San Telmo och slitna fasader

Mina nariga händer är ett minne blott. Efter frukost gick jag & M och gjorde manikyr på en salong här i närheten. Äntligen skulle mina händer bli fina. Manikyr kostar runt 28 kronor. När tjejen (Alma) tittade på mina händer kom domen. Hon föreslog peeling och parafinbad. Kör till.
Efter själva nagelfixningen penslade hon på hett parafin på händerna som sedan stoppades i en plastpåse samt nån typ av vantar.
Oj, oj vilken skillnad. Det kostade bara 48 kronor alltihop. Funderar på att fixa benen när jag ändå håller på. Vad skönt det vore. Och säkert billigt.
Eftermiddagen spenderades i San Telmo - dit vi åkte men en bullrig tunnelbana. Här kostar varje resa 3,50 kr. Om jag nu ska lista priser hela tiden. Subventionerad av staten precis som i Sverige.
Vi tycker att priserna är låga här men man måste ju alltid sätta det i relation till vad man tjänar här. En sekreterarlön kan ligga på 4000 kr i månaden. Då kanske inte naglarna är det man prioriterar.
San Telmo är visserligen ett turistställe. Men charmigt. Jag som gillar trasiga hus med häftiga balkonger fick vad jag var ute efter. Vi kom fram till en liten park/torg/plaza där det var en marknad, nedbantad visserligen mer antik och omfattande på söndagar. Men imorgon åker vi ju till Uruguay så det får vänta till nästa söndag. I alla fall - gatuförsäljningen innebar indianliknande hippies med smycken, pipor och annat krafs. Fast det fanns massor av snygga saker så jag kunde inte låta bli att köpa en fantastiskt fint smycke för dyra pengar. Eller som Maria sa - vill du ha det är det ok pris för dig i Sverige? Ja. Det är ju inte precis rika människor som håvar in slantarna. Hon har rätt. Jag handlade.
Marknader verkar det finas gott om och second hand fast här heter det vintage.
Kläder är uteslutna. Maria som är normal smal stöter ibland på problem, där hon är för stor för deras storlekar. Så vad ska det inte vara för mig. Annars är Marias stora passion skor. Jag vill bara ha bekväma.
Emellanåt (typ jämnt) bråkar min jävla fot. Det är visserligen bättre måste noteras för så här långt och mycket hade jag inte kunnat gå för några veckor sedan.
Men ändå. Det är irriterande och gör ont.
Dessutom vill jag inte trampa snett vilket är ganska lätt här, trottoarerna är ojämna och fixas till som ett lapptäcke. Inget görs gemensamt. Det är som om man tar itu med sin lilla plätt utanför sitt hus. Sen får nån annan göra resten - vid nåt annat tillfälle.
I vilket fall som skulle jag ha tatt med mig en stegräknare, hur tyskt det än kan låta. Man går enormt mycket under en semsterdag och man kör sightseeing som i dag.
Det där om argentisk mat är okryddig fortsätter att inte stämma. Vi åt lunch; frasig, friterad kyckling med sesamfrö, saffransris med russin, sallad och nån lökkryddig sås. Mycket gott.
På tal om tyskar och nazister: frågade Maria vad tyskarna har lämnat för spår efter sig eller om de bara höll låg profil efter kriget. Dethon kom på var en mysig restaurang som vi ska gå till nån dag.
Maria och Claudio är inga husliga människor. De lagar sällan mat hemma och två gånger i veckan kommer en städerska och fixar i deras hem. Maria säger att hon aldrig har bott så rent i hela sitt liv. Till en början hade hon problem med det men att hon har vant sig med det nu. Att ha fötterna i två olika kulturer har sina sidor - berikande men slitigt också. Kan man bli hängande mittemellan och vad gör man då?

Nu sitter vi i varsin hörna - Maria tittar på "Stardust" och jag skriver. Alexio sitter uppe på övervåningen och spelar dataspel. Ungar are the same all over. En åskskur svepte över precis och solen börjar gå ned. En bit av himlen är gulröd på väg mot lila. Mina fötter börjar sakta mjukas upp. Funderar på att kolla aftonbladets hemsida eller nåt. Eller dagens skörd av bilder.
Det är märkligt - när man promenerar och plåtar samtidigt (stannar upp) så kan man se på bilderna efteråt att de är gjordai all hast. Promenad med Maria eller nån som bor på det ställe man besöker innebär oftast att man tar sig fram mer målmedvetet. Hade jag gått själv hade det blivit mer slentrande och allt som hör det till. Det stör mig ofantligt att jag inte kan ge fasaderna fotografisk rättvisa.
Har svårt för att plåta folk också. Känner mig gamig och väntar nästan att nån ska vråla eller begära pengar som på många andra ställen som Indien. De gör säkert inte det men det är en nojja jag har.
Får jag ha det det fast jag är fotograf?
Att plåta street är svårt.
Även i latinamerika.
Slutligen. Jag har nu sett balkongen där Evita stod och vinkade.
Blev jag en bättre människa?
Blev jag lyckligare?
Over and out.