Glömde säga: min remiss är framme nu!

Gillar kaktusar. Själv är jag en bullig kind-of tjej men kaktusar är balla eller hur? De är exotiska om inte annat. Inget man hittar på Sveavägen.

Har tittat på Let´s dance. Tina vann. Med rätta. Jag fick gåshud när jag såg deras showdans igen. Gillar Tina. Måste säga det till henne. Skulle vilja fotografera henne. Vet vad jag skulle göra. Få henne allvarlig. Även om jag gillar henne glad.

Jag är helt trött.

Har promenerat två timmar i dag. Det märks. Ska försöka göra om bedriften imorgon. Så tänker jag inte leva. Just nu lever jag Ionas boot camp. Kick in. Kick out. Tvättar. Hur mycket svart som helst. Kommer ihåg när mamma sa att man inte skulle bära svart i onödan och inte vitt om vintern.

Andra tider nu.

Funderar på clowner.

Fortfarande äckliga.

Utställningar är på G. Ser verkligen framemot det.

Undrar varför datorn är trög men jag matar in mer och mer info det är väl klart han får frispel emellanåt!

Å, jag önskar att jag var tjugosju. Ser förjävlig ut. Min ögonvita är gul. Är inte det nåt som kickar in när man är åttio eller nåt?

Det kanske är det jag är.

Vet ni - de senaste två åren har jag åldrats som om tio år hade passerat. Är det sorg?

Min bröder är snickare och pappa var likvärdigt duktig med vattenpasset. Tro mig när jag säger att jag har sett en hel del virke i mina dagar och hört både såg och hammare när det har varit byggdags.
Därför verkar det mig som om omöjligt att djävulen i Österike kan ha hållit på att bygga och dona i källaren utan att någon har fattat ett dyft.
Mat har sedan burits in och sopor har burits ut. Och ett litet barn har blivit uppbränt i ugnen. Men hallå?!
Är det INGEN myndighet som har undrat att TRE bäbisar har lagts på farstutrappen tillsammans med ett meddelande från den försvunna dottern?
Berättelsen har hål stora som fotbollsmål och hade det varit en film utan koppling till verklig händelse hade storyn inte varit trovärdig.
Verkligheten överträffar verkligen dikten.
Har mamman verkligen inte förstått? Anat? Om så bara lite... Hon måste ju ha förstått att nåt var fel.
Men det är ju inte det konstigaste i det hela. Att en person kan vara så genomrutten ond och elak som den här gubben - det är det som är det verkliga mysteriet.

Valborg

Jag förknippar inte Valborg med studenter. Valborg för mig är när asfalten äntligen är bar och man tar fram cykeln och pumpar däcken. Valborg - då köpte man smällare, ettöres och kinapuffar. På kvällen cyklade man bort-i-Vittjärv och smällde lite på gatan utanför Margarethas hus på Gullringsområdet. Kanske man grillade korv, om det kommer jag inte ihåg så noga. Längre bort vid Idrottsgården fanns en stor brasa. Annars åkte man in till stan, vid Björknäs. Men det hände inte så ofta.
På kvällen cyklade jag hem i mörkret, kall, hungrig men lycklig.
Så var Valborg när man var unge.
Inga välkammade studenter som sjöng vackert "Vintern rasat..."
Sen blev man tonåring och på högstadiet gällde andra saker. Valborg och Lucia var tydligen de tiderna på året som spritdebuten skulle ske.
Verkar vara så fortfarande.
Kommer ihåg när jag var i Uppsala 1991 för att höra några kompisar spela. När jag anlände med tåget och gick genom stan fick jag en mindre chock: i gathörnen låg krossat glas och det stank alkohol överallt! Dessutom låg stan lite öde - som efter kriget.
Brukar det vara så här, frågade jag min kompis chockat.
Jo, nickade hon till svar.
Och då pratar vi inte om nån debut.
Champangefrukost.
Ölfrulle snarare.
Annars har jag varit nyttig. Har hunnit med en timmes snabb promenad på morgonen. Nu är det bootcamp som gäller! Kickstart.

Idag saknar jag mina föräldrar så ofantligt mycket. De pratade på TV imorse om pensionsförsäkrningar och om att sätta sig in i vad det innebär för ens ekonomi, då det rann över mig.
Jag vill inte var fyrtio plus.
Jag vill vara barn och slippa bry mig.
Det var så skönt att vara unge.
Bekymmersfritt fast visst fanns det sånt som låg över mig. Hemlisar.
Allra roligast var det på gymnasiet.
Det var bara det jag ville säga. Annars har jag sålt bilder över hela västvärlden, via Nordicphotos.
Det är kul, det med!

Försov mig. Drömde nåt trevligt antar jag. Slog av klockan och skulle bara slumra en liten stund. Det brukar heta det.
Mycket att göra krockar med fint väder. Idag vinner fint väder. Jag ska göra färdigt Lanzarote, den viktigaste delen i alla fall under dagen men jag hinner en lunch (jag ska ha kaffe-sen frukost) med Marianne på Dramaten-trappan.
Jag har aldrig varit på Dramaten. Hemskt att säga. Har bara suttit på trappen som ett annat fattighjon.
Förresten, statyn av Margareta Krook som står utanför. Den ser lite sjaskig och genomsmutsig ut. Första gången jag såg den trodde jag att det var en uteliggare... Hoppade liksom till av bara förskräckelsen. Kan man vara så skitig tänkte jag, innan jag insåg.
Det var Margareta Krook.
Jag vill inte att min staty ska se ut som en uteliggare. Full respekt men jag är väl ändå inte skitig?!
Jätteful staty med andra ord.
Egentligen vill jag säga en massa saker som inte lämpar sig för offentligheten. Man kanske blir svartlistad av SÄPO rättvardet är. Nej, Inger Bladh, så viktig är inte du.
Är nån?
Annars fortsätter mailtrafiken. Måste klura ut hur man lägger Nätverket Brudarnas mail i en särskild lista annars kommer jag att drunkna. Spännande att ta del av innehållet. Det var ett smart drag av mig.
Ibland gör jag smarta drag.
Ibland tänker jag inte alls.
Det är förvånande hur det som oftast blir samma resultat.

Två fötter, en kjol och en strand

Susanne Björkman (fotograf - känd i vissa kretsar) sa till mig en gång - "Sluta med det här romantiska tjafset" och när jag lekte som bäst med omvänddia "sluta med de här Kalle Anka-färgerna". Jag gjorde som hon sa - för sån är jag - lyhörd ibland till dumtristighet.
Jag slutade med romantiken och häftiga färger. För visst kan det vara så att man ibland snöar in på en viss teknik och märkliga manér. När man upptäcker en ny sak ja, då vill man testa det på ALLT. Det är barnet i en som leker. Men den där censuren kan också snörpa till en i vanliga fall kaskad av idéer och infall. Man cencurerar sig själv, tänker "oj, blev det här lite väl vackert melakoliskt nu" man liksom hör Susanne Björkman väsa hippa saker i örat.
Men jag är inte hipp.
Inte alls.
Ingen behöver påpeka det för mig för det är ingen nyhet.
Och när jag tänker rätt på saken så har jag aldrig slutat. Det har helt enkelt inte gått.
Bilden härovan är en kraftig beskärning av en så kallad misslyckad testbild på en strand på Lanzarote. Jag testade saker, jag vet inte riktigt vad. Mindre koll. Ursprungsbilden blev ok på nåt sätt trots sin misslyckade form men så började jag LEKA "vad händer om jag gör så här?"
Jag tänker på "Den engelske patienten" eller "Den skyddande himlen" - om ni har sett de två filmerna. Det är nåt engelskt, kolonialt över det hela.
Två fötter, en kjol och en strand.

