Min pappa brukade säga att när jag rörde mig över köksgolvet hemma i Vittjärv så fladdrade det till, swisch, swisch. Det blåste runt huvet på en. Nu för tiden är livet annorlunda. Mest på grund av min fot. I mitt huvud vill jag flänga runt: göra ärenden, gå på promenad, ränna i julpyntade affärer etc. Men i verkligheten måste jag hushålla med energin.
Jag har varit på fotografering nu på morgonen. På ett kontor med übertrevliga människor - en kille och en tjej. Stannade längre än vad jag behövde och stod hela tiden. Tänkte: jag slänger in fotoutrustningen, promenerar till Hötorget och handlar grönt eller tar motionspromenaden direkt inpå trots blött väder. På så vis kan jag fördela promenaden på två tillfällen istället. Nu och sen.
Men sånt är inte att tänka på. Jag får lägga om dagen och vända på allt. Vila foten en stund och ta halvtimmen nu istället, när bilderna är klara och kaffet uppdrucken.
Min vanliga effektivitet - då den svarta kappan stod rakt ut som en batwoman är utbytt.
Those were the days då man hyrde en TV och åkte ut till Ikea och var hemma i Svedmyra i loppet av 2,5 timme. Wow! Men vad vann jag på det mer än en historia att berätta?
Min syrrade brukade berätta för sina elever då hon jobbade och bodde i Kungsängen om hur jag kryssade mig fram i min svarta kappa, åkte slalom mellan människor som faktiskt stod i min väg.
De skrattade.
En gång när jag svepete fram som Svarta Faran på sveavägen, höll jag på ränna rakt in i ryggtavlorna på kungaparets livvakter. Ja, för vem skred inte paradgatan fram om inte Kungen & Silvia. Sakta och sobert. Livvakterna tittade misstänksamt på mig medan jag la mig i vänsterfilen och rännde förbi.
Kungaparet gled in på Risbergs bokhandel för julshopping.
I övrigt är det här en trist dag för mig. Det är ett år sedan min mamma somnade in som en liten fågelunge. Maktlösa stod vi bredvid.
Inte underligt att det är trist väder idag.
Vad tänkte jag på?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar