Jag behöver inte förklara här vad jag tycker om Top model. Det som irriterar mig är om deltagarna engagerar sig och till exempel visar känslor, gråter efter en för dem misslyckad fotosession så droppas en mängd reaktioner och åsikter om att de inte ska visa sig svaga. Om de däremot sväljer förtreten och går vidare, visar inga känslor á la american style, då är det onaturligt lika fullt. Vad man än gör 10 procent från mittfåran så är det fel. Eller icke önskvärt.
Är modellers arbetliv på det här sättet? Jag skulle vilja veta.
Om man inte utfodrar dem med vatten och mat under en rockvideoinspelning, är det konstisgt om någon av dem ramlar ihop av utmattning efter att ha spelat en sexgalen vampyrliknande hot chick i flera timmar?
Och hela tiden tänk: det finns en lika snygg brud som kan ta min plats just like that (snapper med fingrarna).
Jag är fotograf. Ibland känner jag samma jävla press.
fredag 30 november 2007
Hysterisk julshopping rasar utanför min dörr
Morgon-TV och nöjespanel. Programledaren frågar vad de lägger ned i julklappspengar. Karolina Fjellborg erkänner utan att blinka att hon shoppar för 10 000 kr! Och då har hon pojkvän och familj att köpa till. Inga barn. Jag tycker det är horribelt. Tjejen har för hög lön. Jessika Gedin anar att det egentligen är en mycket högre siffra, att Karolina ligger i underkant. Jag anar detsamma.
Tio tusenkronor. Ja, köper man dyra klappar är det väl inte så svårt att komma upp till den summan.
Och man enas om att hela miljödebatten (och jag anar fattigdomsdebattenockså) ska ta paus under jul. Jag personligen tycker den ska leva året runt.
Jävla typer som vill shoppa bort sitt ansvar.
Jag kanske gör detsamma men jag sitter inte och koketterar med det i rutan.
Vad är ärligast? Men precis som Vecko-Revyn och dess innehåll (snackas det också om) inspirerar och påverkar unga människor, gör tongivande profilers shoppinginställning likså.
Det är svårt det här. Vi vill leva i ett öppet och fritt samhälle utan propaganda och regler hur vi ska leva våra liv. Men det är precis det vi blir utsatta för dygnet runt, året om. Skillnaden är att nu manas vi till konsumtion för egen vinning skull medan företag världen runt utnyttjar billig arbetskraft.
Ganska äckligt och riktigt snårigt.
Men försök inte vifta bort det. Det försvinner inte ändå.
Tio tusenkronor. Ja, köper man dyra klappar är det väl inte så svårt att komma upp till den summan.
Och man enas om att hela miljödebatten (och jag anar fattigdomsdebattenockså) ska ta paus under jul. Jag personligen tycker den ska leva året runt.
Jävla typer som vill shoppa bort sitt ansvar.
Jag kanske gör detsamma men jag sitter inte och koketterar med det i rutan.
Vad är ärligast? Men precis som Vecko-Revyn och dess innehåll (snackas det också om) inspirerar och påverkar unga människor, gör tongivande profilers shoppinginställning likså.
Det är svårt det här. Vi vill leva i ett öppet och fritt samhälle utan propaganda och regler hur vi ska leva våra liv. Men det är precis det vi blir utsatta för dygnet runt, året om. Skillnaden är att nu manas vi till konsumtion för egen vinning skull medan företag världen runt utnyttjar billig arbetskraft.
Ganska äckligt och riktigt snårigt.
Men försök inte vifta bort det. Det försvinner inte ändå.
torsdag 29 november 2007
Trivia
Killen som spelade Birk i Ronja Rövardotter är bror till filmregissören Mikael Hågström.
Samlar på sån här kunskap. Har du nån?
Samlar på sån här kunskap. Har du nån?
Svart torsdag
Min pappa brukade säga att när jag rörde mig över köksgolvet hemma i Vittjärv så fladdrade det till, swisch, swisch. Det blåste runt huvet på en. Nu för tiden är livet annorlunda. Mest på grund av min fot. I mitt huvud vill jag flänga runt: göra ärenden, gå på promenad, ränna i julpyntade affärer etc. Men i verkligheten måste jag hushålla med energin.
Jag har varit på fotografering nu på morgonen. På ett kontor med übertrevliga människor - en kille och en tjej. Stannade längre än vad jag behövde och stod hela tiden. Tänkte: jag slänger in fotoutrustningen, promenerar till Hötorget och handlar grönt eller tar motionspromenaden direkt inpå trots blött väder. På så vis kan jag fördela promenaden på två tillfällen istället. Nu och sen.
Men sånt är inte att tänka på. Jag får lägga om dagen och vända på allt. Vila foten en stund och ta halvtimmen nu istället, när bilderna är klara och kaffet uppdrucken.
Min vanliga effektivitet - då den svarta kappan stod rakt ut som en batwoman är utbytt.
Those were the days då man hyrde en TV och åkte ut till Ikea och var hemma i Svedmyra i loppet av 2,5 timme. Wow! Men vad vann jag på det mer än en historia att berätta?
Min syrrade brukade berätta för sina elever då hon jobbade och bodde i Kungsängen om hur jag kryssade mig fram i min svarta kappa, åkte slalom mellan människor som faktiskt stod i min väg.
De skrattade.
En gång när jag svepete fram som Svarta Faran på sveavägen, höll jag på ränna rakt in i ryggtavlorna på kungaparets livvakter. Ja, för vem skred inte paradgatan fram om inte Kungen & Silvia. Sakta och sobert. Livvakterna tittade misstänksamt på mig medan jag la mig i vänsterfilen och rännde förbi.
Kungaparet gled in på Risbergs bokhandel för julshopping.
I övrigt är det här en trist dag för mig. Det är ett år sedan min mamma somnade in som en liten fågelunge. Maktlösa stod vi bredvid.
Inte underligt att det är trist väder idag.
Vad tänkte jag på?
Jag har varit på fotografering nu på morgonen. På ett kontor med übertrevliga människor - en kille och en tjej. Stannade längre än vad jag behövde och stod hela tiden. Tänkte: jag slänger in fotoutrustningen, promenerar till Hötorget och handlar grönt eller tar motionspromenaden direkt inpå trots blött väder. På så vis kan jag fördela promenaden på två tillfällen istället. Nu och sen.
Men sånt är inte att tänka på. Jag får lägga om dagen och vända på allt. Vila foten en stund och ta halvtimmen nu istället, när bilderna är klara och kaffet uppdrucken.
Min vanliga effektivitet - då den svarta kappan stod rakt ut som en batwoman är utbytt.
Those were the days då man hyrde en TV och åkte ut till Ikea och var hemma i Svedmyra i loppet av 2,5 timme. Wow! Men vad vann jag på det mer än en historia att berätta?
Min syrrade brukade berätta för sina elever då hon jobbade och bodde i Kungsängen om hur jag kryssade mig fram i min svarta kappa, åkte slalom mellan människor som faktiskt stod i min väg.
De skrattade.
En gång när jag svepete fram som Svarta Faran på sveavägen, höll jag på ränna rakt in i ryggtavlorna på kungaparets livvakter. Ja, för vem skred inte paradgatan fram om inte Kungen & Silvia. Sakta och sobert. Livvakterna tittade misstänksamt på mig medan jag la mig i vänsterfilen och rännde förbi.
Kungaparet gled in på Risbergs bokhandel för julshopping.
I övrigt är det här en trist dag för mig. Det är ett år sedan min mamma somnade in som en liten fågelunge. Maktlösa stod vi bredvid.
Inte underligt att det är trist väder idag.
Vad tänkte jag på?
onsdag 28 november 2007
All good things must come to an end, sjunger Nelly. Och det gäller väl bad things också skulle jag väl kunna tro. Men det finns alltid sekundära vinster. Det tar bara ett tag att upptäcka dem. Och är det inte vinster så är det - man måste hitta konstruktiva sätt att deala med vad som händer.
Så är det bara. Endure. Fint engelskt ord.
I Boden är det tydligen -19. Vill inte dit. Här är det -3 och med funkten här som tar sig in i märg och ben så vet jag inte vad som är bättre.
Föredrar här faktiskt. På alla sätt och vis.
Själv är jag trött på alla människor på viktiga positioner som gör usla arbetsinsatser. Landet är fullt med chefer som inte tar itu med konflikter på arbetsplatser utan låter småhitlers härja fritt och få med sigandra svagisar i sin sekt.
Tyvärr är också landets vårdcentraler fyllda med inkompetent personal som mjäkar sig fram i tillvaron. Vissa doktorer kan inte läsa trots datofierade journaler och sjuksyrror som inte gör det mest basic i sitt jobb.
Slött helt enkelt.
Man känner att hjärtat börjar pumpa extra slag inför dårskapen inom vissa områden.
Lugn och fin.
Lugn och fin är Luvan. Inte lika hysteriskt gosig efter kollot. Börjar bli orolig. Äter upphackade tomater som i sig är jättekonstigt.
Har varit hemma i en vecka. Jag säger då det - tiden trampar på olika i olika världsdelar.
Så är det bara. Endure. Fint engelskt ord.
I Boden är det tydligen -19. Vill inte dit. Här är det -3 och med funkten här som tar sig in i märg och ben så vet jag inte vad som är bättre.
Föredrar här faktiskt. På alla sätt och vis.
Själv är jag trött på alla människor på viktiga positioner som gör usla arbetsinsatser. Landet är fullt med chefer som inte tar itu med konflikter på arbetsplatser utan låter småhitlers härja fritt och få med sigandra svagisar i sin sekt.
Tyvärr är också landets vårdcentraler fyllda med inkompetent personal som mjäkar sig fram i tillvaron. Vissa doktorer kan inte läsa trots datofierade journaler och sjuksyrror som inte gör det mest basic i sitt jobb.
Slött helt enkelt.
Man känner att hjärtat börjar pumpa extra slag inför dårskapen inom vissa områden.
Lugn och fin.
Lugn och fin är Luvan. Inte lika hysteriskt gosig efter kollot. Börjar bli orolig. Äter upphackade tomater som i sig är jättekonstigt.
Har varit hemma i en vecka. Jag säger då det - tiden trampar på olika i olika världsdelar.
tisdag 27 november 2007
Baby elefant walk
Idag har jag varit i Hedvig Elenora kyrka och fotograferat babygudstjänst. Ja, ni läste rätt. Jag och ett gäng småttingar och en mängd blonda, välartatade mammor med mörkblåa barnvagnar. Finns det bara en färg i fabriken?
Jag ska inte raljera.
Det gick bra.
Ute är det svinkallt och det är ett problem när man vill prata i mobilen. Hittade en praktisk väska på Drömhuset och medan bilder laddar skriver jag här.
På radion spelar de S:t Elmo´s fire (härlig låt) och kaffet är precis uppdrucken. Måste hasta vidare med bilderna. Har såååååååå mycket bilder att ta itu med.
Drunknar men kanke inte i den mängd Rikard har plöjt igenom. Stackars kille - 17 000 inskannade bilder med retusch och allt. Påminn mig att aldrig klaga - inte i det ämnet i alla fall. Har andra mer brinnande saker som ligger på bordet och pyr.
Måste bestämma mig hur jag ska förhålla mig till det.
Over and out.
Jag ska inte raljera.
Det gick bra.
Ute är det svinkallt och det är ett problem när man vill prata i mobilen. Hittade en praktisk väska på Drömhuset och medan bilder laddar skriver jag här.
På radion spelar de S:t Elmo´s fire (härlig låt) och kaffet är precis uppdrucken. Måste hasta vidare med bilderna. Har såååååååå mycket bilder att ta itu med.
Drunknar men kanke inte i den mängd Rikard har plöjt igenom. Stackars kille - 17 000 inskannade bilder med retusch och allt. Påminn mig att aldrig klaga - inte i det ämnet i alla fall. Har andra mer brinnande saker som ligger på bordet och pyr.
Måste bestämma mig hur jag ska förhålla mig till det.
Over and out.
måndag 26 november 2007
2007. Man skulle kunna tro att vuxna människor på moderna arbetsplatser skulle kunna hantera konflikter bättre. Tyvärr är arbetsplatsmobbing är utbrett fenomen. Ingen nyhet i det. Vad är det hos människan som manar fram hyenan inom en när situationen är den mest gynsamma för just det beteendet?
Vad är det för egenskap egentligen? Är det ren och skär överlevnadinstinkt?
Nu glider det in en ny ledare som sätter en ny agenda. Vem är lägst? Vem ska överösas med skit? Vem ska vi mobba? Resten skakar av rädsla och anpassning.
Värdigt? Nej.
INGEN arbetsplats ska get away med sånt här. Men visst är det lite tyngre att ta när det sker inom den religiösa världen? Eller varför inte tidningar som har specialiserat in sig på hälsa och inre liv. Man förväntar sig liksom mer självkännedom. Så naivt att tro nåt sånt.
Trovärdigheten hos såna specialister hamnar under nollstrecket. Kort sagt: Vi skriver om det men fattar ingenting.
Som när Andreas sjunger i Idol. Ja, han sjunger men om vad? Det vet han inte ens själv.
Trovärdigt?
Nej.
Sen tror han att om man bara kör några moves så har han fattat tugget.
Så.
I slutänden påverkar även detta mig.
Utkastad i den fotografiska kylan.
Men denna gång har jag Helly-Hansen på mig.
Vad är det för egenskap egentligen? Är det ren och skär överlevnadinstinkt?
Nu glider det in en ny ledare som sätter en ny agenda. Vem är lägst? Vem ska överösas med skit? Vem ska vi mobba? Resten skakar av rädsla och anpassning.
Värdigt? Nej.
INGEN arbetsplats ska get away med sånt här. Men visst är det lite tyngre att ta när det sker inom den religiösa världen? Eller varför inte tidningar som har specialiserat in sig på hälsa och inre liv. Man förväntar sig liksom mer självkännedom. Så naivt att tro nåt sånt.
Trovärdigheten hos såna specialister hamnar under nollstrecket. Kort sagt: Vi skriver om det men fattar ingenting.
Som när Andreas sjunger i Idol. Ja, han sjunger men om vad? Det vet han inte ens själv.
Trovärdigt?
Nej.
Sen tror han att om man bara kör några moves så har han fattat tugget.
Så.
I slutänden påverkar även detta mig.
Utkastad i den fotografiska kylan.
Men denna gång har jag Helly-Hansen på mig.
Flickan med svavelstickorna
Jag har tidigare tjatat om fyra grundstenar till ett lyckligare liv varav en utav dem - ta ingenting förgivet blir särskilt aktuellt en dag som denna.
Ta ingenting förgivet - innebär det också att tillit för andra individer måste stryka på foten?
Inom mig bråkar Lilla Tysken och Hippien om utrymme och balans. Nu finns ytterligare två egenskaper att tillföra: Cynikern och Trofastern.
Vem kommer vinnande ur striden? Tja, ingen för som så mycket annat måste de samsas. Som våra önskningar och andras.
Vore det inte trevligt om vi bara hoppar över julen - all together?
Och rent allmänt föredrar jag egen säng framför sovsal.
Ta ingenting förgivet - innebär det också att tillit för andra individer måste stryka på foten?
Inom mig bråkar Lilla Tysken och Hippien om utrymme och balans. Nu finns ytterligare två egenskaper att tillföra: Cynikern och Trofastern.
Vem kommer vinnande ur striden? Tja, ingen för som så mycket annat måste de samsas. Som våra önskningar och andras.
Vore det inte trevligt om vi bara hoppar över julen - all together?
Och rent allmänt föredrar jag egen säng framför sovsal.
Carola, Dick Harrison och CSN
Tiden rör sig snabbare hemma än borta. Det är redan måndag och jag har varit hemma sedan i fredags. Det enda jag har hunnit göra är jobba, tvätta, hämta katt och se på Idol.
Jag har plöjt de avsnitt som har visats under tiden och nu imorse (vaknade förtidigt - konstig, bakvänd jetlag) tittade jag på gospeltemat (jag vet - fel ordning).
Det som slog mig är följande: Mitt ständiga hatobjekt numero uno Carola hade faktiskt vettiga saker att säga. Är det så att när hon inte talar om sig själv utan sätter andra i första rummet kommer det fram en väl dold ödmjukhet och skarp analys av idolernas insatser? Cynikern viskar: Är det en skärpning för temat är gospel (kristen ödmjukhet)? Eller är det så att Carola faktiskt kan vara normal (mer normal) bara hon sätter fokus lite utanför sig själv?
Jag hoppas att hon tittar på inslaget i efterhand (det lär hon göra) men verkligen ser vad det är jag ser. Att hon är en betydligt trevligare och trovärdigare artist när den här sidan får komma fram.
Jag trodde aldrig jag skulle få se den och ni trodde aldrig att jag skulle skriva det.
Men min åsikt om henne som sångerska står fast - ändå.
Duschar och kollar igenom posten. Inbjudan till bokreleasefest jag inte kan gå på och en onödig betalningspåminnelse från CSN. Förstår inte hur detta har gått till för jag är verkligen noga med den där myndigheten.
120 kronor åt skogen. Ett barn i Uganda hade fått mat en månad och jag slänger ut det på eget, elektroniskt dataslarv.
Snälla, kan de sluta laga mat i TV. Det är sååååå ointressant och ja, jag byter kanal.
Den fantastiske, karismatiske helt otrolige Dick Harrison har författarkväll på Dieselverkstan den 4 december. Jag jobbar men tänker byta arbetspass för det här vill jag inte missa för allt smör i Småland. Vem vill gå? Det börjar 19.30-21.00. Jag kan sätta pengar på att du inte blir besviken.
För er som inte vet - Dieselverkstan ligger i Sickla, bussnära från Slussen.
Imorgon beställer jag biljett!
Jag har plöjt de avsnitt som har visats under tiden och nu imorse (vaknade förtidigt - konstig, bakvänd jetlag) tittade jag på gospeltemat (jag vet - fel ordning).
Det som slog mig är följande: Mitt ständiga hatobjekt numero uno Carola hade faktiskt vettiga saker att säga. Är det så att när hon inte talar om sig själv utan sätter andra i första rummet kommer det fram en väl dold ödmjukhet och skarp analys av idolernas insatser? Cynikern viskar: Är det en skärpning för temat är gospel (kristen ödmjukhet)? Eller är det så att Carola faktiskt kan vara normal (mer normal) bara hon sätter fokus lite utanför sig själv?
Jag hoppas att hon tittar på inslaget i efterhand (det lär hon göra) men verkligen ser vad det är jag ser. Att hon är en betydligt trevligare och trovärdigare artist när den här sidan får komma fram.
Jag trodde aldrig jag skulle få se den och ni trodde aldrig att jag skulle skriva det.
Men min åsikt om henne som sångerska står fast - ändå.
Duschar och kollar igenom posten. Inbjudan till bokreleasefest jag inte kan gå på och en onödig betalningspåminnelse från CSN. Förstår inte hur detta har gått till för jag är verkligen noga med den där myndigheten.
120 kronor åt skogen. Ett barn i Uganda hade fått mat en månad och jag slänger ut det på eget, elektroniskt dataslarv.
Snälla, kan de sluta laga mat i TV. Det är sååååå ointressant och ja, jag byter kanal.
Den fantastiske, karismatiske helt otrolige Dick Harrison har författarkväll på Dieselverkstan den 4 december. Jag jobbar men tänker byta arbetspass för det här vill jag inte missa för allt smör i Småland. Vem vill gå? Det börjar 19.30-21.00. Jag kan sätta pengar på att du inte blir besviken.
För er som inte vet - Dieselverkstan ligger i Sickla, bussnära från Slussen.
Imorgon beställer jag biljett!
söndag 25 november 2007
För ett år sen satt jag med bruten högerfot och bearbetade rädslan att mamma skulle dö med att titta på 36 avsnitt av Grey´s anatomy.
Nu sitter jag med hälsporretrasig vänsterfot och tittar på nya avsnitt när det slår mig att ett helt år har gått.
Först tänkte - på default - att inget har hänt. Sen slår det mig att alltför mycket har hänt. Och den sorglösa lycka jag kände imorse är som bortblåst.
Orkar jag se ett avsnitt till innan det är dags att plocka ihop?
Nu sitter jag med hälsporretrasig vänsterfot och tittar på nya avsnitt när det slår mig att ett helt år har gått.
Först tänkte - på default - att inget har hänt. Sen slår det mig att alltför mycket har hänt. Och den sorglösa lycka jag kände imorse är som bortblåst.
Orkar jag se ett avsnitt till innan det är dags att plocka ihop?
Seg men lycklig
Det stavas med tre bokstäver.
Seg. Det är vad jag är. Duschade imorse och la mig ovanpå sängen. Somnade men tog ändå in Tilde de Paulas intervju med Vecko-Revyns chefis i drömmen och försökte lösa situationen.
Förvirrande.
Tvättdag. Golvet svämmar över av sunkiga resekläder och annan tvätt sedan tidigare.
Inget tvättmedel.
Suck.
Försöker vara välorganiserad men snubblar ibland. Även solen har sina fläckar. Lilla tysken i mig kan göra misstag ibland.
Hippien - all the time.
Nere i tvättis och källaren slår det mig hur omöjligt det här hade varit i BA - att med samma husnyckel öppna både ytterdörr till huset, min egen dörr och ned i tvättstugan. Snacka om tillit! Inga järndörrar och supersäkerhet. Jag kan lämna min tvätt utan att den försvinner.
Jag kan gå ned i tvättstugan mitt i natten utan att riskera att bli överfallen eller nåt.
Jag har tvättstuga i mitt eget hus. Behöver inte gå till en tvätteria.
OCH. Jag gör det själv. Betalar inte en låg, svart lön till nån annan att ta reda på mina trosor.
Det känns faktiskt bra.
Att tvätta är ju inte särskilt jobbigt. Det är ju inte precis som att ligga på knä vid älvkanten och piska lakanen rena.
Under tiden örngotten tumlar runt sitter jag ju här med min välgödda katt i värme och har det bra.
Vi har det bra.
Seg. Det är vad jag är. Duschade imorse och la mig ovanpå sängen. Somnade men tog ändå in Tilde de Paulas intervju med Vecko-Revyns chefis i drömmen och försökte lösa situationen.
Förvirrande.
Tvättdag. Golvet svämmar över av sunkiga resekläder och annan tvätt sedan tidigare.
Inget tvättmedel.
Suck.
Försöker vara välorganiserad men snubblar ibland. Även solen har sina fläckar. Lilla tysken i mig kan göra misstag ibland.
Hippien - all the time.
Nere i tvättis och källaren slår det mig hur omöjligt det här hade varit i BA - att med samma husnyckel öppna både ytterdörr till huset, min egen dörr och ned i tvättstugan. Snacka om tillit! Inga järndörrar och supersäkerhet. Jag kan lämna min tvätt utan att den försvinner.
Jag kan gå ned i tvättstugan mitt i natten utan att riskera att bli överfallen eller nåt.
Jag har tvättstuga i mitt eget hus. Behöver inte gå till en tvätteria.
OCH. Jag gör det själv. Betalar inte en låg, svart lön till nån annan att ta reda på mina trosor.
Det känns faktiskt bra.
Att tvätta är ju inte särskilt jobbigt. Det är ju inte precis som att ligga på knä vid älvkanten och piska lakanen rena.