Nog fan kunde man ge sig den på att min remiss var ute och valsade. Nähä S:t Görans har inte fått nån och åhå, vi har skickat, säger kvartersakuten på Johannes. Så sex veckors tröstlös väntan på INGENTING! Tillbaka till ruta ett. Jävla amatörer! Om de inte ens kan sköta vanligt enkelt pappersarbete...
Nåväl. Det här händer ju. Men märkligt nog verkade det som att läkaren visste vad som var på gång för hon sa om du inte hör av dem... så ring!
Hm.
Drömde om pappa i natt. Han kom tillbaka i full vigör. Jag sa: å vad tre vligt det här är! Allt var nämligensom vanligt, hus, mamma etc. Till mamma vände jag mig och sa: det här kan väl du också göra när du är död, komma tillbaka.
Men det var bara en enkel dröm.
Såg "10 000 BC". Ingen höjdare. Varför kan man inte ens vara i närheten av riktig historia när man ändå håller på och scenografin om inte annat är helt OK? Taffliga skådisar, hemska styltiga repliker, pyramider(!) och dinosaurierliknande jättefåglar i attack!
Behållningen: mammutjakten. Den sekvensen såg verkligen realistisk ut.
Nu ska jag lugna ned mig och betala räkningarna!
Cheers!

Hörni - jag tycker Madonna börjar bli lite patetisk. Eller? Kan inte riktigt peka på vad för om jag säger att hon kör samma stuk som Erotica-tiden och hennes (suck) sexbok säger nån att hon går sin egen väg.
Jag vet inte det. Verkar mest som hon håller upp sitt seniga finger i luften och känner av vartåt det blåser: Timbaland/Justin/Nelly Furtado-stuk.
Är inga fans av nån utav dem så min kritik kanske ligger däri.
Känns bara så strategiskt.
Inte behöver väl hon vara strategisk längre.
Hon ÄR fascinerande men ack så kylig.
Är det nåt jag egentligen inte vill premiera är just kylighet.
http://miamivice.blogg.se/madonna.html
Men jag behöver en dusch!

Spanar in några andra bloggare som jag känner. De skriver inte varje dag. Ibland går det en hel vecka eller nåt och inget indikerar att de är på resande fot.
En blogg skall uppdateras regelbundet. Annars tappar man läsare. Om man har haft några att tappa.
Själv börjar jag piggna till efter feber och magsjuka. En sorts 24-timmars. Ute är den 17 grader. Man vill ut i vårsolen men ska jag ut, går jag till ICA och köper Proviva.
Lars Norén är på TV. Han har skrivit en bok, dagboksanteckningar på 2000 sidor. Vad tror vi om det?
Vet ni att Bill Murray är den ende skådisen i Hollywood som inte har någon agent?
Han är cool.
"Måndag hela veckan" är en bra film. "Lost in translation" också.
Borde fixa bilder men orkar inte riktigt.
Det är söndag.
Imorgon ska jag ringa kirurgen och fråga om min remiss. Var den tog vägen. Typ.

Till en relativt ny kontakt berättade jag för en tid sedan om två kamrater, Eva och Maria, som jag upplever vara nyfikna och totalt fokuserade på den som sitter framför dem. De råkar vara journalister också och deras nyfikenhet slutar inte med deadline. Det spiller liksom av sig på privatlivet.
They can'thelp it.
Denna nya kontakt säger att hon själv inte är intresserad av att ställa följdfrågor utanför sin arbetsroll.
Trodde henne inte. Det lät icke trovärt på nåt sätt. Jag skrattade bort det. Men efter en tids bekantskap märkte jag att precis så var det. Jag kunde berätta något personligt men inte privat utan någon som helst tillstymmelse till följdfrågor. Av bara farten besvarade jag dem själv. Kändes som när jag visade pärm på tidningen Darling. Men riktigt så illa var det inte. På Darling upptäckte jag det omedelbums. Här gick det betydligt längre tid.
När misstanken parade sig med informationen som jag tidigare fått, kollade jag in fenomenet extra noga. La ut några krokar.
Och vad ska man säga?
Det kanske är ärligt. Jag är verkligen inte den intressantaste människan varken på jorden, i Stockholm eller på min gata. Men det blev liksom lite... tja, pinsamt eller olustigt på nåt sätt.
Om ni tycker att jag är en otroligt surrig och sjävcentrerad individ kan jag upplysa om att jag verkligen intervjuade henne. Gjorde en Eva/Maria ända ut.
Detta var inget spel från min sida utan av ren allmän nyfikenhet.
Min ambition var aldrig att bli bästa vänner. Tänk om hon trodde det?
Nevermind.

Idag drog jag en repa på stan men glömde ladda med vatten. Dumt. Mycket folk - löningshelg - köpte nödvändiga apotekssaker och onödvändiga sminksaker. Ett gäng fräscha t-shirtar från Stadium. På indiska finns massor med söta blusar men det tar jag en annan dag. Nu har jag värk i hela kroppen (det var länge sedan sist) och i kväll ska jag på teater.
Vill hellre ligga och kurera mig och min mage.

Lanzarote del 2

Helena Och Tobias är verkligen superproffs! Jag ska så fort jag har tid sätta mig ned och titta på Let´s dance igen för att först nu kan jag riktigt uppskatta deltagarnas dansutveckling och H & T:s undervisning. Nu har jag sett på nära hål hur undervisningen går till, hur grundstegen ser ut etc. Ska klistra mig vid Youtube. Faktiskt.
Gruppen som var där var superrtevliga och det rådde en god stämning hela tiden. På kvällen, efter middagen och uppvisningen, hängde vi kvar i baren. En del dansade och andra satt och eftersnackade.
H & T bodde grannar med oss så vi satt sedan ute på altanen och pratade tills klockan var två på natten.
Hemresor ärsom hemresor brukar vara - försenat. Charter får stå över om luftutrymme över Europa behövs. Reguljärt går före. Om det var orsaken vet jag inte. Spelar mindre roll.
Men barn - alla dessa skrikande bran. Jag drog fram öronproppar och började med bok nr två - Dennis Lehane igen. Varför ändra ett vinnande koncept? Den här verkar vara något annorlunda. Jag tror jag håller med syrran men jag har inte kommit så långt ännu.
Rikard levererade Rödluvan sent igår och hon var förvirrat sur på mig. inte förrän imorse visade hon sitt riktigt jag.
Man blir straffad hur man än gör.

