Jag berättade om Rockstar: Supernova. Spana in den här tjejen. Vilken fantastisk röst! En rispigare och betydligt tyngre och mer trovärdigare variant av Melissa Etheridge.

http://www.youtube.com/watch?v=FcP_KPXlLQc&feature=related

http://www.youtube.com/watch?v=I0Vc6latTl4&feature=related

Ojojojojojoj!

Och jag kunde inte låta bli att googla på vem som vann - herre gud!

En annan sak: kolla in de här katterna som snackar med varandra:
http://www.youtube.com/watch?v=z3U0udLH974&feature=related
Här är översättningen:
http://www.youtube.com/watch?v=1JynBEX_kg8&feature=related

Jag är en hemsk människa

Ok jag är en hemsk människa. En person jag inte har träffat på massor av år hör av sig just by the way. Jag har tyvärr inget behov av att umgås än mindre ha kontakt. Finns inga konflikter oss emellan jag bara vill inte. Kort och gott. Varför personen ringer-vet jag inte. Hon bor i ett annat land så vi träffas inte alls också på grund av den anledningen.
"Vi åker hem i morgon". Jaja. Det är ju ok.
Så skickar hon ett mail där hon bland annat beskriver att hon har varit i stan sedan den 12 december. Varför då ta kontakt bokstavligen fem i tolv?
Äh, jag orkar inte...

I brist på ork och engagemang läser jag en bok jag har redan har läst tre gånger... Det är på den nivån.

I am legend

Igår såg jag en ny katastroffilm "I am legend" med Will Smith. Det är en sorts blandning mellan Tom Hanks Robinsondrama"Cast away" och zoombieuppföljaren "28 veckor senare".
Jag ska försöka att inte avslöja viktiga detaljer i filmen, ibland kan sånt vara svårt.
Halva filmen är helt fantastisk. Sceneriet i New York är mycket trovärdigt. Jag sitter verkligen på kanten av mitt säte och orkar nästan inte se. Vill bara pausa. Skitjobbigt helt enkelt.
Resten av filmen är fortfarande bra men luckorna är uppenbara och frågor poppar upp i mitt huvud regelbundet. Jag kan inte bortse från bristerna trots att jag kämpar emot. Och vad är bristerna då?
Det är något som förföljer amerikansk film konstant. Svårigheten att göra verkligheten just verklig. Det ligger ett filter mellan filmen och betraktaren. Det är vad man blir reducerad till i slutänden: en betraktare.
Man jämför filmen med "28 veckor senare" men i den filmen finns en råhet, det är skitigt och vi tror verkligen att hela världen har ramlat ihop. Och aldrig kommer vi ur den illfarelsen förrän filmen är slut. Om ens då. Det gäller dock inte i "I am legend". Det finns flera anledningar till det. Viktiga och kritiska vändpunkter förklaras ibland så småningom men HUR det går till får vi inte se. Givetvis. Man kan nästan höra hur berättelsen blir förklarad och åhöraren säger: "men hur gick det till?" Skit i det, svarar berättaren. Lyssna på fortsättningen.
Och det gör vi bara för att upptäcka hur vardagen ser ut.
Will Smiths rollkaraktär har en gigantiskt stor lägenhet totalt intakt. Här finns mat för flera år framöver och i källaren har han ett labb där han försöker forska fram ett antivirus. För den här mannen är inte vilken John Smith som helst - hög militär med uppenbara kunskaper i biologi och kemi.
Skåpen är smäckade till bristningsgränsen på vapenarsenal och varken elektricitet, vatten eller bensin har tagit slut.
Är det ett rimligt scenario när världen har gått under?
Det som gjorde "Cast away" så bra, till och med bättre andra gången jag såg den, var att det var inga häftiga klipp när Hanks väl hade hamnat på ön. Man fick verkligen se hur han kämpade: vad gör jag nu-typ av ångest. Inga oförklariga händelser som visade på extra ordinära kunskaper eller karaktärsdrag. Många anklagade den för att vara seg. jag tyckte den var trovärdig. Och mycket, mycket sorglig.
Trots min något kritiska inställning till "I am legend" är filmen underhållande och läbbig. Jag till och med hade ångest när jag gick hem rundat tolvslaget igår om natten.
Men ingen - ingen slår engelsmännen när de börjar elda med kol och sotet lägger sig som en skitig hinna över TV-rutan.

På ZTV/TV6 går det en realityserie där ett rockband, Supernova, letar en ny sångare. Nu är det sju kvar, blandat tjejer och killar, killar dominarar visserligen. Surprise!
Sammantaget är alla verkligen jätteduktiga - bra röster, bra framträdande, knivskarpa, borde vara fullfjädrade artister redan. Visar hur många duktiga människor som finns som aldrig får skuggan av en chans.
Det är det ena.
Men när det gäller rock, rockstuket och hela myten är det lite tröttsamt egentligen. Småpatetiskt. Det är så uniformerat. Alla är tatuerade, en tjej är överlusad med piercing, det är så poserande. Tänker att det mest ärliga och trovärdiga är att inte bry sig alls, om sitt utseende, eller bry sig så lite att det ser naturligt ut. Du ramlade bara in i garderoben. Elelr som att gå direkt från arbete till scen om ni fattar.
Redan där har tjejer ett problem. Tjejer förväntas att vara sexiga och ni vet hur det ser ut på en scen. När killar ska spela på sex verkar det räcka att de sliter av sig t-shirten. Som en kille gjorde. Och även det jätteuträknat för på bröstkorgen hade han skrivit några bokstäver.
Jaha liksom.
Och alla har, inte helt oväntat, svarta kläder.
Gäsp.
Var är Janis Joplin när man bäst behöver henne?

Låg i sängen i går och tittade på Sjätte sinnet. Har sett den förr. Somnar för tempot är lågt och jag är trött. Vaknar av att jag stirrar på skärmen och tänker: Va? Är Frances McDormand med i den här filmen?!
Har sussat en lång stund, missat halva filmen och är 40 mnuter in i Fargo istället.
Ridå kan man säga.

***

Hur kommer det sig att man helt plötsligt drömmer om en människa man inte har sett på nitton år och som man typ aldrig tänker på? Hur och varför flyter de upp till ytan och vävs in i en dröm? De är varken aktuella eller ha betytt särskilt mycket när det begav sig. Eller är de i det omedvetna kopplade till nåt som passerar just nu?

Har lyssnat på en Yes-skiva 90125 med låten "Owner of a lonely heart". Men det är inget som kopplas samman med den här personen. Jag förstår inte.

Hjärnan är verkligen ett speciellt organ. Det är där du bor.

***

Försökte mig på smördegsinbakad fläskfilé igår men det blev bara halvdant. För torrt kan man säga. Det skulle föreställa min nyårsmiddag då jag jobbar när det riktiga nyåret inträffar. Så eländigt.

***

På tunnelbanan igår: när man sitter stilla och batteriet i mp3-spelaren har tagit slut och Metro/City är utläst och det enda man kan göra är att blicka ut över little boxes vid Stora mossen och Abrahamsberg, kommer det över mig - det är så mycket jag vill göra, borde göra, skulle ha gjort, människor att träffa, återknyta, inte tappa, regelbundna aktiviteter att hålla igång och det enda jag känner är en mental trötthet, en tankepromenad i kvicksand.

Det blir overdrive i hjärnan. Samma organ som har sån fantastisk kapacitet. Varför kommer den inte till rätta nu då?

Idag fixar jag bilder, eventuellt ny externhårddisk och arbete.

Jobbedi, jobbeda.

Ikväll åker somliga till Thailand, till värme och fisksås.

Biståndsenheten i Boden suger!

Såg "Stjärnorna på slottet" igår med stor behållning. Det verkar vara så att de har varsin dag att förfoga över, både aktivitet och utrymme. Igår var det Britt Eklands dag.
Hon är intressant. Eller hennes liv är intressant. Det har snurrat turbofort och emellanåt verkar det ha varit blåsigt rentutav.
Det som var trist att se var hennes uppblåsta läppar. Fanns typ ingen anledning för att fixa till dem. Bilder från förr visade en otroligt snygg kvinna, både som ung och mer i "mogen" ålder. Så varför göra sig fulare?
Magnus Härenstam var lite pojkaktigt fumlig (rar) och Jan Malmsjö busigare än vad jag hade trott.
Har du möjlighet - se programmet. Nästa gång är det Magnus dag.

***

Bodens kommun är väl varken bättre eller sämre än någon annan plats i Sverige. När det gäller hemvårdsapparaten för gamlingar, faller det gärna mellan stolarna och extra känsligt så här i juletid. En person som jag känner till håller på att tackla av rejält. Personen bor ensam i en lägenhet, har inga anhöringar och har rundat åttio år. Strax innan jul fick personen i fråga ett medicinskt problem. Jodå, medicin fick personen men lämnades sedan åt sitt öde. Svag och eländig, blir det både si och så med både mat, hygien och medicinering.

På biståndsenheten har man tagit jul och spillrorna av vårdapparaten står handfallen när personen i fråga - precis som många andra gamlingar - inte vill in i nån åtgärd. Saken är den - gamlingar vill inte vara till besvär men de vill ha hjälp även om det kommer ett "nej" ur munnen när du frågar.

Nu börjar det bli värre och värre. Det medicinska problemet har utökats. Det här kan sluta riktigt illa innan han får adekvat hjälp.

En annan person som jag känner, som varken är släkt med den sjuka personen eller känner denne särskilt väl, tittar till sjuklingen av ren desperation då ingen på kommunen verkar bry sig!

När jag hör allt detta blir jag förbannad och förtvivlad. Det här är ju inget ovanligt, åh vad det hade känts bättre om det ändå hade varit så.

Jag ropar: "gå till tidningarna". Ja, visst löser det sig då. Det har vi ju sett prov på. Det löser sig för Agda, Sven, Märta eller Olof. Men någon verklig förändring i systemets struktur blir det inte förrän man bestämmer sig för att se till HELHETEN. Kan vi sluta lägga ut bitar av oss själva på entreprenad?

***

Annars är jag glad att jag är hemma igen. I mitt liv. Hur tråkigt det än nu kan vara emellanåt så är det mitt och delar av det är frukten av mina egna beslut. Framför allt så är det ljusare på morgonen. Vilken skillnad! Jag hade glömt.

Hemma!

Så är man äntligen i sin egen lägenhet. Som sagt inget fel på Jarles hus men eget är hem är ändå det bästa hur less men än kan bli emellanåt.
Ska plåta imorgon. Väskan är packad och klar. Annars har jag legat under filten och frusit ikväll. Rödluvan blev min kamin. Stack händerna under hennes rygg. Gossigt.
På bussen in från Arlanda när jag lyssnade på Abba slog det mig: jag tror jag har varit på gravöl. Vem har dött? Nej, vad. Julen. Den är stendöd nu.
Over and out.

Inte har det blivit många inlägg den senaste tiden men ni vet varför. Snart är jag på väg hem - jippie - och då blir det andra bullar av. På alla sätt.
Som för halva Sverige blev inte min jul riktigt som planerad. För andra hälften av svenskarna blev det samma gamla same ol', same ol'. Och aldrig är vi riktigt nöjda.
Vi kanske är bortskämda. Var och en på sitt vis. Jag - att kunna vara ledig i långa perioder, gå in och ut i någon annans kök och bestämma vad som ska vara till middag och inte förstå när det är över. En annan är bortskämd med pengar och beröm. Det senare gäller inte för mig.
Jag lyckades med en sak det var att inte köpa några julklappar. Och jag fick en som jag förmodligen inte förtjänade men kommer att ha stor glädje av: ett spel där frågorna är indelade efter decennium. Vem kommer över och spelar? DET är en INBJUDAN.
Då kanske det är dags att ta fram köttbiten från Argentina och göra nåt smaskigt. Men vad? Vill inte sjabbla.

Det har blivit en stillasittande och delvis grubblande jul. Nu vill jag ut i vimlet, röra på mig och blicka framåt.
Jag stiger av på cityterminalen utan T-banebiljett, det var missplanering från min sida och slänger mig hemåt och direkt i jobb.
Chocken direkt.