Under tiden örngotten tumlar runt sitter jag ju här med min välgödda katt i värme och har det bra.
Vi har det bra.
lördag 24 november 2007
Från shorts till duffel och idol
På Arlanda behövde jag inte visa pass. Hela Schengen-prylen är verkligen förvirrande. Ute: fuktigt och regn i luften.
I Asterix var gallerna rädda att himlen skulle ramla ned över deras huvuden. Som vädret var går, hängde molnen precis ovanför luggen.
Fredagsstressen i banan var heller inte att leka med. Särskilt med packning och grus i ögonen.
Nåväl.
Jag kan inte säga att jag har landat precis. Golvet är täckt av prylar och smutstvätt. Gick iväg till jobb redan igår kväll och idag har man hämtat hem en gödd katt från förorten.
Ikväll ska jag iväg igen. Riktigt landa blir inte förrän på måndag.
Landat har damen heller inte gjort. Just nu ligger hon på dataskrivbordet men det är lite vimsigt än så länge.
Min datorskärm är så stor att den skrämmer mig. Hade glömt just hur stor den var.
När jag nu har varit borta tro inte att jag har varit bortkopplad från Idol. Programmen har spelats in och jag har följt lite via nätet - the international style.
Om fredagens avsnitt kan man bara säga och det var hm... intressant och spännande minst sagt.
Jag själv tycker att Andreas sjunger bra men är ingen artist för det. Tvärtom. Han levererar sången som en ångvält, vilket passar de flesta av låtarna han väljer. När han talar om att han ska "dansa mer eftersom som juryn efterfrågar det" borde han egentligen fundera på vad han förmedlar. Det ÄR verkligen jättetrist att se en person röra sig som ett kylskåp på scenen. Kvar blir Rösten. Men det finns många i Sverige med fantastiska röster. Som artist måste du ha mer annars kan du lika väl köra bakom andra. För övrigt är Andreas kommentarer lite charmigt småroliga och han är rar. Men det är Lasse Berghagen också.
Att låta folk rösta via telefonerna kan på papperet se demokratiskt ut. Det är ju folk i slutänden som ska köpa den nya idolens skiva. Men folk är illojala när det kommer till det. Ibland röstar man mot juryns uttalande, ibland favoriseras underdogkonceptet. Många kan nog identifiera sig med Andreas. Framför allt har han konsekvent valt kioskvältarlåtar.
Det har sin betydelse också.
Det kan dock inte vara lätt att lyckas hålla sig kvar när tiden stannade i TV-studion. Att stå där och veta att alltför många hade velat att just DU skulle åka.
Jag hade brytit ihop.
Nåväl.
Han ryker nästa vecka för publiken - den där pöbeln som svänger framochåter - förstår nu vad som står på spel. Det brukar vara så.
Vi har två tjejer i finalen.
Åsså nu funderar jag på om det här konceptet borde skrotas. Jag förstår om skivbolagen får hick-ups när Andreas börjar närma sig en seger. Tänk om han vinner. Då ska vi göra en platta - med honom! Daniel i juryn flippar snart ut. Och då menar jag ordentligt, mer än att bara sparka sönder en vägg.
Men bjuder ni in TV-tittarna som jury - stå ert kast - vad det än blir.
Att vinna Idol är ingen garanti heller. Inte alls. Det är som att man inte blir tagen på allvar. Hos nån.
Upphaussad, ituggad och utspottad är något man måste räkna med.
Den depression som kan komma med att man är på allas läppar ena veckan för att vara bortglömd nästa är tung att bära. Kanske lite skämmig också, vilket gör den ännu tyngre.
En idol som inte lyckas pekar vi gärna finger åt.
http://www.expressen.se/noje/musik/1.934351/sparkad-fran-galan
I Asterix var gallerna rädda att himlen skulle ramla ned över deras huvuden. Som vädret var går, hängde molnen precis ovanför luggen.
Fredagsstressen i banan var heller inte att leka med. Särskilt med packning och grus i ögonen.
Nåväl.
Jag kan inte säga att jag har landat precis. Golvet är täckt av prylar och smutstvätt. Gick iväg till jobb redan igår kväll och idag har man hämtat hem en gödd katt från förorten.
Ikväll ska jag iväg igen. Riktigt landa blir inte förrän på måndag.
Landat har damen heller inte gjort. Just nu ligger hon på dataskrivbordet men det är lite vimsigt än så länge.
Min datorskärm är så stor att den skrämmer mig. Hade glömt just hur stor den var.
När jag nu har varit borta tro inte att jag har varit bortkopplad från Idol. Programmen har spelats in och jag har följt lite via nätet - the international style.
Om fredagens avsnitt kan man bara säga och det var hm... intressant och spännande minst sagt.
Jag själv tycker att Andreas sjunger bra men är ingen artist för det. Tvärtom. Han levererar sången som en ångvält, vilket passar de flesta av låtarna han väljer. När han talar om att han ska "dansa mer eftersom som juryn efterfrågar det" borde han egentligen fundera på vad han förmedlar. Det ÄR verkligen jättetrist att se en person röra sig som ett kylskåp på scenen. Kvar blir Rösten. Men det finns många i Sverige med fantastiska röster. Som artist måste du ha mer annars kan du lika väl köra bakom andra. För övrigt är Andreas kommentarer lite charmigt småroliga och han är rar. Men det är Lasse Berghagen också.
Att låta folk rösta via telefonerna kan på papperet se demokratiskt ut. Det är ju folk i slutänden som ska köpa den nya idolens skiva. Men folk är illojala när det kommer till det. Ibland röstar man mot juryns uttalande, ibland favoriseras underdogkonceptet. Många kan nog identifiera sig med Andreas. Framför allt har han konsekvent valt kioskvältarlåtar.
Det har sin betydelse också.
Det kan dock inte vara lätt att lyckas hålla sig kvar när tiden stannade i TV-studion. Att stå där och veta att alltför många hade velat att just DU skulle åka.
Jag hade brytit ihop.
Nåväl.
Han ryker nästa vecka för publiken - den där pöbeln som svänger framochåter - förstår nu vad som står på spel. Det brukar vara så.
Vi har två tjejer i finalen.
Åsså nu funderar jag på om det här konceptet borde skrotas. Jag förstår om skivbolagen får hick-ups när Andreas börjar närma sig en seger. Tänk om han vinner. Då ska vi göra en platta - med honom! Daniel i juryn flippar snart ut. Och då menar jag ordentligt, mer än att bara sparka sönder en vägg.
Men bjuder ni in TV-tittarna som jury - stå ert kast - vad det än blir.
Att vinna Idol är ingen garanti heller. Inte alls. Det är som att man inte blir tagen på allvar. Hos nån.
Upphaussad, ituggad och utspottad är något man måste räkna med.
Den depression som kan komma med att man är på allas läppar ena veckan för att vara bortglömd nästa är tung att bära. Kanske lite skämmig också, vilket gör den ännu tyngre.
En idol som inte lyckas pekar vi gärna finger åt.
http://www.expressen.se/noje/musik/1.934351/sparkad-fran-galan
Hemresan Torsdag 22
Hemresa.
Förvirrande. Klockan är tio över sju i Madrid. Som hemma. Men min argentinska klocka är tio över tre. Fast just nu är jag klarvaken. Om inte annat så blir man det efter säkerhetskontrollen – min värsta fiende.
Madrids flygplats har två avdelningar. Flyget till Argentina går från den ena och europeiska destinationer går från den andra. Man behöver inte gå ut bara följa skyltningen som är exemplarisk. Om man landar på gater som börjar med bokstaven H och ska till gater med bokstaven U, står det på skyltarna hur många minuter det är kvar att promenera. Skyltarna dyker upp regelbundet. Exakta minuter det vill säga om du inte hamnar i säkerhetskontrollen. Då tar det givetvis längre tid.
Och som vanligt är det bara att skaka på huvudet.
Mascaran och hårmoussen som annars ska vara i en påse, bryr de sig inte om. Såg inga påsar för övrigt. Inte heller mat men det kanske är OK i övriga världen också. Men man ombedes ta av sig smycken, ringar, klockor, bälte. Nån tjej stod med stövlarna nedhasade.
Reser du med barn och ungen sitter i en vagn, skall du bära barnet genom portalen, vika ihop vagnen och lägga den på bandet.
På demonstrationsfilmen – ja, det behövs en sån nu – visar man att mamman bär barnet och pappan viker ihop vagn. Superlätt – när man är två ja!
När jag hade checkat in i BA köpte jag två flaskor mineralvatten. Inte för att jag direkt behövde det på flighten till Madrid men här och på flyget till Stockholm är det nämligen så vansinnigt dyrt.
Så eftersom man redan var incheckad och klar tänkte jag inte på att min oöppnade flaska ansågs som säkerhetsrisk.
Jag går ju bara mellan två flighter!
Nä.
Det här kommer att bli värre.
Tillslut vill ingen resa längre.
Värst ska det vara FRÅN USA inte till. De kalkylerar att händer det något till USA så händer det över annans territorium.
Äh, förresten vem vet hur amerikaner tänker.
Har hört att de är extra hårda och sura för att provocera dig. Har också hört att man inte längre får ta med sig handbagage. Men kan det stämma? Crossatlantic utan bok, mp3 och tandborste?
På tal om kostnader: muttrade på toa för mig själv. Om man nu inte kan ta med sig lite dricka och vatten på sin resa anser jag att det inte bör vara hutlösa priser på flygplatsen.
Allvarligt talat – det får Arlanda verka billigt!
Jag hade i alla fall tur.
Planet var inte fullt och jag hade fått en hel radda med fyra stolar om inte en kille flyttade. Nåväl vi fick två säten var. Inte så illa. Och jag kan säga att det är en stor skillnad.
Man visade film på flyget också bland annat Hairspray som jag visserligen redan har sett men den tåls att se flera gånger.
Hairspray blir man pigg och glad av. Inget man vaggas till ro med. Alltså: svårt att sova. I huvudet rullade Recoleta-bilder.
På tal om film. Började titta på äventyrsfilmen Stardust men hann bara halvvägs innan batteriet la av. Men det jag hann se – jättebra, häftigt gjord, foto, miljö, spännande,smårolig.
I övrigt: Om man hade rest med nån nu hade den ena suttit kvar med bagaget och den andra hade pipit in på cafét och kollat utbudet, köpte en cafe con leche.
Dags att packa ihop anser kaffetarmen.
Den måste gödas.
Förvirrande. Klockan är tio över sju i Madrid. Som hemma. Men min argentinska klocka är tio över tre. Fast just nu är jag klarvaken. Om inte annat så blir man det efter säkerhetskontrollen – min värsta fiende.
Madrids flygplats har två avdelningar. Flyget till Argentina går från den ena och europeiska destinationer går från den andra. Man behöver inte gå ut bara följa skyltningen som är exemplarisk. Om man landar på gater som börjar med bokstaven H och ska till gater med bokstaven U, står det på skyltarna hur många minuter det är kvar att promenera. Skyltarna dyker upp regelbundet. Exakta minuter det vill säga om du inte hamnar i säkerhetskontrollen. Då tar det givetvis längre tid.
Och som vanligt är det bara att skaka på huvudet.
Mascaran och hårmoussen som annars ska vara i en påse, bryr de sig inte om. Såg inga påsar för övrigt. Inte heller mat men det kanske är OK i övriga världen också. Men man ombedes ta av sig smycken, ringar, klockor, bälte. Nån tjej stod med stövlarna nedhasade.
Reser du med barn och ungen sitter i en vagn, skall du bära barnet genom portalen, vika ihop vagnen och lägga den på bandet.
På demonstrationsfilmen – ja, det behövs en sån nu – visar man att mamman bär barnet och pappan viker ihop vagn. Superlätt – när man är två ja!
När jag hade checkat in i BA köpte jag två flaskor mineralvatten. Inte för att jag direkt behövde det på flighten till Madrid men här och på flyget till Stockholm är det nämligen så vansinnigt dyrt.
Så eftersom man redan var incheckad och klar tänkte jag inte på att min oöppnade flaska ansågs som säkerhetsrisk.
Jag går ju bara mellan två flighter!
Nä.
Det här kommer att bli värre.
Tillslut vill ingen resa längre.
Värst ska det vara FRÅN USA inte till. De kalkylerar att händer det något till USA så händer det över annans territorium.
Äh, förresten vem vet hur amerikaner tänker.
Har hört att de är extra hårda och sura för att provocera dig. Har också hört att man inte längre får ta med sig handbagage. Men kan det stämma? Crossatlantic utan bok, mp3 och tandborste?
På tal om kostnader: muttrade på toa för mig själv. Om man nu inte kan ta med sig lite dricka och vatten på sin resa anser jag att det inte bör vara hutlösa priser på flygplatsen.
Allvarligt talat – det får Arlanda verka billigt!
Jag hade i alla fall tur.
Planet var inte fullt och jag hade fått en hel radda med fyra stolar om inte en kille flyttade. Nåväl vi fick två säten var. Inte så illa. Och jag kan säga att det är en stor skillnad.
Man visade film på flyget också bland annat Hairspray som jag visserligen redan har sett men den tåls att se flera gånger.
Hairspray blir man pigg och glad av. Inget man vaggas till ro med. Alltså: svårt att sova. I huvudet rullade Recoleta-bilder.
På tal om film. Började titta på äventyrsfilmen Stardust men hann bara halvvägs innan batteriet la av. Men det jag hann se – jättebra, häftigt gjord, foto, miljö, spännande,smårolig.
I övrigt: Om man hade rest med nån nu hade den ena suttit kvar med bagaget och den andra hade pipit in på cafét och kollat utbudet, köpte en cafe con leche.
Dags att packa ihop anser kaffetarmen.
Den måste gödas.
torsdag 22 november 2007
Hem till snön
Nu är det snart dags för mig att packa ihop min sista prylar. Om någon timme eller så ska jag åka iväg. Taxi är inte beställd för det är tydligen ingen idé att göra det i förväg här. Glöms bara bort. Att beställa nu på morgonen kan också vålla problem. Jag har inte lust att jaga runt med mitt bagage. Hoppas jag få hjälp av husets folk.
Stödstrumporna är upprullade och återigen kan man inte koppla av förräna man är fastklämd i flygplansstolen.
Själva resan är ju som bekant inte kul bara tröttsamt. Sånt vi genomlider för det andra.
Från sol till snö.
Stödstrumporna är upprullade och återigen kan man inte koppla av förräna man är fastklämd i flygplansstolen.
Själva resan är ju som bekant inte kul bara tröttsamt. Sånt vi genomlider för det andra.
Från sol till snö.
onsdag 21 november 2007
Fito & Ruggugglan
Idag har jag återigen varit i Recoleta. Börjar bli mitt andra hem. Åkte iväg redan vid åtta tiden. Tog taxi. Som vanligt. Börjar bli en ovana.
En hörnan (en särskild sådan) hittade jag inte "min" katt. Istället kom den skräckinjagande
Ruggugglan. Hon var hysteriskt gossig och gned sig runt mina ben. Jag gick runt och hon följde villigt efter. När vi kom för långt bort från Hörnan, övergav hon mig och hakade på några andra männskor som var på väg tillbaka till hennes turf.
Jag fortsatte. När jag hade gått min runda gick jag också tillbaka och är där var han. "Min" katt.
Vi hade ett moment och under tiden började jag fundera på om det verkligen var en han.
Nähä. Kikade därbak. En hona? Lady Grey.
Jag återvände ytterligare en gång då museumet jag skulle på var stängd. Då hamnade jag precis i matdags. En tjej gick runt och gav katterna mat, henne kan jag fråga tänkte jag,
Först missuppfattade hon mig och svarade hur ofta de får mat. Två gånger.
Nej, kattens namn! Han heter Fito och är en hankatt. Antagligen kastrerad.
Det var lite svårt att slita sig från den här sötnosen.
En hörnan (en särskild sådan) hittade jag inte "min" katt. Istället kom den skräckinjagande
Ruggugglan. Hon var hysteriskt gossig och gned sig runt mina ben. Jag gick runt och hon följde villigt efter. När vi kom för långt bort från Hörnan, övergav hon mig och hakade på några andra männskor som var på väg tillbaka till hennes turf.Jag fortsatte. När jag hade gått min runda gick jag också tillbaka och är där var han. "Min" katt.
Vi hade ett moment och under tiden började jag fundera på om det verkligen var en han.Nähä. Kikade därbak. En hona? Lady Grey.
Jag återvände ytterligare en gång då museumet jag skulle på var stängd. Då hamnade jag precis i matdags. En tjej gick runt och gav katterna mat, henne kan jag fråga tänkte jag,
Först missuppfattade hon mig och svarade hur ofta de får mat. Två gånger.
Nej, kattens namn! Han heter Fito och är en hankatt. Antagligen kastrerad.
Det var lite svårt att slita sig från den här sötnosen.
Men nu vet jag att får mat. Värme är OK under den här delen av året. Men det verkar klara sig ändå.
tisdag 20 november 2007
En slö eftermiddag
I hörnet mellan Uriarte och Honduras ligger en oansenlig lunchrestaurang. Där kan man få en supergod risotto. Har ätit det idag.
Var på mataffären och handlade lite att ta med mig hem men fick lämna köttet därhan för jag vet inte vad jag ska köpa.
Det är inte mycket jag vet.
Så fort det finns ett val så bromsar jag.
Gör jag rätt?
Några jag känner har blivit bjudna på en resa till Thailand. Alla kommer sig dit utom jag. Sist i kön.
Jag som älskar thaimat.
Att åka dit med kyckling, fisk-och skaldjursallergi kan inte vara en dans på rosor. Det är som att vara vegetarian i Argentina. Fast värre.
Inte för att thailändare är dumma men få dem att göra den goda såsen utan fisk- och oystersås. Hm... What a challenge!
Har jag sagt att alla i Argentina går till psykolog? Tillskillnad från många andra länder däribland Sverige anses det inte omacho att tala ut på divanen.
Man sänder sina ungar till psykolog, nästan vare sig de vill eller inte. Varför vet jag inte men Maria tycker att det är värt ett reportage.
Det tycker jag med.
Shit vad trött jag är! Helt slutkörd.
Maria har precis sålt in ett rep i Brasilien i december till Rädda Barnen. De betalar resan plus arvode. Inte bara det: åsså åker hon till Brasilien dagen efter jag åker det vill säga på fredag. Jobb och träffa en svensk kompis.
Visst låter det som en alldeles lyxig tillvaro?
Hon har kämpat sig till det.
Vi har alla våra kamper att utföra.
Egentligen borde jag ta upp skrivande igen - ordentligt. Eftersom jag behärskar båda sakerna skulle jag kunna göra många intressanta reportage, om jag inte vore så seg, lat och trött i starten.
Och feg.
Måste öva upp muskeln - den som hela tiden kommer med idéer och kan presentera den.
Och det kanske är en variant att resa - med jobbet.
Jag får fundera på det.
Var på mataffären och handlade lite att ta med mig hem men fick lämna köttet därhan för jag vet inte vad jag ska köpa.
Det är inte mycket jag vet.
Så fort det finns ett val så bromsar jag.
Gör jag rätt?
Några jag känner har blivit bjudna på en resa till Thailand. Alla kommer sig dit utom jag. Sist i kön.
Jag som älskar thaimat.
Att åka dit med kyckling, fisk-och skaldjursallergi kan inte vara en dans på rosor. Det är som att vara vegetarian i Argentina. Fast värre.
Inte för att thailändare är dumma men få dem att göra den goda såsen utan fisk- och oystersås. Hm... What a challenge!
Har jag sagt att alla i Argentina går till psykolog? Tillskillnad från många andra länder däribland Sverige anses det inte omacho att tala ut på divanen.
Man sänder sina ungar till psykolog, nästan vare sig de vill eller inte. Varför vet jag inte men Maria tycker att det är värt ett reportage.
Det tycker jag med.
Shit vad trött jag är! Helt slutkörd.
Maria har precis sålt in ett rep i Brasilien i december till Rädda Barnen. De betalar resan plus arvode. Inte bara det: åsså åker hon till Brasilien dagen efter jag åker det vill säga på fredag. Jobb och träffa en svensk kompis.
Visst låter det som en alldeles lyxig tillvaro?
Hon har kämpat sig till det.
Vi har alla våra kamper att utföra.
Egentligen borde jag ta upp skrivande igen - ordentligt. Eftersom jag behärskar båda sakerna skulle jag kunna göra många intressanta reportage, om jag inte vore så seg, lat och trött i starten.
Och feg.
Måste öva upp muskeln - den som hela tiden kommer med idéer och kan presentera den.
Och det kanske är en variant att resa - med jobbet.
Jag får fundera på det.
Den största sekten av dem alla
Så hamnar man i det berömda gränslandet: jag har växlade pengar kvar men ska jag köpa ditten och datten så måste jag växla mer. Och hur mycket? Det jag ska köpa nu är lite matvaror och vin. Fundera fundera. Hittade en inhemsk whiskey igår som hette Old smuggler. Gillade namnet.
Jaha.
Vad står på programmet idag?
Till att börja med måste jag vaska upp lite underkläder så jag inte skäms vid svenska tullen.
Det känns som jag har varit borta en hel evighet. Hemma försvinner ett halvår i ett nafs, inte för att det är kul men för att det är vardag. Här är huvudet på overdrive typ hela tiden.
På väg från den fantastisk estancian igår, blev jag vittne om de fattigas bostäder rakt under motorvägen. Enorm fattigdom. Maria berättar att det är argentinare från norr med indiansk ursprung. De lämnar sin fattiga landsbyggd för kanske ännu större fattigdom under en bullrig väg. Det här är ingen ovanlig syn i resten av världen.
Återigen slås jag av oviljan hos människan att vilja få bort det och anpassningsförmågan att acceptera den.
Människans dilemma: förmågan att anpassa sig och behovet av att apa efter är både en boja och nyckeln till vår överlevnad.
Man beräknar att det som oroar en argentinare mest för utom den ekonomiska situationen är bristen på säkerhet, som är direkt kopplad till fattigdom.
Varför gör man inte den kopplingen? Alla i ett samhälle gagnar på att den lilla människan får en drägligare tillvaro.
Ett av problemen är att arbetskraft är så billig. Vanliga människor kan aldrig "jobba ihop" eller "jobba upp sig"
Vi pratade om pendlingen mellan uppgivenhet - jagkaninteräddavärlden (kamouflerad likgiltighet) och jagkangöranåt. Jag sa: vad är det som hindrar er att ger er städerska mer betalt?
Du har rätt, fick jag till svar.
Däremot vet jag inte om jag inte hade gjort samma sak. Men jag hade inte velat det. Jag vill inte bo i ett samhälle där mitt normala tillstånd, min nuvarande status skapar situationer där jag uppför mig som överklass.
Fattigfom är en politisk fråga men även moralisk och i förlängningen andlig, om man så vill.
Det märkligaste är att vi tycker det är ett tillstånd att acceptera. Som liv och död.
Men är det verkligen så? Eller har vi gått på en myt? Är mänskligheten den största sekten av dem alla?
Jaha.
Vad står på programmet idag?
Till att börja med måste jag vaska upp lite underkläder så jag inte skäms vid svenska tullen.
Det känns som jag har varit borta en hel evighet. Hemma försvinner ett halvår i ett nafs, inte för att det är kul men för att det är vardag. Här är huvudet på overdrive typ hela tiden.
