Pinsamma utflykter

Vad betyder det när en katt börjar gilla tomater och ananasspad? Jag menar, skicka henne till Argentina. Hon behöver proteiner! Eller är det genmanipulerade tomater som serveras i Östertälje?
Jag vet inte om jag har sagt det men en sann argentinare är kött och sallad. Det där med potatis och ris är nåt nytt, anpassat för turister typ. Egentligen är det ju supernyttigt om man tänker efter.
Eller så kan man göra som Claudio bara kött, delvis av inälvsmat. Och då menar jag BARA.

Det blir ingen helikoptertur. Jag har bestämt mig. Jag vill inte slösa pengarna på det - har jag kommit fram till.
Min utflykt idag var... mesig och sååååååååååååå turistaktig.
Jag försöker hitta formuleringar men jag vet inte om jag kan raljera runt det här på rätt sätt.
Dagen började med att spenderade en timme att oroligt vänta på försenad buss utanför ett lyxhotell inne i stan. Fick värsta nojjan att de hade glömt bort mig.
Guiden pratade oavbrutet i 8 mil om allt möjligt. När vi kom fram till Estancian (ranchen) fick vi vin och pirog, det som de kallade för reception.
Det var inte bara vår halvtomma buss som var där. Cirka 150 pers från olika länder spilldes ut på Estansians gård som en skock fula får.
Låt mig börja med att säga att det inte är en riktig ranch. Nästan som uppbyggt bara för turister.
Vad hade jag väntat mig?
Först föstes hela gruppen mot inhängnaden av hästarna. Ställ er i kö för horseriding.
Ok. Inte jag då. Åsså red de iväg en sväng. Medan resten som ville rida fick stå kvar och vänta. Som ett gäng lamm på väg till slakten.
Alternativet var att åka häst och vagn. Vilket var något skakigt. Tänkte på familjen Macahan och alla andra som skakade sig över Amerikat. Jag gjorde det för att ha nåt att göra.
Låter det blassé?
Ding dong - lunch.
Så föstes vi in på de argentinska grisfesten. Långa numrerade bord. Jag satte mig längst ut på kanten för att inte bli inklämd. En vilse man från Skottland började prata med mig och han blev mitt sällskap.
Betänk nu att ladan är inte knökfull. Våra två långa bord var långt i från fulla. Men nog ska fyra ryssar klämma sig ned. Och då menar jag klämma. Kärringen bredvid mig tryckte sitt lår mot mitt så jag fick trycka liksom tillbaka. Ingen sa nånting.
Så där höll de på. Gapiga och roffade åt sig mat, sträckte sig över tallriken utan att be om ursäkt.
Rude helt enkelt..
Maten var undermålig. Blev ganska förvånad faktiskt. Korven var knölig. Kycklingen torr. Och grisköttet segt. Något vanligt kött serverades inte vilket förvånade Claudio oerhört. En estancia som inte serverar kött är otänkbart!
Så började "festligheterna". En frodig man, blandning mellan Stacy Keach och Pavarotti började sjunga sånger. Jaha, men han slutar väl snart. Nähä. Så kom dansare in på scenen. Sen fortsatte Pavarottisnubben.
Jag försökte samtala med skotten men det gick inte.
Pavarotti fortsatte.
Och dansarna likaså.
Så började grisfesten.
Nu skulle alla länder presenteras som nån sorts OS/Schlagerfestival.
"Var sitter Costa Rica?"
Och costa ricanerna skrek och tjöt.
Så där höll han på.
Sverige då?
Jag viftade lite slött med gaffeln.
Längre in på proteinfesten fortsatte han att gaffla om olika länder. Han ropade upp nåt land och spelade en sång från det landet (ungefär).
Obegripligt nog ställde sig folk upp och sjöng med.
Där stod det tre kineser och förnedrade sig.
Jag viftade inte med gaffeln.
Vad skulle komma? Små grodorna eller Du gamla?
Med lite rödvin innanför västen ökade pinsamheterna. De osympatiska ryssarna började dansa. Valsade runt bland borden som höga kasperdockor.
Jag dök ned i min sallad och försökte hålla mig från att gapskratta, glad att inte Maria var där för det hade inte gått!
Kärringen bredvid mig klappade i takt med yviga rörselser så hennes labbar var farligt nära mitt huvud.
Kalla kriget fortsatte.
Tillslut var jag så trött på oväsendet från den pinsamma publiken och att hela tiden matas med musik.
Jag och skotten gick ut och sattes oss i skuggan och berättade resehistorier mestadels flygplansstories.
Detta resulterade att vi missade hästuppvisningen men med tanke på den bristande kvaliten innan ansåg jag inte riktigt att jag hade missat nåt.
Det jag vann var en historia att berätta.
På hemvägen fortsatte jag min fundering över resandet, turism och svårigheten att få liv i drömmar man har om olika platser.
Vissa aktiviteter och utflyktsmål verkar konstruerade, nåt som är skapat för att resenärer ska ha nåt att göra. Det är en grupp som har all tid i världen, men som hastar och bockar av. Det är en grupp som måste hålla uttråkningen och likgiltigheten stången.
Så var det gjort.