känslor och behov som blev nedtryckta för länge sedan.
Eller så är det enklare än så (följ pengarna): tryckvågen av valmöjligheter har pressat kostnaderna inom områden vi borde ha lämnat ifred utifrån ekonomiskt synsätt som ex sjukvård, skola, omsorg etc. Sånt som kostar pengar och vi försöker förtvivlat få ned priset. Allt för att ingen vill betala vad det kostar.
Att vi har ett samhälle som lyfter fram individen till löjlighetens gräns innebär också att du inte vill genom skatt betala för någon annans operation.
Jag har aldrig klagat på skatten. Jag betalar den. Och jag vill inte att man monterar ned den svenska modellen. Jag är till och med beredd att med min lilla lön höja min skattesats om det skulle göra någon skillnad.
Till alla dem som tjänar grova pengar - är ni?

Tom Cruise är besatt!

En långpromenad runtikring Hagaparken fick mig att upptäcka en sak: jag gillar den här typen av väder! OK, vi kanske ska definiera "gillar". Jag tycker det här vädret är poetiskt.
Idag blåser det inte. Den sugande vinden är borta. Det är bara grått och regnigt och promenerar man i skogsmiljö med lite vatten runtikring och med filmmusik i lurarna är det lätt att börja fantisera: kärva klippor på Irland, Lands End i England, hedar i Skottland, fjordar i Norge. Det är wow i kubik.
Så jag gick där i Haga och lyssnade på soundtrack från Kung Arthur och Den siste mohikanen. Wow räcker inte till. Och en timme försvinner apfort.
På fredag kväll - sent - ska jag med en journalist till Strängnäs för reportage. Det blir något annat att sätta tänderna i. Och på söndag åker Rödluvan på kollo igen. Ser inte framemot det för jag är kär i min vän och är man det vill man knappt vara i från varandra. Till och med en filmisk promenad i Haga en poetisk onsdag kan bli för lång.
Nu fortsätter jag med min typsnittsarbete och under tiden kan ni andra spana in det här klippet levererat från Silversnoken.
Jag hatar Tom Cruise. Jag tror han är djävulen.
http://gawker.com/5002269/the-cruise-indoctrination-video-scientology-tried-to-suppress

Nåja, vad är en bal på slotten?

Besvikelse. Jag har en F & S-tid som passar mig bra på tisdagar. Tjejen har bytt musik och rörelse och det suger. Tre låtar var bra, resten var Hip hop/R'nB som jag avskyr. Vad ska man göra? Hitta ett nytt pass? Jo, men jag har ett begränsat kort. Bita i den skrynkliga paprikan.
Rödluvans mod växer för varje dag. Varje gång jag kommer hem, rusar hon till dörren för en tur i korridoren. Idag smet hon in till Lennart som brukar ha öppen dörren. Det är nåt annat än den skrämda lilla varelsen som kom till mig i mitten av april. Kajsa kvavat.
Nu ska fortsätta med mitt strävsamma typsnittsarbete. Kollar igenom en gigantisk fontfolio för installation i min egen dator. Att låta alla belägra dator drar ned på kapacitet. Men vilka ska jag ladda in?
Det är frågan.

...inte bara det - han har humor också! Inte alls stiff som man annars kan tro.
Såg "Försoning" igår. Inte så upphetsande som recensionerna ger vid handen. Den senare delen var nog bättre fast ändå inte. Riktigt på slutet kom ett nytt grepp i filmberrätandet och/eller en vändning som jag inte hade räknat med. Lite pluspoäng där. Annars var tapeterna snyggast. Keira Knithley är ju vkacer men jag irriterar mig så på hennes mun, hennes sura underläpp och den nedre tandraden påminner om ett kranium.
Och hur snygg är jag då?
Häromdagen beställde en mängd böcker på nätet. Så enkelt. Historiska romaner, skräck och deckare. Yummy!
Ken Folett, känd deckareförfattare, skrev på 90-talet en spännande historisk roman som på svenska fick det mesiga namnet Svärdet och spiran (vilket stämde), fast den blev uppdelad i två böcker "Maktens skördar" och "Stormarnas tid".
Mes, mes. På engelska - "Pillars of the earth". Fantastisk boktitel. I alla fall. Nu finns "fortsättningen", ännu inte översatt, "World without end". Får säkert en skitmesig svensk titel. Vad tror ni om "Vindarna vänder". Usch!
Imorse titade jag på Vakna som är ett TV-sänt radioprogram med två kalla killar och kalla Josefin Craawford.
Alltså - vilka äckliga människor! Man häpnar. Bara kalla cyniska och oerhört ointressanta.
Josefin - gå och shoppa istället för att ta upp sändningstid och de där killarna... oerhört fula dessutom.
För det är precis det jag ska göra i eftermidag bara kaffet blir uppdrucket. A nice day out.