På väg från den fantastisk estancian igår, blev jag vittne om de fattigas bostäder rakt under motorvägen. Enorm fattigdom. Maria berättar att det är argentinare från norr med indiansk ursprung. De lämnar sin fattiga landsbyggd för kanske ännu större fattigdom under en bullrig väg. Det här är ingen ovanlig syn i resten av världen.
Återigen slås jag av oviljan hos människan att vilja få bort det och anpassningsförmågan att acceptera den.
Människans dilemma: förmågan att anpassa sig och behovet av att apa efter är både en boja och nyckeln till vår överlevnad.
Man beräknar att det som oroar en argentinare mest för utom den ekonomiska situationen är bristen på säkerhet, som är direkt kopplad till fattigdom.
Varför gör man inte den kopplingen? Alla i ett samhälle gagnar på att den lilla människan får en drägligare tillvaro.
Ett av problemen är att arbetskraft är så billig. Vanliga människor kan aldrig "jobba ihop" eller "jobba upp sig"
Vi pratade om pendlingen mellan uppgivenhet - jagkaninteräddavärlden (kamouflerad likgiltighet) och jagkangöranåt. Jag sa: vad är det som hindrar er att ger er städerska mer betalt?
Du har rätt, fick jag till svar.
Däremot vet jag inte om jag inte hade gjort samma sak. Men jag hade inte velat det. Jag vill inte bo i ett samhälle där mitt normala tillstånd, min nuvarande status skapar situationer där jag uppför mig som överklass.
Fattigfom är en politisk fråga men även moralisk och i förlängningen andlig, om man så vill.
Det märkligaste är att vi tycker det är ett tillstånd att acceptera. Som liv och död.
Men är det verkligen så? Eller har vi gått på en myt? Är mänskligheten den största sekten av dem alla?
måndag 19 november 2007
Pinsamma utflykter
Vad betyder det när en katt börjar gilla tomater och ananasspad? Jag menar, skicka henne till Argentina. Hon behöver proteiner! Eller är det genmanipulerade tomater som serveras i Östertälje?
Jag vet inte om jag har sagt det men en sann argentinare är kött och sallad. Det där med potatis och ris är nåt nytt, anpassat för turister typ. Egentligen är det ju supernyttigt om man tänker efter.
Eller så kan man göra som Claudio bara kött, delvis av inälvsmat. Och då menar jag BARA.
Det blir ingen helikoptertur. Jag har bestämt mig. Jag vill inte slösa pengarna på det - har jag kommit fram till.
Min utflykt idag var... mesig och sååååååååååååå turistaktig.
Jag försöker hitta formuleringar men jag vet inte om jag kan raljera runt det här på rätt sätt.
Dagen började med att spenderade en timme att oroligt vänta på försenad buss utanför ett lyxhotell inne i stan. Fick värsta nojjan att de hade glömt bort mig.
Guiden pratade oavbrutet i 8 mil om allt möjligt. När vi kom fram till Estancian (ranchen) fick vi vin och pirog, det som de kallade för reception.
Det var inte bara vår halvtomma buss som var där. Cirka 150 pers från olika länder spilldes ut på Estansians gård som en skock fula får.
Låt mig börja med att säga att det inte är en riktig ranch. Nästan som uppbyggt bara för turister.
Vad hade jag väntat mig?
Först föstes hela gruppen mot inhängnaden av hästarna. Ställ er i kö för horseriding.
Ok. Inte jag då. Åsså red de iväg en sväng. Medan resten som ville rida fick stå kvar och vänta. Som ett gäng lamm på väg till slakten.
Alternativet var att åka häst och vagn. Vilket var något skakigt. Tänkte på familjen Macahan och alla andra som skakade sig över Amerikat. Jag gjorde det för att ha nåt att göra.
Låter det blassé?
Ding dong - lunch.
Så föstes vi in på de argentinska grisfesten. Långa numrerade bord. Jag satte mig längst ut på kanten för att inte bli inklämd. En vilse man från Skottland började prata med mig och han blev mitt sällskap.
Betänk nu att ladan är inte knökfull. Våra två långa bord var långt i från fulla. Men nog ska fyra ryssar klämma sig ned. Och då menar jag klämma. Kärringen bredvid mig tryckte sitt lår mot mitt så jag fick trycka liksom tillbaka. Ingen sa nånting.
Så där höll de på. Gapiga och roffade åt sig mat, sträckte sig över tallriken utan att be om ursäkt.
Rude helt enkelt..
Maten var undermålig. Blev ganska förvånad faktiskt. Korven var knölig. Kycklingen torr. Och grisköttet segt. Något vanligt kött serverades inte vilket förvånade Claudio oerhört. En estancia som inte serverar kött är otänkbart!
Så började "festligheterna". En frodig man, blandning mellan Stacy Keach och Pavarotti började sjunga sånger. Jaha, men han slutar väl snart. Nähä. Så kom dansare in på scenen. Sen fortsatte Pavarottisnubben.
Jag försökte samtala med skotten men det gick inte.
Pavarotti fortsatte.
Och dansarna likaså.
Så började grisfesten.
Nu skulle alla länder presenteras som nån sorts OS/Schlagerfestival.
"Var sitter Costa Rica?"
Och costa ricanerna skrek och tjöt.
Så där höll han på.
Sverige då?
Jag viftade lite slött med gaffeln.
Längre in på proteinfesten fortsatte han att gaffla om olika länder. Han ropade upp nåt land och spelade en sång från det landet (ungefär).
Obegripligt nog ställde sig folk upp och sjöng med.
Där stod det tre kineser och förnedrade sig.
Jag viftade inte med gaffeln.
Vad skulle komma? Små grodorna eller Du gamla?
Med lite rödvin innanför västen ökade pinsamheterna. De osympatiska ryssarna började dansa. Valsade runt bland borden som höga kasperdockor.
Jag dök ned i min sallad och försökte hålla mig från att gapskratta, glad att inte Maria var där för det hade inte gått!
Kärringen bredvid mig klappade i takt med yviga rörselser så hennes labbar var farligt nära mitt huvud.
Kalla kriget fortsatte.
Tillslut var jag så trött på oväsendet från den pinsamma publiken och att hela tiden matas med musik.
Jag och skotten gick ut och sattes oss i skuggan och berättade resehistorier mestadels flygplansstories.
Detta resulterade att vi missade hästuppvisningen men med tanke på den bristande kvaliten innan ansåg jag inte riktigt att jag hade missat nåt.
Det jag vann var en historia att berätta.
På hemvägen fortsatte jag min fundering över resandet, turism och svårigheten att få liv i drömmar man har om olika platser.
Vissa aktiviteter och utflyktsmål verkar konstruerade, nåt som är skapat för att resenärer ska ha nåt att göra. Det är en grupp som har all tid i världen, men som hastar och bockar av. Det är en grupp som måste hålla uttråkningen och likgiltigheten stången.
Så var det gjort.
Jag vet inte om jag har sagt det men en sann argentinare är kött och sallad. Det där med potatis och ris är nåt nytt, anpassat för turister typ. Egentligen är det ju supernyttigt om man tänker efter.
Eller så kan man göra som Claudio bara kött, delvis av inälvsmat. Och då menar jag BARA.
Det blir ingen helikoptertur. Jag har bestämt mig. Jag vill inte slösa pengarna på det - har jag kommit fram till.
Min utflykt idag var... mesig och sååååååååååååå turistaktig.
Jag försöker hitta formuleringar men jag vet inte om jag kan raljera runt det här på rätt sätt.
Dagen började med att spenderade en timme att oroligt vänta på försenad buss utanför ett lyxhotell inne i stan. Fick värsta nojjan att de hade glömt bort mig.
Guiden pratade oavbrutet i 8 mil om allt möjligt. När vi kom fram till Estancian (ranchen) fick vi vin och pirog, det som de kallade för reception.
Det var inte bara vår halvtomma buss som var där. Cirka 150 pers från olika länder spilldes ut på Estansians gård som en skock fula får.
Låt mig börja med att säga att det inte är en riktig ranch. Nästan som uppbyggt bara för turister.
Vad hade jag väntat mig?
Först föstes hela gruppen mot inhängnaden av hästarna. Ställ er i kö för horseriding.
Ok. Inte jag då. Åsså red de iväg en sväng. Medan resten som ville rida fick stå kvar och vänta. Som ett gäng lamm på väg till slakten.
Alternativet var att åka häst och vagn. Vilket var något skakigt. Tänkte på familjen Macahan och alla andra som skakade sig över Amerikat. Jag gjorde det för att ha nåt att göra.
Låter det blassé?
Ding dong - lunch.
Så föstes vi in på de argentinska grisfesten. Långa numrerade bord. Jag satte mig längst ut på kanten för att inte bli inklämd. En vilse man från Skottland började prata med mig och han blev mitt sällskap.
Betänk nu att ladan är inte knökfull. Våra två långa bord var långt i från fulla. Men nog ska fyra ryssar klämma sig ned. Och då menar jag klämma. Kärringen bredvid mig tryckte sitt lår mot mitt så jag fick trycka liksom tillbaka. Ingen sa nånting.
Så där höll de på. Gapiga och roffade åt sig mat, sträckte sig över tallriken utan att be om ursäkt.
Rude helt enkelt..
Maten var undermålig. Blev ganska förvånad faktiskt. Korven var knölig. Kycklingen torr. Och grisköttet segt. Något vanligt kött serverades inte vilket förvånade Claudio oerhört. En estancia som inte serverar kött är otänkbart!
Så började "festligheterna". En frodig man, blandning mellan Stacy Keach och Pavarotti började sjunga sånger. Jaha, men han slutar väl snart. Nähä. Så kom dansare in på scenen. Sen fortsatte Pavarottisnubben.
Jag försökte samtala med skotten men det gick inte.
Pavarotti fortsatte.
Och dansarna likaså.
Så började grisfesten.
Nu skulle alla länder presenteras som nån sorts OS/Schlagerfestival.
"Var sitter Costa Rica?"
Och costa ricanerna skrek och tjöt.
Så där höll han på.
Sverige då?
Jag viftade lite slött med gaffeln.
Längre in på proteinfesten fortsatte han att gaffla om olika länder. Han ropade upp nåt land och spelade en sång från det landet (ungefär).
Obegripligt nog ställde sig folk upp och sjöng med.
Där stod det tre kineser och förnedrade sig.
Jag viftade inte med gaffeln.
Vad skulle komma? Små grodorna eller Du gamla?
Med lite rödvin innanför västen ökade pinsamheterna. De osympatiska ryssarna började dansa. Valsade runt bland borden som höga kasperdockor.
Jag dök ned i min sallad och försökte hålla mig från att gapskratta, glad att inte Maria var där för det hade inte gått!
Kärringen bredvid mig klappade i takt med yviga rörselser så hennes labbar var farligt nära mitt huvud.
Kalla kriget fortsatte.
Tillslut var jag så trött på oväsendet från den pinsamma publiken och att hela tiden matas med musik.
Jag och skotten gick ut och sattes oss i skuggan och berättade resehistorier mestadels flygplansstories.
Detta resulterade att vi missade hästuppvisningen men med tanke på den bristande kvaliten innan ansåg jag inte riktigt att jag hade missat nåt.
Det jag vann var en historia att berätta.
På hemvägen fortsatte jag min fundering över resandet, turism och svårigheten att få liv i drömmar man har om olika platser.
Vissa aktiviteter och utflyktsmål verkar konstruerade, nåt som är skapat för att resenärer ska ha nåt att göra. Det är en grupp som har all tid i världen, men som hastar och bockar av. Det är en grupp som måste hålla uttråkningen och likgiltigheten stången.
Så var det gjort.
Emigrera är inte lätt
När man är på semester fast hemma i nåns hem kan man lätt dra paralleller med livet därhemma i Sverige. Man försöker sätta sig in i hur det skulle vara om det här var ens eget liv, om jag bodde här. Jag känner att den världen skulle vara så liten och begränsad. Världen skulle vara precis där jag var.
Varför skulle det då vara så stor skillnad kan man undra - om man skippar det mest uppenbara att det är ett annat land.
När jag läser tidningen Journalisten som Maria prenumererar på och på aftonbladets hemsida inser jag det svårdefinierande.
Du känner dig hemmastadd inte bara där du själv befinner dig, med vad du gör och när du har en fast punkt. Hemma för mig är när själva samhället med välkända figurer inom olika områden är något du kan relatera till. För mig är det en viktig familjär känsla, en form av orientering att läsa om folk jag känner till. Inte nödvändigtvis kändisar och skvaller - utan de personer och företeelser är större än din närmaste omgivning. Du läser om Inga-Lill och Bosse Parnevik, ser en för dig välkänd skribents namn och känner igen TV-hallåan som nyss sadlade om till programledare. Till och med politiker och fackbasar ingår i din förlängda familjekrets.
Du kan referera bakåt i tiden med alla personer som ingår, för orientering är inte bara här och nu.
Visst vore det spännande att bo nån annanstans men då skulle jag inte kunna tänka mig ett samhälle där allt - och referenser inom olika områden - är höjd i ett dunkel.
Därför: Emellanåt fladdrar det till i gardinen och jag ser på djupet svårigheterna med att lämna sitt land.
Vad som är nöd för någon är ett straff för nån annan.
En person vill lämna en annan återvända.
Funderingar man inte har på charter - det kan jag lova.
Att äta tung middag tio på kvällen är inget jag rekommenderar. Spilld enerig. Jag ska ju sova nu, vilket inte går.
Over and out.
Varför skulle det då vara så stor skillnad kan man undra - om man skippar det mest uppenbara att det är ett annat land.
När jag läser tidningen Journalisten som Maria prenumererar på och på aftonbladets hemsida inser jag det svårdefinierande.
Du känner dig hemmastadd inte bara där du själv befinner dig, med vad du gör och när du har en fast punkt. Hemma för mig är när själva samhället med välkända figurer inom olika områden är något du kan relatera till. För mig är det en viktig familjär känsla, en form av orientering att läsa om folk jag känner till. Inte nödvändigtvis kändisar och skvaller - utan de personer och företeelser är större än din närmaste omgivning. Du läser om Inga-Lill och Bosse Parnevik, ser en för dig välkänd skribents namn och känner igen TV-hallåan som nyss sadlade om till programledare. Till och med politiker och fackbasar ingår i din förlängda familjekrets.
Du kan referera bakåt i tiden med alla personer som ingår, för orientering är inte bara här och nu.
Visst vore det spännande att bo nån annanstans men då skulle jag inte kunna tänka mig ett samhälle där allt - och referenser inom olika områden - är höjd i ett dunkel.
Därför: Emellanåt fladdrar det till i gardinen och jag ser på djupet svårigheterna med att lämna sitt land.
Vad som är nöd för någon är ett straff för nån annan.
En person vill lämna en annan återvända.
Funderingar man inte har på charter - det kan jag lova.
Att äta tung middag tio på kvällen är inget jag rekommenderar. Spilld enerig. Jag ska ju sova nu, vilket inte går.
Over and out.
söndag 18 november 2007
A walk in the sun
Jag borde ha blivit en spågumma...
New York har sin Central park och BA har sin motsvarande lunga. Dit gick vi. Folk åkte inlines, cyklade, solade, lekte, åt glass och sånt som man gör i en stor stadspark. Det gjorde inte vi. Färskpressad juice och en sitt i gräset.
Det är så skumt att tänka på att ni fryser och jag svettas. Att vi på festen i går kunde sitta ute på terrassen hela kvällen. Det blev inte ens lite kylslaget.
Idag år jag min första Tabbuleh-sallad. Gott. Recept tack!
Claudio lovordar Pressbyråns bullar. Då skulle han smaka min syrras...
Min shopping går inte så bra. Eller jag är nöjd på grejer men har tänkt shoppa lite vin om det funkar, kött kanske och kolassås. Dulce de leche.
Funderar allvarligt på om helikoptergrejen är nåt att ha. Om jag gör det bara för att ha nåt att göra (ni fattar) eller om jag är snål eller om jag inte ids eller om jag bara börjar avsluta.
Ponera att jag blir ensam i helikoptern det kommer att kosta mig runt 1300-1400 kronor och jag undrar om det verkligen är värt det. För femton minuters fame.
Ibland blir man hemmablind.
Helt galet.
Nåja jag kan fundera en dag till.
Alla mina vardagskläder är sunkiga. Halvskitiga och fuktiga. Skulle vilja byta ut varenda klädesplagg. Jag tog inte med mig för mycket. Om man säger så.
Har inte hört några fler alarmerande rapporter angående min Rödluva så jag tror att hon har landat, lagomt tills dess jag dyker upp.
Idag såg jag den mest märkliga hundras hittills i mitt liv.
Den korthåriga pälsen var sju storlekar förstor och låg som jämna veck fördelade över hela valpens kropp. Fulsöt och jag visste inte om jag tyckte att det var ok att tycka den var halvball fast jag är emot den typen av avel.
Den som vet vad det är för ras - skriv! Lite boxeraktig.
På Gotland har en dam jagat iväg tjuvar med en smörkniv det är väl bara i lilla Sverige Kling & Klang-bovar blir rädda för en träslev.
Så gulligt.
Här har man galler för fönstren och fyra nycklar till dörr och port.
Hm liksom.
New York har sin Central park och BA har sin motsvarande lunga. Dit gick vi. Folk åkte inlines, cyklade, solade, lekte, åt glass och sånt som man gör i en stor stadspark. Det gjorde inte vi. Färskpressad juice och en sitt i gräset.
Det är så skumt att tänka på att ni fryser och jag svettas. Att vi på festen i går kunde sitta ute på terrassen hela kvällen. Det blev inte ens lite kylslaget.
Idag år jag min första Tabbuleh-sallad. Gott. Recept tack!
Claudio lovordar Pressbyråns bullar. Då skulle han smaka min syrras...
Min shopping går inte så bra. Eller jag är nöjd på grejer men har tänkt shoppa lite vin om det funkar, kött kanske och kolassås. Dulce de leche.
Funderar allvarligt på om helikoptergrejen är nåt att ha. Om jag gör det bara för att ha nåt att göra (ni fattar) eller om jag är snål eller om jag inte ids eller om jag bara börjar avsluta.
Ponera att jag blir ensam i helikoptern det kommer att kosta mig runt 1300-1400 kronor och jag undrar om det verkligen är värt det. För femton minuters fame.
Ibland blir man hemmablind.
Helt galet.
Nåja jag kan fundera en dag till.
Alla mina vardagskläder är sunkiga. Halvskitiga och fuktiga. Skulle vilja byta ut varenda klädesplagg. Jag tog inte med mig för mycket. Om man säger så.
Har inte hört några fler alarmerande rapporter angående min Rödluva så jag tror att hon har landat, lagomt tills dess jag dyker upp.
Idag såg jag den mest märkliga hundras hittills i mitt liv.
Den korthåriga pälsen var sju storlekar förstor och låg som jämna veck fördelade över hela valpens kropp. Fulsöt och jag visste inte om jag tyckte att det var ok att tycka den var halvball fast jag är emot den typen av avel.
Den som vet vad det är för ras - skriv! Lite boxeraktig.
På Gotland har en dam jagat iväg tjuvar med en smörkniv det är väl bara i lilla Sverige Kling & Klang-bovar blir rädda för en träslev.
Så gulligt.
Här har man galler för fönstren och fyra nycklar till dörr och port.
Hm liksom.
Tigre eller inte - det är frågan
Jag märker att jag är van att bo själv. Inte för det mest uppenbara, det var inte det jag tänkte på i första hand. Jag syftar på kontrolllen över mina beslut.
Jag är van att göra upp planer hemma som kan utföras utan någon annas hjälp eller inblandning.
Så ser livet ut för de flesta singlar - antar jag.
I händerna på andra blir svängarna av annan karaktär. De kanske till och med uteblir.
När det är som bäst - äta kaka och ha den kvar - överraskas man och det hela leder en till nya, ännu mera spännande upplevelser.
När de är som bäst sämst grusas utlovade planer.
Återigen.
Det är inga kontrakt som är brutna för det finns inga. Men skisserna i huvudet innefattar och utesluter saker.
Kanske är jag helt enkelt bara mer organiserad och det här är en konsekvens.
Kanske har jag ett behov av att skiss och utförande hänger ihop.
Kanske är jag bara fyrkantig.
Men så är det så.
Festen slutade fem imorse.
Jag avbröt nånstans mitti kanske vid ett-två vet inte så noga när obegriplig spanska surrade i huvudet.
Så jag är utvilad och klar.
Mitt lånade rum av Alejo ser ut som ett bombnedslag - verkligen - så jag borde röja.
Vad jag försöker säga - jag tror inte att det blir nån utflykt idag men jag kan ha fel...
Jag är van att göra upp planer hemma som kan utföras utan någon annas hjälp eller inblandning.
Så ser livet ut för de flesta singlar - antar jag.
I händerna på andra blir svängarna av annan karaktär. De kanske till och med uteblir.
När det är som bäst - äta kaka och ha den kvar - överraskas man och det hela leder en till nya, ännu mera spännande upplevelser.
När de är som bäst sämst grusas utlovade planer.
Återigen.
Det är inga kontrakt som är brutna för det finns inga. Men skisserna i huvudet innefattar och utesluter saker.
Kanske är jag helt enkelt bara mer organiserad och det här är en konsekvens.
Kanske har jag ett behov av att skiss och utförande hänger ihop.
Kanske är jag bara fyrkantig.
Men så är det så.
Festen slutade fem imorse.
Jag avbröt nånstans mitti kanske vid ett-två vet inte så noga när obegriplig spanska surrade i huvudet.
Så jag är utvilad och klar.
Mitt lånade rum av Alejo ser ut som ett bombnedslag - verkligen - så jag borde röja.
Vad jag försöker säga - jag tror inte att det blir nån utflykt idag men jag kan ha fel...
En turist är en besökare som har bråttom.
Ligger på sängen och flämtar. Slog på fläkten och kunde sedan tänka klart.
Har jag bråttom?
Var turist i La Boca. Blev besviken. Färgglada hus i all ära - vilket jag gillade - men allt runtikring... Som Gröna Lund. Nästan värre än Florida - en gågata inne i centrala stan med massor med NK-liknande affärer. Det kändes i alla fall ärligt. La Boca var bara... ingenting. Sånt som man som turist ska bocka av om ni tillåter skämtet.
Har sovit/slumrat lite nu på kvällen och druckit vatten. Mår bättre.
Ibland kollar jag andras bloggar. Särskilt en antagonist som jag inte umgås med längre. Hennes är så tråkig. Det går flera dagar innan hon skriver och när hon skriver är det:
1. gnäll om diverse saker
2. nåt teknikköp och filmrekommendation
3. såhärsågdetutihaganärjagochodjuretvaruteochpromenerade.
Anledningen till att jag går in där och kollar, är nyfikenhet och voyourism. Jag vill veta vad som händer i hennes miserabla liv och läsa blogg bjuder ju in till det.
Fast det är just det - inget händer! Nada.
Jag får hitta nån annan att spionera på.
Hon kanske spionerar på mig men skulle inte tro det.
Om min fot fortsätter att tjorva vid juletid ska jag beställa fotavgjutning i Boden. Det finns ett ställe där som Linn rekommenderar varmt.
Jag börjar bli less. Om man säger så. Det är säkert billigare också.
Jul ja. Snart är det dags. Jag kan tänka mig att julhandeln har börjat snurra.
I Gallerian Pacifico, vid just Florida-gågatan hängde ju diverse renar från taket men det har jag sagt, tror jag.
Jag älskar det faktum att jag har tagit med mig min dator. Det är så skönt när det är lite lugnt att pyssla med bilder, kolla mail och sånt.
Ser på Aftonbladets hemsida "artiklar" om dejting i alla dess former. Tonen verkar halvt hysterisk. Jag fattar inte grejen. Blir bara stressad på djupet av min själ när jag funderar på sånt. Värst av allt: speeddejting. Låter helt värdelöst. Att haspla ur sig några one liners, ställa eventuellt nån bra fråga och le lagomt brett.
Usch.
En gång till.
Usch.
Jag är på den nivån att jag blir äcklad när en försäljare säger (som i dag): you have beautiful eyes när man är osminkad och har sovit för lite.
Nej, jag tänker inte köpa dina fula armband.
Fast han var snygg. Hippiesnygg.
Idol puttrar vidare utan min inblandning. Har spelat in det och ska glo vid hemkomst men jag vet vem som har blivit utröstad. Sånt går inte att undvika när studsar på Nätet varje dag.
Snart börjar festen. Tjoho liksom!
Ligger på sängen och flämtar. Slog på fläkten och kunde sedan tänka klart.
Har jag bråttom?
Var turist i La Boca. Blev besviken. Färgglada hus i all ära - vilket jag gillade - men allt runtikring... Som Gröna Lund. Nästan värre än Florida - en gågata inne i centrala stan med massor med NK-liknande affärer. Det kändes i alla fall ärligt. La Boca var bara... ingenting. Sånt som man som turist ska bocka av om ni tillåter skämtet.
Har sovit/slumrat lite nu på kvällen och druckit vatten. Mår bättre.
Ibland kollar jag andras bloggar. Särskilt en antagonist som jag inte umgås med längre. Hennes är så tråkig. Det går flera dagar innan hon skriver och när hon skriver är det:
1. gnäll om diverse saker
2. nåt teknikköp och filmrekommendation
3. såhärsågdetutihaganärjagochodjuretvaruteochpromenerade.
Anledningen till att jag går in där och kollar, är nyfikenhet och voyourism. Jag vill veta vad som händer i hennes miserabla liv och läsa blogg bjuder ju in till det.
Fast det är just det - inget händer! Nada.
Jag får hitta nån annan att spionera på.
Hon kanske spionerar på mig men skulle inte tro det.
Om min fot fortsätter att tjorva vid juletid ska jag beställa fotavgjutning i Boden. Det finns ett ställe där som Linn rekommenderar varmt.
Jag börjar bli less. Om man säger så. Det är säkert billigare också.
Jul ja. Snart är det dags. Jag kan tänka mig att julhandeln har börjat snurra.
I Gallerian Pacifico, vid just Florida-gågatan hängde ju diverse renar från taket men det har jag sagt, tror jag.
Jag älskar det faktum att jag har tagit med mig min dator. Det är så skönt när det är lite lugnt att pyssla med bilder, kolla mail och sånt.
Ser på Aftonbladets hemsida "artiklar" om dejting i alla dess former. Tonen verkar halvt hysterisk. Jag fattar inte grejen. Blir bara stressad på djupet av min själ när jag funderar på sånt. Värst av allt: speeddejting. Låter helt värdelöst. Att haspla ur sig några one liners, ställa eventuellt nån bra fråga och le lagomt brett.
Usch.
En gång till.
Usch.
Jag är på den nivån att jag blir äcklad när en försäljare säger (som i dag): you have beautiful eyes när man är osminkad och har sovit för lite.
Nej, jag tänker inte köpa dina fula armband.
Fast han var snygg. Hippiesnygg.
Idol puttrar vidare utan min inblandning. Har spelat in det och ska glo vid hemkomst men jag vet vem som har blivit utröstad. Sånt går inte att undvika när studsar på Nätet varje dag.
Snart börjar festen. Tjoho liksom!
lördag 17 november 2007
Batwoman
Idag har det inte varit många knop efter Recoleta. Maria la sig och jag gick ut och shoppade. Hittade ett jättehäftigt smycke och en ring. That´s it. Först nu ser jag turisterna i Palermo Soho. Massor. En del bor här ett kort tag, andra hyr en lägenhet. Runt Plaza Serrano var det marknad och det var där de flesta höll till. Det blev bara varmare och varmer. Efter en sen lunch (fantastisk god risotto) och promenad stapplade jag hemåt, helt utpumad. Kom ihåg att jag har sovit endast fyra timmar i natt.
På lunchrestaurangen stötte jag på en svensk kvinna som jag pratade med i passkön. Vilka är oddsen?
Jag kan i alla fall säga att nu har vädret slagit om alldeles - fuktigt och varmt, hett till och med.
Ikväll ska Claudio ha en liten fest eftersom han fyllde år tidigare i veckan. Så huset skall fyllas med folk.
Glömde säga att restauranger har låsta dörrar på kvällen. Man måste ringa på för att bli insläppt. Detta är för säkerhet. Sa till M att hade hon berättat det för mig innan hade jag trott att rånrisken för oss vanliga människor skulle vara stor bara genom att promenera nerför gatan en kväll men det är det inte.
Stor risk för restaurangerna dock.
Får det inte riktigt att stämma men skitsamma.
Fuskbygge är också vanligt så brorsan hade väl gått i taket om han hade sett hur man slätar över felaktigheter.
Bara entren är snygg.
Argentinare vill inte betala för sånt som inte syns.
Om man säger så.
Goth & gravar
Vi gick till marockansk restaurang igår - vi plus Gary. Vi satt på golvet i rätt obekväma sittställningar och åt jättegod, lite posh variant av marockansk mat, här i Palermo.Kvällstid är det extra mysigt att vandra runt. Folk sitter ute, det är liv och rörelse, mysig belysning.
Sen gick vi till en bar. Det är billigt för oss men dyrt för argentinare. Det är inte vem som helst som har råd och det är svårt att förstå, ta in det i huvudet. Man fattar men ändå inte.
Shoppade igår. En gammal tavelaffär - skitballa ramar. Jag har nämligen en idé som jag ska verkställa.
Nu på morgonen tog vi då äntligen taxi till Recoleta för fotografering. Med endast fyra timmars sömn (jag pallar trycket men Claudio var riktigt oroad...)
Vi stövlade in på området vid åtta tiden (steg upp sju) där var nästan inga människor, katterna hade precis vaknat och städarna höll på spola av promenadstråken.
Hela tiden var jag smårädd att nån skulle ha åsikter om att vi hädade eller nåt men ingen utom en sködpadsfärgad honkatt störde oss. Maria blev skiträdd för henne. Hon såg skräckinjagande ut som just sköldpadsfärgade katter kan göra. Typ besatt.
Maria trodde mig inte.
Min kompis från häromdagen mjauade glatt och sprang fram för att hälsa.
Maria tycker att jag är new ageig.
Jaja.
Värmen var tryckande och vi sprang runt igångarna i jakt på den perfekta. Precis när vi var klara började turister droppa in och när vi senare åt en välbehövlig och välförtjänt frukost kom regnet, en störtskur. Kanske var det åska i luften.
Nu sover husets folk (bizarra tider) jag går ut i Palermo och shoppar istället.
Over and out.
fredag 16 november 2007
La Boca & värme
Idag på väg från La Boca bråkade jag med en taxichaufför. Han ville inte göra sig av med sin växel och jag hade inga mindre sedlar. Det slutade med att han körde ut mig och hänvisade mig till en kiosk för att fixa växel. Jag köpte en Pepsi och kunde sedan vinka av den sura jäveln.La Boca - hus i knallfärger i ruffiga kvarter. Man ska bara gå på gatorna kring det området, att lalla iväg är direkt livsfarligt. Superturistigt. Plåtade och drog.
På väg in med taxin till tunnelbanan, såg jag fattiga familjer vars bostad var tält av presenning under motorvägen. Ja, så är det här. Också. Parallellt med allt annat.
Gud vad skönt att sitta ned och vila fötterna.
Vi ska ut sen, till en park och sedan shoppa ramar. Det är inte så att jag håller på att shoppa ihjäl mig. Men jag har inte hittat nåt - förutom det snyggar halsbandet - som jag verkligen vill ha.
En kokappa kanske. Carola, det vulgot hade säkert handlat en cowboyhatt och solglasögon med strass. Eller nåt.
Maria tycker jag ska köpa med mig kött hem. Köttet är verkligen av bästa kvalitet.
Godmorning starshine!
Ok mina reseplaner föll istöpet. Nu tar vi nytt grepp. Går ut på resebyråns hemsida och hittar två saker near by som jag skulle kunna ägna mig åt.
Det ena är en utflykt till ett slott/ranch Estancias. Antingen dagsytflykt eller sova över. Sen finns det sightseeing i Stan men det kan man göra på ett ballare och givetvis dyrare sätt: helikopter. Snacka om photo-oppertunities!
Då är min nästa vecka i princip täckt.
I helgen gör vi utflykter i "la familia" och en tur till till Recoleta. Detta tjat. Vill dit igen - och gå runt. Träffa min nya kompis - Katten Utan Namn. I brist Damen Med Allt.
Palermo där folket lever, är det bästa området i BA enligt mig. Det är klart det finns lyxigare områden och betydligt sämre men Palermr är så mysigt. Massor med restauranger, balla hus - bjärta färger och slitna fasader och shopping. Mycket turister men ser dem inte riktigt.
Igår åt vi hamburgare på palermos första bar.
BA är en ung stad vilket är lite svårt att fatta.
Nu ska jag vara trevlig med Maria även om det är en envägskommunikation.
Det ena är en utflykt till ett slott/ranch Estancias. Antingen dagsytflykt eller sova över. Sen finns det sightseeing i Stan men det kan man göra på ett ballare och givetvis dyrare sätt: helikopter. Snacka om photo-oppertunities!
Då är min nästa vecka i princip täckt.
I helgen gör vi utflykter i "la familia" och en tur till till Recoleta. Detta tjat. Vill dit igen - och gå runt. Träffa min nya kompis - Katten Utan Namn. I brist Damen Med Allt.
Palermo där folket lever, är det bästa området i BA enligt mig. Det är klart det finns lyxigare områden och betydligt sämre men Palermr är så mysigt. Massor med restauranger, balla hus - bjärta färger och slitna fasader och shopping. Mycket turister men ser dem inte riktigt.
Igår åt vi hamburgare på palermos första bar.
BA är en ung stad vilket är lite svårt att fatta.
Nu ska jag vara trevlig med Maria även om det är en envägskommunikation.
Resebyrå & Recoleta
Tar mig i kragen, åker tunnelbana in till stan. Går av vid Tribunal och letar upp en resebyrå som står i Lonley Planet. Tjejen kan engelska och letar upp en resa åt mig och jag går stärkt och lycklig därifrån. Jag ska bara bestämma mig vilket hotell och hon ska kolla platstillgänglighet.
När jag massor av timmar senare kommer hem och kollar mailen får jag se att alla hotell är fullbokade. Jaha där fick jag. Bara för att jag hade bestämt mig för att jag ville.
Hon föreslår andra resor, en för dyr men spännande, ned till Pantagonien och glaciärer. Den skulle kosta med flyg, hotell och guide runt fyra tusen. Det är väl lite väl eller?
Hon föreslog mendoza också men kom inte med några exakta siffror, så vi väntar.
Efter resebyrån vandrade jag vidare i hysterisk trafik. Jag tänkte mig till shoppingcentrumet. Avrådd av alla men jag tänkte jag måste väl ändå se det. Typ.
I ett shoppingcenter hängde fyra renar i taket. Jag kissade och gick ut. Typ.
Tog en vrålgod kaffe och fortsatte mot dagens riktiga mål - Recoleta - kyrkogården jag har surrat om i veckor.
Det var just så ballt som jag trodde. Svårfångat på bild, starka eftermiddagsskuggor gjorde fotograflivet surt för mig.
Fick sällskap av en katt som visade mig runt hans turf i ett av hörnen. Jag tackade för mig och sa att jag skulle komma förbi igen, vilket jag gjorde när jag hade kryssat mig runt mellan likbodarna.
Ett högt mjau när jag kom tillbaka.
Det finns ganska många katter. Och någon matar dem så de såg ut att må bra på kyrkogården.
Lite halvcreepy var det emellanåt. Men asballt. Och det är där vi ska fotografera Marja und ich.
Röda högklackade skor och röda nätstrumpor. Vad tror ni om det - mitt i katolska centrumet. Undrar om nån kommer att klaga?
Jag åkte taxi hem. By my self och när jag kom hem lyckades jag på spanska presentera mig för städerskan och säga att jag var Marias kompis.
Framsteg och vi bortser från resan som inte blir av.
Där är jag nu.
Maria tittar TV,
Jag skriver och C kopplar av framför ett dataspel. Vi ska snart ut och äta.
Supersugen på kaffe men klockan är "dåkanjagintesovaomjagdrickerkaffe".
Rapport från Rödluvan lyder: gullig katt charmar folket, äter dem ur huset och krafsar i täcket.
Snart blir det vanligt igen.
När jag massor av timmar senare kommer hem och kollar mailen får jag se att alla hotell är fullbokade. Jaha där fick jag. Bara för att jag hade bestämt mig för att jag ville.
Hon föreslår andra resor, en för dyr men spännande, ned till Pantagonien och glaciärer. Den skulle kosta med flyg, hotell och guide runt fyra tusen. Det är väl lite väl eller?
Hon föreslog mendoza också men kom inte med några exakta siffror, så vi väntar.
Efter resebyrån vandrade jag vidare i hysterisk trafik. Jag tänkte mig till shoppingcentrumet. Avrådd av alla men jag tänkte jag måste väl ändå se det. Typ.
I ett shoppingcenter hängde fyra renar i taket. Jag kissade och gick ut. Typ.
Tog en vrålgod kaffe och fortsatte mot dagens riktiga mål - Recoleta - kyrkogården jag har surrat om i veckor.
Det var just så ballt som jag trodde. Svårfångat på bild, starka eftermiddagsskuggor gjorde fotograflivet surt för mig.
Fick sällskap av en katt som visade mig runt hans turf i ett av hörnen. Jag tackade för mig och sa att jag skulle komma förbi igen, vilket jag gjorde när jag hade kryssat mig runt mellan likbodarna.
Ett högt mjau när jag kom tillbaka.
Det finns ganska många katter. Och någon matar dem så de såg ut att må bra på kyrkogården.
Lite halvcreepy var det emellanåt. Men asballt. Och det är där vi ska fotografera Marja und ich.
Röda högklackade skor och röda nätstrumpor. Vad tror ni om det - mitt i katolska centrumet. Undrar om nån kommer att klaga?
Jag åkte taxi hem. By my self och när jag kom hem lyckades jag på spanska presentera mig för städerskan och säga att jag var Marias kompis.
Framsteg och vi bortser från resan som inte blir av.
Där är jag nu.
Maria tittar TV,
Jag skriver och C kopplar av framför ett dataspel. Vi ska snart ut och äta.
Supersugen på kaffe men klockan är "dåkanjagintesovaomjagdrickerkaffe".
Rapport från Rödluvan lyder: gullig katt charmar folket, äter dem ur huset och krafsar i täcket.
Snart blir det vanligt igen.
torsdag 15 november 2007
Resa eller inte resa...
Jag har ett dilemma. Jag har begränsad tid. Jag vet inte om jag har tid att åka på en "några dagars tur" utanför i resten av Argentina. Jag kan gått och väl lulla på här fast samtidigt känns det lite märkligt att åka så långt och vara i BA och Montevideo anlena.
Ni vet när man kommer hem låter det jättemärkligt. Jag skiter i och det borde alla andra göra vad andra säger om ens resor men det är den egna gnagade rösten i mig som stör.
Att resa och hälsa på någon är en annan typ av resa, mycket trevligare på sätt och vis. Man gör mindre turistiga saker - både på gott och ont.
Marias liv rullar på så gott det går som vanligt. Jag kan inte begära att hon ska dra runt på mig hela tiden, precis lika lite som nån skulle kunna göra det av mig om vi var i Stockholm.
Fast det är inte kul att resa iväg själv, på en trip. Att traska runt i stan som jag ska göra idag, ser jag framemot men att åka iväg flera dagar själv... aptråkigt.
Varför vet jag det?
Jag har gjort tidigare och det var ingen hit. Visst fanns det solglimtar men däremellan...
Vi människor, vare sig vi är svenskar eller argentinare är gjorda för sällskap.
Så idag kommer städerskan och då ska inte jag sitta här som en matrona och titta på när hon städar. I köket finns en del att göra och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne fast hon får betalt. Det är inte abra för hennes skull jag går.
Idag ska jag besöka den där balla kyrkogården Recoletta och bland annat reka fotoplats för mig och Maria. Jag får se hur lång tid och den intillliggande marknaden tar. Annars tar jag mig vidare till centrum och resebyråer. Jag måste få nån ordning på det här. Ska prata med Maria vid frukost också. Om hon slutar hoovra omkring.
Eller så vänder jag på steken.
Idag skiner solen, småkallt tyvärr skulle jag gissa fast jag tycker det är OK, ni vet lite maj-början av juni, en mellandag, lite vind men sol. Jag vet egentligen inte. Husen är som vanligt i "syden" av sten och kalla så det är svårt om man inte öppnar dörren och kollar.
Ska bara säga att jag kollar min mail om ni trodde nåt annat. Ska skicka lite såna senare ikväll
(vilket blir natt för er del).
Ni vet när man kommer hem låter det jättemärkligt. Jag skiter i och det borde alla andra göra vad andra säger om ens resor men det är den egna gnagade rösten i mig som stör.
Att resa och hälsa på någon är en annan typ av resa, mycket trevligare på sätt och vis. Man gör mindre turistiga saker - både på gott och ont.
Marias liv rullar på så gott det går som vanligt. Jag kan inte begära att hon ska dra runt på mig hela tiden, precis lika lite som nån skulle kunna göra det av mig om vi var i Stockholm.
Fast det är inte kul att resa iväg själv, på en trip. Att traska runt i stan som jag ska göra idag, ser jag framemot men att åka iväg flera dagar själv... aptråkigt.
Varför vet jag det?
Jag har gjort tidigare och det var ingen hit. Visst fanns det solglimtar men däremellan...
Vi människor, vare sig vi är svenskar eller argentinare är gjorda för sällskap.
Så idag kommer städerskan och då ska inte jag sitta här som en matrona och titta på när hon städar. I köket finns en del att göra och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne fast hon får betalt. Det är inte abra för hennes skull jag går.
Idag ska jag besöka den där balla kyrkogården Recoletta och bland annat reka fotoplats för mig och Maria. Jag får se hur lång tid och den intillliggande marknaden tar. Annars tar jag mig vidare till centrum och resebyråer. Jag måste få nån ordning på det här. Ska prata med Maria vid frukost också. Om hon slutar hoovra omkring.
Eller så vänder jag på steken.
Idag skiner solen, småkallt tyvärr skulle jag gissa fast jag tycker det är OK, ni vet lite maj-början av juni, en mellandag, lite vind men sol. Jag vet egentligen inte. Husen är som vanligt i "syden" av sten och kalla så det är svårt om man inte öppnar dörren och kollar.
Ska bara säga att jag kollar min mail om ni trodde nåt annat. Ska skicka lite såna senare ikväll
(vilket blir natt för er del).
onsdag 14 november 2007
Ihjälgasad
Jag hatar gasspisar.
Punkt
Och jag har gjort min första fadäs.
Min största?
Men först.
Marias sambo, Claudio är jude.
Och i Argentina finns det som bekant gamla nazister.
Jag kokade kaffe tidigare idag och stängde av gasspisen åt fel håll så hela dagen har det sipprat ut gas i köket. Jag vädrar nu.
Inte läge om man säger så.
Jag kunde ha blivit ihjälgasad i ett judiskt hem i nazze-Argentina.
Och jag som är så kaffesugen.
Punkt
Och jag har gjort min första fadäs.
Min största?
Men först.
Marias sambo, Claudio är jude.
Och i Argentina finns det som bekant gamla nazister.
Jag kokade kaffe tidigare idag och stängde av gasspisen åt fel håll så hela dagen har det sipprat ut gas i köket. Jag vädrar nu.
Inte läge om man säger så.
Jag kunde ha blivit ihjälgasad i ett judiskt hem i nazze-Argentina.
Och jag som är så kaffesugen.
Photoshopdag. Maria är på jobbet vilket innebär Claudios kontor. Hon håller på att skriva reportaget om abortlagen i Uruguay. Hon var hemma nyss på lunch och berättade om Claudios batiktavlor på jobbet som måste bort! Vi skrattade gott.
Hör med fasa om Rödluvan som har spårat ut helt i Östertälje. De kommer aldrig vilja ha med henne att göra och vem ska trösta knytet? Stänga sovrumsdörren är en idé enligt Maria. Men vad gör man när det enda man vill göra är att mysa med en katt i sängen? Anya är märkt för livet. Rödluvan tog visst sats och sprang över hennes ansikte och lämnade hm... visst spår efter sig.
De tror säkert att jag ljuger när jag säger att hon är världsbästgossigast. Men det är väl en omställning för henne - var är matte? - och bli lämnad ensam långa timmar. Men det är så det är.
1. Lek med henne innan läggdags.
2. Ge henne tonfisk om/när hon krånglar.
3. Tvångsgossa.
4. Stäng dörren till sovrummet i några nätter.
Jag vill bara hem när jag läser om hennes eskapader. Längtar efter henne när jag tänker på det annars går det ganska bra - för mig i alla fall.
Läser på Aftonbladet om snökaos hemma. Här är det med Arg. mått mätt, kallt för årstiden.
Men som sagt jag har suttit inne idag och fixat med jobb. Ska snart koka kaffe (apgott) och ge mig ut sen. För att ta sig ut från Fort Knox behöver man tre nycklar. Annars kommer man inte ens ut. Säkerhet, säkerhet.
Egentligen är jag lite rastlös redan nu - jag kanske ska vänta med kaffe tills sen...
Hör med fasa om Rödluvan som har spårat ut helt i Östertälje. De kommer aldrig vilja ha med henne att göra och vem ska trösta knytet? Stänga sovrumsdörren är en idé enligt Maria. Men vad gör man när det enda man vill göra är att mysa med en katt i sängen? Anya är märkt för livet. Rödluvan tog visst sats och sprang över hennes ansikte och lämnade hm... visst spår efter sig.
De tror säkert att jag ljuger när jag säger att hon är världsbästgossigast. Men det är väl en omställning för henne - var är matte? - och bli lämnad ensam långa timmar. Men det är så det är.
1. Lek med henne innan läggdags.
2. Ge henne tonfisk om/när hon krånglar.
3. Tvångsgossa.
4. Stäng dörren till sovrummet i några nätter.
Jag vill bara hem när jag läser om hennes eskapader. Längtar efter henne när jag tänker på det annars går det ganska bra - för mig i alla fall.
Läser på Aftonbladet om snökaos hemma. Här är det med Arg. mått mätt, kallt för årstiden.
