Idag fick jag frågan vilket skulle vara min drömfotografering. Jag blev tyst i typ några minuter. Funderade på hur det egentligen fungerar. Hur man så snabbt rycker på axlarna åt sånt som man eftertraktade en stund tidigare. Jag menar, man sätter upp drömmar, skissar på hur man ska ta sig dit, greppar det och går vidare. Drömmar förändras.
Så är det.
Fast jag svarade på frågan.
Ge mig en kyrkogård, lite rök, goth och snygga modeller. Så gör jag resten!
Får jag betalt - yeah, thanks!
Fast om jag får välja om. Helt om: jag skulle vilja sjunga som DILANA. Punkt. Det har dock inget med fotografering att göra. Möjligtvis att hon ser cool ut på bild.
Rädda världen är liksom inte mitt gig.
Image is everything. I alla fall i fotografins värld. Verklig kan man bara bli vid sidan om.
Och igen. Snälla ge mig en kyrkogård - NU!
New Orleans är kvar.