Det börjar dra ihop sig. Till och med Rödluvan fattar vad som är i görningen. Eller det kanske inte är så konstigt. Hon är ju en katt. Dessutom smart.
Allt ligger i prydliga högar redo att packas ned. More or less.
Var och plåtade i dag på ett företag. Av alla snubbar som jobbade där var det en som jag tyckte att det var synd att han är upptagen.
Om man säger så.
Vi började prata foto direkt - inte så konstigt eftersom jag var där av den anledningen. En canon-kille pratar med en nikon-tjej. Just hemkommen från Egypten med familjen. Han hade plåtat med sin maffiga digitalare (som han hade med sig på jobbet - han måste vara en nörd!) under vattnet med hjälp av en svindyr specialpåse. En sån skulle man ha men först måste jag bli en säljare. Eller i alla fall tjäna så mycket så jag skulle ha råd med en påse för två tusen spänn! Jag verkar gillar försäljare verkar det som. I alla fall i den här branschen.
En av de andra snubbarna ville titta igenom sin hög med bilder. Visade vilken knapp han skulle mata fram med. Jag plockar runt lite och när han är klar har han ställt min svindyra Nikonkamera på bordet, balanserandes på självaste objektivet - utan locket på! Haja - linsen mot bordskivan. Jag dog!!!!!
Ponera att jag hade varit intresserad av just honom då hade de känslorna dalat med blixtens (haha) hastighet. Kalla mig nörd - men det vet väl alla att man inte ska ställa ifrån sig kameran på det där viset.
HU! Så avtändande.
Jag satte nästan hjärtat i halsgropen.
Plötsligt slår det mig: återigen kommer jag att drunka med bilder när jag kommer hem.
Lyxproblem...