Julafton

Det blir inte många inlägg när man inte är vid sin egen leksak. Mörkret har lagt sig över Vittjärv. Man hinner knappt upp på morgonen förrän den blågrå filten rullar in över nejden.
Jag tog mig en liten promenad i mina gamla turfs. Kändes något märkligt att stövla förbi mitt gamla barndomshem som numer varken tjänar som start eller mål på resan. Nåväl.
Vi tittade på History channel i morse, katakomber under Paris. Fick klaustro. Och snart är det Kalle. För en gångs skulle kan man få se hela. Vi ska nämligen inte äta förrän halv sex eller nåt. Annars brukar allt ske runt Kalle. Men det finns inga ungar att ta hänsyn till om man inte räknar de som har vuxit upp!
Det är nog bäst att njuta av ledigheten för när ajg kommer hem börjar jobb. Hela nyårs helgen och trettonhelgen är det arbete för mig och dagarna däremellan. Straffet för ledighet kan tyckas.
Ibland vill jag bara hem. Hem till mitt. Nåt annat hem finns inte.
Till er alla från Päls & Tjorv en riktigt God Jul!

Grå, grå, grå

Fan vad segt det är med modem. Kommer inte in på Bredbandsbolagets portalsida där man kan logga in sig på sitt epostkonto. Kanske jag kan kolla hemma hos Anki, dit jag ska ikväll.
Här är lågt tempo. Hasar omrking, gör lite bilder, lyssnar på P4 och Luvan lufsar omkring. Brorsan jobbar typ vilket alla andra gör. Jag sitter på ena sidan om Träsket. På andra sidan är det tomt också, inte för jag hade promenadplaner. Det droppar från taken på ett trist sätt. Trist väder.
Funderar på hur saker förändras när nån dör. En anledning, ett motiv till en viss sorts aktivitet upphör. Det blir så tydligt att det hade med den personen att göra - all along. Så försvinner personen och så gör anledningen också. Fejdar ut i bakgrunden. Inte lika viktigt. Det i sig är trist att upptäcka.
Det kanske kommer en dag, innan jag ens blir skröplig, då jag räknar på fingrarna och inser att jag inte har i Vittjärv på... få se nu... sju år eller nåt.
Det kommer att vara trist att upptäcka.
Det är redan trist. Som att dra bort färgerna i photoshop. Färglöst.
Vilken skillnad det är på sommaren som erbjuder en rak trevliga aktiviteter. Till och med gräsklippning låter skoj.
Jag ska inte gnälla. Jag sover gott i alla fall och idag har jag ätit lax. Bara en sån sak.

Norrlands blues

OK. Världen är uppochner. I södra Sverige är det minus och i norra regnar vintern bort. Knappt nån snö, plusgrader, regn och blåst och det jag hatar mest av allt halka.
Mina varma skor är överkurs.
Sitter via modem nu. Det var länge sen. Ren vad det är blir man väl utslängd. Det får man räkna med.
Nåt annat man måste ta i beaktning är följande: när en instans säger "du blir kallad" eller "vi ringer dig i början på nästa månad" sitt inte och vänta! Häng på låset. Var en stalker! Det är ingen annan än du själv som tackar dig för det. Ja, jag vet du vill itne tjata. Men det är ingen kompis du tjatar på det är en instans i samhället du har betalat in skattepengar för att den ska fungera.
En kompis vill man inte tjata på men en instans ska man ta med faan ta i nackskinnet. Du har med med människor att göra, såna som skiter i sina jobb, såna som glömmer ett papper under andra papper, såna som skriver otydligt, såna som läser slarvigt, såna som är sjuka, såna som ska göra andra arbetssysslor.
Och när du inte har med människor att göra är du utelämnad till datorer och då borde du veta hur det kan gå...
Återigen har en gammal människa brytit lårbenshalsen och inte vaknat upp efter operationen.
Försök få gamla människor att undvika operation, ta dem till sjukhuset i tid, begär en vettig läkare, hota med tidningar och Janne Josefsson om de inte lyssnar. Var besvärlig. Ta plats.
Låt inte vårdcentraler vobbla med ditt hjärta. Och ha en trevlig jul. Hoppas du får gå på toa ordentligt.

Julefrid?

Idag har jag fotograferat på teatern. Som vanligt var det hysteriskt kul. Tänk vad roligt man kan ha med en kamera, två grönklädda tjejer, två illgröna stolar och två gula plasthandskar. Nada rekvisita och mycket improvisation. Nu är jag trött och har huvudvärk. Väskan till Boden är så gott som packad och kaffet smakar blä. Var väl inte riktigt sugen. Rödluvan ligger i väskan och kramar whiskeyflaskan, redo för avfärd.
Jobb ikväll sen är det sommarlov höll jag på att skriva. Därefter ett annat kapitel.
Fotoböckerna har inte kommit och jag tvivlar på att de hinner komma tills imorgon.
Och vilka filmer ska jag glo på i Boden? Vad ska jag sysselsätta mig med förutom teaterbilderna?
Hornblower kanske passar.
Bloggeriet kan halta nu i en vecka men jag ska hålla er posted på ett eller annat sätt.
Slutligen: det är ingen som tackar en om man är sparsmakad med doktorsbesöken. Är du dessutom gammal - ja, då är det inget att prata om. Gå!

Fotinlägg och maffia

Det var tydligen falskt alarm det där med Picasso och Carola. Fast jag gillade innehållet. Passade på min bild av Carola.
Nu har jag nya fotinlägg. Med fast "hand" smiter de åt runt fot och häl. Damen varnade mig att ta det lite försiktigt till att börja med för en del upplever att det gör ont i foten tills den har stabiliserat sig och vant sig med det nya inlägget. Som att gå in nya skor.
Trippade iväg till Kungsgatan och handlade ett par curlingkängor på extrapris. Smaragdgröna och jättefina. Fotinläggen passar perfekt.
Madonna och gapat och jag har städat. Madonna är min städmusik. Jag borde kanske byta. Jag har tvätttid också och ikväll kommer Benjamin. Flera bollar bland molnen. Vet inte om jag ska plåga honom med att fotografera. Ids kanske inte ens ta upp studioblixtarna.
Imorgon ska jag till teatern och vi ska köra järnet i fantasins värld.
Tittade på Kobra igår. Kobra är bra synd att jag bara missar den alltsom oftast. Man intervjuade en italiensk författare som har skrivit om maffian. Nu lever han under konstant dödshot. I alla fall - han vittnar bland annat om hur maffian blir inspirerade av maffiafilmer. Hur sättet att skjuta folk på förändrades i och med "Pulp Fiction" - med liggande pistol. Är det helt otroligt? Samtidigt blir man mörkrädd hur filmer kan slå an en ton. Tänk alla seriemördarfilmer...
Got to go!

Den närmar sig med skrämmande steg. Vill inte åka nånstans. Avskyr Arlandas kontroll och snart är det dags - igen. Lugn och fin.
Innan dess är det jobb, hämta fotinlägg, städa, tvätta, fotojobb, vanligt jobb och älga ut dit till planet. Måste fundera på vad jag ska ha med att titta på. Funderar på Hemliga armén. Ja, den var bättre än jag trodde men något sämre än jag kom ihåg. Sedan den sändes har man blivit blassé på fronten. Numera är det julafton varje dag. Hur toppar man det?
Gick förbi Betlehemkyrkan idag. I klassrummet höll man på att byta om till en julpjäs. Samma gamla historia, i samma gamla säckväv. Kan man inte förnya sig? Jag kommer ihåg när man läste julevangeliet i skolan. Passagen: "åsså gick de från härbärge till härbärge" fick mig att associera till BERG och GROTTOR. Jag fattade inte varför de helt enkelt inte tog in på hotell, om det nu var så fullt i BERGET (dvs grottan). Idag vet jag ju vad härbärge är och är det som är alternativet, ja, då är ju hotell både för dyrt och/eller fullbokat.
Men jag blandade ihop centrifug med refug och helikopter med koppel. Jag sjöng "Amors bilar" istället för pilar och såg bulliga bubblor köra omkring bland molnen och nej, jag knaprade inte på tabletter.
Söndag den tredje advent. Snart är det påsk. Om ni behöver ett perspektiv på tillvaron.

Picasso, Carola och det lilla Spöket

obs mobilbild från gamla kameran)

"De fyras gäng"... just nu är vi bara två. Men vilka pinglor som är kvar. Den ena i alla fall. Tänk om man hade hår av samma pälskvalitet. Så äter hon topp-mat också - det lilla Spöket.

Ska montera en ny ljusslinga i hallen - trasig. Irri! Pasar på att promenera och ta en tur till Elgiganten för att klämma på mobiler. Värsta aha-upplevelsen - jag köper en klocka istället eller bättre upp använder mammas gamla. När försäljaren insåg vilken mobil jag använder, erbjöd han sig på stående fot att köpa loss den av mig. Din vill jag ha, sa han. Ok då - den är nog bättre än vad jag förtjänar men jag måste ha koll på tiden. Klocka blir nog bättre.

Läser att Carola är upprörd över Marie Picassos framgång. Heja Marie! Det är nämligen så att This moment, Maries låt, är den som Carola skulle ha sjungit i Melodifestivalen nästa år. Heja Marie - igen! Upp till kamp mot häxan! She gives bitches a bad name.

Funderar på att ledigt från datorn och... kolla in om Hemliga armén håller måttet.

What is there else to do?

Och ute är det svinkallt fast mätaren står på 1,5 grad. Hur är det möjligt?

Jag diskar och funderar plötsligt slår det mig. När jag googlade på telefoner, såg jag en extern hårddisk från Siba på 500 gb för 990 kr. Så slår det mig - det ändlösa arbetet med att bränna av alla bilder och råfiler (tar aldrig slut... ligger sååååå efter) tar inte bara tid i anspråk det kostar ju i orm av dvd-skivor. Jag har alltså räknat ut att om man fyller en dvd-skiva (claes ohlsson, 50 pack) till bredden har du en kostnad på 1, 52 kr/gb. Som oftast blir skivan aldrig riktigt full så om man räknar lite spill, räknar att varje skiva tar 4 gb blir kostnaden istället 1, 80 kr/gb.
Om man istället köper den externa hårddiskenpå Siba blir kostanden 1, 98 kr/gb och då kan du uttnyttja den fullt ut. Fast å andra sidan är det inte riktigt 500 gb. Om vi drar bprt 50 gb blir kostanden 2 kr/gb.
Och du kan bara gissa vilken tid man sparar!
Dessutom måste ju skivorna bo någonstans: i kuvert eller väska. Extra kostnad redan där.
Va fan har jag inte tänkte på det här tidigare! Så onödigt mycket tid jag har suttit med det här. Blä blä.

Ny mobil?

OK ni kommer inte att tro mig - jag vill köpa en ny mobiltelefon. Skaffade jag mig inte en ny alldeles nyss? Jo, Telia ringde upp och erbjöd mig antingen 500 kr att ringa för eller en ny telefon. Jag valde en ny. Den nya är bättre än min gamla LG på många punkter: bättre ljud, bättre kamera, stor bokastav efter punkt (som irriterade mig nåt så ofantligt). Men det är en sak som var bättre med LG:n som visade sig vara viktigt för mig. Den gamla var vikbar. Så fort man öppnade den slogs telefonen på och slog man ihop den ja, då var den avstängd inte helt men ni fattar. Nu måste jag "låsa" upp den innan jag kan ringa. Nåja, det är inte värsta. Det bästa med LG:n var att när den var ihopfälld, fanns en digital klocka på framsidan med STORA siffror så jag men min taskiga närsyn (efter operation remember) kunde snabbt och lätt ha koll på tiden. Nu måste jag på med glasögonen innan jag kan se vad klockan är. Snacka om irriterande!
Alltså - jag vill ha min ny fast uppfällbart lock och med klocka!
Det är därför det blir flera köp. Man letar sin användarprofil. Ibland har det mindre med själva telefonens flashiga kapacitet att göra och mer det mer handfasta: batteritid, klocka och användarvänlighet.
Nu har jag googlat på Elgiganten och jag ska så småningom gå dit och klämma på dem.
Ytterligare en bruksanvisning att plöja...