Ramalama dingdong

I natt var det en salig blandning av militärer, vargar, Magnus Härenstam, medeltidsklänningar, laxsmörgåsar och två våningssängar. Klura ut det du! Vaknade av en tonfisksugenkatt och en fysisk känsla av att ha gått genom en mangel. Urtrött. Varför? Ingen aning.

Colin Firth bevistade Parkinson igår. Har spelat in. Har nästan aldrig sett en intervju med Mr Darcy himself men han är inte längre top of the tops. Top fem kanske.

Vill utfärda en varing för en urusel film - den nya National Tresures. Ypperligt dålig. Som äventyrsfilm är den stenkall. Några försök till one liners visserligen men that is it. Det händer alldeles för mycket av helt onödig karaktär. Vissa inslag är så löjeväckande orealistiska (och då menar jag verkliga saker) att man tar sig för pannan. Ex: Nicholas Cage-karaktären är tvungen att träffa presidenten för denne sitter inne med viktig information. Presidentens födelsedag skall firas och jag antar att i verkliga livet är sådana planer fastställda MÅNADER iförväg. Men inte i den här filmen. In i det sista lyckas Cage sidekick och tillika Världens Bästa Hacker styra vilket hotell Presidenten skall inhysas!

Behöver jag säga mer...

Tillägg sedan lite grädde i form av nationalistiska "slå sig för bröstet" som amerikaner alltid håller på med. Därför är vissa filmer totalt olidliga - Armageddon - för att nämna ett exempel av TUSEN.

Vad hade jag väntat mig?

Tja, ettan var ju OK.

Annars förlustar mig med en roman som utseplar sig på gränsen mellan Wales och England runt 1100-talet.

Tillvaron är lerig och brutal. "Älskling, jag ska bara ut i ett ärende" är förenat med livsfara eller djupa skärsår.

Jag är då road i alla fall.

Är det inte det det handlar om? Men snart är den slut och som med alla andra droger måste jag ha mer.

Under tiden beundrar jag min egen fotobok från den vid det här laget berömda kyrkogården i Buenos Aires - oförglömliga Recoleta.

Jag är bajsnöjd som det heter på modern svenska.

I övrigt är jag så less alla program där vi svenska folket ska vara interaktiva och rösta. Det handlar bara om popularitetsjakt och pengar i slutänden. I alla möjliga sammanhang skall listor utkrävas.

Jag vill också slå en boxningshandske mot alla galor - Sportgalan men hallå? DN-galan? Rädda Barnen-galan? När kommer Inger Bladh-galan. Jag väntar!

Och är det inte lite patetiskt med Guldbaggegalan? Vi har sån liten produktion att det är tre nominerade i varje klass. Det är lite som Pelle, Stina och Knut ska bilda en förening. Jaha - var det int' mer liksom?

Och för att inte tala om den högst överreklamerade Salem Al-Fakir, som tog grand slam på Grammisgalan. Söt, urgullig kille, jättemusikalisk men låtanar är totalt oorganiserade och hypade. Jag spyr!

Och skulle man föra fram det här på högre nivå får man den klassiska motrepliken:

"Så säger du bara för att du är avundsjuk".

Eller ännu värre - du har ingen koll.

Ridå.

Veckans stora aha-ögonblick: jag har kommit på att jag är en romantiker med stort R. Jag kan säga att Seamaire la upp ett flatgarv och sa: nähä, kom du på det NU?!

Men hon garvade hårt och längre när jag mitt i alltihop deklarerade att jag är en lök. Skala och skala och skala...

Så kan livet vara.

