Arbetskamrater behöver inte sitta på samma arbetsplats

OK, OK jag medger jag är lite beroende av Malou...
Tittade imorse och fick en mindre ahaupplevelse i samband med en intervju jag aldrig hade tippat skulle få mig att tänka vidare. Om ni fattar.
Malou hade bjudit in Charlotte Perelli och Pernilla Wahlgren och en litet urval av deras skor. Båda damerna äver superintresserade av skor och har gott om stålar att upprätthålla sitt intresse för det är verkligen kvalitetsskor och dyra sådana som de har i garderoben.
Fast det var inte det som fångade mitt intresse. Är totalt ointresserad av skor och ännu mindre nu när jag har problem med ena foten. Vill bara att det ska vara skönt och bekvämt.
Nej det var två saker.
Charlotte och Pernilla är goda vänner. Och det är när de talar om att vara i samma bransch och kunna diskutera, söka stöd både i mot-och medgång med en kollega tillika vän som jag tänker att de har mycket mer gemensamt än skor och ingifta i samma familj.
Nån som förstår när den ena skulle kunna vara tveksam till ett jobb där någon utomstående säger: "Men det låter väl bra!" eller "Varför lånar du ut dig till sånt?"
Jag är verkligen inte i någon position att tacka nej till fotojobb men jag skulle vara ytterst tveksam till bröllop. Och det beror inte på att nån gifter sig och inte jag. Jag tycker bara att bröllop är en i regel en stel tillställning och när det gäller fotouppdraget finns så många diken att ramla ned i. Förväntningarna är skyhöga och många gånger knepiga. Svårigheten att vara rak från uppdragsgivaren (bröllopsparet) och i efterhand komma med extra önskemål gör det hela till ett slalomåk.
Har emellanåt intressanta samtal med andra frilansare. Det är allt från tjoho via peptalk till rent förvirrat gnäll. Det går båda vägar och det tillåts.
Efter sådana samtal känner jag mig oftast stärkt och jag upplever detsamma med dem jag talar med.
Kanske är det så att våra arbeten och karriärer vaddetnukantänkasvara mår bäst av att ventileras med vänner som också är kolleger. Jag tror att utdelningen blir maximal och slitaget på annan vänskap minimal.

En annan sak som damerna kom in på (detta är ingen nyhet) är hur liten musikbranschen är i Sverige. Hur man stöter på varandra, för eller senare, i olika konstellationer och uppsättningar. Det är då jag hajar en anledning till varför man är tyst om kolleger t ex Carola.
Man vet aldrig om man två år senare hamnar på Rocktåget eller är inbjuden med Robert Wellsgänget och där står artisten och som du ska sjunga duett med.
Kan bli pinsamt.
Och nästan gång möts man i en rättstvist.

Ja, jag vet det är inte relativitetsteorin jag har kommit på.
Inser bara att artistvärlden: teater, film, musik etc hamnar i skarven mellan vanliga jobb och nåt som man gör där man själv är ett instrument.
Ingen begär av den som vänder papper på ett kontor att denne skall STÅ för allt hon/han gör men en artist blir granskad på ett annat vis.
Det är å ena sidan ett arbete men å andra sidan ett privilegium, en hobby, en ikonfabrik.
Å andra sidan har vi inte receptionister och byggnadsarbetare på affischer i tonårsrummet. De sätter inte något avtryck bland trender och deras ord väger bara tungt i deras egna vardag.
Gardell har sagt att han inte läser recensioner. Bara dåliga frågar någon. Nä, han läser inte de snälla heller. Han har tagit ett aktivt val vem som ska vara auktoritet i hans liv och vem som ska ha mandat att uttala sig om vem han är.
Sen får andra läsa.