Lanzarote

Måndag 21 april
Man har blivit en rookie på resor. Vaknar för tidigt, skjuter sig själv upp från sängen som en kanonkula, är på plats på T-centralen långt före utsatt tid. Att resa tidigt på morgonen kostar på. Jag är inte den som srpinger i sista sekund. Face it – springer inte i onödan.
Madris flygplats. Goda baguetter och jättegott kaffe.
Klockan är två och flyget går tjugo i sex. Men snart så… värme.
Jag la ned krånglet kring blixten igår. När det väl föll på plats. Det var nog sms:et från Johan som gjorde susen.
Man krånglar till det för sig. Ibland ska man verkligen inte tänka. Go på gut feeling. Det brukar leda en rätt. Inte de gångerna man tänker att” Ted Bundy verkar vara en hyvens grabb, jag hjälper honom” åsså hamnar man i skåpbil som tillhör en seriemördare. Det hade jag ingen aaaaaning om.
Men för det mesta är gut feeling att lita på.
Man kan alltid förbereda sig och lämna ett visst utrymme för improvisation. Är inte riktigt lagd åt det hållet, gärna tyskt men jag har tack vare fotograferingen fått lära mig att improvisera. Jobba med det som finns.
Kommer som en överraskning för somliga.
Ny bok är köpt inför resan, ”Pappersväggar” av John Ajvide Lindqvist. Mycket bra. Kommer inte att räcka långt.
Nu går batteriet snart! Jämarns!
Tisdag den 22 april
På plats.
Det är varmt men inte för varmt. Tjugofem-tjugosju grader. Blåser varmt så man fattar inte hur hett det är.
Vi har egentligen inte gjort nåt vettigt. Det börjar inte förrän imorgon. På grund av missförstånd, inte vårt fel, trodde alla att vi skulle komma imorgon så arbetet börjar inte förrän då.
Så vi glassar bara.
Men än så länge är jag i ofas och små skitsaker händer hela tiden. Jag som brukar ha koll.
Det började med att hårmoussen inte höll trycket i flygplanet så den sprängdes ut och kletade ned halva väskan.
Holgakameran var kladdig av geggan, min vita bh totalt marinerad och så vidare.
Jag hade inte förstått värmen så jag hade inte med mig någon skyddsfaktor, ja, jag har bränt mig för jag smörjde in mig för sent.
Fattade heller inte riktigt att vi skulle hinna med sol & bad, så särskilt mycket kläder har jag inte och inga fina heller. I matsalen ”kräver” de klänning och jag är utan!
Ska bli intressant att se om jag blir insläppt. Vilket sen visade sig inte vara några problem. En vanlig lunchaktig restaurang, vilka tror de att de är?
Utan mousse och hårborste (glömde den med) hur tror ni jag ser ut? Som en röd jättegris med svintohår.
Osnyggt.
Så vi gick iväg efter frukosten på långpromenad och jag plåtade asdåliga bilder. Riktig stinkvarning. Nånstans mitt i flipprar jag med någon knapp och råkar ställa om storlekskvaliten på bilderna. Trodde att jag hade kommit åt den och skulle ratta tillbaka men rattade fel. Suck!
Väl hemma flera timmar senare och efter poolbad och havsbad (ja, fantastiskt skönt) upptäckte jag problemet.
Åtgärdat. Nu, inga fler.
Jo, tog med mig för lite euro också men det finns bankomater.
Efter middagen gick vi ned till stranden och rekade fotoplats. Jag fick förväntad förvirrning runt krocken mellan önskemål och real life och inget går som jag vill just nu.
Ofas.
Det är när jag prövar nåt nytt. Har läst mig till det hela men vet inte hur man kör bilen i praktiken.
Man ska pröva nytt hela tiden och lära sig.
Jag vill kunna allt på en gång och nu. Accepterar inga fadäser men gör dem jsut nu regelbundet.
Dessutom ser jag ut som en gris. Skär.
Onsdag 23 april
Efter frukost – Johannas första danslektion. Hon såg koncentrerad ut. Nästan sammanbiten. Tobias och Helena är vana instruktörer. Det här har de gjort förr om man säger så.
Det där typiska ”vänd dig mot kameran” funkade inte just nu. Det får vi ta sen. Nu är J alldeles för fokuserad på att få ihop dansstegen.
Lite om stället.
Jag trodde det var ute att sola på folio men såna bastmattor finns det att köpa otroligt nog. Själv bränner jag mig bara jag skriver ”sol” men lyckades som sagt var glömma bort den detaljen innan jag for.
Här är det grill som gäller. Pensionärer från Tyskland verkar vara värst.
Nog bjuder Lanzarote i sig en del att göra (nja) men det är ju inte därför vi är här. Visst, vi hade kunnat ägna dagarna att härja runt ön men sånt, om inte annat, kostar pengar och ork.
Själv känner jag väl att jag inte kan riktigt pusta ut förrän strandbilden är tagen. Och den är viktig. Vilket gör mig om än mer nervös.
Det är många variablar som måste stämma. Om vi bortser från den rena tekniken vill jag att det ska stämma med folks miner. Stämningen i bilden är det viktigaste.
Reportage är svårt. Svårare än somliga tror.
Idag har jag i alla fall badat med min froggeye och plåtat lite. Tjuvtagit under vattnet. Har absolut ingen aaaaaaaning om vad det blir.
Egentligen är jag djupt less mitt sätt att fotografera. Otroligt less. Vad ska man göra?
Torsdag 24 april
Jodå. Strandbilden gick alldeles utmärkt. Visst är det lite svårt att fösa ihop en hel grupp som dessutom skall dansa utan musik. Man ger direktiv men ändå… spelar ingen roll om man med lite humor kan ta sig igenom det hela.
Allt flöt på och inga fadäser.
Nu på förmiddagen, har jag gått igenom bilderna vilket är superbra. Slipper göra grovarbetet hemma.
Ikväll blir en till dansträning åsså festen efteråt. Ska plåta lite då också. Inte för repet men för att. Nu en liten promenad och sen ett dopp i havet. Tror jag.

Jag har lite resfeber. Det har väl alla. Men nu blir det lite extra mycket. I´m so excited!
Ringde till flygbolaget och kollade en grej med bagaget.
Min engelska har totalt rostat ihop. Jag vet om jag skulle exponeras inför det skulle jag snappa upp det igen.
Men jag är förtvivlad faktiskt. Jag var så bra på engelska förrut. Efter resor, Indien och USA hade jag jättelitebrytning och bra ordförråd. Nu låter jag som Pelle från Eslöv på tjänsteresa.
Statusfall så det heter duga.
Det är svårt att fejsa när ens talanger är som kondition, en färskvara.
Det är som koder som man rablar när de är aktuella sen efter uppehåll glömmer man dem totalt.
Nåja, kroppen och sinnet krackelerar. Nåt händer efter 40. Vänta ni bara, ni ungdomar!

Jag är en ganska snäll bloggare. Jag skriver för att jag har lust till det men vill givetvis att nån ska läsa. Man skriver annorlunda om nån läser. OM man vet att nån läser, skrattar & förstår. Och vill nån lämna kommentarer är det extra kul också.
Är man en kontroversiell person, som Alex S, hamnar man lätt i blåsväder.
Eller så kan man bara säga sin åsikt om bostadsrätter och kräva rätt till att ha en åsikt i frågan, innan det blåser ett sjuhelvetesliv i luckan och kommentarsboxen blinkar på 24 inlägg eller nåt i den stilen. Och det är mycket för att vara en blek blogg i övrigt.
Min ambition är inte att röra om i nån offentlig gryta.
Fast det var en gång jag skrev om en bra dokumentär jag fick åt huvudet. Tämligen missförstådd skulle jag gissa men gav upp att försöka förklara mig.
Den som inte vill förstå, förstår heller inget och jag simmar själv i det diket.
Sen kan man ju diskutera vidare definitionen på att "vilja".

Nåt helt annat. Har missat att betala två räkningar. Anledningen till att det hände var att de aldrig dök upp. Sen glömde jag bort det. Åsså kom påminnelsen. Men Telia var snabba nog att stänga av telefonen!
Enligt utskicket skulle abonnemanget stängas av på måndag men det har de alltså redan gjort trots att betalning har gått iväg!
Inte lite fräcka!
Tur att man har mobil...

Send in the clowns - don't bother they´re here

Dennis Lehane har skrivit en handfull deckare, alla är mycket bra och rekommenderas varmt. Har precis avslutat en - "Mörker, ta min hand".

Som ni förstår av bilden ingår clowner på ett sätt och bara det är ju skrämmande nog.

När mördaren förhörs (smart typ à la Hannibal Lector) börjar han sjunga det gamla örhänget "Send in the clowns". Läbbigt.

OK.

Igår natt, runt tolv när jag var på hemväg, läste jag ut boken. I den gula gången under Sveavägen börjar jag fantisera på temat clowner - en gammal tanke, nåt att plåta kanske? Det började bli lite småobehgaligt. Fantasin är en stark kraft.

Rundar hörnet och slänger en blick upp mot fönstret vid i t-banenedgången, där brukar man sätta upp musikaffischer. Även nu. Hoppar till av ren förskräckelse- en clown! Och bandet heter "Send in the clowns"!