Matiné & julklappar

Jaha. Så har man sett Törnfåglar (eller Törnfåglarna - båda titlarna är visst i bruk) igen. Det har varit värsta matinéföreställningen hemma hos mig. Först Vindarna och sen Törnfåglarna. Båda utspelas i Australien.
Tänk en 13-timmars serie på Rob Roy. Ojojojojojojoj! Min favvofilm. Har sett den så många gånger att det är liksom inte lönt att se den inom de närmsta tio åren. Kan varje replik. Eller kunde.
Nu försöker jag klura ut bästa inställningen på min skrivare. Det går inte så bra. Ju mer avancerad skrivare du har desto fler rattar är det att ta hänsyn till. Allt beror ju på fotot. Det är väl dags att kalibrera skärmen igen. Jag vet inte till vilken nytta det är. Om det egentligen blir bättre.
Bättre blev mitt hår efter kladdig toning igår. Min gamla vanliga Röd bok. Strök en ansenlig hög med kläder. Indisk crepe har en tendens att locka ihop sig.
I somras plockade jag undan ljuslyktor. Men har glömt var jag satte dem!
Arbetshelg står på schemat. Jag ska väl inte klaga men just nu... just nu vill jag inte jobba alls.
Överhuvudtaget vill jag inte (tror jag ialla fall) prata med folk. Jag vill inte höra deras röster och jag vill inte säga nåt. Jo, men det vill jag ju men allt är så ointressant och jag är så ointressant. Det är mest gnäll och samma gamla vanliga skit som man säger till höger och vänster. Till och med här lyckas jag inte skriva nåt annat än vardagliga kommentarer som är så vardagligt tråkiga att klockorna stannar!
Facebook har lugnat ned sig avsevärt. Hamnade jag i kylan eller är alla upptagna med sin julklappar?
På tal om julklappar: Betlehemskyrkan ligger i min hörna. Där finns en bibelskola. Man kan kika in genom fönstret i skolsalen där de har lektion. Man ska tydligen ge varandra julklappar, står det på tavlan under rubriken "Antijulklappar". Det får inte vara nåt som är inköpt för det här ändamålet: det ska vara nåt begagnat eller nån tjänst (åsså nåt till, kommer inte ihåg).
Jag bara skakar på huvudet. Så patetiskt pc-korrekt! Antijulklappar - vad är det för trams. Varför bara inte säga inga julklappar alls? För första gången i världshistorien köper jag inte en enda. Det har varit så befriande. Inte för att det inte var kul tidigare att köpa julklappar men jag har sluppit att trängas runt i högen av människor och se girigheten i deras ögon.
Annars räcker "Lyxfällan" . Vad är det för feeeeeeeeel? Det är märkligt att bruden som det handlade om igår hade absolut inga problem med att ställa om sitt liv. Med leende på läpparna lyckades hon vända skeppet i ett nafs. Skall det verkligen behövas två ekonomiexpert samt ett TV-team för att lyckas med det som verkade vara så lätt?
Snart behöver den moderna människan ett crew och en producent för att lyckas med ett toabesök.
Wow! Bruden bajsar - själv! Se vad bra det gick. Vi kommer tillbaka om en månad och kollar om det är stora A varje dag - som vi kom överens om.

...så kommer det bara över mig - allt verkar så trist. Redan gjort. Redan sett. Vill inte ta ett steg utanför lägenheten. Är trött. Är lat. Vill lägga mig framför TV:n och se fantastiska historier såna man både kan och dem man ännu inte har sett. Vill bara sitta här med min katt och tyna bort. Oavsett om jag vill det eller inte så är det ju det jag gör. Är det tiden på året? Just den här tiden har blivit den tyngsta - åsså juni.
Glad att jag missade luccefirandet på TV i morse.
Det räcker att lyssna på sorgliga "Umbrella".

Westend star

En ny serie har börjat på TV3 - Westend star. Man letar (suck) efter en ny musicalstjärna som skall medverka i "Spamalot" i London. Det är Eric Idles musical-projekt baserat på Monty Pythons "Holy grail".
Halkade in på programmet igår. Och fastnade.
Det som verkligen skiljer de här uttagningarna från Idol är avsaknaden av sågning. Det finns inga rappa kommentarer, inga himlande med ögonen, inga elaka ord. Men här finns inga galningar heller å andra sidan. Men det är minst lika intressant. Bara det är intressant nog.
I juryn sitter en regissör, en sångpedagog och skådespelaren Reuben Salmander. Alla är uppmuntrande och tar sig tid till lite coaching. Juryn kollar om personen kan ta regi och låter henne ta om efter några ord och samtal.
Alla är glada när de går därifrån. ingen gråter och alla känner att de har gjort sitt bästa och att atmosfären inne på teatern verkar vara den allra bästa. Det är nästan som man själv vill ställa sig upp. Jag kan! Jag kan!
Man säger klart och tydligt: du är kanske inte vår Lady in the Lake (som rollen heter) men det betyder inte att du inte klarar en annan roll i framtiden.
Man letar ingen särskild: hon behöver inte ha något särskilt utseende men stark personlighet, stpr röstvolym och burleks humor i ögonvrån.
Det är så fascinerande att se denna uttagning. Det är något helt annorlunda. Man leder en seriös audition för en seriös, redan utstakad roll.
Inför den här uttagningen har man letat igenom Sverige precis som i Idol. Auditions i olika städer runt om i landet har genomförts av ett superproffs på banan. En engelsman som jobbar enbart med casting har farit runt och dammsugit. Han har spelat in, suttit vid monitor, uppmuntrat och coachat fram de vi nu ser på TV.
Inga freaks. Inga halvtaskiga, falsksjungande wannabees.
Visst kan det vara småunderhållande menIdol-konceptet men det här känns ärligare och på riktigt.
Kanske är det så att den som blir den nya Lady in the lake, på en musicalscen i London, kommer att lyckas hålla en karriär på flyt. I längden.
Hoppas TV4 sneglar på Tv3 och ser hur en uttagning kan gå till.
Jag tittar vidare.
I övrigt undrar jag varför jag har missat att betala vissa räkningar. Hur går det till? Jag är ingen sån!
Julen närmar sig med skrämmande steg. Återigen ska en väska packas och jag avskyr det - verkligen.
Jag skulle aldrig vilja "resa i jobbet". Huga så trist! Jag skulle sakna min katt, dator, TV och säng. Min vrå och min borg.

Ibland måste man höra en viss låt i en annan version för att upptäcka att den faktiskt är bra. Det kanske är musikstilen som är intressantare än själva låten.
Just nu talar jag om en svensk rockgrupp som heter Lilla syster som har gjort en egen rockigare version av "Umbrella". Nu hör jag låten, nu hör jag texten, hur småsorglig melodin är. Passar ypperligt till rock.
Kolla upp!
I övrigt har jag lekt med Indesign och mina modebilder från Argentina och Uruguay och lay-outat modereportage. Sååååååå kul! Men nu måste jag väl klä på mig nån gång?

Älskade serier

Såg färdigt Mot alla vindar igår. Mary Mulvane och Jonathan Garrett, som huvudpersonerna heter (se bild högst upp), har funnits i verkligheten och man räknar med att när serien gjordes, 1978, kunde ungefär 8000 australienare räkna sitt ursprung från just detta par.

Inspirerad att leta upp gamla serier har jag också hittat Törnfåglar.

Jag kommer ihåg när vi i Bladhs plöjde boken. Först ma & Waileth i nån ordning, sen pappa. Han låg på två sits-soffan i vardagsrummet och läste. Plötsligt slår han ihop bok över brösten och vänder sig inåt ryggstödet och gråter.

"Åh", tänkte jag "den boken måste jag läsa!"

Serien var inte alls lika bra. Rachel Ward var inte särskilt bra i huvudrollen. Just då gillade jag Richard Chamerlain. Idag hade man valt helt andra skådisar. Bara inte Angelina Jolie - mitt hatobjekt! Fast redan då upptäckte jag hur snyggt det är med katolska prästkappor. Ed Harris spelar katolsk präst i en halvdan film. Han är tjusig i en sån.

Andra viktiga serier från svunnen tid: Onedinlinjen, Herrskap och tjänstefolk och Den hemlighetsfulla ön.

I modern tid: Stolthet och fördom. Åsså Seinfeld - men det är ju knappast romantik och drama.

***

I natt drömde jag om Madonna. Vi hängde runt i nåt hus tills hela min familj stövlade in. Jag tvingade Madonna att sjunga "Don't cry for me Argentina" inför mamma.

Idag fyller min bror 59 år. Hipp!

Beslut, beslut

På MTV spelar de Britney Spears top ten. Jag håller på att plocka ihop och städa undan under tiden. Tänker: vilken radda med starka powerpop-hits hon har haft! Färgstarkavideos och mycket dans. Sen händer nåt. Ja, vad är det som händer i hennes liv när allt bara spårar ut och blir porr?
Hon plockar upp ett mode som går genom samhället. Christina Aguilera likaså. Men när den senare går vidare och utvecklas, blir mer mogen och vuxen, gör Brittan precis tvärtom. Hennes senaste låt är liksom bara för mycket. Och ett steg tillbaka.
Hennes smartaste move borde ha varit stark powerpop/disco, för det var med det hon var som bäst.
Eller är det så att det här kråmandet och stönandet runt en strippåle är mycket mer nära henne än vad det andra är.
Britney utstrålar whitetrash men det är väl inte riktigt hennes ekonomiska bakgrund ändå? Då är ju Mariah Carey (förresten var är hon?) mer den kategorin. Fast whitetrash är nog mer ett stuk än en bakgrund. Betydelsen har i det här sammanhanget glidit lite.
Hur som helst - Britney är lite som Anna Nicole Smith och om inget seriöst händer går hon samma väg.
Det är liksom sorgligt att se.
Inte för att jag i vanliga fall bryr mig men nu hamnade hon i mitt blickfång.

***

Vaknade imorse och hade ont i mellangärdet. Tydligen har jag hostat i natt utan att jag har vetat om det. Märkligt.

Frågan är om jag överhuvudtaget ska gå på F&S. Vill gärna hitta en anledning att slippa. Lat.

***

Lyssna på Kate Nash. Hon har ett specielt sätt att sjunga.

Jag har ett svasnitt kvar av Mot alla vindar. Drar ut på det. Finns ingen fortsättning. Så befriande det var på 70-80-talen.

Städa i ditt eget liv!

Skall erkänna med en gång: jag gillar inte att städa. Det är aptråkigt. Men precis som många hävdar hur man känner sig efter ett pass i motionsspåret - det finns en härlig känsla efteråt kanske till och med under tiden som inte går att uppbringa på annat vis. Är det en nyttofeeling? Är det en känsla av att ha koll? Eller till och med - jag kan torka mig själv, ta hand om min egen skit.
Många vill lämna bort sitt städeri men frågan är om man verkligen bör göra det. Ponera att du skall uppfostra dina barn till dugliga samhällsmedborgare samtidigt som du har hemhjälp. Att aldrig se sin pappa eller mamma städa, tvätta, stryka och feja runt - vad tror du det gör med uppfostran?
Jag har sett på nära håll familj med hemhjälp där man nästintill har stökat till extra mycket dagen och kvällen innan städerskan ska komma. Man passar liksom på. Är det medvetet? Vi får hoppas att det inte är det, för då är det mycket upprörande tycker jag. Är det omedvetet - ja, det kanske är ännu värre.
Sedan undrar man över varför ungen är så bortskämd? Tror väl fan det när han kan slänga saker runtikring och inte blir ansvarig för det. Tjat och fostran finns ju inte för varken mamma eller pappa behöver ta rätt på det. Det gör ju den underbetalda städhjälpen!

Det är mer än härligt att vakna en söndag, tro att det är måndag för att upptäcka att det faktiskt bara är söndag.
Det hände mig idag.
Vad mer - åkte till Älta med min bok "Ett eget hem" - det blev stor succé. Synd bara att det är så pass dyrt - annars skulle jag inte göra annat än att producera fotoböcker.
Såååååååååååå kul.
Fast det kan man göra ändå.
Nu ska jag se "Mot alla vindar". Fem avsnitt kvar.

Mot alla vindar

På "omvägar" har jag fått tag på alla delar till serien "Mot alla vindar" som visades på TV 1980. Jag har haft en matiné-eftermiddag/kväll. Myst med katt och tittat på Mary & Jonathans öden och äventyr i New South Wales. Har hunnit halvvägs när jag nu måste kolla lite på nätet. Googlar på Jon English och hittar hans hemsida. Det är märkligt när man ser en person man inte har sett på trettio år. Varför tror jag inte de har åldrats och varför chockar det mig så?
I alla fall - jag älskade serien och filmmusiken. Och faktiskt - det har åldrats ibland med värdighet och ibland... nja. Kamera-inzoomningarna är lite skrattretande.
Framtför allt är det väldigt snällt. Skulle man göra en liknande serie idag vette klån om man hade stått ut med att avsnittet som utspelas på båten. Det räckte med att läsa en utförlig artikel i Illustrerad Vetenskap. Fy fan vad engelsmännen har skit på sitt samvete.
Ska jag fortsätta?

Amanda sjöng vinnarlåten sjukt surt och när juryn får frågan vilken låt som avgjorde tävlingen säger alla vinnarlåten: "den passar Marie bättre". Jo, men varför är det nu så heligt att faktiskt säga att Amanda sjöng så falskt att klockorna stannade? Det blev så tydligt att en powerballad kan inte, får inte sjungas av en falsksångare. Det är en ekvation som inte går ihop.
Amanda har sina typer av låtar, som både passar henne i stilframförande men också i tonläge.
Tävlingen kommer aldrig att gynna någon annan typ av sångare än de som också klarar de stora tonerna.
Så är det bara.
Dagens hatobjekt är Norton och jag tror aldrig jag kommer att göra blomkålssoppa igen.
Not so very good.