Vad ska man göra utan plastkasse? Tell me!

Angående plastkassarna: jag raljerade lite över ämnet. Är bara less medias hantering av ALLT. Däremot undrar jag HUR man ska ta hem sin mat från affären?
Läste i tidningen igår att julhandeln inte slog rekord i år, att det hade gått sämre än väntat för många affärer. Ja, men vad bra då om folk handlar mindre.
Mitt andra aerobicpass var jag på imorse. Mitt första bevistade jag i Los Angeles 1986. Vet inte varför det har dröjt kanske prestationsångest, vilken steg varefter jag höll på idag. Kombinationerna byggdes på varandra och fötterna hängde inte med och jag blev nästan omkullhoppad av en svettig, äcklig kille. Var på vippen att gå därifrån men så tänkte va fan - jag har också betalat.
Det blir väl bättre nästa gång. Det var en mer givande jympa om man ser till kondition i alla fall och bara en styrkedel, vilket jag inte tycker är så roligt.
Trots att ledaren hade mic runt käften hörde jag ingenting av hennes direktiv. Jaja.
Huvudvärk och pyamasdag, jobb ikväll men då imorgon - det är min dag. Hela dagen.

Äntligen helg

I Sverige klarar vi bara av ett korståg åt gången: är det inte krig mot sockret, så är det transfetter, för att övergå till kolhydrater. Därfter ska vi jaga glödlampsbovar eller förfasas över köttfärsen på ICA. Nu ska man gå man ur huse för plaskassarnas skull.
Allt detta tillsynes för att mediakarusellen ska fortsätta snurra. "Så här hottar du upp din dator, lista på de rikaste i din kommun, GI-expertens frukosttips" varvas med ena larmrapporten efter den andra. Ord som kaos och katastrof har tappat all sin betydelse. Under tiden sitter vi och gäspar mätta, trötta och är mycket blasé.
Åt frukost vid TV:n som vanligt i morse och funderade snäppet lite djupare på de nysläppta gisslan i Colombias djungel och de stackarna som blir torterade på Guantanamobasen, vilket är förfärligt. I ordets rätta bemärkelse.
Vad förväntas man göra?
Borsta tänderna och undra varför livet är så oromantiskt.
Vad är lökens kärna - egentligen?

Förvånad blev jag när jag upptäckte att det inte var så jobbigt att sätta igång med Friskis igen. Småkul.

Tillslut har jag lyckats bestämma mig: det blir samma F & S-kort som förra terminen. Det är bara fyra pass som skiljer.
Hittade en ny bok som passar just nu. En oläst historisk roman har stått i min bokhylla typ tretton år utan att bli sedd. Visade sig vara välskriven (efter mina mått) och intressant.
Det är väl så att vissa företeelser, vissa beslut, vissa människor måste mogna. Plattityd förvisso men hur länge skall mognaden hålla på?
Åkte bil i natt, i en dröm. Körde förbi infarten till scoutgården Högaberg (gammal SCA-tillhåll) men ändå var det scoutgården i Skåne, utanför Sjöbo.
Vi - Fia & jag - stannade till bilen och hoppade ut för en bensträckare. Så såg jag paviljonger och vikingatält och över ängen kom Padraig och Gröne springades.
Märkligt.
Vi tänker alla i halvlek: blev det inget mer och vad ska jag göra återstoden av dagen? Är vi sysslolösa? Fast även dem som vadar i måsten många gånger på grund av familj och barn, tänker samma sak. Jag undrar om medeltidsmänniskan tänkte samma sak? Tvivlar. Och den som trampar runt i Pakistan koncentrerar väl sig mest på att överleva och när alla klassiska behov är tillgodosedda - då kommer funderingarna.
Syrrans citat: aldrig får man vara ritkigt glad.
Men som en kompis riktigt påpekade och det är sant: det är inte hur man HAR det utan hur man TAR det.
Blir man gladare av det ansvaret?
Svar:.................................................