Jag småsprang hem!

Asläbbiga.

Läs boken, finns i pocket.

En person som jag känner men inte längre umgås med, bloggar. Varken kul eller särskilt ofta men idag upptäckte jag på mycket länge en annan ton, den gamla tonen, i hennes inlägg. Det var roligt att se!
Tänk om man skulle bara göra färdigt här, med kaffe, tvätt och dusch och sedan gå ut på stan. Släntra lite, köpa en ny deckare och titta på folk och undra vad som får dem att trippa vidare i tillvaron.
Jobbar helg så det är bara att passa på.
Lyssande med ett halvt öra på vad som pratades om i Nöjespanelen på TV. Ett gäng artister ska släppa en skiva med psalmer. Ungefär så. Jaha. Känns inte riktigt fräscht, har väl gjorts innan, eller?
Hur som helst - i panelen sitter Gringo-chefreddisen och säger nåt om (vet inte om han raljerar eller om han menar det) att man likväl kunde göra en skiva med buddhistiska hymner eller nåt. Varför måste det alltid vara kristet?
Jo, det kan man undra. Men är det förvånande?
Vad är det som gör den politiskt korrekta medie-medelklassen så förvånad och ibland upprörda över detta?
Vi har ett kristet arv och innan dess hedendom med fornnordisk mytologi. Vi ser spår i tillvaron från båda, ibland parallellt, ibland sammanfogat.
Och ja, idag har folk olika sorters religiösa förtecken allt från de mer etablerade religionerna till naturreligioner och nypåhittade saker som Wicca.
Men varför låtsas som de har samma rotsystem i vårt land?
Förändringar av det här slaget är hjul som snurrar långsamt. Ibland alldeles för långsamt men som språkförändringar är det ingen vits med att de kommer dikterade uppifrån, vare sig från mediehåll eller nåt annat.
Märk väl - Gringo är en tidning som i alla fall tidigare försökt pådyvla slanguttryck. Språk förändras med människor inte framför.
Det kanske gäller personlig tro.

OM du till äventyrs tycker att jag är negativ (somliga verkar ha den åsikten) spana in bloggen från Florre! Här kommer han i fullspeed! Bara namnet säger allt.
http://svartsynt.blogspot.com
Inlägget om kungafamiljen håller jag fullständigt med om. Ta bort!
Det är tvättdag. Har skjutit på det i tre dagar. Iddes inte helt enkelt. Var för upptagen med hemsidan och igår hände saker som la sordin på resten av dagen. Piggnade inte till förrän jag skulle lägga mig. Lagom.
Men nu kör vi igen - full speed!

Kunde inte låta bli!

Fantastiskt väder ute. Gick en sväng. Glömde bregotten igår. Trodde att min frogeye var trasig men så var det inte. Däremot finns ingen instruktion så jag vet inte hur man får igång blixten.
En annan sak av helt annan karaktär: jag tänker sluta aspirera på att bli buddhist. Man försöker hålla saker ifrån sig, ta ett mer hm... lågmält grepp om tillvaron. Hur mycket man än tilltalar sig att man inte ska överbry sig eller "take it to your heart" så står man där i alla fall. Så om det var fint väder ute, märkte jag det knappt.
Så kan det gå.

OK. Hemsidan är klar. Det är pilligt och alltid är det nån länk som man missar. Och det är klart att har man många bilder så är det massor med jobb.
Och massor kvar att göra.

En kompis som jag känner kommer från Australien men bor här med man och barn. Hajja att åka till Australien, vad det kostar och tar tid.
Av förståeliga skäl kan hon inte åka hem särskilt ofta.
En annan som jag känner är på väg åt andra hållet. Till USA går det fler tåg, så att säga. Och billigare är det också. Särskilt nu när dollarn är låg.
Maria berättade igår att matpriserna lär ha blivit dubbelt så dyra i Argentina. Och har man otur är resan både krånglig och dyr.
Men det är inte lätt rent praktiskt när kärleken tar en vidan om väst. Men praktiska hinder brukar gå att forcera. Det är värre med andra - om såna finns.
Det är bara att lyfta på hatten för alla dem som tar sig för. Ibland glömmer man bort allt man själv har åstadkommit under årens lopp.
Tänker på mamma som drog från Norge efter kriget. Tufft. Men så var hon tuff också. Vilket hon inte riktigt hajjade.

Annars fnular jag på hur jag ska hantera en pikant sak. Vet verkligen varken ut eller in och det blir inte lättare.
Man är väl en struts. En övergödd sådan! Hahaha.

Det finns absolut nackdelar med att blogga. Träffade en god vän i helgen. Hon frågade inte så mycket men efter ett tag gick det upp ett liljeholmens - varför skulle hon när allt hon behöver veta står skrivet på nätet? Eva N har ju varnat mig långt tidigare.
Det finns nackdelar med det mesta och en mängd fördelar.
Det här kan jag leva med men jag måste påminna mig själv ändå!
Som sagt - har hämtat ut kameran. Med den följde batterier (till blixten) samt en "bälte" (att ha fastspänt på armen) så man kan simma och vara fotoberedd. På den står "don't swim just shoot".
Sånt gillar jag.
Kamerainköp ska kännas som värsta julafton. All the time. Vilket det gör. Finns inget vackrare är kameror. En kamera lockar om stordåd. Men du är Gud.
Fick en "revelation" igår. Vet vad jag ska plåta men kan inget säga om du/ni tänker läsa "Mörker, tag min hand" av Dennis Delane. För i slutet av historien får jag en aha-upplevelse. En bild jag har burit i flera år flyter upp till ytan. Vill du att jag ska förstöra din läsupplevelse? Nä.
Fantastisk bok. Just read it.

Med eller utan Gud - det är roligare att skratta

Tittar på såpan The Tudors. För indeed det är vad det är. Politiskt maktspel och kärlek. Vad är nytt under solen?
Jag är ingen historiker och faktastinn människa trots att det är nåt jag hade velat vara. Om jag ska gå efter filmen och det jag vet sedan tidigare, jobbade Henry som faaaaan för att få lady Anne Boleyn.
Och när hon föder fram en flicka gudbevars säger hon "förlåt" och han blir sur och raggar upp nån av hovdamerna.
Det är ju bara söner som räknas och varför har man alltid skuldbelagt kvinnorna om leveransen uteblir?
Så småningom blir hon utan huvud.
OK vi snackar 1500-tal men inte desto mindre akutellt än i dag.
Vi här i väst lever ett liv som vi gärna vill tro är akutellt för alla över hela globen. Snarare är det 1500-talets idéer som lever vidare. Både religiöst och sexuellt.
Genade över parken nedanför Observatorielunden idag. Ett gäng mätta snorungar på skateboard glider runt och jag tänker hur priviligerade är inte det där barnet: mobil, skate, snygga kläder och morsan fixar käk. Behöver inte jobba, behöver inte tigga. Vad är normalt egentligen? Hans liv eller de som har det taskigt?
Det är inte så att jag lider heller.
Tänkte glo på "10 000 bc" sen. Totalt ickekorrekt film men det ger kanske lite perspektiv på värme, mat och skydd. Om inte annat så för en stund.
Eller som Cathrine of Aragon säger i filmen att om hon fick välja mellan att vara extremt lycklig eller extremt olycklig skulle hon välja det senare för endast då skulle hon vara nära Gud.
Jag hajjar vad hon menar. Hon KÄNNER nåt då.
Men JAG hade valt annorlunda. Så kul är det inte att gråta. Med eller utan Gud.

