Fixfläckar kan vara trevliga!

Tills helt nyligen kände jag en befrielse att slippa fixfläckar på kläderna, att bara kunna sätta sig vid datorn och få fram bilder.
Nyligen rann det över mig en våg av nostalgi. Då jag läste alla mina lathundar baserat på information jag har förskansat mig men numer inte riktigt använder. Jo, fast i annan form.
Alla dessa fantastiska, tunga och långa timmar i mörkrummet då solen har lyst utanför men själv har man stått och blaskat timme efter timme med en halvfuktig handduk som hängt från byxlinningen och slängt runt benen.
Då agitering och vätskeblandning var nåt som gjordes per automatik. Då ladda en dosa gjordes på några sekunder. Då ingen tid spilldes till ingen nytta. Då alla mina dunkar var märkta med svart tuschpenna "BLADH". Då jag hade alla mina pryttlar: sax, penna, lathund, filterlåda etc etc i en orange nylonväska i mitt skåp. Då man klämde ett fika medan filmen sköljde i 20 gradigt vatten. Då alla fotografiska recept hölls i huvudet. Då det blev kaos när Agfa-pappret tog slut lagomt till utställning. Då ordet analogt inte hade någon mening och digitalt låg långt fram i tiden.
Hang outen Kameradoktorn gick så småningom i konkurs, vem ville ana? För vem behöver film, papper och förbrukning för analogt bruk när minneskort, pixlar och usb-kablar har tagit över vägen till kreativitet?
Det är mer än åtta år sedan jag gick Kulturama. Vid den här tiden för åtta år sedan började vi prata om utställning. Ordet utställning har jag sedan dess förknippat med kaos. Ingen ville jaga spons. Denna eviga jakt på spons.
Mer eller utan utställning som hänger över oss, söker vi alla spons, hela tiden. Någon - vare sig det är Ericsson, Landstinget eller amelia - skall sponsa oss med jobb och pengar.
Så går det ett stort varv. Det som var OK då är ointressant idag och det som skrämde en då går att hantera i nutid.
Nu kan jag tänka mig en fixfläck eller två.
Jag kan tänka mig en utställning också.
Och varv nummer två på Sonic.