Det är mörkt ute, regnigt, kallt, fuktigt, hemskt. Satt på pendeln ut till Rödluvans kollo och det var knökfullt på tåget. Folk stod packade i gången i varma höstkläder. Jag såg i deras ansikten hur de lider. Varje dag detsamma - kanske inte lika fullt men lika - vadskamansäga - stulen tid. Bara för att ta sig till ett jobb de förmodligen inte gillar.
På Fornbackshöjden ven det av blåst så det tjöt i fönsterrutorna. Att leverpastaj och saltgurka är så gott. Och varför glömmer jag det när jag är på Affären? Måste lära mig att minnas.
Tog mig hem tillslut. Och hemma är det tyst. Alldeles förfärligt tyst. Ingen tuss som gapar stort och grymtar. Ingen kram. Ingen som kommer springande när man öppnar dörren. Ingen varm päls i sängen. Ingen...
Började packa. Kläder går väl bra men allt annat skrot som bara är nödvändigt. Bara sladdarna till all teknik som jag tänker släpa jorden runt med. OM man ändå redan var där. Få gå in i en garderob och steppa ut i en annan, i 13 miljonersstaden Buenos Aires. Det vore nåt. Inget besvär. Ingen flygplanströtthet. Ingen risk att väskan försvinner. Litar inte på spanjorer.
Ska man behöva packa överlevnadskittet i handbagaget, redan full av kamera och dator?
Tänk så mycket man funderar på runtikring en resa. Tänk att man överhuvudtaget kan åka så långt för bara två veckor.
En gång i tiden var det här likhetstecken med att emigrera. Tänk om det var så - att man var tvungen att emigrera.
Spelar det någon roll var man sitter - bloggar, äter, sover och pratar?
Imorgon fortsätter tiden. Just nu tycker jag den står still. Vill pausa lite innan jag fortsätter. Bildligt talat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar