Jum-Jum - var tog du vägen?

Idag är det exakt ett år sedan Jum-Jum dog. Ganska precis nu var hon död, vid den tiden alltså.

Långt innan dess, när jag pratade med folk och hörde deras berättelser om när deras katter (eller hundar) hade dött, blivit sjuka och/eller sprungit bort, funderade jag hur hemskt det skulle vara om det hände mig och mina katter.

OM. När snarare, för dör gör vi ju alla. Katter har inte så långa liv och det är mer regel än undantag att vi överlever våra kära vänner.

Jag tänkte med vilken fattning de berättade sina historier. Ju mer tiden lider desto mindre darr blir det på rösten när deras namn skall uttalas.

Först är det omöjligt.

Jum-Jum hamnade i skuggan av Gribo, när han tassade in på scenen. Trevligt med sällskap tänkte hon säkert men min plats då?

För de som träffade dem båda blev Gribo alltid en favorit. Han var majestätisk, kramig och inställsam.Hon var mer självständig, egensinnig och krävande på många sätt. Gossig men inte lika gossig. Kommunikativ men nästan enbart med mig. Det var egentligen bara i Vittjärv hon blommade fullt ut.

I Vittjärv kom hon och gick som hon själv ville. Men ropade jag på henne, dök hon i regel alltid upp - som en hund.

Vi gick på promenader i skogen - som en hund.
Vi sprang omkring på en åker; jag gick före och Jum-Jum väntande, jag vände mig om och sa: "kom då, ja, kom då" och hon sprang som en pil förbi för att jag skulle promenera/springa ikapp. Zick-zack. Hela åkern ned till ån.

En gång tog jag och mamma bilen långt upp i skogen för att slänga kvistar och sånt skräp. Då följde hon med i baksätet. Hon hoppade ur bilen medan vi tömde och när vi var klara hoppade hon i bilen igen.

Som en hund.

På natten trampade hon tacksamhetstramp (klassisk mjölktramp) på min arm och buffade som bara katter kan mot kinden.

Hon älskade Vittjärv.

Ibland följde hon med mamma på toaletten. När mamma satt på stolen, fick hon massera katten med foten.

En favoritsyssla vi hade var att med pincett plocka bort vita, tjocka hårstrån ur hennes päls. Det var en meditativ syssla för mig, en slags grooming som hon underkastades sig.

Hon låg i min favoritfåtölj som sommartid stod på verandan, och jag satt på knä nedanför djupt försjunken i detta eviga plockande.
Hon låg stilla och sov.

Hemma i stan blev hon dock instängd. Det tog några år tills vi hade mutat in korridoren. Där kunde hon ligga i flera timmar, ibland tillsammans med Gribo, hälsa på grannar och posttjejen och andra besökare.

Ibland ville hon promenera på runt i huset. Vi gick i det andra trapphuset och besökte varje våning från femman ned till oss. Ibland lät jag henne gå själv. Och en gång glömde jag bort henne i 1,5 timme!

Jag blev utskälld på kattspråk kan man säga. Och nästa dag gjorde jag tyvärr om misstaget.

Hon gick in till grannarna också. Favoriter var Eivor & Alf men smet också in under sängen hos allergiska Sven.

Jum-Jum försvann i trapphuset en gång. Jag sprang runt och letade. Ropade: "Jum-Jum!" och hörde ett svagt "mjau" som om hon hade blivit likt en Edgar Allan Poe-historia inmurad i väggen.

Jag hittade henne på fyran.

Vi åkte regelbundet till Älta som en sorts Vittjärv-light. Även där kunde hon följa med på promenad.

Särskilt när vi gick och badade i Sandasjön.

Men hon ledsnade först av alla och vandrade ensam hem genom skogen.

Jag hade planerat att lämna henne över natten, hemma hos Bulleribock för jag skulle och jobba på kvällen.

Nästa morgon när jag kom uppför backen, redo för nästa dags bad, kom hon hungrig och majuig springande ut från ett annat bostadsområde.

Men vad är det här? Hon hade varit ute under natten, inte kommit hem alls.

Efter en portion tonfisk gick vi iväg till Sandasjön igen och Jum-Jum följde med.

Likt dagen innan ledsnade hon och traskade hem i förväg.

Men när vi kom hem efter badet var katten inte hemma. Nåt sa mig att hon hade gått vilse. Så vi gick tillbaka in i skogen, ropade, hörde ett ynkligt mjau och hittade henne paralyserad under en gran!

Hon hade återigen tagit fel stig, den mot Hämplingevägen, (jag har nämligen själv gjort samma misstag) och gått vilse.

Sedan dess vägrade hon gå på promenad i den delen av skogen.

Som med alla andra djur finns det massor med poänglösa berättelser som bara husse eller matte uppskattar till fullo.

Det är som när småbarnsföräldrar flashar bilder på sina småglin framför fejan på en och berättar om nåt tokigt som ungen har gjort.

Jag har svårt för sånt trots att jag gör det själv med mina pälsdjur.

Vad man önskar är att alla skulle få möjligheten att borra in näsan i varm, torr och godluktande päls, att känna värmen och tilliten från sin vän och se hur mycket kärlek som rinner över deras simmiga ögon.

Ingen terapi i världen kan överklassa den från en katt.

Så när ens katt dör - dör också den möjligheten.

Onödigt att säga - jag saknar henne.