Före och efter internet

Vad gjorde vi innan internet? Egentligen. Hängde på biblioteket? Vi var tacksamma för den minsta lilla info om det ämne, den person man var intresserad av.
Jag minns när jag precis hade börjat i SCA och gjorde efterspaningar på det namn jag hade valt (som jag snabbt la till mina riktiga namn).
Jag skrev brev till nån professor vill jag minnas i Skottland - och fick svar! Vilken fantastisk känsla! Idag kollar man sånt på nätet och är helt blassé för den information man kommer över.
Är det något som fascinerar längre?
Vi besöker platser i Verkligheten i hopp om att de skall motsvara vår Fantasis fantastiska måleri.
Så vi står där vid pyramiderna i Egypten och känner inte historiens vingslag slå kinden röd.
Det är så nedslående att avbokning av resan är enda raka.
Det är det som är romantikens baksmälla: verklighet och fantasi är två parallella linjer som aldrig mötas. Som levande och döda svagt kan urskilja varandra där slöjan är tunn, kan Verkligheten vid enstaka tillfälle transformeras till Levande Fantasi.
Det var det SCA handlade om. Det är det vi gör när vi läser, ser film, fjällvandrar, reser, äter en blodig biff.
Att med hjälp av tankekraft häva oss upp ur den grå myllan. Nån sa ju att mossan är grön i rätt sken.
Men i skymning är alla katter grå. Även de röda.

Det är varken Tysken eller Hippien som talar nu - det är rösten inifrån som tycker att vissa saker inte är rimliga.
Jag hade en gång en chef som var lite smådålig kan man säga på att ge direktiv. Han ville att man skulle gå iväg och skapa nåt för honom att sedan reagera på och ha åsikter om, tillsynes oförmögen att formulera vad han ville ha i tidningen. Och det gjorde man. Ibland fick man höra att man skulle lita på sitt eget omdöme och göra efter eget huvud men ändå förändrades förutsättningarna as we went along.
Jag är i kreativa processer extremt flexibel. Fotoyrket har lärt mig att dyka upp på ordinära platser och göra det bästa av situationen på lite tid. Ibland har det gällt minuter. Johan Staël von Holstein fick jag två minuter vid första mötet och tre vid det andra. Nyamko Sabuni fick jag tio. Vid båda tillfällena satt chefer på andra sidan med tydliga åsikter inför båda mötena. Vid båda av dessa tillfällen raserades förutsättningarna på plats och jag fick trolla men cheferna i den andra änden accepterade mitt arbete och var glada för resultatet.
Den ena chefen har vid flera tillfällen bara sagt att: Ja, du vet ju vad vi brukar vilja ha. Jag litar på dig.
Allt gott så långt. Men när luddighet och oprofessionella uppdragsbeskrivningar får råda tja...
Som ni förstår ligger en viss aktuell irritaion och gnager under skinnet så jag ska se en javla tät thriller ikväll så man kan glömma det här.
Nu vet jag vad jag ska ställa för motfråga nästa gång.
Har jag fria händer? Och i så fall hur lyder din definition?

Blir förvirrad över F & S. Man skulle kanske tycka att det vore på sin plats med större prisskillnad mellan ett vanligt jympakort och ett begränsat. Differansen är bara 300 kr/termin. Tittar i deras lilla kalender och ser att massor av pass är "prickade" vilket innebär att begränsat kort gäller.
Hur ska man tolka det här?
F & S vill nog att man köper det dyrare, det fattar jag men vad menar de med att bjussa på så många reapass?
Tänk ändå att man blir förvirrad när någon vill ens väl. När man blir bjuden på nåt. What´s the catch, liksom.
I bakhuvudet klingar "there is no such thing as a free lunch". Vad vill man?
Detta lilla lyxdilemma har fått mig att dra på beslutet i två dagar vilket i sin tur har lett till att jag inte än har börjat träna!
Förstå!
Vill läsa mer om kiltar och äventyr. letar efter Ken Follets bok "En dröm om frihet" om utvandrande skottar på 1700-talet men se det gick inte. Slut. All over.
Men på biblan finns den. Ska jag våga mig dit? Jag har en skuld där sedan tidigt 90-tal. Hoppas att den har gått upp i rök efter digitaliseringen. Jag vill inte riskera att stå i kön och någon med förmyndarstämma säger: Du har inte lämnat igen böcker. Du har en skuld här!
Det har nämligen hänt.
Nåväl, man får väl bita i det träiga päronet och lalla bort dit vad det lider.
För om kiltar vill jag läsa.
Annars kan jag rekommendera en film: "Gone baby gone". Bra manus, spännande, lågmäld men intensiv. Det enda som suger och det är rejält är att dumma Ben Affleck som har regisserat har anställt sin bror i huvudrollen och han är INTE bra. Om det är folk oense på nätet så ta inte mitt ord som face value.
Annars är regin bra men brorsan är lika träig som Ben. Så det så!