Men som sagt jag har suttit inne idag och fixat med jobb. Ska snart koka kaffe (apgott) och ge mig ut sen. För att ta sig ut från Fort Knox behöver man tre nycklar. Annars kommer man inte ens ut. Säkerhet, säkerhet.
Egentligen är jag lite rastlös redan nu - jag kanske ska vänta med kaffe tills sen...
Tillbaka till storstaden
Tillbaka till Argentina och BA. En helt annan puls, storstad och en dator med å, ä och ö. Bara en sån sak...
Det regnade i dag. Vi checkade ut från hotellet. Maria gick på intervju och jag satt och vaktade bagage, hängde runt i rummet med datorer och soffor. Regnet fortsatte att ösa ned. En mysdag. Men också en dag då man avslutar och vill bara hem. Var nu det är. Just nu.
Innan bussens och så småningom färjans avgång åkte vi iväg till parlamentet för en intervju med en senator. Ja, jag har nu träffat en senator i Uruguay. Låter helt fräckt. Jag sa ju inte pip (mer än hóla) för jag kan ingen spanska men M intervjuade och jag fotograferade.
På färjan diskuterade vi arbetsförmedlingen.
Det tog sin tid.
Och nu är vi hemma.
Claudio fyller 44 år idag så vi firade det med kinamat när vi kom hem. OK, jag gillar inte kinamat i vanliga fall men det här var inga fyra små rätters-tjafs.
Vi diskuterade judars märkliga, religiösa regler särskilt de som rör hemmet.
Det tog också sin tid.
Nu sitter jag i sängen och undrar var min lilla Luva är.
Imorgon ska jag ha en dag för mig själv. Jag ska gå igenom bilder och fixa till det som är fotograferat.
Over and out.
Det regnade i dag. Vi checkade ut från hotellet. Maria gick på intervju och jag satt och vaktade bagage, hängde runt i rummet med datorer och soffor. Regnet fortsatte att ösa ned. En mysdag. Men också en dag då man avslutar och vill bara hem. Var nu det är. Just nu.
Innan bussens och så småningom färjans avgång åkte vi iväg till parlamentet för en intervju med en senator. Ja, jag har nu träffat en senator i Uruguay. Låter helt fräckt. Jag sa ju inte pip (mer än hóla) för jag kan ingen spanska men M intervjuade och jag fotograferade.
På färjan diskuterade vi arbetsförmedlingen.
Det tog sin tid.
Och nu är vi hemma.
Claudio fyller 44 år idag så vi firade det med kinamat när vi kom hem. OK, jag gillar inte kinamat i vanliga fall men det här var inga fyra små rätters-tjafs.
Vi diskuterade judars märkliga, religiösa regler särskilt de som rör hemmet.
Det tog också sin tid.
Nu sitter jag i sängen och undrar var min lilla Luva är.
Imorgon ska jag ha en dag för mig själv. Jag ska gå igenom bilder och fixa till det som är fotograferat.
Over and out.
tisdag 13 november 2007
Resor kan vara en statusjakt
Nar man reser kommer man alltid in pa andra resor. Vi lag och berattade reseanekdoter igar kvall. Jag har inte sa manga intressanta Maria har alltid nan pa lager. Ofta ar det nan annan rolig typ som har gjort nat skumt.
Vi pratade om vilken skillnad det ar att resa nar man ar ung och nar man blir gammal. Det man stod ut med som tjugoaring ar totalt otankbart som fyrtioaring. Som att sova pa golvet i ett ex-stall i Goa - eller anvanda toaletter i form av en ranna i golvet dar du kan see gristrynet sta och vanta pa din laddning.
Aldrig! Reda da var det for mycket. Men jag holl god min och gjorde nummer tva antingen tidigt pa morognen typ sex eller efter tio pa kvallen, da grisarna sov. Nar jag kom hem laste jag aterigen det tummade exemplaret av Vagabond med Goa som tema. Da sag jag i artikeln den lilla passagen om just grisarna. Fast da forstod jag inte vad det innebar, jag hade glomt bort det - it didn´t apply on me.
Fast jag vet inte om nan av de andra hade trott mig om jag hade sagt att nej, till Vagator beach vill jag inte aka for dar finns det grisar som ater min skit.
Vissa saker forvantas man bara tycka ar ok.
Nar man langluffar och traffar liknasinnade ar det latt hant att det blir liksom en tavling om vem som reser billigast, vem som har statt ut med mest, vem som ar den mest sanne resenaren. Det ar sa trottsamt. Men nar man haller pa med det ar det bara sa det ska vara.
En engelsman han tog priset. Han var kung. F d flygare i engelska Royal Air Force far nog, sager upp sig och drar till Afrika. Reser runt i nan skruttig van med ett gang, blir jattesjuk efter att ha fatt i sig nan parasit pa grund av bad i nan afrikansk flod. I alla fall - efter Afrika drar han till Indien. Nar vi traffar honom har han varit ute i tre ar. Vi borjar kalla honom for Indy (Indiana Jones efter "Jakten pa den forsvunna arken") for det ar bara piskan som fattas.
Denne engelsman berattar att han i New Dehli eller Bombay - kommer inte ihag vilket - sov pa tagstationen med uteliggarna. Det var billigast sa. Ihoprullad i tygstycken och turban pa huvudet och en bit av den over ansiktet hade man kunnat ta honom for en pakistanier. I norra Pakistan har manga bla ogon. Bagaget hade han inlast och for nagra ynka rupees fick han sig en dusch.
Vi sa: wow!
Idag hade jag sagt: varfor da?
Ren och skar kicksokning.
Och sa haller det pa.
Men det ar inte bara okat bekvamlighet som kommer med aldern: Du har sett mer, vet mer, mer om dig sjalv och varlden. Du ar trottare och fixar inte en massa bullshit. Man blir road av andra saker. Men man ar mera last och begransad och mindre benagen till markliga aventyr.
Kanske holl man god min da och inte ville saga att det var for mycket. En annan engelsman kom till Indien, lag pa hotellrummet och ropade efter mamma och bestamde sig for att aka hem. Han hatade det hela och sa det.
Bade i Argentina och Uruguay gar du ofredad pa gatan. En och annan tiggare kommer kanske fram men inga rop, inga pahopp eller hysteria. Det gillar jag.
En utav de varsta stallena ska visst vara Caracas, Venezuela. Bade Gary och Maria sager det och bada har varit dar. Maria ar en san som brukar ta risker och vandra fritt. Nar hon sager att ett stalle ar farligt da ska man lyssna. I Caracas ar det bade farligt och otrevligt. Jattemycket kriminalitet (fattigt givetvis). Pa kvallen hade folk sagt at henne att genast ga hem till hotellet innan den hande nagot.
Det gar charterresor till Venzuela. Formodligen till sakra tursitanlaggningar. Naturen ska visst vara fantastisk sa visst lockar det folk. Men vad du an gor - ak inte till Caracas och pa egen hand. Det ar visst helt pa egen risk.
Men jag kan tanka mig i luffarvarlden ar det just precis det du ska gora.
Vi pratade om vilken skillnad det ar att resa nar man ar ung och nar man blir gammal. Det man stod ut med som tjugoaring ar totalt otankbart som fyrtioaring. Som att sova pa golvet i ett ex-stall i Goa - eller anvanda toaletter i form av en ranna i golvet dar du kan see gristrynet sta och vanta pa din laddning.
Aldrig! Reda da var det for mycket. Men jag holl god min och gjorde nummer tva antingen tidigt pa morognen typ sex eller efter tio pa kvallen, da grisarna sov. Nar jag kom hem laste jag aterigen det tummade exemplaret av Vagabond med Goa som tema. Da sag jag i artikeln den lilla passagen om just grisarna. Fast da forstod jag inte vad det innebar, jag hade glomt bort det - it didn´t apply on me.
Fast jag vet inte om nan av de andra hade trott mig om jag hade sagt att nej, till Vagator beach vill jag inte aka for dar finns det grisar som ater min skit.
Vissa saker forvantas man bara tycka ar ok.
Nar man langluffar och traffar liknasinnade ar det latt hant att det blir liksom en tavling om vem som reser billigast, vem som har statt ut med mest, vem som ar den mest sanne resenaren. Det ar sa trottsamt. Men nar man haller pa med det ar det bara sa det ska vara.
En engelsman han tog priset. Han var kung. F d flygare i engelska Royal Air Force far nog, sager upp sig och drar till Afrika. Reser runt i nan skruttig van med ett gang, blir jattesjuk efter att ha fatt i sig nan parasit pa grund av bad i nan afrikansk flod. I alla fall - efter Afrika drar han till Indien. Nar vi traffar honom har han varit ute i tre ar. Vi borjar kalla honom for Indy (Indiana Jones efter "Jakten pa den forsvunna arken") for det ar bara piskan som fattas.
Denne engelsman berattar att han i New Dehli eller Bombay - kommer inte ihag vilket - sov pa tagstationen med uteliggarna. Det var billigast sa. Ihoprullad i tygstycken och turban pa huvudet och en bit av den over ansiktet hade man kunnat ta honom for en pakistanier. I norra Pakistan har manga bla ogon. Bagaget hade han inlast och for nagra ynka rupees fick han sig en dusch.
Vi sa: wow!
Idag hade jag sagt: varfor da?
Ren och skar kicksokning.
Och sa haller det pa.
Men det ar inte bara okat bekvamlighet som kommer med aldern: Du har sett mer, vet mer, mer om dig sjalv och varlden. Du ar trottare och fixar inte en massa bullshit. Man blir road av andra saker. Men man ar mera last och begransad och mindre benagen till markliga aventyr.
Kanske holl man god min da och inte ville saga att det var for mycket. En annan engelsman kom till Indien, lag pa hotellrummet och ropade efter mamma och bestamde sig for att aka hem. Han hatade det hela och sa det.
Bade i Argentina och Uruguay gar du ofredad pa gatan. En och annan tiggare kommer kanske fram men inga rop, inga pahopp eller hysteria. Det gillar jag.
En utav de varsta stallena ska visst vara Caracas, Venezuela. Bade Gary och Maria sager det och bada har varit dar. Maria ar en san som brukar ta risker och vandra fritt. Nar hon sager att ett stalle ar farligt da ska man lyssna. I Caracas ar det bade farligt och otrevligt. Jattemycket kriminalitet (fattigt givetvis). Pa kvallen hade folk sagt at henne att genast ga hem till hotellet innan den hande nagot.
Det gar charterresor till Venzuela. Formodligen till sakra tursitanlaggningar. Naturen ska visst vara fantastisk sa visst lockar det folk. Men vad du an gor - ak inte till Caracas och pa egen hand. Det ar visst helt pa egen risk.
Men jag kan tanka mig i luffarvarlden ar det just precis det du ska gora.
måndag 12 november 2007
Lang dags fard mot mat
Alskar hotellfrukostar. Maria hade varnat mig att det blir en kaka och kaffe, typ. Frukosten serverades hogst upp i hotell, inbyggd del av taket. Pa bada sidor om den lilla matsalen fast sma terasser man kunde ga ut pa och spana over staden. Idag ar det betydligt battre vader - varmare och vinden ar inte kall.
Efter frukost borjade var fotosession. Gary var kvar pa rummet och tittade pa en 80-tals komedi med Will Ferrell ellervadhannuheter.
Hotellet vi bor pa ar i kolonialstil - kanske jag sa innan. Varje dorr- typ fem meter hog - vatter ut mot en sorts innergard.
Maste ga.
Senare.
Innergarden ja... fast det ar glas hogst upp. Det ar sa haftigt.
Nu har jag och M kommit hem fran en lang dag ute pa stan. Gary har akt hem till Argentina. Vi har travat och travat och fotograferat och Maria har intervjuat en bunt med folk.
Helst slut. Ett lager av svett bladnat med ett lagar av avgaser tacker min kropp.
Om Montevideo var stilla, lugn och kall igar har det idag mandag varit nagot helt annat. Fullt med liv och rorelse och varme.
Sa vad hander nu?
Jag bloggar och Maria kramar lap topen sin. Vi ska val sa smaningom ga ut och ata.
Sag en rod katt ligga pa ett balkongracke idag och da tankte jag pa min lilla van och undrar om hur hon mar och om hon har bajsat igen - i protest?
Over and out.
Efter frukost borjade var fotosession. Gary var kvar pa rummet och tittade pa en 80-tals komedi med Will Ferrell ellervadhannuheter.
Hotellet vi bor pa ar i kolonialstil - kanske jag sa innan. Varje dorr- typ fem meter hog - vatter ut mot en sorts innergard.
Maste ga.
Senare.
Innergarden ja... fast det ar glas hogst upp. Det ar sa haftigt.
Nu har jag och M kommit hem fran en lang dag ute pa stan. Gary har akt hem till Argentina. Vi har travat och travat och fotograferat och Maria har intervjuat en bunt med folk.
Helst slut. Ett lager av svett bladnat med ett lagar av avgaser tacker min kropp.
Om Montevideo var stilla, lugn och kall igar har det idag mandag varit nagot helt annat. Fullt med liv och rorelse och varme.
Sa vad hander nu?
Jag bloggar och Maria kramar lap topen sin. Vi ska val sa smaningom ga ut och ata.
Sag en rod katt ligga pa ett balkongracke idag och da tankte jag pa min lilla van och undrar om hur hon mar och om hon har bajsat igen - i protest?
Over and out.
Irlandsk pub och Oasis
Vi borjade ana orad. Alla sager olika saker. Ingen parad. Paraden kommer att starta darborta. Paraden ar pa lordagar. Paraden ar pa sondagar. Paraden ar installd. Vi jagade osynliga svarta dansare med trummor. Vi gav upp. Kakade middag och haltade pa promenad.
Avslutade kvallen pa irlandsk pub i dar ett litet coverband spelade U2, Alicia Keys och Oasis.
Har bara platat en enda bra bild. Besviken pa mig sjalv.
Over and out.
Avslutade kvallen pa irlandsk pub i dar ett litet coverband spelade U2, Alicia Keys och Oasis.
Har bara platat en enda bra bild. Besviken pa mig sjalv.
Over and out.
söndag 11 november 2007
Montevideo
OK sitter pa ett hotell i Uruguay och loggar in pa hotellets dator. Tangentbordet har inte svenska bokstaver givetvis sa ni far hanga med i alla fall.
Farjan till Uruguay imorse. Sol och kall vind men helt ok for mig. De andra tva klagar - Maria och Gary. Det kanske blir sa nar man har varit har ett tag. Junivader eller nat.
De spelar Coldplay i hogtalarna. Blir nervos och angestladdad av sangarens rost. Musiken bara pagar .
Jag har kant Maria ett bra tag, ar inte forvanad men vi ar valdigt olika hon och jag. Jag en orginiserad tysk och hon en snabb vessla. Hon har koll men ror sig sa snabbt att det ar lite calamityjane over det hela.
Det kanske inte ar sa kul att dra pa mig en trasig fot och noll spanska. Det kan ju bli trottsamt for vem som helst.
Att ha tolk och guide med sig hela tiden ar bevamt och skont men man far heller inte jobba for sin skit om man sager sa. Maria ror sig snabbt och vant genom staden och jag slantrar efter.
What a odd couple!
Gary, var resekamrat, ar en trevlig och lugn engelsk kille, fotografintresserad sa vi har en del att snacka om.
Montevideo ar Uruguays huvudstad men kanns inte som en sadan. Det ar litet, mer fattigt men jamnt. Husen ar mer slitna men mer i kolonialstil. Jag slutar snart fotografera. Det gar inte att gora dem rattvisa.
Ikvall ska Maria och jag gora ett jobb. En parad med svarta homosexuella paraderar genom staden varje sondag. Vi vet annu inte om det blir av for alla sager olika saker. OM det blir installt kan man saga att Maria har akt hit i onodan. Gary kom hit av samma orsak - att fotografera detta.
Bara vanta och se.
Jag ar fortfarande inte sarksilt trott efter resan och konstant lite somn men nar jag satter mig ned snurrar det som om jag just kommit av en farja.
Jag avslutar nu for jag maste vila lite innan det ar dags att fotografera.
Det var allt fran mig i Uruguay. Over till studion.
Farjan till Uruguay imorse. Sol och kall vind men helt ok for mig. De andra tva klagar - Maria och Gary. Det kanske blir sa nar man har varit har ett tag. Junivader eller nat.
De spelar Coldplay i hogtalarna. Blir nervos och angestladdad av sangarens rost. Musiken bara pagar .
Jag har kant Maria ett bra tag, ar inte forvanad men vi ar valdigt olika hon och jag. Jag en orginiserad tysk och hon en snabb vessla. Hon har koll men ror sig sa snabbt att det ar lite calamityjane over det hela.
Det kanske inte ar sa kul att dra pa mig en trasig fot och noll spanska. Det kan ju bli trottsamt for vem som helst.
Att ha tolk och guide med sig hela tiden ar bevamt och skont men man far heller inte jobba for sin skit om man sager sa. Maria ror sig snabbt och vant genom staden och jag slantrar efter.
What a odd couple!
Gary, var resekamrat, ar en trevlig och lugn engelsk kille, fotografintresserad sa vi har en del att snacka om.
Montevideo ar Uruguays huvudstad men kanns inte som en sadan. Det ar litet, mer fattigt men jamnt. Husen ar mer slitna men mer i kolonialstil. Jag slutar snart fotografera. Det gar inte att gora dem rattvisa.
Ikvall ska Maria och jag gora ett jobb. En parad med svarta homosexuella paraderar genom staden varje sondag. Vi vet annu inte om det blir av for alla sager olika saker. OM det blir installt kan man saga att Maria har akt hit i onodan. Gary kom hit av samma orsak - att fotografera detta.
Bara vanta och se.
Jag ar fortfarande inte sarksilt trott efter resan och konstant lite somn men nar jag satter mig ned snurrar det som om jag just kommit av en farja.
Jag avslutar nu for jag maste vila lite innan det ar dags att fotografera.
Det var allt fran mig i Uruguay. Over till studion.
lördag 10 november 2007
San Telmo och slitna fasader
Mina nariga händer är ett minne blott. Efter frukost gick jag & M och gjorde manikyr på en salong här i närheten. Äntligen skulle mina händer bli fina. Manikyr kostar runt 28 kronor. När tjejen (Alma) tittade på mina händer kom domen. Hon föreslog peeling och parafinbad. Kör till.
Efter själva nagelfixningen penslade hon på hett parafin på händerna som sedan stoppades i en plastpåse samt nån typ av vantar.
Oj, oj vilken skillnad. Det kostade bara 48 kronor alltihop. Funderar på att fixa benen när jag ändå håller på. Vad skönt det vore. Och säkert billigt.
Eftermiddagen spenderades i San Telmo - dit vi åkte men en bullrig tunnelbana. Här kostar varje resa 3,50 kr. Om jag nu ska lista priser hela tiden. Subventionerad av staten precis som i Sverige.
Vi tycker att priserna är låga här men man måste ju alltid sätta det i relation till vad man tjänar här. En sekreterarlön kan ligga på 4000 kr i månaden. Då kanske inte naglarna är det man prioriterar.
San Telmo är visserligen ett turistställe. Men charmigt. Jag som gillar trasiga hus med häftiga balkonger fick vad jag var ute efter. Vi kom fram till en liten park/torg/plaza där det var en marknad, nedbantad visserligen mer antik och omfattande på söndagar. Men imorgon åker vi ju till Uruguay så det får vänta till nästa söndag. I alla fall - gatuförsäljningen innebar indianliknande hippies med smycken, pipor och annat krafs. Fast det fanns massor av snygga saker så jag kunde inte låta bli att köpa en fantastiskt fint smycke för dyra pengar. Eller som Maria sa - vill du ha det är det ok pris för dig i Sverige? Ja. Det är ju inte precis rika människor som håvar in slantarna. Hon har rätt. Jag handlade.
Marknader verkar det finas gott om och second hand fast här heter det vintage.
Kläder är uteslutna. Maria som är normal smal stöter ibland på problem, där hon är för stor för deras storlekar. Så vad ska det inte vara för mig. Annars är Marias stora passion skor. Jag vill bara ha bekväma.
Emellanåt (typ jämnt) bråkar min jävla fot. Det är visserligen bättre måste noteras för så här långt och mycket hade jag inte kunnat gå för några veckor sedan.
Men ändå. Det är irriterande och gör ont.
Dessutom vill jag inte trampa snett vilket är ganska lätt här, trottoarerna är ojämna och fixas till som ett lapptäcke. Inget görs gemensamt. Det är som om man tar itu med sin lilla plätt utanför sitt hus. Sen får nån annan göra resten - vid nåt annat tillfälle.
I vilket fall som skulle jag ha tatt med mig en stegräknare, hur tyskt det än kan låta. Man går enormt mycket under en semsterdag och man kör sightseeing som i dag.
Det där om argentisk mat är okryddig fortsätter att inte stämma. Vi åt lunch; frasig, friterad kyckling med sesamfrö, saffransris med russin, sallad och nån lökkryddig sås. Mycket gott.
På tal om tyskar och nazister: frågade Maria vad tyskarna har lämnat för spår efter sig eller om de bara höll låg profil efter kriget. Dethon kom på var en mysig restaurang som vi ska gå till nån dag.
Maria och Claudio är inga husliga människor. De lagar sällan mat hemma och två gånger i veckan kommer en städerska och fixar i deras hem. Maria säger att hon aldrig har bott så rent i hela sitt liv. Till en början hade hon problem med det men att hon har vant sig med det nu. Att ha fötterna i två olika kulturer har sina sidor - berikande men slitigt också. Kan man bli hängande mittemellan och vad gör man då?
Nu sitter vi i varsin hörna - Maria tittar på "Stardust" och jag skriver. Alexio sitter uppe på övervåningen och spelar dataspel. Ungar are the same all over. En åskskur svepte över precis och solen börjar gå ned. En bit av himlen är gulröd på väg mot lila. Mina fötter börjar sakta mjukas upp. Funderar på att kolla aftonbladets hemsida eller nåt. Eller dagens skörd av bilder.
Det är märkligt - när man promenerar och plåtar samtidigt (stannar upp) så kan man se på bilderna efteråt att de är gjordai all hast. Promenad med Maria eller nån som bor på det ställe man besöker innebär oftast att man tar sig fram mer målmedvetet. Hade jag gått själv hade det blivit mer slentrande och allt som hör det till. Det stör mig ofantligt att jag inte kan ge fasaderna fotografisk rättvisa.
Har svårt för att plåta folk också. Känner mig gamig och väntar nästan att nån ska vråla eller begära pengar som på många andra ställen som Indien. De gör säkert inte det men det är en nojja jag har.
Får jag ha det det fast jag är fotograf?
Att plåta street är svårt.
Även i latinamerika.
Slutligen. Jag har nu sett balkongen där Evita stod och vinkade.
Blev jag en bättre människa?
Blev jag lyckligare?
Over and out.
Efter själva nagelfixningen penslade hon på hett parafin på händerna som sedan stoppades i en plastpåse samt nån typ av vantar.
Oj, oj vilken skillnad. Det kostade bara 48 kronor alltihop. Funderar på att fixa benen när jag ändå håller på. Vad skönt det vore. Och säkert billigt.
Eftermiddagen spenderades i San Telmo - dit vi åkte men en bullrig tunnelbana. Här kostar varje resa 3,50 kr. Om jag nu ska lista priser hela tiden. Subventionerad av staten precis som i Sverige.
