I am legend

Igår såg jag en ny katastroffilm "I am legend" med Will Smith. Det är en sorts blandning mellan Tom Hanks Robinsondrama"Cast away" och zoombieuppföljaren "28 veckor senare".
Jag ska försöka att inte avslöja viktiga detaljer i filmen, ibland kan sånt vara svårt.
Halva filmen är helt fantastisk. Sceneriet i New York är mycket trovärdigt. Jag sitter verkligen på kanten av mitt säte och orkar nästan inte se. Vill bara pausa. Skitjobbigt helt enkelt.
Resten av filmen är fortfarande bra men luckorna är uppenbara och frågor poppar upp i mitt huvud regelbundet. Jag kan inte bortse från bristerna trots att jag kämpar emot. Och vad är bristerna då?
Det är något som förföljer amerikansk film konstant. Svårigheten att göra verkligheten just verklig. Det ligger ett filter mellan filmen och betraktaren. Det är vad man blir reducerad till i slutänden: en betraktare.
Man jämför filmen med "28 veckor senare" men i den filmen finns en råhet, det är skitigt och vi tror verkligen att hela världen har ramlat ihop. Och aldrig kommer vi ur den illfarelsen förrän filmen är slut. Om ens då. Det gäller dock inte i "I am legend". Det finns flera anledningar till det. Viktiga och kritiska vändpunkter förklaras ibland så småningom men HUR det går till får vi inte se. Givetvis. Man kan nästan höra hur berättelsen blir förklarad och åhöraren säger: "men hur gick det till?" Skit i det, svarar berättaren. Lyssna på fortsättningen.
Och det gör vi bara för att upptäcka hur vardagen ser ut.
Will Smiths rollkaraktär har en gigantiskt stor lägenhet totalt intakt. Här finns mat för flera år framöver och i källaren har han ett labb där han försöker forska fram ett antivirus. För den här mannen är inte vilken John Smith som helst - hög militär med uppenbara kunskaper i biologi och kemi.
Skåpen är smäckade till bristningsgränsen på vapenarsenal och varken elektricitet, vatten eller bensin har tagit slut.
Är det ett rimligt scenario när världen har gått under?
Det som gjorde "Cast away" så bra, till och med bättre andra gången jag såg den, var att det var inga häftiga klipp när Hanks väl hade hamnat på ön. Man fick verkligen se hur han kämpade: vad gör jag nu-typ av ångest. Inga oförklariga händelser som visade på extra ordinära kunskaper eller karaktärsdrag. Många anklagade den för att vara seg. jag tyckte den var trovärdig. Och mycket, mycket sorglig.
Trots min något kritiska inställning till "I am legend" är filmen underhållande och läbbig. Jag till och med hade ångest när jag gick hem rundat tolvslaget igår om natten.
Men ingen - ingen slår engelsmännen när de börjar elda med kol och sotet lägger sig som en skitig hinna över TV-rutan.