Idol är sjukt spännande!
Vem som än vinner - det är OK. Båda har star-quality fast på så olika sätt. Jag tycker bara att Marie är så go och behöver det mer, fast Amanda är liksom mer tydlig som artist. Marie är storsångerskn som vilar tryggt i balladerna. Jag personligen är inte förtjust i ballader och tycker att hon borde ha valt en upp tempo-låt också.
Vinnerlåten suger - som vanligt.
Så är det över. Sångmässigt. Amanda som nästan alltid lyckas göra nåt eget av alla låtar ho ntar sig an, faller stenhårt på golvet. Det är total falsksjungning hela låten igenom. Jag lider verkligen. När så Jidhe frågar henne hur hon tyckte att det gick gör hon allt för att hålla tillbaka tårarna och svarar inte. När hon går av scenen torkar hon tårarna ut ögonen. Hon vet själv hur illa det lät.
Jag tror Marie tar hem det här.

Jag som aldrig är sjuk - igår kväll började halsen att krångla och tror ni inte att jag är snuvig nu! Hur går det här till?

***

Ikväll är det Idolfinal. Ring inte och stör! Jag håller på Marie. Hon är go. Det är Amanda också. Men jag tror jag håller på Marie för alla har haussat upp Amanda. Jag brukar hålla på underdogs. Känner mig som en sån. Oftast.
Jag har alltid känt mig missplacerad och före/efter min tid. Aldrig "rätt". Så när hippa människor tycker saker, brukar jag tycka tvärsemot. Ibland bara för att väga upp deras hipp-image. Eftersom nån måste hålle på de ohippa. De riktigt ohippa håller Bert Karlsson på. DÅ känner jag mig hipp.

***

1: Jag samlar på gamla guldramar inför ett kommande projekt. Har du nån du vill bli av med?

2: Söta Benjamin - världens godaste nittonåring har äntligen tagit körkortet! NU kan han fara och fiska själv. Men han behöver en bil...

***

Det godaste på julbordet är laxen. Punkt. Till gravad lax: koka ägg, dela dem på längden, klicka citronmajonäs (gärna light) och toppa med svart löjrom. Fruktansvärt gott!

I år ska jag inte äta skinka. Det har jag tidigare gjort bara för att vara plikttrogen. Ville inte såra ma & pa och deras griljering. Men nu finns de inte längre och skinkan är färdig (-tuggad?) på alla sätt och vis.

Därför: Ma & Pa - kom tillbaka. Jag saknar senapen, ströbrödet och stektermometern. Jag saknar nervositeten i köket från de gemensamma kockarna. Är skinkan saftig? Inte blev den torr? Visst håller den ihop och inte smular sönder?

Och pappa skar tunna, tunna skivor och la på en hårdbrödmacka.

Han åt hårdbröd så försiktigt att ingen smula föll ned på bordet.

En ordentlig karl. På alla sätt.

Matrester fick vingar

Jag åt grillade kycklingvingar igår, såna där små ni vet. Detta slafsade jag i mig medan jag tittade på Prison Break. När jag var klar satte jag tallriken tillfälligtvis under bordet, på själva datorn. Och jag glömde bort det hela.
Flera timmar senare, när lampan var släckt och vi hade gjort kväller, jag tror jag till och med hade somnat, sprättar Rödluvan till och landar på kudden bredvid. Vad händer? Jag vände mig om och får se två avgnagda kycklingben ligga på kudden bredvid! Va fan!
Stapplar upp med stel fot och hittar kycklingbenbitar lite varstans i lägenheten: två stycken i kors på kudden inne i datarummet, nån under bordet, nån i hallen.
Hon är för söt.

Politiska snuskgubbar

Loggar in på min blogg och upptäcker att allt är på engelska. Inte det jag själv har skrivit och det ni ser utan allt runtikring. Hur går det till när nåt bara hoppar ur? Och inte går det att ändra på...
Som när jag monterade min nya DVD och hela skärmen var rosa/magenta. Det i dafaultläge från fabriken. Vem faaan vill ha en skärm som är rosa? Lyckades efter många svordomar och ett skrik rakt ut hitta knappen. Märk väl: det stod inte "om du inte vill ha rosa skärm, tryck på x-knappen" det stod nåt annat obegripligt och jag bara tryckte i vild förtvivlan.
Inte var det en kvinna som skrev den instruktionsboken.

***

När jag var elva år drabbades Sverige av braskande nyheter som snabbt fick namnet Geijeraffären, en bordellhärva av historiska mått. Det var nåt man hörde talas om när pappa insisterade på att få se Rapport och Aktuellt, när man själv ville se nåt annat. Då var jag för liten.

Nu seglar historien upp till ytan igen.

På bordellen fanns bland annat två flickor i endast 14 års ålder. Nu som vuxna kvinnor träder de fram och vill ha ersättning från staten för den mörkläggning som följde avslöjandet. Hela historien har onödigt att påpeka skapat ett lidande som har följt dem hela deras vuxna liv.

Ni har säkert hört historien på TV eller kommer att höra det under dagen. Frågan som ligger på bordet är om det verkligen förekom en mörkläggning och om de utpekade politikerna verkligen varit kunder hos de minderåriga prostituerade tjejerna.

Själv behöver jag ingen bevisning. Jag är helt säkert på att det har skett. Varför skulle svenska politiker vara mer moraliska i en sån här fråga än till exempel engelska?

Men jag förstår att jurister och annat löst pack måste följa den vanliga proceduren. Man hade bara hoppats på att de skulle ha gjort det då det begav sig.

I TV-rutan i morse satt en journalist som jobbade under den här tiden och han berättade hur tandlösa hela journalistkåren hade varit och hur Peter Bratt (en kollega) fick bära hela hundhuvudet när artiklar drogs tillbaka och dementierna från politikerna i fråga haglade.

Idag menar han att journalistkåren hade varit mer aggressiv och pressat fram mer solida bevis i frågan.

Han talar också om en anda som låg över hela samhället.

Jag tänker på män med makt och pengar som hålelr varandra om ryggen. Kanske gick domare, åklagare och poliser till samma bordell.

Förresten - två av de utpekade politikerna var Palme och Fälldin.
Grattis, gubbjävlar!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article234673.ab

Shopping & bubblande mage

Jag kan inte sluta sucka över shoppinghysterin. Jag vet att det är politiskt korrekt att göra det fast man undrar ju? Är det egentligen inte tvärtom? Kändisar koketterar över sina köpvanor, vanliga människor likaså.
I gårdagens City hade man en artikel om ämnet där man bland annat hade intervjuat en "vanlig" shopping-hysterisk tjej. Hon visade sig ha en bra lön som säljare för hon la ut mellan 5000-10 000 kronor i månaden. En resa till Argentina var fjärde vecka med andra ord.
Ögonen glänste på henne som en godishungrig snorunge och hon erkände att shopping liksom var en syssla bland andra, nåt att piffa upp sitt humör när det är lågt.
Jag är inte dummare än så att jag inte förstår hur svårt det är att vandra planlöst i affärerna och inte bli läskad. Särskilt om du har pengar (värre om du inga har), kan ha på dig det mesta (rent storleksmässigt) och inte har en utpräglad smak, utan kan hoppa på vilka trender som än bjuds.
Affärsmännen/kvinnorna är specialister på att läska dig. Lampor och inredning på affärerna är en enda stor julafton för småttingar.
Jag som älskar ljus och lampor kan ibland riktigt känna "åh, va fiiiiint!".
Men där tar det stopp.
Att handla för handlandets skull är inte bara sjukt. Det är ett tecken på att nåt annat fattas i ditt liv. Det säger typ alla.
Krävs det högskolepoäng för att förstå det?
Och det är klart - har du kommit så lngt att du förstår att nåt är fel, nåt är tomt - är det lättare att handla än att ta itu med det.
Det är som med alla droger.
Det är så med alla substitut.
Kanske saknar du något väsentligt i ditt liv som faktiskt aldrig kommer att komma din väg. Det är tufft. Livet är tufft. Men det finns mer hälsosamma saker att fylla ditt liv med, bara du drar fokus från shoppingen.
Jag förstår heller inte i vilka hangar folk bor i - för allt det du handlar ska ju rymmas i lägenheten därhemma. Ja, givetvis det slängs också, oavsett om det är använt eller ej. Kanske den gamla prislappen sitter kvar. Borde inte det vara en signal?
All denna tid som åt går till shopping och planera shoppingen och i efterhand kolla om det var bra shopping, om det duger, om andra har köpt samma sak - lägg den på nåt annat. Umgås med vänner, laga rejäl mat, gå på promenad, läs en bok för fan!, förkovra dig, lär dig nåt nytt, börja måla, lär dig spanska - nåt som har betydelse i längden.
Det var irritationen.
Sen kommer rädslan. Och äcklet. Vad ska det här ta vägen? Ska vi ha en mobil en månad och bara slänga den? Och var?
Det känns som vi är toppstyrda. Jag kan tyvärr inte citera min goda vän Anya för det är fööööör grovt och det är bara hon som kan säga det men jag kan säga en mildare variant:
"Basicly, we're fucked!"

***

Igår lallade jag ut till Sickla för författarkväll - Dick Harrison. Hämtade ut biljetten och firade det hela med ett besök på Korat - Stockholms bästa thai. De har en kyckling paneng som inte går av för hackor. Den är helt jävla god men livsfarlig för känsliga magar som min.

Jag glufsade i mig, störd av alla barnfamiljer runtikring. Drog en lov i affärerna (se ovan) och det var ingenting som kunde få mig att öppna plånboken. Försökte på Jysk men de hade slut läsglasögon.

Nåja. Efter välbehövligt toabesök bänkade jag mig längst fram för att bli blown away av Dick Harrison. Kanske inte lika bombastiskt som förra gången, nu berättade han om sin första ROMAN - ett experiment i form av att skriva en järnålderssaga (tidig medeltid - Dicks toppämne) men för nutidsmänniskor. Mycket intressant och underhållande. Som vanligt med andra ord. Passus: missa aldrig Dick Harrison!

Jag lovade iväg till busshållplatsen, hade precis missat en buss. Fan! Märker hur det börjar bubbla i magen. Har jag missat den verkligen eller är den sen? Sneglade nedåt rondellen medans jag gick till nästa hållplats.

För den som inte är bekant med Sickla köpkvarter och där runtikring, så finns det flera bussar och saltsjöbanan att välja bland. Fast hållplatserna ligger något utspridda. På väg upp till nästa hållplats ser jag en buss komma på Nacka-vägen (eller Värmdöleden eller vaddetnuheter) STORA vägen. Den missar jag givetvis. I samma veva tutar saltsjöbanan förbi och den missar jag också. I det här läget är jag oförmögen att springa av två anledningar: fotjäveln och ökande bubbel i magen.

Jag sätter mig busskuren. Funderar på om jag ska gå tillbaka till Dieselverkstan men det stänger snart, eller? Att gå dit är en bit i de här sammanhangen. Klarar jag det? Nä, jag kniper igen, typ. All koncentration går åt till det. Nu mår jag illa dessutom för knipet i magen tilltar.

För den som fortfarande inte är bekant med området - jag måste ta en buss till Slussen (fem minutare - lång tid i toanöd-facket) för att sedan byta till tunnelbana.

Klarar jag det här eller kommer jag att bajsa på mig offentligt? Hur förnedrande kan inte det vara.

Bussen kommer. Kränger än hit och dit.

Vid T-centralen stannar tåget onödigt länge. Vid det här laget kan jag känna hur grönfärgen stiger i fejan på mig. Hoppas ingen undrar över mig och tar mig för en knarkare.

Väl hemma skrämmer jag in katten i lägenheten då hon står redo att ta sin lilla walk i korridoren.

Jag har inga planer på att skita för öppen dörr.

Tack och lov för toaletter!

