Skratt utan kontroll

Visst har ni nån gång skrattat så mycket att ni har blivit rädda. Ni vet, känslan av att ansiktet är på väg att krackelera, att vätskor är på väg (ursäkta) ur alla möjliga öppningar - tänkte främst på snor och dreggel. Då man måste Lanfelt-kniiiipa för att behålla lite värdighet. Men framör allt att man inte har någon kontroll över sin kropp längre. Att man bara vrålar och samtidigt försöker sansa sig.
Jag var på bio i USA en gång och såg en komedi med Steve Martin och Lily Tomlin "All of me" ("Mitt andra jag" på svenska).
Vissa scener i denna hysteriskt roliga film (vet inte hur den har åldrats) framkallade ovanstående reaktion från undertecknad.
I amerikanska biografsalonger vill jag minnas råder generellt en något mer liberal syn på publikens tjo & tjim. Trots detta hände följande:
En stor, svart amerikansk kvinna satt på raden framför mig, når sin acceptans nivå vänder sig om och säger:
"Lady, would you mind?
Hon var något irriterad.
På väg hem från USA, såg jag filmen igen. Ni vet med hörlurar. Där satt jag och hysterisk skrattade all over again. Flygvärdinnorna log lite överseende.

Fast allra värst var denna gång:
Inför ett medeltidsläger i Skåne, utanför Sjöbo (ständigt återkommande event i SCA runt Kristi himmelfärdshelgen) hade jag tagit med mig Chateau de Gragage, hemmagjort vin.
Under en period höll jag på med sånt. Ibland gjorde jag kryddvin med gott resultat. Många ville smaka, så jag antar att det var OK.
Just inför det här eventet hade jag inte tappat upp rödtjutet på flaskor utan tog med mig (i bil givetvis) hela damegangen för att efter fest & behov tappa upp det man behövde i ett mera tidsenligt krus.
Damegangen var tung och otymplig, så jag lät det helt sonika stå kvar på släpet (ja, man behövde släpvagn för alla pryttlar. Att åka på event var som att flytta. Inte undra på att man ledsnade!)
I alla fall. Jag bjöd hit & dit, drack en del själv, så när jag orkade tänkte jag att jag skulle dra damegangen på en bagagekärra bort till mina quarters, mitt egenhändiga tält (nu sålt, ligger väl och möglar somewhere i nån annan avhoppares källare).
Så där gick jag efter bygatan, med en vindamegang, slangen ihop rullad runt öppningen, i förd särk (jättevarmt väder) och visslade.
Precis när jag närmar mig vårt lilla läger (dvs ett hushåll = ett gäng som hänger ihop) tittar jag upp och möter en av lägerdeltagarnas min, då inser jag just hur knäppt det hela ser ut. Jag kunde lika gärna ha släpat runt på en sån där ställning där man hänger påsen för sondmatning (heter säkert nåt fancy).
Och jag börjar vråla. Av skratt. Helt hysteriskt. Ansiktet krackelerar. Jag ramlar ihop. Sätter mig gräset. Ramlar ihop. Fortsätter att vråla. Folk går förbi, ler och skrattar. Då skrattar jag om möjligt ännu mer. Men jag kan knappt kontrollera mig.
Fast känslan är läbbig också. Noll kontroll! Men kul var det!