Vi tycker att priserna är låga här men man måste ju alltid sätta det i relation till vad man tjänar här. En sekreterarlön kan ligga på 4000 kr i månaden. Då kanske inte naglarna är det man prioriterar.
San Telmo är visserligen ett turistställe. Men charmigt. Jag som gillar trasiga hus med häftiga balkonger fick vad jag var ute efter. Vi kom fram till en liten park/torg/plaza där det var en marknad, nedbantad visserligen mer antik och omfattande på söndagar. Men imorgon åker vi ju till Uruguay så det får vänta till nästa söndag. I alla fall - gatuförsäljningen innebar indianliknande hippies med smycken, pipor och annat krafs. Fast det fanns massor av snygga saker så jag kunde inte låta bli att köpa en fantastiskt fint smycke för dyra pengar. Eller som Maria sa - vill du ha det är det ok pris för dig i Sverige? Ja. Det är ju inte precis rika människor som håvar in slantarna. Hon har rätt. Jag handlade.
Marknader verkar det finas gott om och second hand fast här heter det vintage.
Kläder är uteslutna. Maria som är normal smal stöter ibland på problem, där hon är för stor för deras storlekar. Så vad ska det inte vara för mig. Annars är Marias stora passion skor. Jag vill bara ha bekväma.
Emellanåt (typ jämnt) bråkar min jävla fot. Det är visserligen bättre måste noteras för så här långt och mycket hade jag inte kunnat gå för några veckor sedan.
Men ändå. Det är irriterande och gör ont.
Dessutom vill jag inte trampa snett vilket är ganska lätt här, trottoarerna är ojämna och fixas till som ett lapptäcke. Inget görs gemensamt. Det är som om man tar itu med sin lilla plätt utanför sitt hus. Sen får nån annan göra resten - vid nåt annat tillfälle.
I vilket fall som skulle jag ha tatt med mig en stegräknare, hur tyskt det än kan låta. Man går enormt mycket under en semsterdag och man kör sightseeing som i dag.
Det där om argentisk mat är okryddig fortsätter att inte stämma. Vi åt lunch; frasig, friterad kyckling med sesamfrö, saffransris med russin, sallad och nån lökkryddig sås. Mycket gott.
På tal om tyskar och nazister: frågade Maria vad tyskarna har lämnat för spår efter sig eller om de bara höll låg profil efter kriget. Dethon kom på var en mysig restaurang som vi ska gå till nån dag.
Maria och Claudio är inga husliga människor. De lagar sällan mat hemma och två gånger i veckan kommer en städerska och fixar i deras hem. Maria säger att hon aldrig har bott så rent i hela sitt liv. Till en början hade hon problem med det men att hon har vant sig med det nu. Att ha fötterna i två olika kulturer har sina sidor - berikande men slitigt också. Kan man bli hängande mittemellan och vad gör man då?
Nu sitter vi i varsin hörna - Maria tittar på "Stardust" och jag skriver. Alexio sitter uppe på övervåningen och spelar dataspel. Ungar are the same all over. En åskskur svepte över precis och solen börjar gå ned. En bit av himlen är gulröd på väg mot lila. Mina fötter börjar sakta mjukas upp. Funderar på att kolla aftonbladets hemsida eller nåt. Eller dagens skörd av bilder.
Det är märkligt - när man promenerar och plåtar samtidigt (stannar upp) så kan man se på bilderna efteråt att de är gjordai all hast. Promenad med Maria eller nån som bor på det ställe man besöker innebär oftast att man tar sig fram mer målmedvetet. Hade jag gått själv hade det blivit mer slentrande och allt som hör det till. Det stör mig ofantligt att jag inte kan ge fasaderna fotografisk rättvisa.
Har svårt för att plåta folk också. Känner mig gamig och väntar nästan att nån ska vråla eller begära pengar som på många andra ställen som Indien. De gör säkert inte det men det är en nojja jag har.
Får jag ha det det fast jag är fotograf?
Att plåta street är svårt.
Även i latinamerika.
Slutligen. Jag har nu sett balkongen där Evita stod och vinkade.
Blev jag en bättre människa?
Blev jag lyckligare?
Over and out.
Inger Bladh, Porseryd & grabbarna
Vem behöver en sunkig dagbok när man har en lap top? Skriver anteckningar i en rosa sidenbok, slarvigt som bara den, och skriver bloggis sen. Jag drar alltså inte omrking på härket utan skrivandet förs in sedan i samlad tropp. Känner mig som Porseryd och Staffan Heiderstam. Som en sliten journalist som vaknar på morgnen i Buenos Aires och slänger sig över verktyget på en gång. Få se nu - någon väpnad konflikt att tala om? En beskjutning?
Nä, bara en polis som talade om för oss att bilen inte kunde stå parkerad där vi ställde den i går utanför restaurangen. Åhå! Inga parisiska parkeringar med andra ord.
Bil förresten - helt onödigt vi körde tre kvarter. Nästan lika illa som brorsan som tar bilen till postlådan.
Jag skulle kunna ljuga om vädret. Igår blåste det som som fan, småkallt (inte för mig då) och lite regn. Argentinarna är helt förvånade och fattar in väderomslaget. Jo, ett yrväder från norr landade igår - that´s why. Det är alltså ovanligt för årstiden. De är säkra om väderomslag - tillbaka till det mer normala.
Fast allt är bättre om vad ni vittnar om - snö.
På tal om snö - jag hade tvångstankar i planet. Tänkte hela tiden på filmen "Alive" (på tal om inälvsmat) och funderade vad i min rutiga handväska som var värd nåt på en lost-ö eller alive-galicär. Satt försjunken i mina tankar och tittade upp: en man gick förbi med nån tröja med ett fotbollsemblem - hu, det var ett fotbollslag som hängde ofrivilligt uppe i Anderna i 72 dygn.
Åsså var man igång igen.
I Argentina finns ett lågt förtroende för staten. Staten är liksom inte din kompis. Ångesten över den egna ekonomin ligger som en konstant våt yllefilt över befolkningen. Inget som man märker. Här går alla som har råd i terapi. Det mest psykologtätaste staden på jorden.
Stackars folk. Eller kanske inte. De kan då prata om sin problem. Sekundära vinster.
Det var en stor ekonomisk crash down 2001 som har satt sin spår. Ingen går liksom säker.
Den här typen av skräck drabbar alla på olika vis, svår att förutstå, den är godtycklig och osynlig. En vacker dag är värdet av dina surt förvärvade pengar halverade i bästa fall. Från en dag till en annan sjönk värdet av den argentinska peson till en fjärdedel av värdet.
Det finns fördelar också. Återigen sekundära vinster.
Har du lån sjunker även de.
Så de som kan har dollar som rullar omkring i ett kassaskåp hemma.
Sån här information får jag från Maria. Det som gör det extra begripligt för mig är att hon fyller i med personliga berättelser, att hon i samma andetag jämför med Sverige för begriplighetens skull. Att hon med fötterna i båda kulturerna kan se fördelar och brister med båda. Det ger en fyllig bild helt enkelt.
Nu ska jag städa i min hög av kläder som ligger på golvet. Man måste ha ordning när man är på semester.
Läser bland kommentarerna (å pluralis!!!!) att Rödluvan har bajsat på hallgolvet.
Vad står det för? jag sa ju att förorten var skum.
Om du googlar ut på google earth och vill se var jag håller hus, sök efter Palermo Soho. Gatan heter Soler.
Over and out.
Nä, bara en polis som talade om för oss att bilen inte kunde stå parkerad där vi ställde den i går utanför restaurangen. Åhå! Inga parisiska parkeringar med andra ord.
Bil förresten - helt onödigt vi körde tre kvarter. Nästan lika illa som brorsan som tar bilen till postlådan.
Jag skulle kunna ljuga om vädret. Igår blåste det som som fan, småkallt (inte för mig då) och lite regn. Argentinarna är helt förvånade och fattar in väderomslaget. Jo, ett yrväder från norr landade igår - that´s why. Det är alltså ovanligt för årstiden. De är säkra om väderomslag - tillbaka till det mer normala.
Fast allt är bättre om vad ni vittnar om - snö.
På tal om snö - jag hade tvångstankar i planet. Tänkte hela tiden på filmen "Alive" (på tal om inälvsmat) och funderade vad i min rutiga handväska som var värd nåt på en lost-ö eller alive-galicär. Satt försjunken i mina tankar och tittade upp: en man gick förbi med nån tröja med ett fotbollsemblem - hu, det var ett fotbollslag som hängde ofrivilligt uppe i Anderna i 72 dygn.
Åsså var man igång igen.
I Argentina finns ett lågt förtroende för staten. Staten är liksom inte din kompis. Ångesten över den egna ekonomin ligger som en konstant våt yllefilt över befolkningen. Inget som man märker. Här går alla som har råd i terapi. Det mest psykologtätaste staden på jorden.
Stackars folk. Eller kanske inte. De kan då prata om sin problem. Sekundära vinster.
Det var en stor ekonomisk crash down 2001 som har satt sin spår. Ingen går liksom säker.
Den här typen av skräck drabbar alla på olika vis, svår att förutstå, den är godtycklig och osynlig. En vacker dag är värdet av dina surt förvärvade pengar halverade i bästa fall. Från en dag till en annan sjönk värdet av den argentinska peson till en fjärdedel av värdet.
Det finns fördelar också. Återigen sekundära vinster.
Har du lån sjunker även de.
Så de som kan har dollar som rullar omkring i ett kassaskåp hemma.
Sån här information får jag från Maria. Det som gör det extra begripligt för mig är att hon fyller i med personliga berättelser, att hon i samma andetag jämför med Sverige för begriplighetens skull. Att hon med fötterna i båda kulturerna kan se fördelar och brister med båda. Det ger en fyllig bild helt enkelt.
Nu ska jag städa i min hög av kläder som ligger på golvet. Man måste ha ordning när man är på semester.
Läser bland kommentarerna (å pluralis!!!!) att Rödluvan har bajsat på hallgolvet.
Vad står det för? jag sa ju att förorten var skum.
Om du googlar ut på google earth och vill se var jag håller hus, sök efter Palermo Soho. Gatan heter Soler.
Over and out.
Kött, kött, kött - inget för mesiga veggisar
Nu har jag ätit min första biff. KÖTT med andra ord. Argentinskt kött får vi lov att tro. Mycket gott. Allt var gott: salladen, köttet, vinet, brödet, lilla pirogen, potatisen. Full vrålmiddag för 80 kr.
Vi var på restaurang och pratade inälvor, film och resehistorier. Claudios son Alexio var med och dealen var enbart engelska runt bordet. Engelska med tung spansk dialekt är... hur kul som helst.
I Argentina ätar sin middag sent. Senare än nåt annat jag har varit med om - om vi bortser från en försenad bankett på Pestknäcke (Medeltidsvenemang) i Skåne 1997, då maten kom in klockan två på natten på grund av havererat kök.
Fast det blev en sen middag igår också på grund av konstig flygtid. Då kom maten in klockan två på natten. Uppochnervända dygnet. Och det är klart äter man sent finns det risk för sömnsvårigheter. Jag somnade inte förrän fem. Kan också bero på att det var smått obekämt och ovant att sitta upp och sova. När gjorde jag det sist?
Jag är fortfarande vaken - om man säger så - men det gungar som om jag har suttit på en färja.
Vi har också grävt i Marias garderob och planerat två olika klädplåtningar. Den ena på kyrkogården jag har tjatat om innan jag ens åkte och den andra på vårt kommande hotell i Uruguay. Tittade på hotellbilder via nätet och fick en fotoidé. Marja hänger på så det är hur kul som helst.
Det blir tajt schema och högt tempo i Montevideo. m ska hinna med jobb, jag ska plåta och så glo lite på stan.
Jag har bestämt mig för att inte härja upp till nåt vattenfall. Missar säkert nåt men det kan inte hjälpas. Det finns massor med saker att göra här och jag kommer inte att ha tid. Hajja - det tar tjugo timmar dit (ett dygn med andra ord) sen ska man hem också. Eller tillbaka heter det väl.
Det känns bra att ha kommit till ett beslut.
Sånt är alltid befriande.
Over and out.
Vi var på restaurang och pratade inälvor, film och resehistorier. Claudios son Alexio var med och dealen var enbart engelska runt bordet. Engelska med tung spansk dialekt är... hur kul som helst.
I Argentina ätar sin middag sent. Senare än nåt annat jag har varit med om - om vi bortser från en försenad bankett på Pestknäcke (Medeltidsvenemang) i Skåne 1997, då maten kom in klockan två på natten på grund av havererat kök.
Fast det blev en sen middag igår också på grund av konstig flygtid. Då kom maten in klockan två på natten. Uppochnervända dygnet. Och det är klart äter man sent finns det risk för sömnsvårigheter. Jag somnade inte förrän fem. Kan också bero på att det var smått obekämt och ovant att sitta upp och sova. När gjorde jag det sist?
Jag är fortfarande vaken - om man säger så - men det gungar som om jag har suttit på en färja.
Vi har också grävt i Marias garderob och planerat två olika klädplåtningar. Den ena på kyrkogården jag har tjatat om innan jag ens åkte och den andra på vårt kommande hotell i Uruguay. Tittade på hotellbilder via nätet och fick en fotoidé. Marja hänger på så det är hur kul som helst.
Det blir tajt schema och högt tempo i Montevideo. m ska hinna med jobb, jag ska plåta och så glo lite på stan.
Jag har bestämt mig för att inte härja upp till nåt vattenfall. Missar säkert nåt men det kan inte hjälpas. Det finns massor med saker att göra här och jag kommer inte att ha tid. Hajja - det tar tjugo timmar dit (ett dygn med andra ord) sen ska man hem också. Eller tillbaka heter det väl.
Det känns bra att ha kommit till ett beslut.
Sånt är alltid befriande.
Over and out.
fredag 9 november 2007
Day number one
Här sitter jag i Argentina och äter salta sillar, direkt importerade från Svedala. Det är varmt, shorts och kortärmat fast Maria fryser och hon har jeans. Gissa vem som är turist och vem som bor här.
Maria var inte på flygplatsen men det märkte jag knappt. Hon hade försovit sig men lyckades dölja fadäsen. En rundnätt herre stod med en skylt med mitt namn på och det blev taxi genom BA direkt hem till Maria.
Kan inte ett ord spanska och hade glömt adressen hemma. Klantigt. Det enda jag hade var telefonnumret och min mobil fungerar inte här. Tjena. Men Maria fixade det hela.
Tidsmässigt är jag förvirrad. Klockan är kväll hemma, eftermiddag här. Jetlag har inte infunnit sig men kommer väl lagomt till middagen. Huvudet faller ned i köttbiten.
Maria och Claudio har en lägenhet i hippa Palermo och det är där vi har knatat omkring idag. Husen är fantastiska - slitna med spansk kolonialstil. Här och var bjärta färger i lite art deco-Florida stil. Varannat hus är välsvarvat och bevarat. Däremellan riktigt slitna saker - sånt som jag gillar men kanske inte vill bo i. Det är svårt att få till rent fotomässigt. Hus är hus hur man än gör det. Att plåta arkitektur kräver sin fotograf.
I Argentina ska man äta glass för här finns världens godaste. Typ italiensk glass. Dulce de Leche, kolaglass - höll på att dö samt mintglass också en favorit.
Min riktiga fadäs är att jag köpte en adapter till datorn och den funkade inte. Jävla Teknik magasinet. Köper en ny inhemsk imorgon.
Over and out.
Maria var inte på flygplatsen men det märkte jag knappt. Hon hade försovit sig men lyckades dölja fadäsen. En rundnätt herre stod med en skylt med mitt namn på och det blev taxi genom BA direkt hem till Maria.
Kan inte ett ord spanska och hade glömt adressen hemma. Klantigt. Det enda jag hade var telefonnumret och min mobil fungerar inte här. Tjena. Men Maria fixade det hela.
Tidsmässigt är jag förvirrad. Klockan är kväll hemma, eftermiddag här. Jetlag har inte infunnit sig men kommer väl lagomt till middagen. Huvudet faller ned i köttbiten.
Maria och Claudio har en lägenhet i hippa Palermo och det är där vi har knatat omkring idag. Husen är fantastiska - slitna med spansk kolonialstil. Här och var bjärta färger i lite art deco-Florida stil. Varannat hus är välsvarvat och bevarat. Däremellan riktigt slitna saker - sånt som jag gillar men kanske inte vill bo i. Det är svårt att få till rent fotomässigt. Hus är hus hur man än gör det. Att plåta arkitektur kräver sin fotograf.
I Argentina ska man äta glass för här finns världens godaste. Typ italiensk glass. Dulce de Leche, kolaglass - höll på att dö samt mintglass också en favorit.
Min riktiga fadäs är att jag köpte en adapter till datorn och den funkade inte. Jävla Teknik magasinet. Köper en ny inhemsk imorgon.
Over and out.
Torsdag 8 november
Min vana trogen är jag ute i god tid. Gillar heller inte att vänta, varken hemma eller på en flygplats men är man klar så är man... Har alltid undrat varför de behöver så mycket tid vid incheckningen– två timmar innan avgång. Nu förstår jag. Alltså inte varför men att det tar tid. Av någon konstig anledning. Är det mer att kolla? Definitivt mer bagage fast då har du inte sett kabinen på turen upp till Kallax inför jul.
Vilken lång resa. Sitter på Arlanda och är redan less.
Det mesta i restiden är ju väntan. Mest före faktiskt. Och allt tar tid.
Hett tips! Ska du till Göteborg – sätt dig på tåget.
Jag sagt det förut och säger det igen – säkerhetskontrollen kan få mig att stanna hemma. Nu började jag skratta. Jackan ska av, datorn upp, påsen med lilla tandkrämen i handen, pass och boardingpass. Jag sa till killen det krävs att man är en bläckfisk.
Det börjar bra med huvudvärk. Spänningen släpper eller så är det teknikryggan som väger för mycket.
Det är bihålorna.
Ids inte kolla vin, sprit och parfym. Det är sånt man inhandlar på vägen hem. Vem har plats för sånt nu med väskan full av choklad, pepparkakor och salta fiskar till Maria & Claudio.
Det är en sak jag har glömt. Händerna ser fördjävliga ut. Torra, nariga och naglarna är ojämna och sneda. Riktigt illa. Om jag hade varit med i Top Model hade jag fått bannor.
Om det inte vore för Usama & Bush & World Trade Center hade jag suttit här i godan ro filat och fejat. Ingen sa nåt om säkerhetsnålen i min midjeväska (nålade fast husnyckeln).
Rätt stucket - och piloten är död!
Helt otroligt – ny avgångstid. Är vi försenade? Nä, vi åker tio minuter tidigare.
Det har jag aldrig upplevt.
Maria har varnat mig för flygplanspriserna. De är verkligen värre än jag trodde. 25 kronor för en sketen coca-cola!
Chockad.
Beställde ändå. Och vin. Semester.
I tunnelbanan hemma i Stockholm hänger nya reklamskyltar från SJ. De har utvecklat sitt godtyckliga prissättning: nu auktionerar de ut resor. Med andra ord: när kommer du? Vet inte, jag kanske inte får nån biljett. In i det sista ska du ingenting veta. Som vanligt. Visst, det är frivilligt. Som att handla lägenhet. Hatord: Budgivning. Jag tror det är forbidden i Danmark. På tal om Danmark: såg på TV att en massa svenskar åker över sundet, pendlar för att lönerna inom vården till exempel är betydligt bättre.
Ibland längtar jag ännu mer söderut än Stockholm. Närmare kontinenten som det så vackert heter.
Varför då? Vill jag vara där? Jag vill ju ändå bara vara hemma. Och det är det allt jag inte är just nu.
Tänk vad årsringar och inflammerad häl eventuell hälsporre kan påverka en.
Jippie, tre fnittrande tjejer i raden bakom mig. Jag vill skjuta huvudet av dem. Jaha, så har man snaskat i sig en stor påse pistagenötter som en annan iranier. De godaste pistagerna kommer just därifrån. Köpte mina på Lidl. De var helt OK.
Rastlös.
En och en halv timme kvar av Stockholm-Madrid. För en kort sekund tänkte jag att jag då skulle vara framme. Det jag har åkt motsvarar ¼ av Madrid-Argentina. Hjälp! Världen är så stor. Egentligen fattar jag inte varför det tar så lång tid att flyga. När man ändå är uppe i luften kan man väl bara lägga på ett till kol? Ska det vara så svårt? Bygg kraftigare motorer nu! Säkert jättebra för miljön. Vi kanske inte ska åka alls.
Kom just på ett vidrigt jobb: städa flygplan. Försök dammsuga i de trånga utrymmena.
Madrids flygplats är...hm…stor. Förmodligen mindre än Heathrow. Men ändå. Så stor att människorna drunknar.
Transporten mellan min ankomstgate och avgångsgaten låg en bit från varandra. Om man säger så. Gick, gick och sen fick jag åka nån form av tunnelbana. Och nu är det ytterligare väntan. Jag slipper fnittertjejerna i alla fall och jag HAR med mig öronproppar. Vad tar du mig för – nybörjare?!
Tre timmar till känns lite småjävligt faktiskt.
Funderar på om jag ska ta fram kameran och plåta lite men to tell you the truth - JAG IDS INTE HÅLLA REDA PÅ ETT KOLLI TILL!
Jag undrar hur lilla Rödluvan har det. Har hört talas om att det är lite lugnare idag. Imorse när husets folk skulle upp till arbete, slängde hon upp saloondörren och trampade runt i sängen.
Vilken lång resa. Sitter på Arlanda och är redan less.
Det mesta i restiden är ju väntan. Mest före faktiskt. Och allt tar tid.
Hett tips! Ska du till Göteborg – sätt dig på tåget.
Jag sagt det förut och säger det igen – säkerhetskontrollen kan få mig att stanna hemma. Nu började jag skratta. Jackan ska av, datorn upp, påsen med lilla tandkrämen i handen, pass och boardingpass. Jag sa till killen det krävs att man är en bläckfisk.
Det börjar bra med huvudvärk. Spänningen släpper eller så är det teknikryggan som väger för mycket.
Det är bihålorna.
Ids inte kolla vin, sprit och parfym. Det är sånt man inhandlar på vägen hem. Vem har plats för sånt nu med väskan full av choklad, pepparkakor och salta fiskar till Maria & Claudio.
Det är en sak jag har glömt. Händerna ser fördjävliga ut. Torra, nariga och naglarna är ojämna och sneda. Riktigt illa. Om jag hade varit med i Top Model hade jag fått bannor.
Om det inte vore för Usama & Bush & World Trade Center hade jag suttit här i godan ro filat och fejat. Ingen sa nåt om säkerhetsnålen i min midjeväska (nålade fast husnyckeln).
Rätt stucket - och piloten är död!
Helt otroligt – ny avgångstid. Är vi försenade? Nä, vi åker tio minuter tidigare.
Det har jag aldrig upplevt.
Maria har varnat mig för flygplanspriserna. De är verkligen värre än jag trodde. 25 kronor för en sketen coca-cola!
Chockad.
Beställde ändå. Och vin. Semester.
