Gran Can

Onsdag 5 nov
Man budgeterar för tid. Är ute i god tid. Till och med innan utsatt tid = jag. Så är mitt resesällskap också.
När vi ska checka in lägger man pannan i djupa veck. ”Är det nåt problem” undrar jag. Vi bokas in på en tidigare flight av ingen uttalad anledning mer än att det verkar för tight med planet från Oslo vidare till Gran Can.
Vi har en kvart på oss. Kö till säkerhetskontrollen och vi springer. Hör mitt namn ropas upp i högtalaren och V rusar för inköp av snus. Är det nödvändigt kanske ni tycker? Jo, men jag förstår. Priset är typ halverat och snus, ja det är typiskt svenskt om nåt annat. Finns inte därute och sluta snusa är väl inte riktigt tajmat när man ska jobba och är stressad.
Men hon rundar hörnet precis när gatepersonalen börjar sura ihop fullständigt. Men ändå blir planet en halvtimme försenat! Precis när vi har satt oss och pustat ut efter morgonens pärs, hör vi i högtalarna att vi kommer att bli sena på grund av tjock dimma i Oslo.
Jaha.
Jag lever på ett medhavt ägg, majonäs och en påse nötter. Fryser vid nödutgången men har gott om plats för benen. Nånstans över Atlanten börjar det droppa från dörren! Tänker på Lost. Det är kondens. Äntligen värme.
En chaufför plockar upp oss från flygplatsen och kör oss till vårt minst sagt lyxiga hotell. Jag känner mig förvirrad. Vårt schema är späckat, kan läsa innantill men vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. En portier tar vårt bagage och vi får en rundvandring med någon hotellansvarig. Jag vill bara byta kläder. Typ landa. Men det finns ingen tid just då.
Till slut släpps vi fria och byter kläder i all hast. Känner mig skjuten som ur en kanon.
Nu gäller det SPA. Jag ska både få behandlingar men fotografera V i aktivitet. Det gäller att få bilder. Jag menar hela anläggningen är lyxig och jag vill egentligen gå runt och plåta men det finns absolut ingen tid. Bara att kasta sig in! SPA för dagen är liksom en anläggning med olika stationer. Det hela slutar med kroppspeeling och aloe vera-massage. Min hud har aldrig varit så mjuk som nu.
Efter att hastat runt i badtofflor, baddräkt och badrock, återvände vi till hotellrummet. Nästa behagliga chock: champange och chokladjordgubbar. Häller upp ett glas, går ut på balkongen och ringer brorsan.
Vi byter om och äter middag på buffé-restaurangen och det är givetvis jättegott. Välförtjänt middag efter en lång dag.
Bildmässigt är jag inte tillfreds eller nöjd. Glömde en viktig och väsentlig del till själva stativet. En platta som ska vara mellan kameran och stativet. Den plattan sitter nämligen kvar på filmkameran efter Nore-resan.
Inte alltid koll även om jag vill.
Vi tar nya tag imorgon!
Torsdag 6 nov
Vaknar tidigt. Alldeles för tidigt. Ute är det mörkt och nästan småkyligt. Drar på mig jeansen så småningom och munkjackan och drar till frullen. Ja, ni gissade rätt: buffé. Men inget bröd för mig, i alla fall. Tack till alla tyskar så finns det korv. Och bacon går ju alltid ned.
Hinner med ett dopp i poolen innan vi skall iväg. Förmodligen blir det det enda egna poolbadet även om man är i vatten hela tiden.
Vi promenerar till Costa Meloneras.
Vårt hotell är lyxigt, som anläggning är det här hotellet snäppet värre: en hel by men ändå klassas den inte som fem stjärnig. Här kan man inte få en fläskkotlett stekt mitt i natten men det kan man hos oss. Som om man behöver det när buffén finns.
I alla fall. Spa Experience at Corallium Spa på detta hotell innebär 14 olika stationer som man tassar runt mellan i badrock och slippers. I en avdelning/station kan man flyta omkring i 90 % saltvatten. Mysigt ljus och flummig, härlig musik givetvis. Det finns turkiskt ångbad med doftande örter, vanlig bastu, ett iskallt rum med is som hela tiden droppar ut från ett hål i väggen. I ett annat ligger det salt på golvet. Salt från Himalaya. Ska vara bra för fötterna. Hela rummet badar i oranga, varma färger. Vi plåtar och hastar vidare med vår guide som ledstjärna.
Stationerna är numrerade, man ska passera dem efter en viss ordning. Det skall också symbolisera en färd i världen, mellan olika klimat skulle jag gissa.
Här vill jag stanna men vi har andra saker att göra. Som att sätta oss i en taxi och åka till ytterligare ett nytt hotell i San Augustin.
På Hotel Gloria Palace får vi den sedvanliga turen runt hotellet, vilket gör oss om än mer vimmelkantiga. I alla fall jag.
Dags för kroppsmassage i poolen. En jättelik bubbelpool med olika typer av bubbelmassage: jättehårda strålar som masserar ryggen, fotmassage, vadmassage och sängar i vatten som man ska ligga på och bli masserad.
Förstår ni? Svårt att förklara kanske men ändå inte. Det är ljuvligt. Men vi har en agenda och en tid att passa.