Formgivning och extensiella frågor

Teatern har gett mig ett roligt uppdrag - affisch, flyer och visitkort. Tjoho liksom! Älskar lay-out och formgivning. Men det är mer praktiskt pyssel än klassisk kreativitet, vilket man inte fattar till en början.
Det gäller att ha ordning. Den lilla tysken i mig jublar. Det är full kamp mellan de två: hippien och han. För visst är en liten tysk av manligt kön? Konstigt vore annars.
Hippien, som har legat gömd och bortglömd, är utmärglad och irriterad och tar tyvärr igen det på ett sätt som inte gagnar någon än den late: allt från dammråttor till otillfredsställande arbetsinsatser.
Det är ju så med obalanser. Nånstans sipprar behoven fram tillslut.
Tog paus och på toan slår det mig: grafisk formgivning är som livet självt.
Först jublar du - wow, jag ska få göra nåt kreativt! Ramarna är fria det är bara att sätta igång. Så stirrar du på ett vitt, tomt blad (digitalt visserligen på skärmen) och tänker: och nu då?
Så börjar du bena ut alla måsten, för det ena tar nämligen ut det andra. Allt måste balanseras och passa in med varandra. Så, din favoritbild blir för otydlig i det här sammanhanget. Det fattar till och med du. Och väljer du ett visst typsnitt, kanske det i sin tur utesluter något annat formgivnings trix.
Så där håller det på.
Ta-dah! När verket är klart, tittar du på en mängd beslut som är tagna inom fasta ramar. Det blev kanske inte så originellt. Men utan önskemål och begränsningar är det verkligen inte någon garanti att det hade blivit bättre. Det hade bara gett ännu mer kreativ ångest.
Rita vad du vill!
Sjung vad du vill!
Bli vad du vill!
Det som är den stora skillnaden är att uppdrag slutförs, faktureras, används och arkiveras men ditt liv då?
Är det Tysken eller Hippien som skall rule the world? Kan de samsas? Kan man ha två chefer? Och vems beslut gäller när det verkligen gäller?

Nu har jag mobilen igen.
Jag vet inte var jag ska börja: lägenheten är skitig, disk, uppröjning, pappersretur, utskicka ut räkningar, sortera bilder, göra affisch. Känns som jag rör mid i cement, springer i vatten, blir jagad över sand. Det går så sakta och huvudet går på speed.
Trist väder ute och jag tänker på texten i en Robbie Williams låt: I want to contact the living.
Imorgon ska vi träffas vår lilla trojka. Det är fult av mig men jag vet inte om jag kan hantera roliga historier från USA-resan.
I will put on a brave face.
Det kanske är bättre imorgon. Allt är ju relativt - vem som för tillfället spelar duracell-kanin. Idag är det då inte jag!
Dessutom: min pappa dog för åtta år sedan. Det kanske har sin betydelse...
Filmen "The matchmaker" var en besvikelse förrutom David O'Hara. Förstår varför ingen har pratat om den.
Synd på en sån rar ärta.

...för övrigt blir jag inte överraskad om Britney Spears tar självmord. Det verkar vara nära om man säger så, stackars tjej. Nu har till och med Dr Phil uttalat sig i frågan.
Britney.
Whitney. Är det ett mönster?