Jag har varit en dag snett. Trott att det ha varit onsdag när det var tisdag och sen har det bara fortsatt. En dag till godo.
Vad gör man få? Försover sig big time och vaknar kvart elva! Jag kan ju säga att jag hade kunnat sova betydligt längre. Det tar på krafterna att stiga upp tjugo över fem. Och snart är det dags igen. Snart ska jag till La-la-lanzarote.
Jag har precis hämtat ut min froggeye-kamera och reflexskärmen. Hehe! Men först kaffe.
Annars har jag petat med min hemsida. Allt som rör hemsidor tar fruktansvärt mycket tid i anspråk. Man måste vara koncentrerad och strukturerad annars går det åt pipsvängen.
Jag har alltså fixat ett domännamn http://www.ingerbladh.se/ men är inte riktigt klar med korrigeringarna men gå gärna in och kolla. Paris-bilderna är inte inlagda. Går under kategorin "Mea culpa". Återkommer! Gud har glömt att öppna mailen - vilken katastrof!

Johannes Norlanders arkitektur suger fett!

Har haft ett trevligt litet vandrarhem de senaste dagarna. Sist ut var Isabella från Gotland. Låter som ett drottningnamn. Isabella av Aragon eller nåt.
Inte förrän nu är sängplatsen bortplockad.

Man lär sig nya saker varje dag.
Stockholmstrafiken är inte att leka med. Det tog oss en timme och en kvart att köra 1,1 mil i morse!
SL, kom tillbaka allt är förlåtet.
Har lärt mig en annan sak: köper du terminskort via nätet och tappar bort det, får du ett nytt.

På universitetet är man mycket mackor. Ingen kolhydratbudget där inte.

Hörrni, hörrni! För ett bra tag sedan spillde jag galla över världens fulaste hus, som råkar finnas i Älta. Huset är inte bara fult, opraktiskt och kallt men den ligger på hm... inte det bästa av tomter precis. I en gatukorsning!
När jag stapplade ut från en av min TRE ögonoperationer förra våren, knallade jag förbi ett arkitekturkontor där en bild på ovannämda hus, låg exponerat i fönstret, inramat minsann med nån storts stolthet "titta här vad duktig jag är".
Efter supertrevligt Må Bra-möte igår, bestämde jag mig för att gå förbi där och kolla namnet på stället för att senare googla lite på eländet.
Tjoho! Här är länken, liksom!
http://www.norlander.se/#
Klicka på nr 2 under Projects
Gå in i huset och titta på bilderna och kräks tillsammans med mig!
Googlar vidare och hittar blogg om eländet:
http://davidreport.com/blog/200708/house-alta-by-johannes-norlander/
Vi tycker inte lika kan man säga...
http://hem.feber.se/art/28162/strikta_linjer_nr_johannes_nor/
men här är det tackochlov några som tycker som jag...
Å, det känns som att alla som pressas ut från arkiterturskolor stöps i samma form. Är det konstfacksyndromet?
Grrr!
Nu kaffe - det behövs då sannerligen.
Förresten - jag har skaffat mig en domän och webbplatshotell: www.ingerbladh.se
Snart i bruk på en dator nära dig.

All good things must come to an end

MorgonTV: Ett intressant program till sent morgonfika - "Riskera allt" på TV8. James och Kate sade upp sig från sina jobb, sålde sitt hus och flyttade för att förverkliga drömmen om att öppna en souvenirbutik för lyxartiklar. De har aldrig jobbat tillsammans, har ingen erfarenhet av försäljning, har satsat hela sitt sparkapital – och bor med Kates mamma.
Hm. Så vad händer? En "coach" följer dem, ger VÄRDEFULLA och adekvata råd men James och Kate, hm, skiter i dem och det är på väg åt skogen knappt innan de ens har öppnat.
Alldeles för höga priser, för få saker i butiken, kal inredning och det som fins att köpa är James personliga smak.
Hmfr.
Ingen reklam, ingen öppningsfest.
Ridå.
Låter som en känd skoaffär i Boden...
Lite halvsnobbigt utan täckning. Ja, det är intressant. Har stött på fenomenet i fotobranschen också.

Var på fest igår. Så roligt att jag skrattade mig till värk i ärrbråcket! Känns nästan som att det ska spricka. Lite halvläbbigt faktiskt. Lite halvororlig blir man. Jag vill inte på sjukhuset. Jag vill först till Lanzarote!
Festens medelpunkt var Magnus som idagarna har fyllt/ska fylla 18 år (har fyllt tror jag). Slurp! det borde jag ha vetat. Jag menar Magnus, Helena, Julle och Benji kommer med två års mellanrum. Det är bara att räkna. Men jag vill inte. Stanna klockan!
För mig är det svindlande. Att lilla Benjamin, som en gång när jag åkte till Indien bara var ett litet knyte, är STOR idag. Både åldersmässigt och över axlarna. Hoppar han upp och ned i en säng och ropar: "Ska vi busas?" knäcker han sängribborna garanterat.
Våra vuxenfester kommer så småningom att ändra karaktär. Ungarna kommer inte springa vid borden och sedan spela CS på övervåningen eller om vädret tillåter, springa runt huset och spruta vatten. De kommer att vara någon annanstans. Hemma hos kompisar i Nacka, Tyresö eller "inne-i-stan".
Jag ogillar förändringar.
Varje sommar ska vara lite same, same but different. Man ska lulla bort till Sanda-anden och bada, lulla hem och spela stress. Om man inte är i Vittjärv. Och det kommer man inte heller att vara.
Men det är så man vill att det ska förbli. Och nu börjar det förändras. Det började redan med Jum-Jum och sen har det bara gått utför eller bortanför. Det började tidigare än så.
Jag ogillar förändringar.
Vad svårt det måste vara när alla ens barn lämnar huset och det är tomt. Vad ska man då ägna sig åt? Jag förstår om föräldrar klappar ihop lite då. Krisar.
När jag var liten och två av fyra brorsor och syrran bodde hemma, hände det ofta att Jarle och Sunes kompisar hängde hemma hos oss: det var Begga, Harju, Tomas och en hel drös med andra vars namn har försvunnit från minneskartan.
Antingen satt de på rummet och bet raslöst på naglarna och snackade/hängde eller så meckade de ute i nån bil eller moped.
När allt detta så småningom förändrades, när brorsorna skaffade sig flickvännner och flyttade och hela drösen med kompisar försvann (ibland hände de att de hälsade på ma & pa spontant utan bröder), sa mamma med sorg på rösten hur mycket hon saknade när det var liv och rörelse i huset.
Tillslut var det hon & pa.
Sen var det bara hon.
Man måste ha en inre, känslomässig plan för hur man ska hantera det. Eller så skiter man i det och låter chocken drabba en när man står inför faktumet att lillingen trippar nedför backen och försvinner runt krönet.
Det är då man får förlita sig på päls.

Hm - det är inte lätt att dirigera en förvirrad norrlänning in i stan via telefon när denne inte ens vet att hitta Sveavägen vid Norrtull.
"Jag kommer och möter dig" kanske funkar i Boden men i Stockholm...
Slängde i mig några köttbullar och rusade mot Norrtull. Precis när jag kommer dit, glider en röd bil med loggon "Vittjärvshus" förbi och jag rusar i kapp. Hahaha! Vilket syn. Rusa runt vid Norrtull i jakt på brorsan.
Nåja. DET gick bra. Sen skulle vi hitta parkeringsplats... MEN det gjorde vi, bredvid mitt hus!Förvånansvärt billigt, 12 kr/timme, men folk utomsocknes förstår inte mängden flyt som just kom vår väg.
Just då var jag glad att jag inte bodde i Paris.
Eller Budapest.
Kan man få någon rapport nån gång?
Ytterligare en tur till Scandinavianphoto hann jag med i morse. Fick gå dit och hem då jag har tappat mitt busskort. Klant.
Vad gjorde jag där? Värderade min utrustning. Och lite bläck och ett till minneskort slank ned.
MorgonTV: Linda Rosing byter karriär - igen. Ny ska hon bli flygvärdinna för hon vill dra sig bort från offentligheten. Så varför i herrans namn sitter hon där i TV-soffan IGEN och PRATAR om det. Och varför ska hon blogga? Om hon nu vill dra sig tillbaka.
Patetiskt.
Det är nästan lite synd om henne. Ho-ho liksom.