I tunnelbanan hemma i Stockholm hänger nya reklamskyltar från SJ. De har utvecklat sitt godtyckliga prissättning: nu auktionerar de ut resor. Med andra ord: när kommer du? Vet inte, jag kanske inte får nån biljett. In i det sista ska du ingenting veta. Som vanligt. Visst, det är frivilligt. Som att handla lägenhet. Hatord: Budgivning. Jag tror det är forbidden i Danmark. På tal om Danmark: såg på TV att en massa svenskar åker över sundet, pendlar för att lönerna inom vården till exempel är betydligt bättre.
Ibland längtar jag ännu mer söderut än Stockholm. Närmare kontinenten som det så vackert heter.
Varför då? Vill jag vara där? Jag vill ju ändå bara vara hemma. Och det är det allt jag inte är just nu.
Tänk vad årsringar och inflammerad häl eventuell hälsporre kan påverka en.
Jippie, tre fnittrande tjejer i raden bakom mig. Jag vill skjuta huvudet av dem. Jaha, så har man snaskat i sig en stor påse pistagenötter som en annan iranier. De godaste pistagerna kommer just därifrån. Köpte mina på Lidl. De var helt OK.
Rastlös.
En och en halv timme kvar av Stockholm-Madrid. För en kort sekund tänkte jag att jag då skulle vara framme. Det jag har åkt motsvarar ¼ av Madrid-Argentina. Hjälp! Världen är så stor. Egentligen fattar jag inte varför det tar så lång tid att flyga. När man ändå är uppe i luften kan man väl bara lägga på ett till kol? Ska det vara så svårt? Bygg kraftigare motorer nu! Säkert jättebra för miljön. Vi kanske inte ska åka alls.
Kom just på ett vidrigt jobb: städa flygplan. Försök dammsuga i de trånga utrymmena.
Madrids flygplats är...hm…stor. Förmodligen mindre än Heathrow. Men ändå. Så stor att människorna drunknar.
Transporten mellan min ankomstgate och avgångsgaten låg en bit från varandra. Om man säger så. Gick, gick och sen fick jag åka nån form av tunnelbana. Och nu är det ytterligare väntan. Jag slipper fnittertjejerna i alla fall och jag HAR med mig öronproppar. Vad tar du mig för – nybörjare?!
Tre timmar till känns lite småjävligt faktiskt.
Funderar på om jag ska ta fram kameran och plåta lite men to tell you the truth - JAG IDS INTE HÅLLA REDA PÅ ETT KOLLI TILL!
Jag undrar hur lilla Rödluvan har det. Har hört talas om att det är lite lugnare idag. Imorse när husets folk skulle upp till arbete, slängde hon upp saloondörren och trampade runt i sängen.
torsdag 8 november 2007
Mot Sherwood!
Nu är det jävligt nära. Ska bara halsa en bit lasagne sen låser jag dörren - på utsidan. Stödstrumporna som jag inhandlade imorse är supersköna. Inte så jobbiga som jag trodde.
I sista sekund får jag en fotoidé så jag tar emd mig en extra klänning som rekvisita. Hoppas den går att genomföra...
Brorsan ringer och är upprörd. Har kontakt med Svensk Sjukvård - inte för sin egen räkning. Återigen står det klart - det finns inget övergripande ansvar och den lilla, ofta gamla människan faller mellan stolarna medan inkompetent personal tittar på och tänker (förmodligen) oj då - men det är inte mitt bord. Eller stol.
Försöker tala honom till rätta. Han behöver inte det här. Det gör ingen.
Fast å andra sidan om en nynazist, dömd och straffad (tror jag det var) kan komma in på läkarlinjen - då är det illa. Då gör jag hellre en Rambo och syr mig själv!
En av mina och mammas favvis filmer är "Alive" - om det argentinska fotbollslaget som kraschlandar i Anderna. Mest känd för att de överlevande fick ta det svåra beslutet att bli tillfälliga kannibaler för att överleva.
Filmen har tonat ned det gräsliga men den är stark i alla fall. Om du inte har sett den - se den. Älskar överlevarfilmer. Se Cast away med Tom Hanks också. Jättebra.
I den ena fryser dom och i den andra är det apvarmt.
I alla fall - jag kom ihåg nyheten när den var aktuell. Läste om det i Aftonbladet fast jag var så liten.
Min fantasi visste inga gränser.
Nu är lasagnen slut. Och nästan gång jag skriver är det på södra sidan om ekvatorn.
Svep sjalen om er nu.
I sista sekund får jag en fotoidé så jag tar emd mig en extra klänning som rekvisita. Hoppas den går att genomföra...
Brorsan ringer och är upprörd. Har kontakt med Svensk Sjukvård - inte för sin egen räkning. Återigen står det klart - det finns inget övergripande ansvar och den lilla, ofta gamla människan faller mellan stolarna medan inkompetent personal tittar på och tänker (förmodligen) oj då - men det är inte mitt bord. Eller stol.
Försöker tala honom till rätta. Han behöver inte det här. Det gör ingen.
Fast å andra sidan om en nynazist, dömd och straffad (tror jag det var) kan komma in på läkarlinjen - då är det illa. Då gör jag hellre en Rambo och syr mig själv!
En av mina och mammas favvis filmer är "Alive" - om det argentinska fotbollslaget som kraschlandar i Anderna. Mest känd för att de överlevande fick ta det svåra beslutet att bli tillfälliga kannibaler för att överleva.
Filmen har tonat ned det gräsliga men den är stark i alla fall. Om du inte har sett den - se den. Älskar överlevarfilmer. Se Cast away med Tom Hanks också. Jättebra.
I den ena fryser dom och i den andra är det apvarmt.
I alla fall - jag kom ihåg nyheten när den var aktuell. Läste om det i Aftonbladet fast jag var så liten.
Min fantasi visste inga gränser.
Nu är lasagnen slut. Och nästan gång jag skriver är det på södra sidan om ekvatorn.
Svep sjalen om er nu.
onsdag 7 november 2007
Tjena morsan, tjena stabben...
Just det - rapport från Kollot. Rödluvan härjar runt. Sprätter sand, attackerar hallmatta, väcker husets folk runt fyra och vandrar rastlöst fram-och åter. Som ägare till skönheten vill man skrika: kom tillbaka! Men egen erfarenhet av andras djur och när de är nya i huset, är att det lägger sig. När Gribo var hos Eivor & Alf tog det några dagar innan han hade acklimatiserat sig och accepterat dem som sängkamrater. E & A berättade att han var jätteorolig stackaren när jag hade lämnat honom, som om han letade efter mig i alla rum.
Vilket får mig att ångra så beslutet att ha delad vårdnad med damen på Blåkulla. Att jag aldrig tänkte ut ett alternativ? Tror jag var rädd att avkräva honom och att hon skulle - jag vet inte, ta honom ifrån mig. Låter som värsta såpan. Det kanske det var.
Vilket får mig att ångra så beslutet att ha delad vårdnad med damen på Blåkulla. Att jag aldrig tänkte ut ett alternativ? Tror jag var rädd att avkräva honom och att hon skulle - jag vet inte, ta honom ifrån mig. Låter som värsta såpan. Det kanske det var.
Feta läppar och att skjuta upp saker
Om nåt går fel nu runt resan så är det INTE MITT FEL. All is taken care of.
Kan inte låta bli att kommentera en liten struntartikel på aftonbladet.se där det diskuteras om Nicole Kidman är naturlig eller inte.
Det enda du behöver göra är att titta på hennes läppar. Tack det räcker. Nicole var länge en kvinna med en liten, putande mun. Nu har även hon hakat på fläskläppstrenden, som vid det här laget borde vara totally over.
Vi byter ju trender i alla andra områden fort som f-n så jag förväntar mig lite snabbare action i det här ämnet.
Jag fattar inte hur man kan lägga sig under kniven FRIVILLIGT.
Titta på Greys så fattar du.
Fick just SMS från Scandinavianphoto. Det jag har beställt, bland annat ett kameralock till Maria, har kommit in NU.
Så sitter jag här. Har noll lust att älga dit innan jobbet men det vore ur planeringssynvinkel bättre att få det gjort nu än i morgon förmiddag. MEN JAG IDS INTE.
Märkligt - jag går hellre upp tidigare imorgon.
Jag har ont i foten. Jag har kalsonger på mig. Jag vill vara hemma lite till.
Jag tillhör gruppen av männsskor som budgeterar slapp. Sen kan jag härja koncentrerat en hel dag.
Men jag är lika mycket små portioner varje dag. Sprider ut gracerna så det inte blir så jobbigt. Lat av naturen men ingen har förstått...
Just nu vill jag bara sitta på flyget över Atlanten med min sovkrage runt halsen och koppla av.
DÅ kan jag verkligen inte göra mer men sen ska jag börjar göra mer - av annat slag.
Kan inte låta bli att kommentera en liten struntartikel på aftonbladet.se där det diskuteras om Nicole Kidman är naturlig eller inte.
Det enda du behöver göra är att titta på hennes läppar. Tack det räcker. Nicole var länge en kvinna med en liten, putande mun. Nu har även hon hakat på fläskläppstrenden, som vid det här laget borde vara totally over.
Vi byter ju trender i alla andra områden fort som f-n så jag förväntar mig lite snabbare action i det här ämnet.
Jag fattar inte hur man kan lägga sig under kniven FRIVILLIGT.
Titta på Greys så fattar du.
Fick just SMS från Scandinavianphoto. Det jag har beställt, bland annat ett kameralock till Maria, har kommit in NU.
Så sitter jag här. Har noll lust att älga dit innan jobbet men det vore ur planeringssynvinkel bättre att få det gjort nu än i morgon förmiddag. MEN JAG IDS INTE.
Märkligt - jag går hellre upp tidigare imorgon.
Jag har ont i foten. Jag har kalsonger på mig. Jag vill vara hemma lite till.
Jag tillhör gruppen av männsskor som budgeterar slapp. Sen kan jag härja koncentrerat en hel dag.
Men jag är lika mycket små portioner varje dag. Sprider ut gracerna så det inte blir så jobbigt. Lat av naturen men ingen har förstått...
Just nu vill jag bara sitta på flyget över Atlanten med min sovkrage runt halsen och koppla av.
DÅ kan jag verkligen inte göra mer men sen ska jag börjar göra mer - av annat slag.
Dan före dopparedan
Tomt i sängen igår natt... Jag hoppas Luvan landade nån gång i trean. Hon kan vara lite rastlös. Och vad blir det inte då på okänd ort.
Manusförfattare strejkar i La La land. Det gamla vanliga: show them their money. Konsekvensen märks med en gång. Aktuella shower läggs på is: Jay Leno, David Letterman etc. Var jag naiv som trodde de var roliga av egen kraft? Det är ett väloljat maskineri the movie business. Inte underligt att svensk film och TV suger. Tydligt blir det när det finns proffs att jämföra med.
Jämförelse - både på gott och ont.
Resaturangen Grill som brann ned för nån dag sedan var ett superhäftigt (inredningsmässigt - olika rum liksom) ställe med god mat. Var där några luncher och tyckte det var smarrens. Hitta mordbrännarna - pronto!
Folk frågar mig om jag har resfeber. Nä, men det bubblar i magen. Är det samma sak?
I natt drömde jag att jag åkte inlines på Sveavägen. Ringde Johan som jag inte har pratat med på typ hundra år och frågade hur jag skulle bromsa. Jag frågade: ska jag ploga? Vad är det? svarar han. Nu förstår jag varför vi inte umgås...
En annan säger: åk inte för långt om du blir vråltrött. En tjej hamnade mitt ute i Atlanten och orkade inte åka tillbaka.
Var det Jesus med rullgrillor?
Manusförfattare strejkar i La La land. Det gamla vanliga: show them their money. Konsekvensen märks med en gång. Aktuella shower läggs på is: Jay Leno, David Letterman etc. Var jag naiv som trodde de var roliga av egen kraft? Det är ett väloljat maskineri the movie business. Inte underligt att svensk film och TV suger. Tydligt blir det när det finns proffs att jämföra med.
Jämförelse - både på gott och ont.
Resaturangen Grill som brann ned för nån dag sedan var ett superhäftigt (inredningsmässigt - olika rum liksom) ställe med god mat. Var där några luncher och tyckte det var smarrens. Hitta mordbrännarna - pronto!
Folk frågar mig om jag har resfeber. Nä, men det bubblar i magen. Är det samma sak?
I natt drömde jag att jag åkte inlines på Sveavägen. Ringde Johan som jag inte har pratat med på typ hundra år och frågade hur jag skulle bromsa. Jag frågade: ska jag ploga? Vad är det? svarar han. Nu förstår jag varför vi inte umgås...
En annan säger: åk inte för långt om du blir vråltrött. En tjej hamnade mitt ute i Atlanten och orkade inte åka tillbaka.
Var det Jesus med rullgrillor?
tisdag 6 november 2007
Utan päls stannar Sverige
Det är mörkt ute, regnigt, kallt, fuktigt, hemskt. Satt på pendeln ut till Rödluvans kollo och det var knökfullt på tåget. Folk stod packade i gången i varma höstkläder. Jag såg i deras ansikten hur de lider. Varje dag detsamma - kanske inte lika fullt men lika - vadskamansäga - stulen tid. Bara för att ta sig till ett jobb de förmodligen inte gillar.
På Fornbackshöjden ven det av blåst så det tjöt i fönsterrutorna. Att leverpastaj och saltgurka är så gott. Och varför glömmer jag det när jag är på Affären? Måste lära mig att minnas.
Tog mig hem tillslut. Och hemma är det tyst. Alldeles förfärligt tyst. Ingen tuss som gapar stort och grymtar. Ingen kram. Ingen som kommer springande när man öppnar dörren. Ingen varm päls i sängen. Ingen...
Började packa. Kläder går väl bra men allt annat skrot som bara är nödvändigt. Bara sladdarna till all teknik som jag tänker släpa jorden runt med. OM man ändå redan var där. Få gå in i en garderob och steppa ut i en annan, i 13 miljonersstaden Buenos Aires. Det vore nåt. Inget besvär. Ingen flygplanströtthet. Ingen risk att väskan försvinner. Litar inte på spanjorer.
Ska man behöva packa överlevnadskittet i handbagaget, redan full av kamera och dator?
Tänk så mycket man funderar på runtikring en resa. Tänk att man överhuvudtaget kan åka så långt för bara två veckor.
En gång i tiden var det här likhetstecken med att emigrera. Tänk om det var så - att man var tvungen att emigrera.
Spelar det någon roll var man sitter - bloggar, äter, sover och pratar?
Imorgon fortsätter tiden. Just nu tycker jag den står still. Vill pausa lite innan jag fortsätter. Bildligt talat.
På Fornbackshöjden ven det av blåst så det tjöt i fönsterrutorna. Att leverpastaj och saltgurka är så gott. Och varför glömmer jag det när jag är på Affären? Måste lära mig att minnas.
Tog mig hem tillslut. Och hemma är det tyst. Alldeles förfärligt tyst. Ingen tuss som gapar stort och grymtar. Ingen kram. Ingen som kommer springande när man öppnar dörren. Ingen varm päls i sängen. Ingen...
Började packa. Kläder går väl bra men allt annat skrot som bara är nödvändigt. Bara sladdarna till all teknik som jag tänker släpa jorden runt med. OM man ändå redan var där. Få gå in i en garderob och steppa ut i en annan, i 13 miljonersstaden Buenos Aires. Det vore nåt. Inget besvär. Ingen flygplanströtthet. Ingen risk att väskan försvinner. Litar inte på spanjorer.
Ska man behöva packa överlevnadskittet i handbagaget, redan full av kamera och dator?
Tänk så mycket man funderar på runtikring en resa. Tänk att man överhuvudtaget kan åka så långt för bara två veckor.
En gång i tiden var det här likhetstecken med att emigrera. Tänk om det var så - att man var tvungen att emigrera.
Spelar det någon roll var man sitter - bloggar, äter, sover och pratar?
Imorgon fortsätter tiden. Just nu tycker jag den står still. Vill pausa lite innan jag fortsätter. Bildligt talat.
Det börjar dra ihop sig. Till och med Rödluvan fattar vad som är i görningen. Eller det kanske inte är så konstigt. Hon är ju en katt. Dessutom smart.
Allt ligger i prydliga högar redo att packas ned. More or less.
Var och plåtade i dag på ett företag. Av alla snubbar som jobbade där var det en som jag tyckte att det var synd att han är upptagen.
Om man säger så.
Vi började prata foto direkt - inte så konstigt eftersom jag var där av den anledningen. En canon-kille pratar med en nikon-tjej. Just hemkommen från Egypten med familjen. Han hade plåtat med sin maffiga digitalare (som han hade med sig på jobbet - han måste vara en nörd!) under vattnet med hjälp av en svindyr specialpåse. En sån skulle man ha men först måste jag bli en säljare. Eller i alla fall tjäna så mycket så jag skulle ha råd med en påse för två tusen spänn! Jag verkar gillar försäljare verkar det som. I alla fall i den här branschen.
En av de andra snubbarna ville titta igenom sin hög med bilder. Visade vilken knapp han skulle mata fram med. Jag plockar runt lite och när han är klar har han ställt min svindyra Nikonkamera på bordet, balanserandes på självaste objektivet - utan locket på! Haja - linsen mot bordskivan. Jag dog!!!!!
Ponera att jag hade varit intresserad av just honom då hade de känslorna dalat med blixtens (haha) hastighet. Kalla mig nörd - men det vet väl alla att man inte ska ställa ifrån sig kameran på det där viset.
HU! Så avtändande.
Jag satte nästan hjärtat i halsgropen.
Plötsligt slår det mig: återigen kommer jag att drunka med bilder när jag kommer hem.
Lyxproblem...
Allt ligger i prydliga högar redo att packas ned. More or less.
Var och plåtade i dag på ett företag. Av alla snubbar som jobbade där var det en som jag tyckte att det var synd att han är upptagen.
Om man säger så.
Vi började prata foto direkt - inte så konstigt eftersom jag var där av den anledningen. En canon-kille pratar med en nikon-tjej. Just hemkommen från Egypten med familjen. Han hade plåtat med sin maffiga digitalare (som han hade med sig på jobbet - han måste vara en nörd!) under vattnet med hjälp av en svindyr specialpåse. En sån skulle man ha men först måste jag bli en säljare. Eller i alla fall tjäna så mycket så jag skulle ha råd med en påse för två tusen spänn! Jag verkar gillar försäljare verkar det som. I alla fall i den här branschen.
En av de andra snubbarna ville titta igenom sin hög med bilder. Visade vilken knapp han skulle mata fram med. Jag plockar runt lite och när han är klar har han ställt min svindyra Nikonkamera på bordet, balanserandes på självaste objektivet - utan locket på! Haja - linsen mot bordskivan. Jag dog!!!!!
Ponera att jag hade varit intresserad av just honom då hade de känslorna dalat med blixtens (haha) hastighet. Kalla mig nörd - men det vet väl alla att man inte ska ställa ifrån sig kameran på det där viset.
HU! Så avtändande.
Jag satte nästan hjärtat i halsgropen.
Plötsligt slår det mig: återigen kommer jag att drunka med bilder när jag kommer hem.
Lyxproblem...
Betala skatt - idiot!
Nästa gång du hör nån tjata och fräsa på folk i allmänhet som får bidrag på ett eller annat sätt - ställ en motfråga: har du fått starta eget-bidrag trots att du har ett fett konto? Har du kontinuerligt betalat svart städhjälp? Det är också bidrag - bidrag till dem som inget behöver. En moderat politiker sitter och böjer sitt huvud i TV och ber om allmän bot och bättring från moderaternas sida. Folk får ringa in med sina frågor, programledarna hjälper till. Ja, för hur kommer det sig att höginkomsttagare är de som verkar vara värst? Makt föder makt. Och ju mer pengar man verkar ha desto girigare och snålare blir du.
Jag gillar inte att städa. Visst vore det trevligt om någon annan tog hand om det eller serverade mig god och nyttig mat.
Om jag hade mycket pengar och dessutom var politiker eller annan offentligt intressant person skulle det aldrig falla mig in i att uppföra mig på det här sättet. Lika snordumt som att käka anabola.
Nu ska jag iväg på fotojobb - vitt sådant!
Jag gillar inte att städa. Visst vore det trevligt om någon annan tog hand om det eller serverade mig god och nyttig mat.
Om jag hade mycket pengar och dessutom var politiker eller annan offentligt intressant person skulle det aldrig falla mig in i att uppföra mig på det här sättet. Lika snordumt som att käka anabola.
Nu ska jag iväg på fotojobb - vitt sådant!
måndag 5 november 2007
Så här lyckligt lottad är jag. Kolla blicken! Kolla närvaron! Kolla färgerna! Mohuahuahua. Tack blocket. Eller man kanske ska tacka allgerin. Nä, det var fult. Det är så många katter som far illa av att matte/husse utvecklar allergi och måste därför omplaceras.Såg en katt vars matte hade åkt in på sjukhuset, den som hade tagit hand om katten hade allergi och nu skall han omplaceras. En röd hankatt på 15 år. Tänk er att ha varit trygg hos matte i 15 år och sen är man ute på annons... Jag blir så lessen!
Om jag bodde på landet skulle jag ta hand om flera katter - och utveckla värsta kattkurvan. Sen skulle ni läsa om mig i tidningarna, för det skulle ju givetvis spåra ut. Eller så skulle jag vara ett gott exempel för alla.
Nej, egentligen räcker det med två katter. Ju fler katter det är desto större risk att man utvecklar ett mer allmänt förhållande med hela gruppen.
Just nu är det den här donnan som gäller för hela slanten.
söndag 4 november 2007
Datorer lever sin egna liv. De har sin egen inre logik lika orimlig som handlingen i de flesta science fictionfilmer. Allt det där som aktörerna rabblar när de stirrar stint på en skärm, medan farkosten skakar: vem hittar på sånt? Är det drogliberala, datafreaks i sunny California?En dator i Östertälje startar när den själv vill. Lite mañana som omgivningarna. Min har valt ett större typsnitt på allt. Tycker den synd om mig och mina ögon?
Det hade kunnat vare värre - att de inte fanns. Hur skulle jag klara mig en enda dag utan denna fantastiska grej?
Jag hade besök igår/idag av Nila. Hon är lite katträdd fast bara lite och nu ville hon inspektera Rödluvan. Katten la sig i Nilas knä och och inte helt oväntat så smälte ungen.
Rödluvan for president. Hon hade bringat världsfred, om bara chans hade getts.
lördag 3 november 2007
Tänk om vi var tysta...
Nån sa nåt om det papperslösa samhället. En annan sa nåt om det sladdlösa. Det finns massor med tekniska produkter utan sladdar men har jag fel om jag säger att jag inte vill ha batterier. Jag litar inte på sladdlöst. Skeptisk.
Inköpen tar aldrig slut. Måste fortfarande investera i kameraattiraljer: två paraplyer, reflexskärm och stativ. Precis när det är klart, ska nåt bytas ut. Är jag tjatig? Har dragit det här tidigare, känner jag på mig.
Så är det väl. Man har begränsade ämnen att diskutera. Ens kunskaper räcker inte så långt. Det är kanske därför folk klagar mest. Man har inget annat vetttigt att säga. Om man bara pratade när man hade nåt viktigt att säga - så tyst det skulle bli. Alla tonåringar - schwup - total tyst. För att inte tala om hela området runt Stureplan. Man skulle äntligen kunna höra sig själv tänka. Först då skulle vi få celebert besök från rymden.
På tal om rymden - Spice Girls united. Såg videon på TV imorse. OK de har blivit äldre så man kan ju inte kräva av dem att komma hoppades in i rutan med great big smiles - men det var roligare då. Nu - strikta klänningar, en del väldigt avklädda (för att visa en ny mage), stillsam balad, mesig, illa sjunget (som vanligt då). Brösten - uppumpade till hakan och korvskinn till klänningar.
Äh - aptrist. Vem ska bry sig i det här? Vem är målgruppen?
På väg hem från jobbet igår, lekte söder-twentysomething kill/tjej gäng charader i tunnelbnevagnen. Det var befriande att se. Så jag ursäktade deras höga volym. Annat var det den medelåldersmannen som skrek i telefonluren. Höll på drapa karln. Precis när han har avslutat nyser han rakt ut, på tjejen som satt bredvid. Vilken ohyfs!
Inne i stan började sedan snöflingor yra omkring i luften. Jaha - så det är dags. Kallt var det också men snart går jag i shorts...
Inköpen tar aldrig slut. Måste fortfarande investera i kameraattiraljer: två paraplyer, reflexskärm och stativ. Precis när det är klart, ska nåt bytas ut. Är jag tjatig? Har dragit det här tidigare, känner jag på mig.
Så är det väl. Man har begränsade ämnen att diskutera. Ens kunskaper räcker inte så långt. Det är kanske därför folk klagar mest. Man har inget annat vetttigt att säga. Om man bara pratade när man hade nåt viktigt att säga - så tyst det skulle bli. Alla tonåringar - schwup - total tyst. För att inte tala om hela området runt Stureplan. Man skulle äntligen kunna höra sig själv tänka. Först då skulle vi få celebert besök från rymden.
På tal om rymden - Spice Girls united. Såg videon på TV imorse. OK de har blivit äldre så man kan ju inte kräva av dem att komma hoppades in i rutan med great big smiles - men det var roligare då. Nu - strikta klänningar, en del väldigt avklädda (för att visa en ny mage), stillsam balad, mesig, illa sjunget (som vanligt då). Brösten - uppumpade till hakan och korvskinn till klänningar.
Äh - aptrist. Vem ska bry sig i det här? Vem är målgruppen?
På väg hem från jobbet igår, lekte söder-twentysomething kill/tjej gäng charader i tunnelbnevagnen. Det var befriande att se. Så jag ursäktade deras höga volym. Annat var det den medelåldersmannen som skrek i telefonluren. Höll på drapa karln. Precis när han har avslutat nyser han rakt ut, på tjejen som satt bredvid. Vilken ohyfs!
Inne i stan började sedan snöflingor yra omkring i luften. Jaha - så det är dags. Kallt var det också men snart går jag i shorts...
fredag 2 november 2007
Porr bryter ned människan
Berth Millton - porrkungen i exil - har planer på att köpa AIK för att få bukt med buset. Men tillåt mig att le snett. OM jag vore AIK:are (hatar fotboll - eller är likgiltig inför det) skulle jag genast bli Djurgårdare. Det är ju en vacker tanke att få bukt med buset. Men han producerar PORR! Vilket kan i förlängningen kopplas ihop med just - våld.
Jag hoppas verkligen att porridealet är en trend som vi kan sen kollektivt förfasa oss över. Men att skolungar visar halva arslet (jag är ointresserad av springor!) och brösten (bröst också) nästan hänger utanför tröjan, visar ju inget tecken på det. Muslimernas klädkod verkar nästan som ett alternativ i jämförelse.
Britney Spears som har valsat omkring i tidningarna världen över, har sansat sig (skulle man tro) och kommit ut med en ny, helt otippat hyllat album. Har tittat på videon och det är nästan som man skäms - å hennes vägnar. Hon kråmar sig runt en stripppåle, det är samma gamla vanliga white trash-utmanande skit, väser fram: "Gimme more" (ja, inte är det glass hon vill ha mer av) och jag bara undrar varför etablerade artister måste låna ut sig till det här. Känslan som förmedlas - det känns tvunget och jag tycker så synd om dem. Jag kan inte heller låta bli att tänka på alla dem som gör sånt för att de måste, offer för trafficking. Jaha, säger försvararna skillnaden är att de här tjejerna vill. OCH HUR KAN DU VARA SÅ SÄKER PÅ DET vill jag skrika. Jag vill inte omyndigförklara varken tjejer eller killar i sig men kollektivt har de gått på en bluff och det är den om den sexuellt utmanande människan som någon att beundra. Det här är en sexualitet som har mycket lite med den egna individen att göra. Det är ett spel, en roll, ett agerande som kommer utifrån. En äcklig, fuktig kravfylld blöt filt av billig ylle.
Det är inget att beundra. Beundra hellre den som bejakar sig själv, är en tänkande, solidarisk, empatisk människa med förmåga att ta ett steg tillbaka när det krävs och bygga upp sin integritet och egenvärde när rustade soldater är redo att ta över.
Läser också på Aftonbladetshemsida om en sexskandal i Sydafrika, där Big Brother-deltagare våldtog berusad tjej - inför kamerorna! Och man sänder skiten.
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article1153803.ab
All over the world - vad är det som sker med människan? En sån degradering och brist på mänsklig respekt? Det är nåt korkat, ointelligent, repulsivt och sjukt. Jag vet - jag återkommer till det här ofta men jag kan inte knäcka nöten.
Nöten är den om människan som individ som inte vet vem hon är, vad hon vill, vad hon ska avstå ifrån och vad hon kan kräva.
Det är en vilsenhet som passerar alla gränser.
Och i kulisserna står religiösa grupper redo att guida dig rätt. Frågan är om de vill dig väl?
Jag hoppas verkligen att porridealet är en trend som vi kan sen kollektivt förfasa oss över. Men att skolungar visar halva arslet (jag är ointresserad av springor!) och brösten (bröst också) nästan hänger utanför tröjan, visar ju inget tecken på det. Muslimernas klädkod verkar nästan som ett alternativ i jämförelse.
Britney Spears som har valsat omkring i tidningarna världen över, har sansat sig (skulle man tro) och kommit ut med en ny, helt otippat hyllat album. Har tittat på videon och det är nästan som man skäms - å hennes vägnar. Hon kråmar sig runt en stripppåle, det är samma gamla vanliga white trash-utmanande skit, väser fram: "Gimme more" (ja, inte är det glass hon vill ha mer av) och jag bara undrar varför etablerade artister måste låna ut sig till det här. Känslan som förmedlas - det känns tvunget och jag tycker så synd om dem. Jag kan inte heller låta bli att tänka på alla dem som gör sånt för att de måste, offer för trafficking. Jaha, säger försvararna skillnaden är att de här tjejerna vill. OCH HUR KAN DU VARA SÅ SÄKER PÅ DET vill jag skrika. Jag vill inte omyndigförklara varken tjejer eller killar i sig men kollektivt har de gått på en bluff och det är den om den sexuellt utmanande människan som någon att beundra. Det här är en sexualitet som har mycket lite med den egna individen att göra. Det är ett spel, en roll, ett agerande som kommer utifrån. En äcklig, fuktig kravfylld blöt filt av billig ylle.
Det är inget att beundra. Beundra hellre den som bejakar sig själv, är en tänkande, solidarisk, empatisk människa med förmåga att ta ett steg tillbaka när det krävs och bygga upp sin integritet och egenvärde när rustade soldater är redo att ta över.
Läser också på Aftonbladetshemsida om en sexskandal i Sydafrika, där Big Brother-deltagare våldtog berusad tjej - inför kamerorna! Och man sänder skiten.
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/article1153803.ab
All over the world - vad är det som sker med människan? En sån degradering och brist på mänsklig respekt? Det är nåt korkat, ointelligent, repulsivt och sjukt. Jag vet - jag återkommer till det här ofta men jag kan inte knäcka nöten.
Nöten är den om människan som individ som inte vet vem hon är, vad hon vill, vad hon ska avstå ifrån och vad hon kan kräva.
Det är en vilsenhet som passerar alla gränser.
Och i kulisserna står religiösa grupper redo att guida dig rätt. Frågan är om de vill dig väl?
Jag packar och regeringen gör bort sig
Visst är det svårt att packa. Man packar för i regel för mycket. Första åren när jag var i Boden hela sommaren, packade jag för mycket. Eller fel. Flera långärmade, "snygga" blusar fick följa med. Jag hängde in dem i en garderob, för att aldrig ta ut dem på hela sommaren. Jag chavade runt i t-shirts och shorts. Varför skulle jag klä upp mig? Fast det handlar inte bara om det, det handlar om vad du gör under din vistelse. Kläderna ska ju passa och vara praktiska. Hemma klippte jag gräs, badade i poolen, fixade på gården, lagade mat, hängde runt. Det var sommar - vad trodde jag - långärmade, indiska blusar var liksom i vägen.
Nu när jag åker till Argentina blir det givetvis en annan femma. Men vilken slant det blir är svårare att avgöra. Jag vill gärna resa lätt men jag tror inte det kommer att bli av. Jag ska visserligen bara vara borta i två veckor men resan är av en annan natur än en vanlig luff. Jag ska bo hemma hos folk, en resa som i mångt och mycket kommer att bli ett litet minivardagsliv också.
Och vi kommer att gå ut. Så finkläder måste med. Jaja. Sen är det där med favoriter. Och kläder som står i kö för att bli favoriter men som aldrig får en chans för überfavoriten är med.
Lyxproblem indeed.
Åsså regeringen som krackelerar. Vi på andra sidan står vid sargen och fnittrar förtjust. Där försvann ytterligare några procentenheter. De åker ut nästa gång. Så hör jag på nyheterna om hon som ska ta över hon som söp för mycket. De säger nåt i stil med att även hon har anlitat svart arbetskraft. Hahaha! Skrattade högt.
Men skrattet fastnar gärna i halsen. Schenström, suputen, får en fet fallskärm på 2 miljoner trots att hon sa upp sig själv - fast i de här sammanhangen kanske det inte spelar någon roll. De får pengar i alla fall.
Skrattet fastnar för nu börjar den här regeringen kosta en hel del. Om varje avhoppad och sparkad medarbetare har fallskärmar, så kommer det att bli en dyr affär - för du & jag. Små nötter i ett stort sammanhang. Men så är det med allt.
Då är det bättre att Reinfeld & c:o åker ut på grund av sin politik, snarare än krognotor och svart arbetskraft.
Det som är att notera, hur oändligt korkad man kan vara. Förstår inte människor i maktens värld, att de har en ficklampa i nyllet ungefär hela tiden de sitter på Rosenbad? Vad är det de inte förstår? Förstår de inte att media - det är medias roll - kommer att granska listor, samtal och krognotor i jakt på en nyhet? Vad är det inte de förstår? Eller tror man att man är oövervinnerlig?
Det här är folk som har feta löner. Människor med så mycket pengar BEHÖVER INTE anlita svart arbetskraft. De behöver inte handla och utföra tjänser på skattepengar.
Jag skulle vilja att det fördes en debatt om det här innan det sker skandaler. Vad händer med människan som individ när hon får mer makt och pengar? Blir alla korrumperade? Och i så fall - är det nåt vi ska acceptera?
Det kanske är hyckleri - men den lilla människan vill skaffa sig fördelar baserat på nickels & dimes, vilket jag anser är lättare att svälja. När den maktfullkomliga eliten gör det, handlar de om miljoner, miljoner som är våra pengar. Eller rättare sagt - pengar som skulle kunna göra så mycket mer nytta än att vidga deras konton och renovera deras Djursholmsvillor.
Personligen tycker jag det är förkastligt att sitta och supa med en man, pussa på honom när man är gift. Men det är min högst privata åsikt. Om det har väl ingen kommenterat?
Nu när jag åker till Argentina blir det givetvis en annan femma. Men vilken slant det blir är svårare att avgöra. Jag vill gärna resa lätt men jag tror inte det kommer att bli av. Jag ska visserligen bara vara borta i två veckor men resan är av en annan natur än en vanlig luff. Jag ska bo hemma hos folk, en resa som i mångt och mycket kommer att bli ett litet minivardagsliv också.
Och vi kommer att gå ut. Så finkläder måste med. Jaja. Sen är det där med favoriter. Och kläder som står i kö för att bli favoriter men som aldrig får en chans för überfavoriten är med.
Lyxproblem indeed.
Åsså regeringen som krackelerar. Vi på andra sidan står vid sargen och fnittrar förtjust. Där försvann ytterligare några procentenheter. De åker ut nästa gång. Så hör jag på nyheterna om hon som ska ta över hon som söp för mycket. De säger nåt i stil med att även hon har anlitat svart arbetskraft. Hahaha! Skrattade högt.
Men skrattet fastnar gärna i halsen. Schenström, suputen, får en fet fallskärm på 2 miljoner trots att hon sa upp sig själv - fast i de här sammanhangen kanske det inte spelar någon roll. De får pengar i alla fall.
Skrattet fastnar för nu börjar den här regeringen kosta en hel del. Om varje avhoppad och sparkad medarbetare har fallskärmar, så kommer det att bli en dyr affär - för du & jag. Små nötter i ett stort sammanhang. Men så är det med allt.
Då är det bättre att Reinfeld & c:o åker ut på grund av sin politik, snarare än krognotor och svart arbetskraft.
Det som är att notera, hur oändligt korkad man kan vara. Förstår inte människor i maktens värld, att de har en ficklampa i nyllet ungefär hela tiden de sitter på Rosenbad? Vad är det de inte förstår? Förstår de inte att media - det är medias roll - kommer att granska listor, samtal och krognotor i jakt på en nyhet? Vad är det inte de förstår? Eller tror man att man är oövervinnerlig?
Det här är folk som har feta löner. Människor med så mycket pengar BEHÖVER INTE anlita svart arbetskraft. De behöver inte handla och utföra tjänser på skattepengar.
Jag skulle vilja att det fördes en debatt om det här innan det sker skandaler. Vad händer med människan som individ när hon får mer makt och pengar? Blir alla korrumperade? Och i så fall - är det nåt vi ska acceptera?
Det kanske är hyckleri - men den lilla människan vill skaffa sig fördelar baserat på nickels & dimes, vilket jag anser är lättare att svälja. När den maktfullkomliga eliten gör det, handlar de om miljoner, miljoner som är våra pengar. Eller rättare sagt - pengar som skulle kunna göra så mycket mer nytta än att vidga deras konton och renovera deras Djursholmsvillor.
Personligen tycker jag det är förkastligt att sitta och supa med en man, pussa på honom när man är gift. Men det är min högst privata åsikt. Om det har väl ingen kommenterat?
torsdag 1 november 2007
Jag ÄR kul - varför har ingen förstått?
Filmtips! (samma) - Jag har sett en fantastisk film "Hairspray". Ska du pigga upp dig med nåt i höstmörkret så är det den. Ska du stärka dig med nåt så är det den. Ska du se nåt och sitta i stolen och hoppa av förtjusning så är det Hairspray du ska se. Vill du uppleva charm -Hairspray. Bara att se John Travolta pull it off. Igen. Vilken skådespelare. Det är en otroligt proffsig film men inte perfekt utan hjärta. Jag önskar jag hade sett den på annat vis.
Trodde inte mina ögon men Kameradoktorn har återuppstått som fågeln Fenix. Öppnar i mitten av november på Birger Jarlsgatan (mitt emot Zita) i nytt regi, lite annat sortiment men namnet är kvar. Traskade förbi och kunde inte låta bli att slänga upp dörren och skrika hej. Jag blev väl mottagen.
Nordicphotos har godkänt några av mina nyinskickade bilder. Mammas hus - i renoveringstaget - är förevigad och finns "därute". Ska skicka in några av de andra, original style, också så får vi se.
Låttips! Martina McBride "If I had your name" (pop-country). Hörde den på gympan för några veckor sedan och blev förtjust. Lyssna också på Timbaland feat. en hel bunt "The way I are" (tung syntig R'n'B). Helt otippat mig. Gillar mörk synt. Men det måste finnas nån hook. Gillar inte R'n'B i övrigt.
Vintips! Chakana (nytt på Systemet från... Argentina!
Fast jag kan ge ett annat filmtips - inte en ny film dock men du har säkert missat den.
"Straight story". En film av David Lynch. Men tror mig - det är inget som David har gjort tidigare. Så är du ett fan av tjorv, konstigheter och mystik så är Straight story varm, rak och innehållsrik.
Världens gulligaste gamle man är med i filmen. Han var med i serien "Anne på Grönkulla" som gick på 90-talet. Och vi som kan vår Anne ler brett och tänker om han ändå hade varit min morfar. Skådisen är tyvärr död idag - som alla goda män är.
Min äldsta bror älskar Straight story - så mycket att han vill åka gräsklippare mellan Älvsbyn och Boden.
Varsågod! Vad stoppar dig mer än diskbråck? Vänta till våren.
Annat låttips! "Shoot high, aim low" Yes. Det finns nåt sorgligt, men friskt lite Tulo i munhålan, över dem. Gillar sorglig musik eller extremt uppgiggande.
Ett till låttips! Thin Lizzy "Do anything you want to" om du vill pigga upp dig, stärka självförtroendet.
Sånt är viktigt - även om det är en fasad. Så kan man tycka om Hairspray - att det går lätt, att det är gulligt. Men va fan om vi inte psykar oss till det - hur ska vi annars förändra oss och världen.
Katt-tips! Rödluvan!!! Alltså - vet ni hur egoboosting det är att en sån vacker och söt liten sammetsgrej tittar på dig med kärlek i blicken och blinkar och skickar ut info som innehåller bara hjärtan och värme? Hon förstår allt jag säger och det är mer än somliga av mina kompisar!
Fatta att jag hittade henne på nätet - undra vad man mer kan hitta?
Allt verkar vara Argentina just nu. Insomnia tvingade mig att glo på burken igår. Sent. Sent brukar det vara FBI, Forensic, Extrema överlevnadskonster, deckare från 90-talet, Jay Leno och Conan O´brien. Men också fotboll från Argentina. Maria har varnat mig: alla i Argentina är helt galna och jag - I couldn't care less. Verkligen. Bäst jag aktar min tunga eller hamnar i diskussion. Tittar inte fem sekunder extra på fotboll om jag inte måste men nu glodde jag lite. Försökte titta på varje enskild individ som började bete sig hulliganaktigt. Vad gör du en vanlig tisdag? tänkte jag. Men när jag kom på mig själv - va fan - så jag bytte kanal och sen blev allt svart. Vaknade nån stans mitt i. Hade somnat ifrån allt och drömde om George W Bush. Jepp amerikas president. Han hängde från takkronan och jag sa: where the hell did you come from? Underbar dröm. Var får man allt i från? Vem behöver Magic mushrooms när hjärnan funkar så här?
Är den nån som fattar hur kul jag är?
:-)
När jag köpte en kontakt-adapter visade det sig att försäljaren hade kontakter i Argentina och Uruguay. Han föredrog det senare. Klippte mig idag - inget fancy - Mariannes kollega hade varit där.
Innan - inget Argentina. Nu - hör jag spanska på gatan funderar jag. Så är det. Det man fokuserar på - emerge. Om det är så - vad säger det oss? Tänk - och du ska få.
Clooney, Clooney, Clooney - varför händer inget?
Jag sa ju att jag var kul.
Trodde inte mina ögon men Kameradoktorn har återuppstått som fågeln Fenix. Öppnar i mitten av november på Birger Jarlsgatan (mitt emot Zita) i nytt regi, lite annat sortiment men namnet är kvar. Traskade förbi och kunde inte låta bli att slänga upp dörren och skrika hej. Jag blev väl mottagen.
Nordicphotos har godkänt några av mina nyinskickade bilder. Mammas hus - i renoveringstaget - är förevigad och finns "därute". Ska skicka in några av de andra, original style, också så får vi se.
Låttips! Martina McBride "If I had your name" (pop-country). Hörde den på gympan för några veckor sedan och blev förtjust. Lyssna också på Timbaland feat. en hel bunt "The way I are" (tung syntig R'n'B). Helt otippat mig. Gillar mörk synt. Men det måste finnas nån hook. Gillar inte R'n'B i övrigt.
Vintips! Chakana (nytt på Systemet från... Argentina!
Fast jag kan ge ett annat filmtips - inte en ny film dock men du har säkert missat den.
"Straight story". En film av David Lynch. Men tror mig - det är inget som David har gjort tidigare. Så är du ett fan av tjorv, konstigheter och mystik så är Straight story varm, rak och innehållsrik.
Världens gulligaste gamle man är med i filmen. Han var med i serien "Anne på Grönkulla" som gick på 90-talet. Och vi som kan vår Anne ler brett och tänker om han ändå hade varit min morfar. Skådisen är tyvärr död idag - som alla goda män är.
Min äldsta bror älskar Straight story - så mycket att han vill åka gräsklippare mellan Älvsbyn och Boden.
Varsågod! Vad stoppar dig mer än diskbråck? Vänta till våren.
Annat låttips! "Shoot high, aim low" Yes. Det finns nåt sorgligt, men friskt lite Tulo i munhålan, över dem. Gillar sorglig musik eller extremt uppgiggande.
Ett till låttips! Thin Lizzy "Do anything you want to" om du vill pigga upp dig, stärka självförtroendet.
Sånt är viktigt - även om det är en fasad. Så kan man tycka om Hairspray - att det går lätt, att det är gulligt. Men va fan om vi inte psykar oss till det - hur ska vi annars förändra oss och världen.
Katt-tips! Rödluvan!!! Alltså - vet ni hur egoboosting det är att en sån vacker och söt liten sammetsgrej tittar på dig med kärlek i blicken och blinkar och skickar ut info som innehåller bara hjärtan och värme? Hon förstår allt jag säger och det är mer än somliga av mina kompisar!
Fatta att jag hittade henne på nätet - undra vad man mer kan hitta?
Allt verkar vara Argentina just nu. Insomnia tvingade mig att glo på burken igår. Sent. Sent brukar det vara FBI, Forensic, Extrema överlevnadskonster, deckare från 90-talet, Jay Leno och Conan O´brien. Men också fotboll från Argentina. Maria har varnat mig: alla i Argentina är helt galna och jag - I couldn't care less. Verkligen. Bäst jag aktar min tunga eller hamnar i diskussion. Tittar inte fem sekunder extra på fotboll om jag inte måste men nu glodde jag lite. Försökte titta på varje enskild individ som började bete sig hulliganaktigt. Vad gör du en vanlig tisdag? tänkte jag. Men när jag kom på mig själv - va fan - så jag bytte kanal och sen blev allt svart. Vaknade nån stans mitt i. Hade somnat ifrån allt och drömde om George W Bush. Jepp amerikas president. Han hängde från takkronan och jag sa: where the hell did you come from? Underbar dröm. Var får man allt i från? Vem behöver Magic mushrooms när hjärnan funkar så här?
Är den nån som fattar hur kul jag är?
:-)
När jag köpte en kontakt-adapter visade det sig att försäljaren hade kontakter i Argentina och Uruguay. Han föredrog det senare. Klippte mig idag - inget fancy - Mariannes kollega hade varit där.
Innan - inget Argentina. Nu - hör jag spanska på gatan funderar jag. Så är det. Det man fokuserar på - emerge. Om det är så - vad säger det oss? Tänk - och du ska få.
Clooney, Clooney, Clooney - varför händer inget?
Jag sa ju att jag var kul.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
