Emigrera är inte lätt

När man är på semester fast hemma i nåns hem kan man lätt dra paralleller med livet därhemma i Sverige. Man försöker sätta sig in i hur det skulle vara om det här var ens eget liv, om jag bodde här. Jag känner att den världen skulle vara så liten och begränsad. Världen skulle vara precis där jag var.
Varför skulle det då vara så stor skillnad kan man undra - om man skippar det mest uppenbara att det är ett annat land.
När jag läser tidningen Journalisten som Maria prenumererar på och på aftonbladets hemsida inser jag det svårdefinierande.
Du känner dig hemmastadd inte bara där du själv befinner dig, med vad du gör och när du har en fast punkt. Hemma för mig är när själva samhället med välkända figurer inom olika områden är något du kan relatera till. För mig är det en viktig familjär känsla, en form av orientering att läsa om folk jag känner till. Inte nödvändigtvis kändisar och skvaller - utan de personer och företeelser är större än din närmaste omgivning. Du läser om Inga-Lill och Bosse Parnevik, ser en för dig välkänd skribents namn och känner igen TV-hallåan som nyss sadlade om till programledare. Till och med politiker och fackbasar ingår i din förlängda familjekrets.
Du kan referera bakåt i tiden med alla personer som ingår, för orientering är inte bara här och nu.
Visst vore det spännande att bo nån annanstans men då skulle jag inte kunna tänka mig ett samhälle där allt - och referenser inom olika områden - är höjd i ett dunkel.
Därför: Emellanåt fladdrar det till i gardinen och jag ser på djupet svårigheterna med att lämna sitt land.
Vad som är nöd för någon är ett straff för nån annan.
En person vill lämna en annan återvända.
Funderingar man inte har på charter - det kan jag lova.
Att äta tung middag tio på kvällen är inget jag rekommenderar. Spilld enerig. Jag ska ju sova nu, vilket inte går.
Over and out.