För övrigt har jag handlat fotoprylar igen: reflexskärm och en undervattenskamera! Heter Frogeye. Sandasjön - here I come men först ska jag till Lanzarote. Hoppas det är varmt nog för bad. Det borde det vara.

Fixfläckar kan vara trevliga!

Tills helt nyligen kände jag en befrielse att slippa fixfläckar på kläderna, att bara kunna sätta sig vid datorn och få fram bilder.
Nyligen rann det över mig en våg av nostalgi. Då jag läste alla mina lathundar baserat på information jag har förskansat mig men numer inte riktigt använder. Jo, fast i annan form.
Alla dessa fantastiska, tunga och långa timmar i mörkrummet då solen har lyst utanför men själv har man stått och blaskat timme efter timme med en halvfuktig handduk som hängt från byxlinningen och slängt runt benen.
Då agitering och vätskeblandning var nåt som gjordes per automatik. Då ladda en dosa gjordes på några sekunder. Då ingen tid spilldes till ingen nytta. Då alla mina dunkar var märkta med svart tuschpenna "BLADH". Då jag hade alla mina pryttlar: sax, penna, lathund, filterlåda etc etc i en orange nylonväska i mitt skåp. Då man klämde ett fika medan filmen sköljde i 20 gradigt vatten. Då alla fotografiska recept hölls i huvudet. Då det blev kaos när Agfa-pappret tog slut lagomt till utställning. Då ordet analogt inte hade någon mening och digitalt låg långt fram i tiden.
Hang outen Kameradoktorn gick så småningom i konkurs, vem ville ana? För vem behöver film, papper och förbrukning för analogt bruk när minneskort, pixlar och usb-kablar har tagit över vägen till kreativitet?
Det är mer än åtta år sedan jag gick Kulturama. Vid den här tiden för åtta år sedan började vi prata om utställning. Ordet utställning har jag sedan dess förknippat med kaos. Ingen ville jaga spons. Denna eviga jakt på spons.
Mer eller utan utställning som hänger över oss, söker vi alla spons, hela tiden. Någon - vare sig det är Ericsson, Landstinget eller amelia - skall sponsa oss med jobb och pengar.
Så går det ett stort varv. Det som var OK då är ointressant idag och det som skrämde en då går att hantera i nutid.
Nu kan jag tänka mig en fixfläck eller två.
Jag kan tänka mig en utställning också.
Och varv nummer två på Sonic.

Har precis kommit hem. Gick från Skanstull och hem trots vädret. Stampade på en lös platta på gatan så att vattnet inunder stänkte upp. Blev blöt som på film. Det är det närmaste film som mitt liv blir.
Nu vill katten leka. Det är bäst att lyda. Återkommer. Hon hoppar, sprätter upp i luften med noll ansats.
Nu ligger hon utpumpad på skrivbordet och hindrar mig från inskanning.
Det är så mycket jag vill göra. Och jag vet var jag ska börja. Där är jag nu.
Har insett, förstått, kännt ett längre tag att jag saknar en viss typ av bilder, som jag gjorde förr, i min värld. Jag är en musiker som har börjat spela i dansband. Jo, jag har tjänat pengar men along the way har jag i alla fall lite, tappat bort mig själv. Jag har blivit professionell, lyssnat till vad andra vill ha och anpassat mig.
Jag minns när kunden bara var jag. Men det betalar ju som bekant ingen lunch.
Nu står jag här och nästan inte vet vad jag vill, mer konkret. Vill inte bara en sak, det finns miljoner känns det som. Och hela tiden detta sneglande på vad andra gör.
Leif hade rätt. Jag tar in massor, tittar mig nyfiketet omkring men det finns en prislapp på det också.
Precis som alla andra vill jag ha, ha, ha om inte annat möjligheter och en plattform som öppnar fler dörrar. Jo, jag försöker välja efter en strategi. Men det syns i bilderna (vilket stör i alla fall mig), syns att man har planerat för mycket, att man har dökoll. Det tas inga risker.
Men så tycker jag att det är lite för mig. Det finns inget utrymme för risker, vill jag tro, eller har jag märkt fram tills nu. Get away with murder är inget devis som passar på mig.
Jag skulle aldrig get away med att att (om han nu levde) sätta en kaninhuva (huvudet från en kanindräkt) på min pappa, placera honom på en gräsmatta framför en en häck/berså/grön bakgrund och kalla det för konst. Det går bara om man har gått konstfack. En sorts godkändstämpel.
Det är så här i konstvärlden.
I världen överhuvudtaget. Varför tror ni Alex Schulman får härja fritt? Han är ju polare med de rätta människorna. Särskild begåvad är han då inte!
Det sagt en dag för gnäll fast i dag är ingen dag för gnäll. Vill bara påpeka det mest uppenbara. Annars dricker jag alldeles för mycket kaffe, lyssnar på soundtrack till filmen "Juno" och organiserar i mina ringlistor. Ja, de kommer i pluralis!
Vill bara säga hur oändligt glad jag är för att jag äntligen fick tag på "Olycksfågeln"! Såg tre avsnitt igår varav del två höll på kosta mig min hälsa. Jag höll nämligen på att skratta ihjäl mig! Det är synd att SVT inte tjatade "Olycksfågeln" så som man gjorde med "Pang i bygget" - det är nämligen (nästan) lika bra!

Det börjar närma sig - Lanzarote och dansresan. Fick mail från journalisten Johanna, som ska med. Måste kolla igenom min garderob. Fram med sommarkläderna. Kanske man skulle shoppa lite innan man drar iväg?
Resten av den fantastiska chiligrytan är nedfrusen. Ska jag behöva äta chili for the rest of my days? Luktar vitlök i kylen...
Har blivit accepterad i Näterverket Brudarna - kvinnliga fotografer. Nu ska här skivas profil och läggas upp bilder. Även där.
Skit också - jag & Ricki glömde diskutera min hemsida. Alltid är det nåt som man ska hålla i huvudet.
Glömde bort Existens igår. Nåt om friskolor och Maranata. Älskar att se/läsa om sekter. Existens är ett bra program. Ibland är hon bara lite för präktig i sitt sätt att tala. På tal om det: Ola är tillbaka i TV-rutan. Mysig men snackar så stolpigt. Man orkar bara ett tag.
Såg en jättesliskig film igår "27 dresses". Vad är det med amerikanarna som är giftemålshysteriska? Luktar 50-tal lång väg. Men Katherine Heigl, från "Greys" är alltid mysig att titta på. Hon har tagit efter Meg Ryan och Julia Roberts. Helt i samma linje. Mysig girl-next-door -typ.
Nu = borsta tänder, en kaffeslurk till och göra färdigt Paris. Någon gång ska jag väl bli klar...

Det kom en trött yngling på besök imorse efter synundersökning inne i stan. Tillslut somnade han och Rödluvan på sängen och jag återvände till mitt arbete med bildbyråbilder. Där låg de båda två i flera timmar och jag jobbade på ostört.

Efter woklunch plåtade vi CV-bilder och andra grimaser i trapphuset, köpte nya lurar på Mycom och årets första Piggelin.

Det är superfint ljus i mitt trapphus på våning fem. Vem behöver en studio när den finns?

Idag skulle mamma ha fyllt 79 år...
Tittar runt i datorn och hittar lathundar för diverse fototekniskaa saker. Jag blir alldeles matt. Men ler åt min eget engagemang. Fy tusan. Hade ingen aning att jag hade sådana kunskaper i huvudet - nånstans. Man blir alldeles förstummad.
Hur mycket kunskap som försvinner med det analoga? Och mörkrumsarbete... Hur ser fotokurserna ut nu förtiden? När all kunskap om film och framkallning liksom har bytts ut?
Åsså var det där om han som levererade is till resaurangerna förr. Idag finns kylskåp.

