Har tagit en runda på Facebook. Jag är inte ute där så ofta. Vet inte varför. Lite för att man skickar "vykort" men utan riktiga svar. Eller så får man svar, i form av vykort. Korta meddelanden, hej & hå ungefär. För det mesta är jag med på det. Man har lite koll på folk, på lagomt avstånd. Man blir den där flugan man ibland önskar att man vore: flyger omkring i folks tillvaro utan att det kostar nåt. Bevämt och avståndstagande. Fyller en funktion men inte alla.
Men det kostar visst.
Det är bitterljuvt att minnas. Att låta tankarna vandra och minnas, hela konversationer till och med.
Mitt i all denna röra av misch-masch känslor känner jag, tror jag att jag inte har nåt. Att jag både blir äldre men står still. Inget att visa upp, om visa upp är nödvändigt.
Oftast är ju folks familjeliv ett tecken på en viss typ av framgång. Man lämnde de naturliga och ibland konstruerade hushållen i SCA, för ett eget, verkligt och förhoppningsvis bestående i det riktiga livet.
Man skapar sin grupp, sin community, sin plattform.
Jag är väl som Peder, både vill ha min frihet att gå & komma men också en regissörsstol med mitt namn tryckt på stolsryggen.
När händer sånt?
Jag vill inte ha en familj, jag vill bara ha en grupp som saknar mig när jag är borta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar