Pride, Bergman (igen) och tvätt

En gång för många år sedan råkade jag och Peter vara på stan när Prideparaden masade sig fram förbi Kungsan.
Sedan dess har jag inte sett den mer än glimtar från tv.
Idag tänkte jag och Seamaire sålla oss till massorna för att titta på spektaklet höll jag på att skriva men lite åt det hållet är det väl.
Färgsprakande i alla fall så jag tar med mig kameran och känner mig som en proper turist i Christiania.
För några år sedan var det någon som yppade var bästa betraktelseplatsen finns så det är dit vi ska med picnic-filt kaffe & sånt.
Pöbeln är ju inne självaste city.

På morgon-TV fortsätter man denna uttröttande hyllning till Mästaren. Ok, ok. Karln' var väl bra då men han gjorde inga BRA filmer. Eller hur? Ingen Brokeback mountain-kraft ommansägerså.
Räcker där.
Det är fiiiiint att gilla Bergman. Precis som det var fiiiiiiint att gilla Eva Dahlgren 1987-1993.
Nöjesguiden firar 25 års jubileum med ett specialnummer, lite blandat från åren som har gått och det var bättre förr.
Om man säger så.
Och jag är jävig. För jag har svårt att hajja dagens deal. Det är nåt ogreppbart snobbigt över nutiden, Stockholm och alla tyckare. Nåt blassé och ocharmigt. Man jobbar hårt på att upprätthålla den fasaden.
Skitnödigt för att citera Kulturamas rektor. Det var hans omdöme om Annika Rixon Karlssons konst.
Jag håller med.

Tvättar så här på förmiddagen innan Pride. Lyckas möla ned ett jävla överkast från Indiska som missfärgar alla handdukar.
Jag vet. Men den bara slank ned och nu ser allt ut som blårbärochmjölk.
Gott föresten men ofräscht på tyg.

Rödluvan fortsätter att häcka under takåsarna. Låter som ett mindre bomb när hon tar sats och ska hoppa upp till position. Tror alltid att dataskärmen ligger i bitar på golvet.
Men hon kan hon.