Ambition

Läser "Hanteringen av odöda". När jag runt midnatt igår natt steg ut i regnet för att bege mig hem, hörde vinden vina runt de kala trädkronorna, tittade jag mig nervöst omkring. Skiträdd.
Återigen lyckas Johan Ajvide Lindqvist gestalta nåt så märkligt som att de döda skulle få liv igen.
Jag som inte har velat annat kommer på mig själv att önska dem en god sömn istället.
Jag som är bildfantast ser orden som mer skrämmande än bilder. Beror det på vana från filmens gory värld eller är mina egna bilder i huvudet mer skrämmande när någon annan har skrivit orden?
Böcker är fantastiska. Filmer likså. Men vi drunknar i dem.
Böckers framställan kan jag greppa. En författare, ett skrivdon, fantasi och massor med research.
Men en film?
Ett giganstiskt grupparbete men hur går det till - rent praktiskt? En regissör, ett manus, en producent och en miljon andra aktörer som tar sina arbetsuppgifter med yttersta ansvar. Såg en intervju med en svensk ljudtekniker Per nånting som bor och verkar i Los Angeles.
Han berättade om alla ljudpålägg man gör i efterhand.
Ok.
Alla vet vad ljud har för betydelse för en film. Dra ned reglaget nästa gång du ser en film så är betydelsen uppenbar.
Själv har Per gjort ljudet till Bourne Ultimatum. Han säger att ljudet hjälper tittare att orientera sig. Tar man bort ljudet från filmen blir man nästan sjösjuk av filmens intensiva klippstil.
Så ljud har STOR betydelse.
Hur mycket bestämmer regissören det här?
Är regissören all over the place när det gäller kostym, scenografi, ljud, klipp etc. Eller är det ett grupparbete men att det är regissören som får all ära om filmen är bra.
Jag har massor med frågor och det finns säkert någon bra bok i ämnet.
Ska leta.
I mitten av nittotalet blev jag tillfrågad om jag ville producera en teateruppsättning. Noll erfarenhet, jobbade heltid på Journalen (det här skulle ske all övrig tid) och noll koll på vad en producent gör egentligen. Vad skulle krävas av mig var luddigt formulerat.
Skräckslagen av förfrågan schabblade jag bort det hela, tror jag sa nej det klarar jag inte.
Dumt kan tyckas för den som var regissör var inte mindre än Maria "Masjävlar" Blom och om jag inte kommer ihåg fel var Olle Sarri inblandad i produktionen.
Jo jag vet - många andra skulle ha hoppat på tåget, tagit sig vatten över huvudet och antingen ha fixat det eller ryckt på axlarna.
Men jag - jag är av den mer försiktiga karaktären. Jag vill ogärna säga att "ja, jag kan!" om jag inte tror mig veta att jag kan. Det är inte jante det är trygghets tänk som många gånger går för långt.
Jag vet att jag ligger på 60 % av min förmåga. Att jag borde hoppa bungyjump i min egen karriär. Att segstart borde bytas ut mot rivstart. Att en blåslampa i arslet är bästa drivmedel.
Vi har våra karaktärer och läggningar.
Jag ska se över min och vad jag kan göra.