Som jag trodde var det en glad och tacksam katt som mötte mig när jag kom hem sent i natt. Att mötas av en välkomstkommité klädd i päls är väl mödan med nattbuss och tunnelbana, som i sig fungerade ypperligt. Märkte nån stans i backen ner mot slussenbussen att mobilen låg kvar på köksbordet.
Utan mobil - det var längesen. Det enda jag saknade var klockan, vars digitala siffror jag inte ser utan glasögon. Nåväl. Jag hämtar den på måndag.
Det är ju ändå ingen som ringer, sa hon bittert.
Lyckades motstå frestelsen att titta på Kommissarie Lynley. Var alldeles för trött. Tänkte att det är mysigt med sånt på morgonen, om man har tid. Att ligga kvar i sängen med katt och film är en lyx. Och jag lyxar mig ofta. Fråga: är det fortfarande en lyx då? Om det sker ofta? Eller är lyx=raritet?

Alldeles nyss sändes en repris på programmet "Mötet" där författarna Astrid Trotzig och Åsa Grenvall samtalar. Jag kokar kaffe och plockar runt, när jag hör den ena säga att barnet är viktigare för mamman än tvärtom.
Är det så? Ni som har barn?
Hör vidare: "Min mamma är inte viktig för mig" säger Åsa.
Stackars tjej tänker jag och slår av.
Vi har så olika familjeförhållanden.
Jag glömmer bort det emellanåt.
Glöm inte Jane Austen-filmen "Övertalning" ikväll 21.25 på TV1. Jane Austen är aldrig fel för oss moderna människor.

Jag känner - Jag tycker

Oj då!
Det visst inget inlägg igår. Jobbade dubbelpass och somnade i halvlek med Luvan på sängen. Där låg vi helt utslagna. Börjar bli trött nu.
Spaning: har länge tänkt på hur vi använder "man" istället för "jag". Det är skillnad mellan stad och land. Verkar vara vanligare att säga man än jag ute i landsbygden. Mer individuellt i stan kan tänka.
Ett annat uttryck är "jag känner".
Sluta känn så förbannat och tala klarspråk. "Jag tycker" - om du nu gör det! Säg det rakt ut.
Det finns nåt tveksamt över "känner" som en sorts garanti för mothugg. "jo, men jag sa vad jag KÄNNER, jag påstår inte att jag vet hur det egentligen är".
Måste fundera vidare på det här.
Ett annat populärt uttryck gärna bland kvinnliga akademiker/journalister är "jag kan tycka att..." osv eller "....bla bla kan jag tycka".
Kommer ihåg från vem jag hörde det först. Redan då tyckte jag att det lät som om personen som använde det uttrycket var så initierad och påläst. Det är väl därför uttrycket sprider sig: vem vill inte låta initierad och påläst. Kunskap är makt, remember.
För att citera en av Indiana Johns sidekicks i trean, Dr Marcus Brody (spelad av den nu avlidne Denholm Elliott):
-"Look Henry, don't you see the pen is mightier than than the sword".
Indeed.

...och det berömda citatet från Braveheart:
"The Lord tells me he can get me out of this mess but he is pretty sure you´re fucked!"

Tribute till David O´Hara

Första gången Markus Fagervall (bild 3 om nån inte vet) stegade in inför Idol-juryn slog det mig: gud, vad lik han är killen från Braveheart (bild 1 & 5 är från filmen). Han heter David O´Hara. Men ingen fattade vad jag pratade om. Som vanligt.

Sedan dess har jag haft ett stort behov av att (be)visa detta men nu är det då dags.

David O´Hara är ingen huvudaktör (fast han borde så fantastiskt snygg som han är!) så du kanske inte ens har sett honom. Har du sett The Departed så har du sett David O´Hara.

Men visst har jag rätt angående likheten?

En till snygg man att sukta efter... Det finns inte så många i den här kalibern när allt kommer omkring.