I hjärnan samlas drömmarna

Tre av fem - inte dåligt! Johan var sjuk och Marianne upptagen. Vad gjorde vi andra? Käka chili och surrade. Och jag har en hel gryta kvar om nån vill ha middag. Och jag släppte inte iväg dem förrän ny tid var bokad. Carro tog upp budkaveln. Det här blir bra. Bra att samla folk.
Drömde skumma saker i natt. Drömde om Toto. De skulle spela in i en studio och fans hade samlats utanför för att få specialbiljetter in till studion. På lapparna stod det "Huge" as in a huge fan.
Så blev man insläppt i studion. Någon frågade om jag ville ha en biljett. Nja, svarade jag. För tjugo år sedan hade jag stått först i kön.
I studion stod det fem-sex rader av bipgrafsfåtöljer. I stolarna "dansade" folk efter en viss sorts rörelsemönster. Med det ville man indikera att det minsann inte var första gången man blev inbjuden till Totos inspelning.
Regelbundet lämnade bandet studion och gick ut på innergården för att visa sig för den fanskaran som inte hade fått biljetter.
Jag tyckte det hela var bisarrt. En av medlemmarna hade en skinnrock på sig och jag tänkte "så omodernt".
Sen ringde jag till Aida fast jag ringde fel. La på. Men i luren hörde jag en konversation hon hade med en annan person. Hon hade blivit erbjuden att tala i nåt sammanhang hon sa: (var beredd på sjukt) "Jag tänker inte stå på en scen och berätta för en publik hur många jag har legat med!"
Jag la på.
More I needed to know.
Jag drömde att jag var på min gamla arbetsplats. Jag skulle spola av ett stort duschrum. Så för att inte bli blöt tog jag av mig kläderna. Till min fasa upptäckte jag att resten av arbetsplatsen åt julbord och jag skulle spatsera förbi borden iklädd bara badlakan.
Jag skulle inte få något julbord heller för jag tillhörde inte den ordinarie personalen.
När jag vaknade kände jag mig mördbultad.
Nu dricker jag kaffe och väntar på att Benjamin ska komma hit för att bli fotograferad.

En promenad i Haga, Stockholms centralpark? Emma Wiklund joggade förbi med en kompis. En timme senare lagar jag chili. Det var länge sedan. Mat för ett kompani och vi är bara några stycken. Får äta chili i dagar efteråt. Jo, jag har frys.
Madonna har hookat upp sig med Timbaland och Justin Timberlake. Och jag vet inte vad jag tycker. Å ena sidan känns det lite desperat. Få se nu vad kidsen tycker om. Å andra sidan varför inte.
Madonna är ju verkligen känd för hon som ständigt förnyar sig. Hon tycker det är kul. Det får vi hoppas annars är det ju patetiskt.
En panel i morgon TV som samtalar om fenomenet. En kvinna säger, på tal om operationer och botox, att hon tycker att Madonna, som alltid annat har skitit i vad andra tycker, borde ställa sig över hela den prylen. Nu anpassar hon sig verkligen.
En poäng.
Fast Madonna hör ju till den delen av populärkulturen som vurmar för ytan. Som håller upp fingret och ser åt vilket håll det blåser.
Eller hur?
Att hon opererar sig är ju helt i linje med hela prylen. Vad skulle världen säga om hon verkligen lät rynkorna tala för sig?
Ja, jag kan då säga att hon hade hade haft svårt att vara aktuell. Ändå. Trots sig själv.
Det som irriterar mig är när omvärlden ser henne som ett bra exempel "titta så fräsch man kan se ut när man är 50 år".
Den fräschaste 50-åring som jag känner (som finns) och då menar jag fräsch på alla vis (märk väl - ingen operation) är Linns mamma och min svägerska. Där är det fyra saker som spelar in: motion, bra mat, ingen rökning och goda gener.

Men jag kan förstå. På grund av mina ögon måste jag ha en kraftigt uppförstoringsspegel för att kunna måla mig. Sen jag fick nya linser i ögonen ser jag skavankerna extremt mycket tydligare. De har blivit fler. Ibland känns de som de kom över natt.
I alla fall.
Man sitter och glor på sig själv och undrar hur det gick till. Man önskar sig slät och rosenung igen. Så jag är lika patetisk.
Det är inte bara rynkor: ögonen ser äldre ut, vitorna är gula, röda blodkärl har spuckit fram och huden är gropigare. Kort sagt: de är ett tecken att världen förändras, inte bara en själv och det är det som är det skrämmande.
Vi är rädda för förändring.

Ny dag, nya tag. Vaknar och slår på TV per automatik. Då kan jag inte somna om för jag hör ljud som inte är mina eller kattens. Peter Stormare intervjuas i samband med sin nya film "Varg". Stormare är mysig. Ultramysig. Pappa skulle ha gillat honom. Inte bara för att båda för hälsingesnubbar men för att han är som han är.
Min brorsa gillar Thomas di Leva. För att han är som han är.
Vem folk gillar kan man inte alltid veta.
Som att jag skulle gilla Leif GW Persson.
Men nu gillar jag honom. Det jag har sett.
Så är det ju. Man gillar det man har sett om nåt annat kan man inte uttala sig. Jo, men vara beredd på att ta tillbaka, revidera.
Sov lite oroligt i natt. Mycket kameror och objektiv flög omkring. Först trodde jag att det var för varmt i rummet. Att jag sov oroligt alltså. Slog på fläkten. Fläkt är viktigt för mig. Därför har jag en i Älta och Boden. Fast nu sover jag aldrig över i Älta. Men jag blir inte förkyld i alla fall.
Passa på och köp fläkt innan sommarn är här för de tar alltid slut. Men allt beror på - såldes det några pulkor i södra Sverige i år kanske?
Kommer ihåg när långkalsongerna tog slut i stan. Det var en kall vinter.
Kommer ihåg sommarn 1992. Hela juli regnade bort och när man väl monterade tält på Rabbisfältet, strax utanför Visby blåste typ 90 procent ned. Paraplyförsäljningen slog rekord.
Ikväll får jag gäster. Fotogänget. Vi behöver ett namn. har några givetvis på lager men jag gissar att det känns för pretantiöst. Kanske till och med kvävande. Som att bilda förening på tre. Du är kassör, jag är odrförande och Kalle är sekreterare. Men hm... vad ska vi göra då?
Det har man sett i SCA.
I alla fall besök.
Så jag har städat tralala. Nu känns det fröjdsamt att går omkring och se att alla papper ligger på sin speciella plats.
Tysken är glad och lycklig. Och hippien också. För det ser snyggt ut. Hippien vill leka i en estetisk miljö. Och det är min. Estetisk. Det är därför jag trivs här även om det är alldeles för smått för mig och mina saker.
Hellre smått i stan än stort i orten. Det är receptet för mig.
Dagens musiktips: "A horse with no name" America - Man vill resa - med en liten ryggsäck, sandaler och runda solglasögon
http://www.youtube.com/watch?v=FkoldPBdROE&feature=related
Dagens filmtips: Fortfarande HAIRSPRAY!
Dagens positiva: Jag lever.
Dagens neggo: Vet inte. Dan har just börjat.

Skummar lite i gamla inlägg och märker till min förtvivlan att det var intressantare tankar för ett år sedan. Är alla historier dragna?
NU tänker jag checka ut och checka ned i sängen.

Försökte testa min utrustning men hon var lite svårfångad. Man kanske skulle skaffa riktig päls. Döljer rynkor och dubbelhakor fint!

Missarna man minns!