Idolslav, djurplågeri och rika knösar

På fredag är det då dags för finalen i Idol. Amanda eller Marie. Jag har min favorit.
Den som vinner får visserligen skivkontrakt och en massa andra fördelar som fantastisk publicitet. Men skivan skall spelas in på nolltid och vi har ju facit sedan tidigare år hur det har gått i förlängningen. Då har tvåan ett bättre utgångsläge. För Amandas del är det bättre om Marie vinner. Verkligen. Men jag vet inte hur det skulle gå för Marie att hamna tvåa. Amanda är som mer tydlig i sin stil.
Att vinna är ju allas dröm som kan bli en mardröm när lamporna släcks och skivbolaget ställer orimliga krav. Läs det här. Jag tycker lite synd om honom samtidigt förstod han liksom alla andra inte hur det känns när festen är slut. Hur kul är baksmällor egentligen?
http://www.aftonbladet.se/nojesliv/idol2007/article1388994.ab
Tittade på morgonTV innan jag gick iväg för plåtningen. Polisen har omhändertagit 29 utmärglade hundar som befunnits sig i en lägenhet på endast 20 kv!
Hur är det möjligt? Jag undrar inte utrymmesmässigt för de låg väl huller om buller men hur är det möjligt att någon har 29 hundar i en lägenhet utan att grannar och hyresvärd undrar?
Jag förstår inte sånt.
Jag skulle ringa polisen direkt om jag anande nåt.
Fortfarande: jag fattar det inte.

Finns det nån kylgare kvinna än Malin Berghagen?

Ytterligare info på nyhterna: Endast 1 procent av Sveriges befolkning äger 30-40 procent av tillgångarna. Fundera på vad det innebär.
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=22620&a=990843&lid=puff_990796&lpos=lasmer

(Skrivet igår kväll)

Sitter i ett hyreshus (inte hemma) med massor av trådlösa routers i grannarnas lägenheter och de som har oskyddade nätverk får min dator inte kontakt med.
Känns lite kymmigt minst sagt.
Istället får jag skriva blogg som jag får lägga ut i efterhand. Inte riktigt blogg, eller hur?
Idag har jag varit i Hornstull på Gå och löpkliniken och prövat ut svindyra fotinlägg.
Mina fossingar blev avskannade och fotinfot skall sedan skickas upp till Umeå för konstruering. Så om två veckor, lagom till jul har jag mina nya inlägg.
Allt sånt jag borde ha gjort för länge sedan. Man tror att det ska gå över – fortare.
Läser på Skades blogg att hon har haft ont i fötterna i ett år. Inget framgår om hon också har köpt inlägg till fötterna eller vilken hjälp hon har fått förutom Voltaren.
När jag ändå var i Hornstull köpte jag specialkattmaten åt Spöket därhemma. Det blev två myntaråttor också. Vad gör man inte för den lilla trasan?
När jag höll på med Recoleta-boken i helgen googlade jag på kyrkogården. Hamnade på en privat hemsida. Där, bland alla foton hittade jag ett på Fito – min lilla vän på kyrkogården. Samma katt.

Funderar på att maila killen men det känns lite fånigt.
Imorgon tisdag är det dags för det som kanske blir mitt sista jobb på en av tidningarna jag frilansar för. Jag får räkna med det så blir allt annat bonus.
Min kontakt på den tidningen kan inte… hm… jobba kvar där och den som delvis tar över hennes arbetsuppgifter har öppet deklarerat att alla tidigare kontakter åker ut i spöregnet.
Yours truly.
Ja, det kan gå till så här. Välkommen till frilansarvärlden! Det är därför vi försöker ta betalt, för vi vet inte när det liksom exploderar i ansiktet.
Så efter julen börjar en ny era. På alla sätt och vis. Jag får ta nya tag om situationen och inte bara den – det finns massor med saker att ta itu med och reda ut och attackera.
Over and out.

Före och efter-bilder

Waileth ringde från Vittjärv häromdagen. Hon och B är uppe och fixar körkort i lilla Älvsbyn - massor med snökörning.
Hon ringde från Huset och var helt lyrisk.
Idag fick jag äntligen tillskickat bilder från det berömda bygget och här ovan kan du se före och efter, från en vinkel i alla fall.
Det är svårt att se nåt nytt framför sig som har varit så inarbetat i huvudet allt sedan man föddes. Men förvånad blir jag inte eftersom jag har sett både stil och möblemang i olika lägenheter.
Stilen är modern, fräsch, ljus och avskalad. Sober på nåt sätt. Helt tvärsemot med andra ord. Inte underligt om det ser helt annorlunda ut. Tänk vad "lite" styling kan åstadkomma. I alla fall vita väggar och tak.
Om det nån gång i framtiden skulle vara aktuellt med husförsäljning, får de garanterat igen alla satsade pengar och kanske mer därtill.
Så var den sagan all. Och en ny har tagit sin början.


Jag pratade med Carro som också har haft problem med inflammerad fot/hälsporre. Jag skippar besöket till läkare och Voltaren. Jag ägnar dagen åt utprovning av fotinlägg samt fortsätter med min fotgymnastik. Fick extra många tips som hon prövade när hon hade ont.
Hade planer på att vänta till Boden med utprovningen men jag har inte lust att vänta mer. Att vänta är det värsta jag vet. Ändå kan jag i vissa sammanhang sitta troget på en pinnstol och dingla lojalt med benen.
Slut med det.

Tjoho liksom

Herre gud - hela dagen har gått utan att jag har varit in på min blogg! Va falls på min ära!
Jag har gjort färdigt boken om Recoleta (så jävla kul och hm... typ nöjd) och varit och handlat ny dvd-spelare samt stavmixer för min nya vurm: smoothies. Mixar frukt och bär med vaniljyoghurt och det är supergott som efterrätt (timmar senare) efter salt mat.
Jag handlade nyttigt häromdagen. Det vill säga: storshoppade både proteiner och grönt. Kylskåpet är fullt. Till och med Luvis är med på noterna: hon äter numera tomater, majs och ananas.
Hon är katt.
Själv har jag dragit ned på kolhydrater ni vet de där onödiga. Jag äter bröd till frulle för det vill jag inte vara utan. Sen skippar jag pasta, ris och potatis. Vad äter jag istället då? Till proteinerna? Som Argentinarna: sallad och grönsaker. Eftersom jag gillar VARM mat, varierar jag det hela med varma grönsaker, ibland i nån såsaktig gega. De går jättebra. Men man måste ju lägga ned lite mer hacka-tid.
Så här tänker jag inte äta forever men jag ville ta en vrålstart utan svält.
Märkligt nog är jag mätt hela tiden och jag har inte tjuvfikat och snattat godis. Ostkrokarna har lyst med sin frånvaro sen... har tappat tid.
En god väns son som har modell-planer har fått lite respons på bilderna vi plåtade i september. Känner mig medskyldig.
Mer modefoto till frustrerad fotograf!
Jag vill inte plåta presskonferenser eller tråkiga politics. JAG VILL LEKA. Typ hela tiden.

Utan fötter stannar Sverige

Så var det det där med min fot. Jag har hållit ut alldeles för länge men resan kom emellan kan man säga. I BA var det riktigt illa. Det kunde inte hjälpas men jag gick alldeles för mycket. Haltade egentligen och smärtan kröp uppför benet.
Den här veckan när jag har varit hemma har varit mycket lugn. Jag har promenerat en halvtimme (timme) varje dag och däremellan bara vardasgsmotion. Foten känns mycket bättre men jag vet också att det är lite djävulskt. Lite för aggressiv gång så är det ont igen.
Nu har jag googlat på saken och läst lite. Det är svårt att få bort smärtan och jag behöver riktiga inlägg samt inflammtionshämmande medicin.
Riktiga inlägg - här eller i Boden? Sånt tar väl tid.
Måndag morgon.

Grå, grå, grå

Rödluvan har en vurm för sopor. Hon petar upp dörren till sopnedkastet ideligen. Nu har jag satt snören på dörren. Men det är inte soporna i sig som är intressanta det är utrymmet därinne.
Slut på leken.
Datorn la av i morse. Dammsuga och vänta en stund. Back on the track. DVD-spelaren gick sönder innan resan så nu är det dags. Teknik håller inte som förr. Det är ingen idé att satsa på dyra saker för det kommer nån ny tekniksort att ta hänsyn till. Så är det.
Dags för ny brännare också för min är så förbaskat slö.
Det tar aldrig slut.
Slutligen: om det är nån som trodde att det bara är flickor, tjejer och kvinnor som tjafsar om småsaker - då ska ni titta en sväng på "Med Ian Wright i America" på TV6 kl 08.30 på lördagar. En engelsk kille hojar med bikers across USA. Det är gnäll, gnäbb och tafs hela tiden - om samma sak! Jag har kollat lite med tre veckors mellanrum och det är samma jävla punktering som avhandlas!
Jätteroligt.

Tjejers, modeller och fotografers krav

Jag behöver inte förklara här vad jag tycker om Top model. Det som irriterar mig är om deltagarna engagerar sig och till exempel visar känslor, gråter efter en för dem misslyckad fotosession så droppas en mängd reaktioner och åsikter om att de inte ska visa sig svaga. Om de däremot sväljer förtreten och går vidare, visar inga känslor á la american style, då är det onaturligt lika fullt. Vad man än gör 10 procent från mittfåran så är det fel. Eller icke önskvärt.
Är modellers arbetliv på det här sättet? Jag skulle vilja veta.
Om man inte utfodrar dem med vatten och mat under en rockvideoinspelning, är det konstisgt om någon av dem ramlar ihop av utmattning efter att ha spelat en sexgalen vampyrliknande hot chick i flera timmar?
Och hela tiden tänk: det finns en lika snygg brud som kan ta min plats just like that (snapper med fingrarna).
Jag är fotograf. Ibland känner jag samma jävla press.

Hysterisk julshopping rasar utanför min dörr

Morgon-TV och nöjespanel. Programledaren frågar vad de lägger ned i julklappspengar. Karolina Fjellborg erkänner utan att blinka att hon shoppar för 10 000 kr! Och då har hon pojkvän och familj att köpa till. Inga barn. Jag tycker det är horribelt. Tjejen har för hög lön. Jessika Gedin anar att det egentligen är en mycket högre siffra, att Karolina ligger i underkant. Jag anar detsamma.
Tio tusenkronor. Ja, köper man dyra klappar är det väl inte så svårt att komma upp till den summan.
Och man enas om att hela miljödebatten (och jag anar fattigdomsdebattenockså) ska ta paus under jul. Jag personligen tycker den ska leva året runt.
Jävla typer som vill shoppa bort sitt ansvar.
Jag kanske gör detsamma men jag sitter inte och koketterar med det i rutan.
Vad är ärligast? Men precis som Vecko-Revyn och dess innehåll (snackas det också om) inspirerar och påverkar unga människor, gör tongivande profilers shoppinginställning likså.
Det är svårt det här. Vi vill leva i ett öppet och fritt samhälle utan propaganda och regler hur vi ska leva våra liv. Men det är precis det vi blir utsatta för dygnet runt, året om. Skillnaden är att nu manas vi till konsumtion för egen vinning skull medan företag världen runt utnyttjar billig arbetskraft.
Ganska äckligt och riktigt snårigt.
Men försök inte vifta bort det. Det försvinner inte ändå.

Trivia

Killen som spelade Birk i Ronja Rövardotter är bror till filmregissören Mikael Hågström.
Samlar på sån här kunskap. Har du nån?

Svart torsdag

Min pappa brukade säga att när jag rörde mig över köksgolvet hemma i Vittjärv så fladdrade det till, swisch, swisch. Det blåste runt huvet på en. Nu för tiden är livet annorlunda. Mest på grund av min fot. I mitt huvud vill jag flänga runt: göra ärenden, gå på promenad, ränna i julpyntade affärer etc. Men i verkligheten måste jag hushålla med energin.
Jag har varit på fotografering nu på morgonen. På ett kontor med übertrevliga människor - en kille och en tjej. Stannade längre än vad jag behövde och stod hela tiden. Tänkte: jag slänger in fotoutrustningen, promenerar till Hötorget och handlar grönt eller tar motionspromenaden direkt inpå trots blött väder. På så vis kan jag fördela promenaden på två tillfällen istället. Nu och sen.
Men sånt är inte att tänka på. Jag får lägga om dagen och vända på allt. Vila foten en stund och ta halvtimmen nu istället, när bilderna är klara och kaffet uppdrucken.
Min vanliga effektivitet - då den svarta kappan stod rakt ut som en batwoman är utbytt.
Those were the days då man hyrde en TV och åkte ut till Ikea och var hemma i Svedmyra i loppet av 2,5 timme. Wow! Men vad vann jag på det mer än en historia att berätta?
Min syrrade brukade berätta för sina elever då hon jobbade och bodde i Kungsängen om hur jag kryssade mig fram i min svarta kappa, åkte slalom mellan människor som faktiskt stod i min väg.
De skrattade.
En gång när jag svepete fram som Svarta Faran på sveavägen, höll jag på ränna rakt in i ryggtavlorna på kungaparets livvakter. Ja, för vem skred inte paradgatan fram om inte Kungen & Silvia. Sakta och sobert. Livvakterna tittade misstänksamt på mig medan jag la mig i vänsterfilen och rännde förbi.
Kungaparet gled in på Risbergs bokhandel för julshopping.

