Vi kan väl höras nästa vecka eller nåt?

Vårt sätt att umgås med varandra har förändrats radikalt sedan mobilen trädde in i våra vardagsliv.
Jag kommer ihåg då man bestämde en dejt någon dag innan det skulle till att ske. Man bestämde i regel aktivitet, plats och tid, skrev in det i almanackan sedan var det lite skrivet i sten.
Sjukdom kunde röja planen. Eller invasion av någon främmande makt.
Idag är det helt annorlunda.
Eventuellt bestämmer man dag men som oftas slänger man ur sig vi hörs nämare nästa vecka.
Jaha. Veckan kommer och man ska komma ihåg alla vi hörs nästa vecka. Det faller bort ur minnet, tro mig.
Ok. Man lyckas boka en dag säg onsdag. Jippi så långt i planeringen. Men när, var och vad?
Om det skall man höras närmare inpå. Gärna timmen innen.
Jag har varit med om gånger då jag har varit på väg till platsen för att möta en kompis och in i det sista skall man höras på mobil.
Inte sällan, tackochlov inte ofta har det blivit inställt.
Jaha.
Och vad händer? Vi är påverkbara, vi människor. Överlevnadinstinken är ställd på anpassning så man klampar ju omkring i det där jävla träsket själv. Vill inte men gör nog ändå.
Man lär sig snabbt spelreglerna om man inte kämpar emot av moraliska, nostalgiska och vanemässiga skäl.
Den här sjukan gör att man in i det sista kan man känna efter vill jag, vill jag inte, vill jag träffa just henne/honom? Eller inte?
Möjligheten till avbokning är större och utan ekonomisk eller skamlig pålaga.
Det är så enkelt.

Förr väntade jag. Blev jag satt på pausknappen så väntade jag. Nu är jag lite luttrad. När någon säger att de ska hjälpa, tror jag dem inte. Inte på djupet. Jag försöker alltid ha en back up-plan. Ibland lobbar jag direkt på den och avbokar hjälpen innan de hinner falla till föga.
Jag utsätter aldrig mig själv för det här om jag kan styra själv. Det är helt enkelt inte bussigt mot mig.

Men en sak som jag inte har lyckats få kontroll över det är väntan. Att använda väntan till något produktivt.
När någon säger lite diffust att jag kommer förbi vill jag gärna, lite tyskt kan tyckas, veta på ett ungefär. Och får jag ett ungefär vill jag också att det efterhålls.
Är det för mycket att begära av människor?
Jag väntar fortfarande, av lojalitet och uppfostran.
Men det kommer en dag då jag ger upp även det. Låter du mig vänta för länge så finns jag helt enkelt inte på plats när det passar dig.
Låter det själviskt - ja det är det!