En promenad i Haga, Stockholms centralpark? Emma Wiklund joggade förbi med en kompis. En timme senare lagar jag chili. Det var länge sedan. Mat för ett kompani och vi är bara några stycken. Får äta chili i dagar efteråt. Jo, jag har frys.
Madonna har hookat upp sig med Timbaland och Justin Timberlake. Och jag vet inte vad jag tycker. Å ena sidan känns det lite desperat. Få se nu vad kidsen tycker om. Å andra sidan varför inte.
Madonna är ju verkligen känd för hon som ständigt förnyar sig. Hon tycker det är kul. Det får vi hoppas annars är det ju patetiskt.
En panel i morgon TV som samtalar om fenomenet. En kvinna säger, på tal om operationer och botox, att hon tycker att Madonna, som alltid annat har skitit i vad andra tycker, borde ställa sig över hela den prylen. Nu anpassar hon sig verkligen.
En poäng.
Fast Madonna hör ju till den delen av populärkulturen som vurmar för ytan. Som håller upp fingret och ser åt vilket håll det blåser.
Eller hur?
Att hon opererar sig är ju helt i linje med hela prylen. Vad skulle världen säga om hon verkligen lät rynkorna tala för sig?
Ja, jag kan då säga att hon hade hade haft svårt att vara aktuell. Ändå. Trots sig själv.
Det som irriterar mig är när omvärlden ser henne som ett bra exempel "titta så fräsch man kan se ut när man är 50 år".
Den fräschaste 50-åring som jag känner (som finns) och då menar jag fräsch på alla vis (märk väl - ingen operation) är Linns mamma och min svägerska. Där är det fyra saker som spelar in: motion, bra mat, ingen rökning och goda gener.

Men jag kan förstå. På grund av mina ögon måste jag ha en kraftigt uppförstoringsspegel för att kunna måla mig. Sen jag fick nya linser i ögonen ser jag skavankerna extremt mycket tydligare. De har blivit fler. Ibland känns de som de kom över natt.
I alla fall.
Man sitter och glor på sig själv och undrar hur det gick till. Man önskar sig slät och rosenung igen. Så jag är lika patetisk.
Det är inte bara rynkor: ögonen ser äldre ut, vitorna är gula, röda blodkärl har spuckit fram och huden är gropigare. Kort sagt: de är ett tecken att världen förändras, inte bara en själv och det är det som är det skrämmande.
Vi är rädda för förändring.