I övrigt är det här en trist dag för mig. Det är ett år sedan min mamma somnade in som en liten fågelunge. Maktlösa stod vi bredvid.
Inte underligt att det är trist väder idag.
Vad tänkte jag på?

All good things must come to an end, sjunger Nelly. Och det gäller väl bad things också skulle jag väl kunna tro. Men det finns alltid sekundära vinster. Det tar bara ett tag att upptäcka dem. Och är det inte vinster så är det - man måste hitta konstruktiva sätt att deala med vad som händer.
Så är det bara. Endure. Fint engelskt ord.
I Boden är det tydligen -19. Vill inte dit. Här är det -3 och med funkten här som tar sig in i märg och ben så vet jag inte vad som är bättre.
Föredrar här faktiskt. På alla sätt och vis.
Själv är jag trött på alla människor på viktiga positioner som gör usla arbetsinsatser. Landet är fullt med chefer som inte tar itu med konflikter på arbetsplatser utan låter småhitlers härja fritt och få med sigandra svagisar i sin sekt.
Tyvärr är också landets vårdcentraler fyllda med inkompetent personal som mjäkar sig fram i tillvaron. Vissa doktorer kan inte läsa trots datofierade journaler och sjuksyrror som inte gör det mest basic i sitt jobb.
Slött helt enkelt.
Man känner att hjärtat börjar pumpa extra slag inför dårskapen inom vissa områden.
Lugn och fin.
Lugn och fin är Luvan. Inte lika hysteriskt gosig efter kollot. Börjar bli orolig. Äter upphackade tomater som i sig är jättekonstigt.
Har varit hemma i en vecka. Jag säger då det - tiden trampar på olika i olika världsdelar.

Jaha. Då var disken gjord, resväskan bortstoppad (som om jag inte ens har varit iväg) och babybilderna klara.
Axlarna värker lite. Ska man ta uti med resten av livet nu?
Rödluvan bryr sig inte om lekbollen utan ligger helt trött och slak på skrivbordet. Är hon drabbad av jetlag?

...då går jag på Dick Harrison själv...

Baby elefant walk

Idag har jag varit i Hedvig Elenora kyrka och fotograferat babygudstjänst. Ja, ni läste rätt. Jag och ett gäng småttingar och en mängd blonda, välartatade mammor med mörkblåa barnvagnar. Finns det bara en färg i fabriken?
Jag ska inte raljera.
Det gick bra.
Ute är det svinkallt och det är ett problem när man vill prata i mobilen. Hittade en praktisk väska på Drömhuset och medan bilder laddar skriver jag här.
På radion spelar de S:t Elmo´s fire (härlig låt) och kaffet är precis uppdrucken. Måste hasta vidare med bilderna. Har såååååååå mycket bilder att ta itu med.
Drunknar men kanke inte i den mängd Rikard har plöjt igenom. Stackars kille - 17 000 inskannade bilder med retusch och allt. Påminn mig att aldrig klaga - inte i det ämnet i alla fall. Har andra mer brinnande saker som ligger på bordet och pyr.
Måste bestämma mig hur jag ska förhålla mig till det.
Over and out.

2007. Man skulle kunna tro att vuxna människor på moderna arbetsplatser skulle kunna hantera konflikter bättre. Tyvärr är arbetsplatsmobbing är utbrett fenomen. Ingen nyhet i det. Vad är det hos människan som manar fram hyenan inom en när situationen är den mest gynsamma för just det beteendet?
Vad är det för egenskap egentligen? Är det ren och skär överlevnadinstinkt?
Nu glider det in en ny ledare som sätter en ny agenda. Vem är lägst? Vem ska överösas med skit? Vem ska vi mobba? Resten skakar av rädsla och anpassning.
Värdigt? Nej.
INGEN arbetsplats ska get away med sånt här. Men visst är det lite tyngre att ta när det sker inom den religiösa världen? Eller varför inte tidningar som har specialiserat in sig på hälsa och inre liv. Man förväntar sig liksom mer självkännedom. Så naivt att tro nåt sånt.
Trovärdigheten hos såna specialister hamnar under nollstrecket. Kort sagt: Vi skriver om det men fattar ingenting.
Som när Andreas sjunger i Idol. Ja, han sjunger men om vad? Det vet han inte ens själv.
Trovärdigt?
Nej.
Sen tror han att om man bara kör några moves så har han fattat tugget.
Så.
I slutänden påverkar även detta mig.
Utkastad i den fotografiska kylan.
Men denna gång har jag Helly-Hansen på mig.

Flickan med svavelstickorna

Jag har tidigare tjatat om fyra grundstenar till ett lyckligare liv varav en utav dem - ta ingenting förgivet blir särskilt aktuellt en dag som denna.
Ta ingenting förgivet - innebär det också att tillit för andra individer måste stryka på foten?
Inom mig bråkar Lilla Tysken och Hippien om utrymme och balans. Nu finns ytterligare två egenskaper att tillföra: Cynikern och Trofastern.
Vem kommer vinnande ur striden? Tja, ingen för som så mycket annat måste de samsas. Som våra önskningar och andras.
Vore det inte trevligt om vi bara hoppar över julen - all together?
Och rent allmänt föredrar jag egen säng framför sovsal.

Carola, Dick Harrison och CSN

Tiden rör sig snabbare hemma än borta. Det är redan måndag och jag har varit hemma sedan i fredags. Det enda jag har hunnit göra är jobba, tvätta, hämta katt och se på Idol.
Jag har plöjt de avsnitt som har visats under tiden och nu imorse (vaknade förtidigt - konstig, bakvänd jetlag) tittade jag på gospeltemat (jag vet - fel ordning).
Det som slog mig är följande: Mitt ständiga hatobjekt numero uno Carola hade faktiskt vettiga saker att säga. Är det så att när hon inte talar om sig själv utan sätter andra i första rummet kommer det fram en väl dold ödmjukhet och skarp analys av idolernas insatser? Cynikern viskar: Är det en skärpning för temat är gospel (kristen ödmjukhet)? Eller är det så att Carola faktiskt kan vara normal (mer normal) bara hon sätter fokus lite utanför sig själv?
Jag hoppas att hon tittar på inslaget i efterhand (det lär hon göra) men verkligen ser vad det är jag ser. Att hon är en betydligt trevligare och trovärdigare artist när den här sidan får komma fram.
Jag trodde aldrig jag skulle få se den och ni trodde aldrig att jag skulle skriva det.
Men min åsikt om henne som sångerska står fast - ändå.

Duschar och kollar igenom posten. Inbjudan till bokreleasefest jag inte kan gå på och en onödig betalningspåminnelse från CSN. Förstår inte hur detta har gått till för jag är verkligen noga med den där myndigheten.
120 kronor åt skogen. Ett barn i Uganda hade fått mat en månad och jag slänger ut det på eget, elektroniskt dataslarv.

Snälla, kan de sluta laga mat i TV. Det är sååååå ointressant och ja, jag byter kanal.

Den fantastiske, karismatiske helt otrolige Dick Harrison har författarkväll på Dieselverkstan den 4 december. Jag jobbar men tänker byta arbetspass för det här vill jag inte missa för allt smör i Småland. Vem vill gå? Det börjar 19.30-21.00. Jag kan sätta pengar på att du inte blir besviken.
För er som inte vet - Dieselverkstan ligger i Sickla, bussnära från Slussen.
Imorgon beställer jag biljett!

För ett år sen satt jag med bruten högerfot och bearbetade rädslan att mamma skulle dö med att titta på 36 avsnitt av Grey´s anatomy.
Nu sitter jag med hälsporretrasig vänsterfot och tittar på nya avsnitt när det slår mig att ett helt år har gått.
Först tänkte - på default - att inget har hänt. Sen slår det mig att alltför mycket har hänt. Och den sorglösa lycka jag kände imorse är som bortblåst.
Orkar jag se ett avsnitt till innan det är dags att plocka ihop?

Seg men lycklig

Det stavas med tre bokstäver.
Seg. Det är vad jag är. Duschade imorse och la mig ovanpå sängen. Somnade men tog ändå in Tilde de Paulas intervju med Vecko-Revyns chefis i drömmen och försökte lösa situationen.
Förvirrande.
Tvättdag. Golvet svämmar över av sunkiga resekläder och annan tvätt sedan tidigare.
Inget tvättmedel.
Suck.
Försöker vara välorganiserad men snubblar ibland. Även solen har sina fläckar. Lilla tysken i mig kan göra misstag ibland.
Hippien - all the time.
Nere i tvättis och källaren slår det mig hur omöjligt det här hade varit i BA - att med samma husnyckel öppna både ytterdörr till huset, min egen dörr och ned i tvättstugan. Snacka om tillit! Inga järndörrar och supersäkerhet. Jag kan lämna min tvätt utan att den försvinner.
Jag kan gå ned i tvättstugan mitt i natten utan att riskera att bli överfallen eller nåt.
Jag har tvättstuga i mitt eget hus. Behöver inte gå till en tvätteria.
OCH. Jag gör det själv. Betalar inte en låg, svart lön till nån annan att ta reda på mina trosor.
Det känns faktiskt bra.
Att tvätta är ju inte särskilt jobbigt. Det är ju inte precis som att ligga på knä vid älvkanten och piska lakanen rena.
Under tiden örngotten tumlar runt sitter jag ju här med min välgödda katt i värme och har det bra.
Vi har det bra.

Från shorts till duffel och idol

På Arlanda behövde jag inte visa pass. Hela Schengen-prylen är verkligen förvirrande. Ute: fuktigt och regn i luften.
I Asterix var gallerna rädda att himlen skulle ramla ned över deras huvuden. Som vädret var går, hängde molnen precis ovanför luggen.
Fredagsstressen i banan var heller inte att leka med. Särskilt med packning och grus i ögonen.
Nåväl.
Jag kan inte säga att jag har landat precis. Golvet är täckt av prylar och smutstvätt. Gick iväg till jobb redan igår kväll och idag har man hämtat hem en gödd katt från förorten.
Ikväll ska jag iväg igen. Riktigt landa blir inte förrän på måndag.
Landat har damen heller inte gjort. Just nu ligger hon på dataskrivbordet men det är lite vimsigt än så länge.
Min datorskärm är så stor att den skrämmer mig. Hade glömt just hur stor den var.
När jag nu har varit borta tro inte att jag har varit bortkopplad från Idol. Programmen har spelats in och jag har följt lite via nätet - the international style.
Om fredagens avsnitt kan man bara säga och det var hm... intressant och spännande minst sagt.
Jag själv tycker att Andreas sjunger bra men är ingen artist för det. Tvärtom. Han levererar sången som en ångvält, vilket passar de flesta av låtarna han väljer. När han talar om att han ska "dansa mer eftersom som juryn efterfrågar det" borde han egentligen fundera på vad han förmedlar. Det ÄR verkligen jättetrist att se en person röra sig som ett kylskåp på scenen. Kvar blir Rösten. Men det finns många i Sverige med fantastiska röster. Som artist måste du ha mer annars kan du lika väl köra bakom andra. För övrigt är Andreas kommentarer lite charmigt småroliga och han är rar. Men det är Lasse Berghagen också.
Att låta folk rösta via telefonerna kan på papperet se demokratiskt ut. Det är ju folk i slutänden som ska köpa den nya idolens skiva. Men folk är illojala när det kommer till det. Ibland röstar man mot juryns uttalande, ibland favoriseras underdogkonceptet. Många kan nog identifiera sig med Andreas. Framför allt har han konsekvent valt kioskvältarlåtar.
Det har sin betydelse också.
Det kan dock inte vara lätt att lyckas hålla sig kvar när tiden stannade i TV-studion. Att stå där och veta att alltför många hade velat att just DU skulle åka.
Jag hade brytit ihop.
Nåväl.
Han ryker nästa vecka för publiken - den där pöbeln som svänger framochåter - förstår nu vad som står på spel. Det brukar vara så.
Vi har två tjejer i finalen.
Åsså nu funderar jag på om det här konceptet borde skrotas. Jag förstår om skivbolagen får hick-ups när Andreas börjar närma sig en seger. Tänk om han vinner. Då ska vi göra en platta - med honom! Daniel i juryn flippar snart ut. Och då menar jag ordentligt, mer än att bara sparka sönder en vägg.
Men bjuder ni in TV-tittarna som jury - stå ert kast - vad det än blir.
Att vinna Idol är ingen garanti heller. Inte alls. Det är som att man inte blir tagen på allvar. Hos nån.
Upphaussad, ituggad och utspottad är något man måste räkna med.
Den depression som kan komma med att man är på allas läppar ena veckan för att vara bortglömd nästa är tung att bära. Kanske lite skämmig också, vilket gör den ännu tyngre.
En idol som inte lyckas pekar vi gärna finger åt.
http://www.expressen.se/noje/musik/1.934351/sparkad-fran-galan

Hemresan Torsdag 22

Hemresa.
Förvirrande. Klockan är tio över sju i Madrid. Som hemma. Men min argentinska klocka är tio över tre. Fast just nu är jag klarvaken. Om inte annat så blir man det efter säkerhetskontrollen – min värsta fiende.
Madrids flygplats har två avdelningar. Flyget till Argentina går från den ena och europeiska destinationer går från den andra. Man behöver inte gå ut bara följa skyltningen som är exemplarisk. Om man landar på gater som börjar med bokstaven H och ska till gater med bokstaven U, står det på skyltarna hur många minuter det är kvar att promenera. Skyltarna dyker upp regelbundet. Exakta minuter det vill säga om du inte hamnar i säkerhetskontrollen. Då tar det givetvis längre tid.
Och som vanligt är det bara att skaka på huvudet.
Mascaran och hårmoussen som annars ska vara i en påse, bryr de sig inte om. Såg inga påsar för övrigt. Inte heller mat men det kanske är OK i övriga världen också. Men man ombedes ta av sig smycken, ringar, klockor, bälte. Nån tjej stod med stövlarna nedhasade.
Reser du med barn och ungen sitter i en vagn, skall du bära barnet genom portalen, vika ihop vagnen och lägga den på bandet.
På demonstrationsfilmen – ja, det behövs en sån nu – visar man att mamman bär barnet och pappan viker ihop vagn. Superlätt – när man är två ja!
När jag hade checkat in i BA köpte jag två flaskor mineralvatten. Inte för att jag direkt behövde det på flighten till Madrid men här och på flyget till Stockholm är det nämligen så vansinnigt dyrt.
Så eftersom man redan var incheckad och klar tänkte jag inte på att min oöppnade flaska ansågs som säkerhetsrisk.
Jag går ju bara mellan två flighter!
Nä.
Det här kommer att bli värre.
Tillslut vill ingen resa längre.
Värst ska det vara FRÅN USA inte till. De kalkylerar att händer det något till USA så händer det över annans territorium.
Äh, förresten vem vet hur amerikaner tänker.
Har hört att de är extra hårda och sura för att provocera dig. Har också hört att man inte längre får ta med sig handbagage. Men kan det stämma? Crossatlantic utan bok, mp3 och tandborste?
På tal om kostnader: muttrade på toa för mig själv. Om man nu inte kan ta med sig lite dricka och vatten på sin resa anser jag att det inte bör vara hutlösa priser på flygplatsen.
Allvarligt talat – det får Arlanda verka billigt!
Jag hade i alla fall tur.
Planet var inte fullt och jag hade fått en hel radda med fyra stolar om inte en kille flyttade. Nåväl vi fick två säten var. Inte så illa. Och jag kan säga att det är en stor skillnad.
Man visade film på flyget också bland annat Hairspray som jag visserligen redan har sett men den tåls att se flera gånger.
Hairspray blir man pigg och glad av. Inget man vaggas till ro med. Alltså: svårt att sova. I huvudet rullade Recoleta-bilder.
På tal om film. Började titta på äventyrsfilmen Stardust men hann bara halvvägs innan batteriet la av. Men det jag hann se – jättebra, häftigt gjord, foto, miljö, spännande,smårolig.
I övrigt: Om man hade rest med nån nu hade den ena suttit kvar med bagaget och den andra hade pipit in på cafét och kollat utbudet, köpte en cafe con leche.
Dags att packa ihop anser kaffetarmen.
Den måste gödas.

Hem till snön

Nu är det snart dags för mig att packa ihop min sista prylar. Om någon timme eller så ska jag åka iväg. Taxi är inte beställd för det är tydligen ingen idé att göra det i förväg här. Glöms bara bort. Att beställa nu på morgonen kan också vålla problem. Jag har inte lust att jaga runt med mitt bagage. Hoppas jag få hjälp av husets folk.
Stödstrumporna är upprullade och återigen kan man inte koppla av förräna man är fastklämd i flygplansstolen.
Själva resan är ju som bekant inte kul bara tröttsamt. Sånt vi genomlider för det andra.
Från sol till snö.

Fito & Ruggugglan

Idag har jag återigen varit i Recoleta. Börjar bli mitt andra hem. Åkte iväg redan vid åtta tiden. Tog taxi. Som vanligt. Börjar bli en ovana.
En hörnan (en särskild sådan) hittade jag inte "min" katt. Istället kom den skräckinjagande Ruggugglan. Hon var hysteriskt gossig och gned sig runt mina ben. Jag gick runt och hon följde villigt efter. När vi kom för långt bort från Hörnan, övergav hon mig och hakade på några andra männskor som var på väg tillbaka till hennes turf.
Jag fortsatte. När jag hade gått min runda gick jag också tillbaka och är där var han. "Min" katt. Vi hade ett moment och under tiden började jag fundera på om det verkligen var en han.
Nähä. Kikade därbak. En hona? Lady Grey.
Jag återvände ytterligare en gång då museumet jag skulle på var stängd. Då hamnade jag precis i matdags. En tjej gick runt och gav katterna mat, henne kan jag fråga tänkte jag,
Först missuppfattade hon mig och svarade hur ofta de får mat. Två gånger.
Nej, kattens namn! Han heter Fito och är en hankatt. Antagligen kastrerad.
Det var lite svårt att slita sig från den här sötnosen.

Men nu vet jag att får mat. Värme är OK under den här delen av året. Men det verkar klara sig ändå.

Man kanske bara ska inse att dagen lider mot sitt slut och det är bra om man nån gång lägger sig i tid. God natt säger vi från andra sidan jorden.

En slö eftermiddag

I hörnet mellan Uriarte och Honduras ligger en oansenlig lunchrestaurang. Där kan man få en supergod risotto. Har ätit det idag.
Var på mataffären och handlade lite att ta med mig hem men fick lämna köttet därhan för jag vet inte vad jag ska köpa.
Det är inte mycket jag vet.
Så fort det finns ett val så bromsar jag.
Gör jag rätt?
Några jag känner har blivit bjudna på en resa till Thailand. Alla kommer sig dit utom jag. Sist i kön.
Jag som älskar thaimat.
Att åka dit med kyckling, fisk-och skaldjursallergi kan inte vara en dans på rosor. Det är som att vara vegetarian i Argentina. Fast värre.
Inte för att thailändare är dumma men få dem att göra den goda såsen utan fisk- och oystersås. Hm... What a challenge!
Har jag sagt att alla i Argentina går till psykolog? Tillskillnad från många andra länder däribland Sverige anses det inte omacho att tala ut på divanen.
Man sänder sina ungar till psykolog, nästan vare sig de vill eller inte. Varför vet jag inte men Maria tycker att det är värt ett reportage.
Det tycker jag med.
Shit vad trött jag är! Helt slutkörd.
Maria har precis sålt in ett rep i Brasilien i december till Rädda Barnen. De betalar resan plus arvode. Inte bara det: åsså åker hon till Brasilien dagen efter jag åker det vill säga på fredag. Jobb och träffa en svensk kompis.
Visst låter det som en alldeles lyxig tillvaro?
Hon har kämpat sig till det.
Vi har alla våra kamper att utföra.
Egentligen borde jag ta upp skrivande igen - ordentligt. Eftersom jag behärskar båda sakerna skulle jag kunna göra många intressanta reportage, om jag inte vore så seg, lat och trött i starten.
Och feg.
Måste öva upp muskeln - den som hela tiden kommer med idéer och kan presentera den.
Och det kanske är en variant att resa - med jobbet.
Jag får fundera på det.

Den största sekten av dem alla

Så hamnar man i det berömda gränslandet: jag har växlade pengar kvar men ska jag köpa ditten och datten så måste jag växla mer. Och hur mycket? Det jag ska köpa nu är lite matvaror och vin. Fundera fundera. Hittade en inhemsk whiskey igår som hette Old smuggler. Gillade namnet.
Jaha.
Vad står på programmet idag?
Till att börja med måste jag vaska upp lite underkläder så jag inte skäms vid svenska tullen.
Det känns som jag har varit borta en hel evighet. Hemma försvinner ett halvår i ett nafs, inte för att det är kul men för att det är vardag. Här är huvudet på overdrive typ hela tiden.
På väg från den fantastisk estancian igår, blev jag vittne om de fattigas bostäder rakt under motorvägen. Enorm fattigdom. Maria berättar att det är argentinare från norr med indiansk ursprung. De lämnar sin fattiga landsbyggd för kanske ännu större fattigdom under en bullrig väg. Det här är ingen ovanlig syn i resten av världen.
Återigen slås jag av oviljan hos människan att vilja få bort det och anpassningsförmågan att acceptera den.
Människans dilemma: förmågan att anpassa sig och behovet av att apa efter är både en boja och nyckeln till vår överlevnad.
Man beräknar att det som oroar en argentinare mest för utom den ekonomiska situationen är bristen på säkerhet, som är direkt kopplad till fattigdom.
Varför gör man inte den kopplingen? Alla i ett samhälle gagnar på att den lilla människan får en drägligare tillvaro.
Ett av problemen är att arbetskraft är så billig. Vanliga människor kan aldrig "jobba ihop" eller "jobba upp sig"
Vi pratade om pendlingen mellan uppgivenhet - jagkaninteräddavärlden (kamouflerad likgiltighet) och jagkangöranåt. Jag sa: vad är det som hindrar er att ger er städerska mer betalt?
Du har rätt, fick jag till svar.
Däremot vet jag inte om jag inte hade gjort samma sak. Men jag hade inte velat det. Jag vill inte bo i ett samhälle där mitt normala tillstånd, min nuvarande status skapar situationer där jag uppför mig som överklass.
Fattigfom är en politisk fråga men även moralisk och i förlängningen andlig, om man så vill.
Det märkligaste är att vi tycker det är ett tillstånd att acceptera. Som liv och död.
Men är det verkligen så? Eller har vi gått på en myt? Är mänskligheten den största sekten av dem alla?

Pinsamma utflykter

Vad betyder det när en katt börjar gilla tomater och ananasspad? Jag menar, skicka henne till Argentina. Hon behöver proteiner! Eller är det genmanipulerade tomater som serveras i Östertälje?
Jag vet inte om jag har sagt det men en sann argentinare är kött och sallad. Det där med potatis och ris är nåt nytt, anpassat för turister typ. Egentligen är det ju supernyttigt om man tänker efter.
Eller så kan man göra som Claudio bara kött, delvis av inälvsmat. Och då menar jag BARA.

