Kändisfixering

Vi lever i en tid då vi är kändisfixerade. Om det kan man säga mycket. Som grupp är de tämligen ointressanta. Det är alla grupper egentligen. Det är individerna som räknas.
Häromdagen intervjuade Malou Anders Bagge (Idoljury), Peter Siepen och Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson i sitt program Efter tio.
Då slår det mig: det är därför det finns en dragning till "dom" - kändisarna. Många blir nämligen kända för att de har starka personligheter, har utstrålning och karisma, har spännande anekdoter i biblioteket och är helt enkelt lite mer witty än resten av oss. Kort & gott: underhållande.
Därmed inte sagt att alla kända personer är begåvade med detta. Det är ju heller inte så att alla normalfuntade svenskar med vanligt kneg är i avsaknad av humor.
Det står bara klart för mig vilken personlighet som får mig att le bredare - den som underhåller mig.
Jag gillar Bagge & Babsan otroligt mycket. De är två varma personer fulla med humor. Peter Siepen är ett litet spektakel i sig. Ganska witty, förmodligen bright också. Men jag blir glad att se att nån väljer att spöka ut sig än att gå omkring på gatorna och se svart/grå ut. Som jag själv.
Jag saknar mig själv. Den biten av mig själv som färgade håret med puckfärg och sydde egna kläder.
Nu omger jag mig med tråk, den tråk som jag kanske förtjänar.
Men en 42-åring med rosa hår och stay-ups och kortkjol - jag vet inte om jag skulle orka med kommentarer.
Jag vet inte ens om det är de kläderna jag vill ha.
Jag bara väljer att bli glad när jag ser andra ha dem. Glad istället för provocerad.
Så jag kanske är lite kändisfixerad. alla fall de med personlighet, humor och karaktär. Kanske saknar jag bara ett bollande samtal, en volleyboll-match med roliga kommentarer.