Två fötter, en kjol och en strand

Susanne Björkman (fotograf - känd i vissa kretsar) sa till mig en gång - "Sluta med det här romantiska tjafset" och när jag lekte som bäst med omvänddia "sluta med de här Kalle Anka-färgerna". Jag gjorde som hon sa - för sån är jag - lyhörd ibland till dumtristighet.
Jag slutade med romantiken och häftiga färger. För visst kan det vara så att man ibland snöar in på en viss teknik och märkliga manér. När man upptäcker en ny sak ja, då vill man testa det på ALLT. Det är barnet i en som leker. Men den där censuren kan också snörpa till en i vanliga fall kaskad av idéer och infall. Man cencurerar sig själv, tänker "oj, blev det här lite väl vackert melakoliskt nu" man liksom hör Susanne Björkman väsa hippa saker i örat.
Men jag är inte hipp.
Inte alls.
Ingen behöver påpeka det för mig för det är ingen nyhet.
Och när jag tänker rätt på saken så har jag aldrig slutat. Det har helt enkelt inte gått.
Bilden härovan är en kraftig beskärning av en så kallad misslyckad testbild på en strand på Lanzarote. Jag testade saker, jag vet inte riktigt vad. Mindre koll. Ursprungsbilden blev ok på nåt sätt trots sin misslyckade form men så började jag LEKA "vad händer om jag gör så här?"
Jag tänker på "Den engelske patienten" eller "Den skyddande himlen" - om ni har sett de två filmerna. Det är nåt engelskt, kolonialt över det hela.
Två fötter, en kjol och en strand.