Nästa spa-upplevese är något utöver den vanliga. Först blir hela kroppen skrubbad av chokladpeeling. Efter mellanspel av en dusch, blir jag inoljad och masserad med choklad. Det ska visst göra susen för huden och det är sant. Huden blir len som en babystjärt.
Men det räcker inte med peeling och insmörjning. Efter varje moment lindas man in i plast och handdukar och sängen värms upp. Allt för maximal effekt skulle jag gissa.
I taxin hem är jag lullig av behandlingen. Hinner vila exakt 45 minuter varav det mesta består av praktiska göromål.
Därefter middagsbuffé.
Pust. Det var tolv timmar sen jag åt frukost. Gissa om jag är hungrig!
Fredag 7 nov
Nytt hotell. Ny stad. En ny chaufför hämtar upp oss och kör oss till Mogán, en halvtimme därifrån. I all hast byter vi om och åker ned till hamnen för nu ska vi på marknad och plåta.
Vi får våra rum några timmar senare. Så är det dags att åka tillbaka till utgångspunkten. Förvirrat? Nytt hotell igen. Hotel Palm Beach. Och ny SPA-behandling. Backar ur för jag måste plåta. Orkar inte bli inknådad igen. På ett vis är det smått förnedrande (men man vänjer sig) för vid kroppsbehandlingar ska man klä sig i fåniga stringtrosor i papper.
Sen blir vi bjudna på lunch: fantastiskt goda tapas till förrätt sen får vi välja fritt.
Vår chaufför får vänta på oss en hel timme sen åker vi den dryga halvtimmen tillbaka till hotellet och Mogán.
Är inte så trött som jag trodde. Jag går på shoppingtur och köper halvdyra krämer: choklad och aloe vera samt sprit och mojo-sås. Jag ska nog köpa ett set med produkter från clinique. Känner för att skämma bort mig. Nu är jag van med femstjärniga hotell och SPA-behandlingar. Vet nu hur det goda livet kan vara. Men sen väntar en sunkig 1,5:s lägenhet, trång och dammig.
Sådant äro livet.
På hotellrummet står en flaska vin, fruktskål och vattenflaskor - en hälsning från ”the management”.
Sådan är det här livet – någon dag till.
Imorgon är det lördag
Nytt hotell. Uppe i öknen, i bergen väntar Sheraton Salobre Golf Resort & Spa. Återigen spa-treatments, lunch och vad som verkar lite fritid. Finns det verkligen ska jag lägga mig i en bubblande pool. Hoppas…
Lördag 8 nov
..and now to something completely different…
Uppe bland bergen, ligger ett Sheraton-hotell med inriktning bland annat på Golf. Det är ett modernt hotell, urbanstil avskalat storstadsaktigt och lite japanskt. De som känner mig vet att det liksom inte är min stil. Men lyxigt desto värre.
Vi visas runt av ”the management”, en trevlig man som delar min åsikt att skithusdörren ska vara stängd och inga fönster mellan toa och sovrum.
Det är nämligen den nya given. Inte ens om jag var gift skulle jag vilja bajsa framför min man. Och han framför mig. Nej tack. Nu är jag varken gift eller sambo och Rödluvan sitter snällt i knäet. Men det är en annan sak.
Efter sedvanlig SPA-behandling plaskade vi omkring i en av de sex pooler som finns på hotellet. Men inga bilder fick plåtas. Det är ett känsligt ämne för Sheratonsgäster.
Vår lunchdate var en otroligt gullig tjej, Clara (får revidera namnet därmed…) ursprungligen från Peru. Vi åt tapas och fisk och jag slog till med en efterrätt! Tänka sig. Den var otroligt god…
Eftermiddagen avslutades på elfte våningen, med poolplask i en sorts japansk miljö. Ute på kullen stod himmelssängar i trä utplacerade. Med tygtak och gardiner fladdrande i vinden. Tyst och stilla. Vi plåtade i poolen, fejk-sangria bilder. Plask, plask och sen var det slut på lyxliret. Vår chaufför stod utanför foajén och väntade och vi rullade nedför berget, övertygade att vi aldrig mer kan bo på trestjärniga hotell och sämre.
Show me the money!
Söndag 9 nov
Det hotell vi bodde på i den senare halvan av tiden var mest befolkad av tyskar. Om inte annat så märktes det bland kanalerna på TV:n. Fler tyska kanaler än nåt annat. Ska man prata mat höll buffén inte måttet. Jag kan tänka mig att det var nåt helt annat med Sheraton... Men där fick vi inte bo.
Resan hem var lång och onödigt trång. Spanair är liksom ingen höjdare. Så trångt mellan sätena. Jag hörde folk sucka och nästan skratta för hur pinsamt trångt det var. En kvinna fick flytta till bussinesclass för att kille bakom henne inte rymdes med benen! Förstå då... Jag skulle gissa att vid flygproblem, det momentet att böja sig fram och skydda huvudet, är nåt som enbart barn och riktigt magra människor klarar av. I alla fall på Spanairs flyg och möjligtvi Ryan air. Har aldrig åkt med Ryan och tänker inte göra det heller!
Men min kväll slutade inte hemma hos mig med full packning. Åkte direkt ut till Hökarängen och hämtade min lilla katt. Tjugo över tolv var jag äntligen hemma!
SLUTKÖRD men lycklig kan man säga.