Den största sekten av dem alla

Så hamnar man i det berömda gränslandet: jag har växlade pengar kvar men ska jag köpa ditten och datten så måste jag växla mer. Och hur mycket? Det jag ska köpa nu är lite matvaror och vin. Fundera fundera. Hittade en inhemsk whiskey igår som hette Old smuggler. Gillade namnet.
Jaha.
Vad står på programmet idag?
Till att börja med måste jag vaska upp lite underkläder så jag inte skäms vid svenska tullen.
Det känns som jag har varit borta en hel evighet. Hemma försvinner ett halvår i ett nafs, inte för att det är kul men för att det är vardag. Här är huvudet på overdrive typ hela tiden.
På väg från den fantastisk estancian igår, blev jag vittne om de fattigas bostäder rakt under motorvägen. Enorm fattigdom. Maria berättar att det är argentinare från norr med indiansk ursprung. De lämnar sin fattiga landsbyggd för kanske ännu större fattigdom under en bullrig väg. Det här är ingen ovanlig syn i resten av världen.
Återigen slås jag av oviljan hos människan att vilja få bort det och anpassningsförmågan att acceptera den.
Människans dilemma: förmågan att anpassa sig och behovet av att apa efter är både en boja och nyckeln till vår överlevnad.
Man beräknar att det som oroar en argentinare mest för utom den ekonomiska situationen är bristen på säkerhet, som är direkt kopplad till fattigdom.
Varför gör man inte den kopplingen? Alla i ett samhälle gagnar på att den lilla människan får en drägligare tillvaro.
Ett av problemen är att arbetskraft är så billig. Vanliga människor kan aldrig "jobba ihop" eller "jobba upp sig"
Vi pratade om pendlingen mellan uppgivenhet - jagkaninteräddavärlden (kamouflerad likgiltighet) och jagkangöranåt. Jag sa: vad är det som hindrar er att ger er städerska mer betalt?
Du har rätt, fick jag till svar.
Däremot vet jag inte om jag inte hade gjort samma sak. Men jag hade inte velat det. Jag vill inte bo i ett samhälle där mitt normala tillstånd, min nuvarande status skapar situationer där jag uppför mig som överklass.
Fattigfom är en politisk fråga men även moralisk och i förlängningen andlig, om man så vill.
Det märkligaste är att vi tycker det är ett tillstånd att acceptera. Som liv och död.
Men är det verkligen så? Eller har vi gått på en myt? Är mänskligheten den största sekten av dem alla?