30 juli All about women

MorgonTV. Ett gäng doktorer (tre män och EN kvinna) sitter i en panel och svarar på frågor. Publiken tjoar amerikanskt och matråden... tja, de är fettsnåla om man säger så.
Jag har länge stört mig på att de är de tre männen som pratar och emellanåt kommer kvinnan till tals men inte är det mycket.
Idag är temat "All about women". Panelen av doktorer är utbytta. Nu är det fyra kvinnor och i publiken sitter bara kvinnor. Alla tjoar givetvis.
Det som stör mig är följande: för att kvinnor överhuvudtaget skall få utrymme, så måste man göra speciella inslag. Det är som att kvinnofrågor inte skulle kunna intressera män alls. Ni fattar. Det här är lika illa som att upprätthålla simbassängstid för enbart kvinnor.
Eller att hela tiden markera om ett rockband består av kvinnor/tjejer. "Ett tjejband". Vad vinner man på att markera den informationen? För det är en markör, att det är nåt ovanligt med det. Det kanske det är i sig och det lär fortsätta vara det forever om man inte slutar med den onödiga markören.

I USA använde man tidigare till exempel svarta skådespelare enbart i "offerroller": bovar, prosituerade, ghettosnubbar etc. Idag är det vanligare att de blir rollbesatta som ett tvärsnitt av befolkningen. Det ligger mycket lobbying och hård diskrimineringslagstiftning bakom den förändringen.
Idag kan rollerna innehas av en svart, asiat etc UTAN att ha den enda betydelsen. Hajjar ni? En i mängden. En av befolkningen.
Faktum är, om man ska tala om filmens genomslag, så har faktiskt kvinnorrollerna börjat fungera på samma sätt.
Under 2000-talet har en mängd nya deckarserier seglat upp i TV-rutan, där den driftiga, smarta huvudsrollsinnehavaren är just... en kvinna.
Jag är inte så säker på att verkligheten är lika enkel. Men som sagt - filmens värld har stark genomslagskraft.
Kan ge ett annat exempel. Tack vare att USA faktiskt har starka lobbygrupper och diskrimineringslagstiftning (som inte alltid fungerar) är det också vanligare att man i amerikanska filmer ser rollkaraktärer med ett funktionshinder, som i sig inte har någon story. Personen jobbar i labbet, på kontoret och bara är ytterligare ett tvärsnitt av befolkningen, utan att funktionshindret har någon bärande stomme i berättelsen.
Det är sällan det händer i svensk film.
Jag hoppas på förändring på alla fronter. Och den som äter fet mat, promenerar och hittar vettiga fot- och handkrämer kanske lever länge nog för att se den utvecklingen!
Jag gissar att jag bir 84 år. Hinns det med?