Det blir ingen helikoptertur. Jag har bestämt mig. Jag vill inte slösa pengarna på det - har jag kommit fram till.
Min utflykt idag var... mesig och sååååååååååååå turistaktig.
Jag försöker hitta formuleringar men jag vet inte om jag kan raljera runt det här på rätt sätt.
Dagen började med att spenderade en timme att oroligt vänta på försenad buss utanför ett lyxhotell inne i stan. Fick värsta nojjan att de hade glömt bort mig.
Guiden pratade oavbrutet i 8 mil om allt möjligt. När vi kom fram till Estancian (ranchen) fick vi vin och pirog, det som de kallade för reception.
Det var inte bara vår halvtomma buss som var där. Cirka 150 pers från olika länder spilldes ut på Estansians gård som en skock fula får.
Låt mig börja med att säga att det inte är en riktig ranch. Nästan som uppbyggt bara för turister.
Vad hade jag väntat mig?
Först föstes hela gruppen mot inhängnaden av hästarna. Ställ er i kö för horseriding.
Ok. Inte jag då. Åsså red de iväg en sväng. Medan resten som ville rida fick stå kvar och vänta. Som ett gäng lamm på väg till slakten.
Alternativet var att åka häst och vagn. Vilket var något skakigt. Tänkte på familjen Macahan och alla andra som skakade sig över Amerikat. Jag gjorde det för att ha nåt att göra.
Låter det blassé?
Ding dong - lunch.
Så föstes vi in på de argentinska grisfesten. Långa numrerade bord. Jag satte mig längst ut på kanten för att inte bli inklämd. En vilse man från Skottland började prata med mig och han blev mitt sällskap.
Betänk nu att ladan är inte knökfull. Våra två långa bord var långt i från fulla. Men nog ska fyra ryssar klämma sig ned. Och då menar jag klämma. Kärringen bredvid mig tryckte sitt lår mot mitt så jag fick trycka liksom tillbaka. Ingen sa nånting.
Så där höll de på. Gapiga och roffade åt sig mat, sträckte sig över tallriken utan att be om ursäkt.
Rude helt enkelt..
Maten var undermålig. Blev ganska förvånad faktiskt. Korven var knölig. Kycklingen torr. Och grisköttet segt. Något vanligt kött serverades inte vilket förvånade Claudio oerhört. En estancia som inte serverar kött är otänkbart!
Så började "festligheterna". En frodig man, blandning mellan Stacy Keach och Pavarotti började sjunga sånger. Jaha, men han slutar väl snart. Nähä. Så kom dansare in på scenen. Sen fortsatte Pavarottisnubben.
Jag försökte samtala med skotten men det gick inte.
Pavarotti fortsatte.
Och dansarna likaså.
Så började grisfesten.
Nu skulle alla länder presenteras som nån sorts OS/Schlagerfestival.
"Var sitter Costa Rica?"
Och costa ricanerna skrek och tjöt.
Så där höll han på.
Sverige då?
Jag viftade lite slött med gaffeln.
Längre in på proteinfesten fortsatte han att gaffla om olika länder. Han ropade upp nåt land och spelade en sång från det landet (ungefär).
Obegripligt nog ställde sig folk upp och sjöng med.
Där stod det tre kineser och förnedrade sig.
Jag viftade inte med gaffeln.
Vad skulle komma? Små grodorna eller Du gamla?
Med lite rödvin innanför västen ökade pinsamheterna. De osympatiska ryssarna började dansa. Valsade runt bland borden som höga kasperdockor.
Jag dök ned i min sallad och försökte hålla mig från att gapskratta, glad att inte Maria var där för det hade inte gått!
Kärringen bredvid mig klappade i takt med yviga rörselser så hennes labbar var farligt nära mitt huvud.
Kalla kriget fortsatte.
Tillslut var jag så trött på oväsendet från den pinsamma publiken och att hela tiden matas med musik.
Jag och skotten gick ut och sattes oss i skuggan och berättade resehistorier mestadels flygplansstories.
Detta resulterade att vi missade hästuppvisningen men med tanke på den bristande kvaliten innan ansåg jag inte riktigt att jag hade missat nåt.
Det jag vann var en historia att berätta.
På hemvägen fortsatte jag min fundering över resandet, turism och svårigheten att få liv i drömmar man har om olika platser.
Vissa aktiviteter och utflyktsmål verkar konstruerade, nåt som är skapat för att resenärer ska ha nåt att göra. Det är en grupp som har all tid i världen, men som hastar och bockar av. Det är en grupp som måste hålla uttråkningen och likgiltigheten stången.
Så var det gjort.

Emigrera är inte lätt

När man är på semester fast hemma i nåns hem kan man lätt dra paralleller med livet därhemma i Sverige. Man försöker sätta sig in i hur det skulle vara om det här var ens eget liv, om jag bodde här. Jag känner att den världen skulle vara så liten och begränsad. Världen skulle vara precis där jag var.
Varför skulle det då vara så stor skillnad kan man undra - om man skippar det mest uppenbara att det är ett annat land.
När jag läser tidningen Journalisten som Maria prenumererar på och på aftonbladets hemsida inser jag det svårdefinierande.
Du känner dig hemmastadd inte bara där du själv befinner dig, med vad du gör och när du har en fast punkt. Hemma för mig är när själva samhället med välkända figurer inom olika områden är något du kan relatera till. För mig är det en viktig familjär känsla, en form av orientering att läsa om folk jag känner till. Inte nödvändigtvis kändisar och skvaller - utan de personer och företeelser är större än din närmaste omgivning. Du läser om Inga-Lill och Bosse Parnevik, ser en för dig välkänd skribents namn och känner igen TV-hallåan som nyss sadlade om till programledare. Till och med politiker och fackbasar ingår i din förlängda familjekrets.
Du kan referera bakåt i tiden med alla personer som ingår, för orientering är inte bara här och nu.
Visst vore det spännande att bo nån annanstans men då skulle jag inte kunna tänka mig ett samhälle där allt - och referenser inom olika områden - är höjd i ett dunkel.
Därför: Emellanåt fladdrar det till i gardinen och jag ser på djupet svårigheterna med att lämna sitt land.
Vad som är nöd för någon är ett straff för nån annan.
En person vill lämna en annan återvända.
Funderingar man inte har på charter - det kan jag lova.
Att äta tung middag tio på kvällen är inget jag rekommenderar. Spilld enerig. Jag ska ju sova nu, vilket inte går.
Over and out.

A walk in the sun

Jag borde ha blivit en spågumma...
New York har sin Central park och BA har sin motsvarande lunga. Dit gick vi. Folk åkte inlines, cyklade, solade, lekte, åt glass och sånt som man gör i en stor stadspark. Det gjorde inte vi. Färskpressad juice och en sitt i gräset.
Det är så skumt att tänka på att ni fryser och jag svettas. Att vi på festen i går kunde sitta ute på terrassen hela kvällen. Det blev inte ens lite kylslaget.
Idag år jag min första Tabbuleh-sallad. Gott. Recept tack!
Claudio lovordar Pressbyråns bullar. Då skulle han smaka min syrras...
Min shopping går inte så bra. Eller jag är nöjd på grejer men har tänkt shoppa lite vin om det funkar, kött kanske och kolassås. Dulce de leche.
Funderar allvarligt på om helikoptergrejen är nåt att ha. Om jag gör det bara för att ha nåt att göra (ni fattar) eller om jag är snål eller om jag inte ids eller om jag bara börjar avsluta.
Ponera att jag blir ensam i helikoptern det kommer att kosta mig runt 1300-1400 kronor och jag undrar om det verkligen är värt det. För femton minuters fame.
Ibland blir man hemmablind.
Helt galet.
Nåja jag kan fundera en dag till.
Alla mina vardagskläder är sunkiga. Halvskitiga och fuktiga. Skulle vilja byta ut varenda klädesplagg. Jag tog inte med mig för mycket. Om man säger så.
Har inte hört några fler alarmerande rapporter angående min Rödluva så jag tror att hon har landat, lagomt tills dess jag dyker upp.
Idag såg jag den mest märkliga hundras hittills i mitt liv.
Den korthåriga pälsen var sju storlekar förstor och låg som jämna veck fördelade över hela valpens kropp. Fulsöt och jag visste inte om jag tyckte att det var ok att tycka den var halvball fast jag är emot den typen av avel.
Den som vet vad det är för ras - skriv! Lite boxeraktig.
På Gotland har en dam jagat iväg tjuvar med en smörkniv det är väl bara i lilla Sverige Kling & Klang-bovar blir rädda för en träslev.
Så gulligt.
Här har man galler för fönstren och fyra nycklar till dörr och port.
Hm liksom.

Tigre eller inte - det är frågan

Jag märker att jag är van att bo själv. Inte för det mest uppenbara, det var inte det jag tänkte på i första hand. Jag syftar på kontrolllen över mina beslut.
Jag är van att göra upp planer hemma som kan utföras utan någon annas hjälp eller inblandning.
Så ser livet ut för de flesta singlar - antar jag.
I händerna på andra blir svängarna av annan karaktär. De kanske till och med uteblir.
När det är som bäst - äta kaka och ha den kvar - överraskas man och det hela leder en till nya, ännu mera spännande upplevelser.
När de är som bäst sämst grusas utlovade planer.
Återigen.
Det är inga kontrakt som är brutna för det finns inga. Men skisserna i huvudet innefattar och utesluter saker.
Kanske är jag helt enkelt bara mer organiserad och det här är en konsekvens.
Kanske har jag ett behov av att skiss och utförande hänger ihop.
Kanske är jag bara fyrkantig.
Men så är det så.
Festen slutade fem imorse.
Jag avbröt nånstans mitti kanske vid ett-två vet inte så noga när obegriplig spanska surrade i huvudet.
Så jag är utvilad och klar.
Mitt lånade rum av Alejo ser ut som ett bombnedslag - verkligen - så jag borde röja.
Vad jag försöker säga - jag tror inte att det blir nån utflykt idag men jag kan ha fel...

En turist är en besökare som har bråttom.
Ligger på sängen och flämtar. Slog på fläkten och kunde sedan tänka klart.
Har jag bråttom?
Var turist i La Boca. Blev besviken. Färgglada hus i all ära - vilket jag gillade - men allt runtikring... Som Gröna Lund. Nästan värre än Florida - en gågata inne i centrala stan med massor med NK-liknande affärer. Det kändes i alla fall ärligt. La Boca var bara... ingenting. Sånt som man som turist ska bocka av om ni tillåter skämtet.
Har sovit/slumrat lite nu på kvällen och druckit vatten. Mår bättre.
Ibland kollar jag andras bloggar. Särskilt en antagonist som jag inte umgås med längre. Hennes är så tråkig. Det går flera dagar innan hon skriver och när hon skriver är det:
1. gnäll om diverse saker
2. nåt teknikköp och filmrekommendation
3. såhärsågdetutihaganärjagochodjuretvaruteochpromenerade.
Anledningen till att jag går in där och kollar, är nyfikenhet och voyourism. Jag vill veta vad som händer i hennes miserabla liv och läsa blogg bjuder ju in till det.
Fast det är just det - inget händer! Nada.
Jag får hitta nån annan att spionera på.
Hon kanske spionerar på mig men skulle inte tro det.
Om min fot fortsätter att tjorva vid juletid ska jag beställa fotavgjutning i Boden. Det finns ett ställe där som Linn rekommenderar varmt.
Jag börjar bli less. Om man säger så. Det är säkert billigare också.
Jul ja. Snart är det dags. Jag kan tänka mig att julhandeln har börjat snurra.
I Gallerian Pacifico, vid just Florida-gågatan hängde ju diverse renar från taket men det har jag sagt, tror jag.
Jag älskar det faktum att jag har tagit med mig min dator. Det är så skönt när det är lite lugnt att pyssla med bilder, kolla mail och sånt.
Ser på Aftonbladets hemsida "artiklar" om dejting i alla dess former. Tonen verkar halvt hysterisk. Jag fattar inte grejen. Blir bara stressad på djupet av min själ när jag funderar på sånt. Värst av allt: speeddejting. Låter helt värdelöst. Att haspla ur sig några one liners, ställa eventuellt nån bra fråga och le lagomt brett.
Usch.
En gång till.
Usch.
Jag är på den nivån att jag blir äcklad när en försäljare säger (som i dag): you have beautiful eyes när man är osminkad och har sovit för lite.
Nej, jag tänker inte köpa dina fula armband.
Fast han var snygg. Hippiesnygg.
Idol puttrar vidare utan min inblandning. Har spelat in det och ska glo vid hemkomst men jag vet vem som har blivit utröstad. Sånt går inte att undvika när studsar på Nätet varje dag.
Snart börjar festen. Tjoho liksom!

Batwoman

Idag har det inte varit många knop efter Recoleta. Maria la sig och jag gick ut och shoppade. Hittade ett jättehäftigt smycke och en ring. That´s it. Först nu ser jag turisterna i Palermo Soho. Massor. En del bor här ett kort tag, andra hyr en lägenhet. Runt Plaza Serrano var det marknad och det var där de flesta höll till.

Det blev bara varmare och varmer. Efter en sen lunch (fantastisk god risotto) och promenad stapplade jag hemåt, helt utpumad. Kom ihåg att jag har sovit endast fyra timmar i natt.

På lunchrestaurangen stötte jag på en svensk kvinna som jag pratade med i passkön. Vilka är oddsen?

Jag kan i alla fall säga att nu har vädret slagit om alldeles - fuktigt och varmt, hett till och med.

Ikväll ska Claudio ha en liten fest eftersom han fyllde år tidigare i veckan. Så huset skall fyllas med folk.

Glömde säga att restauranger har låsta dörrar på kvällen. Man måste ringa på för att bli insläppt. Detta är för säkerhet. Sa till M att hade hon berättat det för mig innan hade jag trott att rånrisken för oss vanliga människor skulle vara stor bara genom att promenera nerför gatan en kväll men det är det inte.

Stor risk för restaurangerna dock.

Får det inte riktigt att stämma men skitsamma.

Fuskbygge är också vanligt så brorsan hade väl gått i taket om han hade sett hur man slätar över felaktigheter.

Bara entren är snygg.

Argentinare vill inte betala för sånt som inte syns.

Om man säger så.