Jag hatar bokföring!

Årets hittills varmaste dag och jag är fast med det som jag hatar och är dålig på: bokföring.
Skriver konstant fel och irritationen växer. Jag som annars alltid har tid med Rödluvan fräser och hon tittar helt oförstående på mig.
Allt tar så mycket längre tid.
Slängde mig ut för en lunch, vilken jag inte ens tycker mig ha tid att laga! Och en pärm till skitkvittona som skall skickas iväg till en revisor.
Om jag bara var något intresserad av det här skulle jag göra det själv. Men en revisor är utbildad. Varför skulle jag tro att han ska göra mitt jobb?
Men så letar jag kvitton för en annan uppgift.
Inser att papper har "försvunnit". Tror att de är uppe på vinden, där de hamnade i samband med att man målade om i mitt datarum.
Jag är trött på att leta. Jag vill att det ska råda tysk ordning. För det gör nästan det. Hela tiden detta nästan.
Fast det som ligger och irriterar på djupet är en ångest som jag brukar ha full kontroll över.
Nu när jag har gått igenom året som har varit inser jag att jag har ökat fotograferandet med över 100 %!
Wow! Det är ju glädjande men samtidigtfinns det en rädsla: jag kommer inte kunna toppa det för vissa kunder har fallit ifrån. Och det var en kund som gav mig många upprag förra året.
Men.
Året är inte slut ännu.
Men det är det som ligger och skvalpar. Åsså skriker jag på Luvan bara för att hon vill kramas och lägger sig tvärs över alla kvitton. Hon är ju bara katt. Det är så man gör om man är katt.
Annars är så jävla trött rent ut sagt på att tänka ut nästa steg. Om det ska bli nån mat, måste jag själv laga den. Det är därför jag hämtar hem mat. Är så less på laga mat. Är det underligt om man dyker ned i kolhydratdiket hela tiden? Att laga nyttig mat kräver att man står vid spisen bra många fler minuter, timmar. Jag har tid MEN INGEN LUST. Ingen lust alls. Och inga idéer.
Men jag har inte dykt ned i kolhydratdiket.
I natt drömde jag om hur mammas hus renoverades. Det var hennes hus men inte alls. Ju mer som strippades ned desto svagare blev väggarna. Tillslut föll de ihop bara man petade lätt på dem.
Det var så ledsamt. Och jag höll i saker som jag inte visste var jag skulle lägga dem. Om de skulle sparas eller kastas.
Imorse när jag vaknade - alldeles försent dessutom - tänkte jag på Huset och jag tror verkligen att allt är kvar. Men det finns inte mer. Allt det mamma och pappa slavade för har vi kastat bort. Och det är så det är.
När vi dör, då dör saker med oss.
Det är så det är.
Jag har fullförståelse om ni kastar men fråga mina fotovänner först!