Shopping & bubblande mage

Jag kan inte sluta sucka över shoppinghysterin. Jag vet att det är politiskt korrekt att göra det fast man undrar ju? Är det egentligen inte tvärtom? Kändisar koketterar över sina köpvanor, vanliga människor likaså.
I gårdagens City hade man en artikel om ämnet där man bland annat hade intervjuat en "vanlig" shopping-hysterisk tjej. Hon visade sig ha en bra lön som säljare för hon la ut mellan 5000-10 000 kronor i månaden. En resa till Argentina var fjärde vecka med andra ord.
Ögonen glänste på henne som en godishungrig snorunge och hon erkände att shopping liksom var en syssla bland andra, nåt att piffa upp sitt humör när det är lågt.
Jag är inte dummare än så att jag inte förstår hur svårt det är att vandra planlöst i affärerna och inte bli läskad. Särskilt om du har pengar (värre om du inga har), kan ha på dig det mesta (rent storleksmässigt) och inte har en utpräglad smak, utan kan hoppa på vilka trender som än bjuds.
Affärsmännen/kvinnorna är specialister på att läska dig. Lampor och inredning på affärerna är en enda stor julafton för småttingar.
Jag som älskar ljus och lampor kan ibland riktigt känna "åh, va fiiiiint!".
Men där tar det stopp.
Att handla för handlandets skull är inte bara sjukt. Det är ett tecken på att nåt annat fattas i ditt liv. Det säger typ alla.
Krävs det högskolepoäng för att förstå det?
Och det är klart - har du kommit så lngt att du förstår att nåt är fel, nåt är tomt - är det lättare att handla än att ta itu med det.
Det är som med alla droger.
Det är så med alla substitut.
Kanske saknar du något väsentligt i ditt liv som faktiskt aldrig kommer att komma din väg. Det är tufft. Livet är tufft. Men det finns mer hälsosamma saker att fylla ditt liv med, bara du drar fokus från shoppingen.
Jag förstår heller inte i vilka hangar folk bor i - för allt det du handlar ska ju rymmas i lägenheten därhemma. Ja, givetvis det slängs också, oavsett om det är använt eller ej. Kanske den gamla prislappen sitter kvar. Borde inte det vara en signal?
All denna tid som åt går till shopping och planera shoppingen och i efterhand kolla om det var bra shopping, om det duger, om andra har köpt samma sak - lägg den på nåt annat. Umgås med vänner, laga rejäl mat, gå på promenad, läs en bok för fan!, förkovra dig, lär dig nåt nytt, börja måla, lär dig spanska - nåt som har betydelse i längden.
Det var irritationen.
Sen kommer rädslan. Och äcklet. Vad ska det här ta vägen? Ska vi ha en mobil en månad och bara slänga den? Och var?
Det känns som vi är toppstyrda. Jag kan tyvärr inte citera min goda vän Anya för det är fööööör grovt och det är bara hon som kan säga det men jag kan säga en mildare variant:
"Basicly, we're fucked!"

***

Igår lallade jag ut till Sickla för författarkväll - Dick Harrison. Hämtade ut biljetten och firade det hela med ett besök på Korat - Stockholms bästa thai. De har en kyckling paneng som inte går av för hackor. Den är helt jävla god men livsfarlig för känsliga magar som min.

Jag glufsade i mig, störd av alla barnfamiljer runtikring. Drog en lov i affärerna (se ovan) och det var ingenting som kunde få mig att öppna plånboken. Försökte på Jysk men de hade slut läsglasögon.

Nåja. Efter välbehövligt toabesök bänkade jag mig längst fram för att bli blown away av Dick Harrison. Kanske inte lika bombastiskt som förra gången, nu berättade han om sin första ROMAN - ett experiment i form av att skriva en järnålderssaga (tidig medeltid - Dicks toppämne) men för nutidsmänniskor. Mycket intressant och underhållande. Som vanligt med andra ord. Passus: missa aldrig Dick Harrison!

Jag lovade iväg till busshållplatsen, hade precis missat en buss. Fan! Märker hur det börjar bubbla i magen. Har jag missat den verkligen eller är den sen? Sneglade nedåt rondellen medans jag gick till nästa hållplats.

För den som inte är bekant med Sickla köpkvarter och där runtikring, så finns det flera bussar och saltsjöbanan att välja bland. Fast hållplatserna ligger något utspridda. På väg upp till nästa hållplats ser jag en buss komma på Nacka-vägen (eller Värmdöleden eller vaddetnuheter) STORA vägen. Den missar jag givetvis. I samma veva tutar saltsjöbanan förbi och den missar jag också. I det här läget är jag oförmögen att springa av två anledningar: fotjäveln och ökande bubbel i magen.

Jag sätter mig busskuren. Funderar på om jag ska gå tillbaka till Dieselverkstan men det stänger snart, eller? Att gå dit är en bit i de här sammanhangen. Klarar jag det? Nä, jag kniper igen, typ. All koncentration går åt till det. Nu mår jag illa dessutom för knipet i magen tilltar.

För den som fortfarande inte är bekant med området - jag måste ta en buss till Slussen (fem minutare - lång tid i toanöd-facket) för att sedan byta till tunnelbana.

Klarar jag det här eller kommer jag att bajsa på mig offentligt? Hur förnedrande kan inte det vara.

Bussen kommer. Kränger än hit och dit.

Vid T-centralen stannar tåget onödigt länge. Vid det här laget kan jag känna hur grönfärgen stiger i fejan på mig. Hoppas ingen undrar över mig och tar mig för en knarkare.

Väl hemma skrämmer jag in katten i lägenheten då hon står redo att ta sin lilla walk i korridoren.

Jag har inga planer på att skita för öppen dörr.

Tack och lov för toaletter!