Lite goth en fredagseftermiddag är alltid trevligt!

Expert på Hornsgatan hade mitt batterigrepp så jag vevade iväg imorse och gick hela vägen tillbaka.
Nu äntligen är det komplett! Och väskan är nästan lite för liten.
Aldrig blev man riktigt glad...
På vägen hem - fantastiskt väder. Folk har tinat fram och på gräsmattan skiner blommorna blåa och gula.
Jag vet inte om det var Fleetwood Macs fel, att jag transporterades till 1987, eller om det var Hornsgatspuckeln, där det ligger lite gallerier och fotobegagnat, eller om de är så att när man promenerar har man tid att fundera, glo lite på folk och låtas sig associeras men jag blev bara ledsen. Över rubbet. Mamma, pappa, hus, katter, jobb, kompisar, resor, livet, minnen.
Fick bara en känsla att det är lika bra att hålla tyst om sina tankar för de låter så fåniga när man uttalar dem högt och det ser så konstigt ut på papper.
Fick bara en känsla att det är lika bra att put on a brave face för det är så vi alla vill att alla andra ska göra.
Face/on.
Face/off.
Men det var bara en tanke.
Blev plötsligt hungrig men trött på matlagningen. Gick till panini för att köpa en caesarsallad.
Kommer hem och upptäcker att salladen består mest av... sallad.
Skriker rakt ut och blir riktigt sur.
För 75 spänn förväntar man sig nåt annat!
Som sagt - kolhydrater är billig mat. Grönsaker kostar visst skjortan.
Blä!
Nåja. Jag går inte dit igen.

Snart fyller man ett till vidrigt år.
Linns sambo Erics farmor fyller 100 år på lördag - hatten av - och skulle det vara sant för min del väntar 58 år till av knepigheter och överraskningar och status quo.
Fast Mona Seilitz dog i en ålder av sextiofem så vem vet?
Jag tonade håret igår.
Det blev snyggt. Gråa hårstrån är därmed dolda.
Sparade lite pengar.
Det behövs när batterigrepp kostar... 1700 kr!

Äntligen, kan man säga. Nu har jag röjt i alla papper och sorterat allt runtikring datorn. Så skönt! Eskobar snurrar och jag bläddrar i gamla fototidningar. Klockan är kvart över sex och jag funderar på att duscha och färga håret som jag har tänkt typ i tre veckors tid eller nåt.
Jo nu är det dags!

Tysken jublar!

Ok. Bokföringen är klar men var fan är min gamla kvitton? Behöver dem för försäkringen.
Far runt som en yr höna. På vinden finns de inte alls. Har sökt igenom tre (!) vindsförråd. Nåja, allt är inte mina saker.
Ringer till Carro och beklagar mig. Mittiallt kommer jag på - i den här kartongen märkt "inspiration" hm... där har jag inte tittat. Och se - bokföringspapprena låg i inspirationslådan! Sicken ironi! Bokföring=inspiration.
Ok nu kan dagen börja.
Så nu håller jag på att röja i mitt dammiga datarum. Och jag slänger och jag hittar. Särskilt gamla foto- och datatidningar med mycket matnyttigt i. Vill läsa och testa men jag har annat att göra.
Rödluvan spatserar omkring i röran, vi leker lite med fleecesnöret och jag dricker kaffe. Ska snart bege mig ut på promenix och ärenden för att med ro fortsätta denna sortering.
Tysken mår bättre.

Jag hatar bokföring!

Årets hittills varmaste dag och jag är fast med det som jag hatar och är dålig på: bokföring.
Skriver konstant fel och irritationen växer. Jag som annars alltid har tid med Rödluvan fräser och hon tittar helt oförstående på mig.
Allt tar så mycket längre tid.
Slängde mig ut för en lunch, vilken jag inte ens tycker mig ha tid att laga! Och en pärm till skitkvittona som skall skickas iväg till en revisor.
Om jag bara var något intresserad av det här skulle jag göra det själv. Men en revisor är utbildad. Varför skulle jag tro att han ska göra mitt jobb?
Men så letar jag kvitton för en annan uppgift.
Inser att papper har "försvunnit". Tror att de är uppe på vinden, där de hamnade i samband med att man målade om i mitt datarum.
Jag är trött på att leta. Jag vill att det ska råda tysk ordning. För det gör nästan det. Hela tiden detta nästan.
Fast det som ligger och irriterar på djupet är en ångest som jag brukar ha full kontroll över.
Nu när jag har gått igenom året som har varit inser jag att jag har ökat fotograferandet med över 100 %!
Wow! Det är ju glädjande men samtidigtfinns det en rädsla: jag kommer inte kunna toppa det för vissa kunder har fallit ifrån. Och det var en kund som gav mig många upprag förra året.
Men.
Året är inte slut ännu.
Men det är det som ligger och skvalpar. Åsså skriker jag på Luvan bara för att hon vill kramas och lägger sig tvärs över alla kvitton. Hon är ju bara katt. Det är så man gör om man är katt.
Annars är så jävla trött rent ut sagt på att tänka ut nästa steg. Om det ska bli nån mat, måste jag själv laga den. Det är därför jag hämtar hem mat. Är så less på laga mat. Är det underligt om man dyker ned i kolhydratdiket hela tiden? Att laga nyttig mat kräver att man står vid spisen bra många fler minuter, timmar. Jag har tid MEN INGEN LUST. Ingen lust alls. Och inga idéer.
Men jag har inte dykt ned i kolhydratdiket.
I natt drömde jag om hur mammas hus renoverades. Det var hennes hus men inte alls. Ju mer som strippades ned desto svagare blev väggarna. Tillslut föll de ihop bara man petade lätt på dem.
Det var så ledsamt. Och jag höll i saker som jag inte visste var jag skulle lägga dem. Om de skulle sparas eller kastas.
Imorse när jag vaknade - alldeles försent dessutom - tänkte jag på Huset och jag tror verkligen att allt är kvar. Men det finns inte mer. Allt det mamma och pappa slavade för har vi kastat bort. Och det är så det är.
När vi dör, då dör saker med oss.
Det är så det är.
Jag har fullförståelse om ni kastar men fråga mina fotovänner först!

Försöker stiga upp sju men det går inte när det finns valmöjlighet.
Alla dessa valmöjligheter.
Hämtade mina kameraprylar igår. Schysst objektiv, stativ och lite annat. Monterade upp kameran på stativet och började plåta mitt rum. Liten bländare gav lång tid (Micha, du läser väl det här!) så jag använde min NYA trådutlösare för 199 kr. Jag gick inochut i bilden som det spöke jag verkar vara.
Hehe!
Jag har äntligen ett stativ. Det var en lång väntan. Varför? Jo, jag har inte vetat vad jag skulle köpa. Alldeles för många VAL!
Men jag läste på.
I natt drömde jag om Sparris - en gammal SCA:it. Försökte intervjua honom om var han har hållit hus. Fick svävande svar.
Varför dök han upp? Såg nån på TV som liknade honom. Hm...
Facebook har legat lite i träda. Men så rasslade till igen och en vän från förr - inte så länge sedan - Jenny - dök upp i listan. Hon har hunnit föda fram en till liten en, har bara sett den första. Två små sötingar. Sin mamma upp i dagen.
Det är verkligen tur att jag inte har lust med barn annars hade jag blivit så ledsen av att alla skaffar dem. Tidens gång och jag är inte med i det racet.
Gick på promenad i solen.
Om man kör en kolhydratdetox (som jag gör) är det inte mycket man kan äta utanför sitt eget hem. Så är det!
Annars håller jag på med bokföring. Ser till min förvåning att jag hade över 100 % mer fotojobb 2007 än 2006!
Det lär jag inte toppa!
Snart ska jag iväg på promenad nr 2. Ska träffa Micha och vi ska klämma på kameror.