All good things must come to an end

MorgonTV: Ett intressant program till sent morgonfika - "Riskera allt" på TV8. James och Kate sade upp sig från sina jobb, sålde sitt hus och flyttade för att förverkliga drömmen om att öppna en souvenirbutik för lyxartiklar. De har aldrig jobbat tillsammans, har ingen erfarenhet av försäljning, har satsat hela sitt sparkapital – och bor med Kates mamma.
Hm. Så vad händer? En "coach" följer dem, ger VÄRDEFULLA och adekvata råd men James och Kate, hm, skiter i dem och det är på väg åt skogen knappt innan de ens har öppnat.
Alldeles för höga priser, för få saker i butiken, kal inredning och det som fins att köpa är James personliga smak.
Hmfr.
Ingen reklam, ingen öppningsfest.
Ridå.
Låter som en känd skoaffär i Boden...
Lite halvsnobbigt utan täckning. Ja, det är intressant. Har stött på fenomenet i fotobranschen också.

Var på fest igår. Så roligt att jag skrattade mig till värk i ärrbråcket! Känns nästan som att det ska spricka. Lite halvläbbigt faktiskt. Lite halvororlig blir man. Jag vill inte på sjukhuset. Jag vill först till Lanzarote!
Festens medelpunkt var Magnus som idagarna har fyllt/ska fylla 18 år (har fyllt tror jag). Slurp! det borde jag ha vetat. Jag menar Magnus, Helena, Julle och Benji kommer med två års mellanrum. Det är bara att räkna. Men jag vill inte. Stanna klockan!
För mig är det svindlande. Att lilla Benjamin, som en gång när jag åkte till Indien bara var ett litet knyte, är STOR idag. Både åldersmässigt och över axlarna. Hoppar han upp och ned i en säng och ropar: "Ska vi busas?" knäcker han sängribborna garanterat.
Våra vuxenfester kommer så småningom att ändra karaktär. Ungarna kommer inte springa vid borden och sedan spela CS på övervåningen eller om vädret tillåter, springa runt huset och spruta vatten. De kommer att vara någon annanstans. Hemma hos kompisar i Nacka, Tyresö eller "inne-i-stan".
Jag ogillar förändringar.
Varje sommar ska vara lite same, same but different. Man ska lulla bort till Sanda-anden och bada, lulla hem och spela stress. Om man inte är i Vittjärv. Och det kommer man inte heller att vara.
Men det är så man vill att det ska förbli. Och nu börjar det förändras. Det började redan med Jum-Jum och sen har det bara gått utför eller bortanför. Det började tidigare än så.
Jag ogillar förändringar.
Vad svårt det måste vara när alla ens barn lämnar huset och det är tomt. Vad ska man då ägna sig åt? Jag förstår om föräldrar klappar ihop lite då. Krisar.
När jag var liten och två av fyra brorsor och syrran bodde hemma, hände det ofta att Jarle och Sunes kompisar hängde hemma hos oss: det var Begga, Harju, Tomas och en hel drös med andra vars namn har försvunnit från minneskartan.
Antingen satt de på rummet och bet raslöst på naglarna och snackade/hängde eller så meckade de ute i nån bil eller moped.
När allt detta så småningom förändrades, när brorsorna skaffade sig flickvännner och flyttade och hela drösen med kompisar försvann (ibland hände de att de hälsade på ma & pa spontant utan bröder), sa mamma med sorg på rösten hur mycket hon saknade när det var liv och rörelse i huset.
Tillslut var det hon & pa.
Sen var det bara hon.
Man måste ha en inre, känslomässig plan för hur man ska hantera det. Eller så skiter man i det och låter chocken drabba en när man står inför faktumet att lillingen trippar nedför backen och försvinner runt krönet.
Det är då man får förlita sig på päls.