Det finns vissa saker man vill ägna sig åt men kostnaden blir alltför stor. Jag talar inte om pengar.
Det är böcker man vill läsa, filmer man vill se, berättelser man vill drunkna i, känslor man vill omge sig utav och tankar man vill tänka och så vidare men när man gör det hamnar man sedan i ett känslotillstånd som närmast kan liknas vid ett uppvaknande ur en behaglig och angenäm dröm. Bara för att upptäcka att det inte finns - längre eller har aldrig funnits.
Den tomheten är så oändlig.
Som oftast vill man undika detta tillstånd av ren självbevarelsedrift men likt förbannat söker man upp det för det är just då man är som mest levande. Eller kanske man ska använda ordet vibrerande för levande måste man vara i snålblåsten en januaridag på Sveavägen. Det är ju det ens liv består av. En rad blåsiga blå-grådagar i centrala Stockholm. Inte allt det andra.
Romantik är det tillrättalagda livet med schvung som innefattar inte bara kärlek utan händelser i stort. Det är både näring och förtärande på samma gång. Det är som andra religiösa myter: löftet om värme, mat, beskydd och ett liv efter detta när vinden ligger på. Härda ut det kommer nåt bättre.
Vi människor måste tro på nåt som är larger than life - vare sig det är är Gud, mammon eller vanlig jorderlig kärlek. Annars går vi under. Den som inte förstår det har inte tänkt klart.
Eller för att citera Sean Connerys rollkaraktär William de Baskerville ur filmen "Name of the rose":
"How peaceful life would be without love, Adso.
How safe... How tranquil... and how dull."

Rob Roy in my heart

Läser en romantisk äventyrs bok för typ tredje, fjärde gången (har tappat räkningen) för jag orkar inte engagera mig eller leta en ny bok att förlusta mig med. Just nu. Tänkte bara slöläsa lite på tunnelbanan men igen blir jag indragen i äventyret. Uppsugen totalt. Så pass att det smittar av sig på TV-rutan.

Skiter i Ivanhoe och tittar på Rob Roy istället.

Ska du se en enda äventyrs/intrigant/romantisk/spännande/välgjord och välspelad historisk film i ditt liv, så är det den filmen du ska se. Dialogen är otroligt välskriven, ligger mycket info mellan raderna. Här finns genuin smuts och trovärdiga skådespelarinsatser. ALLA roller, bi- som huvud är mycket omsorgsfullt utdelade.

Och jag minns hur jag stapplade ut från pressvisningen 1995 på darrande ben och upptäckte att Sveavägen låg öde när det kom till kiltklädda män.

Det var en chock. Indeed. Tog mig två veckor att hämta mig.

Jag önskar att jag hade den osedd... Så jag fick överrumplas igen!

PS - Jag är helt övertygad om att Gribo har levt som människa och antigen hade han slipover och fluga eller så bara han kilt i de skotska högländerna! Eller hur?

Vet nu hur lätt det är att tina räkor med en katt i lägenheten? Jag vände mig om och en fryst räka låg på golvet. Tålamod, gullet!
På väg till jobbet imorse - nyårsdagen, en del är fortfarande på väg hem från nyårsfirandet - hittar jag en en DN-bilaga som ligger på ett rött brandslangsskåp i tunnelbanan. Va bra! Nåt att läsa nu när City och Metro har lov, tänker jag och går fram. I lurarna har jag Marillion och av nån anledning har man taskig vidvinkel när man lyssnar på musik.
Jag går fram lyfter på tidningen och märker att den är kletig och fläckig. Usch! tänker jag och ska backa därifrån för att upptäcka att jag står i en pöl av spyor. Nån annans alltså.
Fy fan!

I tunnebanevagnen raglar en kille runt, asplakat. Han håller sin tilltrasslade MP3-spelare och lurar i händerna. Han går runt bland folk, jag fattar inte vad han vill, jag vill bara bli lämnad ifred efter att just ha blivit förnedrad av nån annans spyor. Jag går därifrån. Men han fortsätter runt med sin bedjande hög av tekniktrassel. Efter en stund gårdet upp för mig: han vill ha hjälp att reda ut trasslet!

För övrigt var det livat på tuben i går kväll. Hatar att bli omringad av ett gäng skrålande ungdomar. Jag bytte "kupé". Står inte ut.

Jag gillar fyrverkeri. Tycker det är vacker och jättemaffigt men jag kan avstå från den synen när man fattar hur dyrt det är. Kan någon kommun rättfärdiga det här slöseriet?

Nu börjar Ivanhoe. Det var under några år filmen inte visades på TV. En hjälpsam torrkvist i föreningen kopierade då filmen åt mig tillsammans med en en hög andra, bland annat hela serien Jag, Claudius.
Jag hade satt in annons i föreningstidningen Silversparren, och William de Corbie - som vi kallade honom - svarade. Varken före eller efter har jag talat med mannen mer än högst tjugo ord om ens. Så torr var han!