Ingarö har bytts ut mot Erstavik. Mackor är gjorda, ska bara koka kaffe, invänta gäst och byta om. Alles klar.
Studsar runt på nätet och kollar andra fotografers bilder. Jag vet inte om jag borde. Blir både inspirerad och nedtryckt på samma gång.
Märkligt.
Blir återigen påmind om en sak jag noterade för flera år sedan: manliga fotografer i en viss ålder kör samma stil - fotografiskt och åsiktsmässigt. Det verkar vara något tvångsaktigt sexuellt gubbsjukt över dem. Ulf Lundell i kubik. Oftast är de fan av Uffe. Kanske till och med kompisar.
Kanske är det Christer Strömholms utflykt bland transvestiter och prostituerade i Paris som har satt agendan.
Filmens värld har Ingmar Bergman som måttstock.
Fotot har Christer Strömholm.
Kan man någonsin komma förbi dem?
Det är nåt uniformsmäsigt över det hela. Bocka av följande: leicakamera, sv/v, naket - ibland sig själv, grovkornigt, suddigt, folk från samhällets utkant, man och vips så har du alldeles rätta förutsättningar att bli betraktad som En Riktig Fotograf. Du är då med i klubben.
Det är ett särskilt språk, lika förutsägbart som vilket annat mode som helst runt Stureplan.
Tro inte för ett ögonblick att de här männen (i regel) är befriade från pålagor utifrån. De vill gärna få dig att tro detta men gör inte det misstaget.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar