Från shorts till duffel och idol

På Arlanda behövde jag inte visa pass. Hela Schengen-prylen är verkligen förvirrande. Ute: fuktigt och regn i luften.
I Asterix var gallerna rädda att himlen skulle ramla ned över deras huvuden. Som vädret var går, hängde molnen precis ovanför luggen.
Fredagsstressen i banan var heller inte att leka med. Särskilt med packning och grus i ögonen.
Nåväl.
Jag kan inte säga att jag har landat precis. Golvet är täckt av prylar och smutstvätt. Gick iväg till jobb redan igår kväll och idag har man hämtat hem en gödd katt från förorten.
Ikväll ska jag iväg igen. Riktigt landa blir inte förrän på måndag.
Landat har damen heller inte gjort. Just nu ligger hon på dataskrivbordet men det är lite vimsigt än så länge.
Min datorskärm är så stor att den skrämmer mig. Hade glömt just hur stor den var.
När jag nu har varit borta tro inte att jag har varit bortkopplad från Idol. Programmen har spelats in och jag har följt lite via nätet - the international style.
Om fredagens avsnitt kan man bara säga och det var hm... intressant och spännande minst sagt.
Jag själv tycker att Andreas sjunger bra men är ingen artist för det. Tvärtom. Han levererar sången som en ångvält, vilket passar de flesta av låtarna han väljer. När han talar om att han ska "dansa mer eftersom som juryn efterfrågar det" borde han egentligen fundera på vad han förmedlar. Det ÄR verkligen jättetrist att se en person röra sig som ett kylskåp på scenen. Kvar blir Rösten. Men det finns många i Sverige med fantastiska röster. Som artist måste du ha mer annars kan du lika väl köra bakom andra. För övrigt är Andreas kommentarer lite charmigt småroliga och han är rar. Men det är Lasse Berghagen också.
Att låta folk rösta via telefonerna kan på papperet se demokratiskt ut. Det är ju folk i slutänden som ska köpa den nya idolens skiva. Men folk är illojala när det kommer till det. Ibland röstar man mot juryns uttalande, ibland favoriseras underdogkonceptet. Många kan nog identifiera sig med Andreas. Framför allt har han konsekvent valt kioskvältarlåtar.
Det har sin betydelse också.
Det kan dock inte vara lätt att lyckas hålla sig kvar när tiden stannade i TV-studion. Att stå där och veta att alltför många hade velat att just DU skulle åka.
Jag hade brytit ihop.
Nåväl.
Han ryker nästa vecka för publiken - den där pöbeln som svänger framochåter - förstår nu vad som står på spel. Det brukar vara så.
Vi har två tjejer i finalen.
Åsså nu funderar jag på om det här konceptet borde skrotas. Jag förstår om skivbolagen får hick-ups när Andreas börjar närma sig en seger. Tänk om han vinner. Då ska vi göra en platta - med honom! Daniel i juryn flippar snart ut. Och då menar jag ordentligt, mer än att bara sparka sönder en vägg.
Men bjuder ni in TV-tittarna som jury - stå ert kast - vad det än blir.
Att vinna Idol är ingen garanti heller. Inte alls. Det är som att man inte blir tagen på allvar. Hos nån.
Upphaussad, ituggad och utspottad är något man måste räkna med.
Den depression som kan komma med att man är på allas läppar ena veckan för att vara bortglömd nästa är tung att bära. Kanske lite skämmig också, vilket gör den ännu tyngre.
En idol som inte lyckas pekar vi gärna finger åt.
http://www.expressen.se/noje/musik/1.934351/sparkad-fran-galan