En timmes prat med gullige Micha. Bor 60 mil härifrån och jag önskar att M & M aldrig flyttade. Jag måste ta mig i kragen och hälsa på. Malmö är ju inte så dumt. Danmark ligger alldeles bredvid. Man kanske kan kombinera det med nåt.
Givande samtal.
Innan: cross-atlantic snack med Marja i BA. Hon skall snart åka till Paraguay i tio dagar, på jobb. Paraguay verkar vara lite av en transithall. Inte så hippt. OM det är det man söker. I vissa byar talar man inte ens spanska utan något inhemskt språk. Marja får fixa tolk helt enkelt.
Har lämnat ifrån mig teaterbilderna idag. Tomt med folk på plats så jag skickade ned kuvertet med cd-skivorna genom brevinkastet och köpte thaimat och trippade hem.
Eva verifierar att Tobbe trollkarl är just så mysig och go som han verkar på TV. Man kan pusta ut.
Annars verkar det ta på krafterna att göra jobb utanför landet: bagage försvinner, flyg är kraftigt försenade, man hamnar i en annan stad eller som latinoflickan som blir kallad till polisen på Kuba.
Jag vet inte om jag är rätt dam för jobbet. Då är det skönt att resa med mer arbetsvana människor än en själv.
En gång i tiden var jag resvan. Det är väl lite som att cykla - det går aldrig ur - men varje gång man sätter sig i sadeln efter uppehåll känns det i arslet efteråt. Har man otur - i dagar - annars går det snabbt över.
Bekvämare har man blivit utmed årens lopp. Jag sov i ett stall i Goa 1989.
Idag - nja.
Jag har sovit i kalla, fuktiga tält där regnet strilat igenom tältduken. Det var inte mitt tält. Det var Attermarks. Jag gick in i köket hämtade två sopsäckar, klippte upp båda. La en på marken och på den ställde jag min väska. Den andra la jag över mig själv och tänkte här ligger jag som en uteliggare och har betalat sitefee och allt.
Det var som när jag och Eva B var i flyktinglägret i Makedonien och såg folk skotta vallgravar runt tältduken efter skyfallet dagen innan. Tänkte: oj, det där känner man ju till! "Vet preciiiiiiis hur ni käner er!"
Är folk hungriga ge dem bakelser.
Ett nattåg mellan Kashmir och New Dehli sov jag på en ryggsäck. Obekvämt och inte ens en rolig historia. Jag tror jag skulle boka första klass idag.
Då var jag precis på gränsen att fylla tjugotre och idag... ja, det är år senare.
Idag finns charter till Goa då sov folk i kojor vid strandkanten.
Backpackers all over the world sitter på ställen utmed the hippetrail och berättar hemska historier och det är en tävling. Många gånger involverar det sjukdomar och skit. En tjej som jag känner spydde galant ned i en herres portfölj.
Vad säger man? Sorry liksom.
Jag tror jag klarade mig ganska bra.
I Pushkar hängde jag på ett gäng engelska trädkramar-hippies med dreadlocks av den typen som bor i husvagnar back home i England, knarkar som fan och ockuperar folks privata tomter. Typ. Halvläbbiga inga gulliga hippies. De var utrustade med käppar för nattetid var det risk att byns alla rabiessmittade hundar skulle attackera en. Jag hade ingen käpp så jag frågade dem om jag fick följa med ut och käka. Jag gick i mitten och de slöt samman runt mig som secret service och vevade allt vad de var värda. Under middagen pratade jag inte med dem eller de pratade inte med mig. För vad skulle vi säga varandra? Hade absolut inget gemensamt. Väldigt märklig upplevelse som jag nästan har förträngt.
Pushkar är fantastiskt, eller ska vara. Jag stack därifrån dagen efter för hundarna skrämde mig. Synd egentligen.
Och var höll Pelle hus? Lone? och Sös? Varför var jag ensam?
Den här typen av resor ska man göra i unga år eller den här typen av upplevelser ska ske när man bäst kan hantera dem. Senare i livet - javisst åk till Indien men utsätt dig för det du klarar av. Om det går att styra.
Man var tuff då. Och tittar jag mig i spegeln i dag och tänker att jag lallar runt i en comfort zone så ska ni veta att jag har gjort min hemläxa. Alla mina resor har varit administrerade av mig själv. Ända sedan Tjeckoslovakien 1978 då jag var tolv år. Jajamensan åkte på läger utan att känna en kotte! Via au pairturer, tågluffar och backpacker-resa.
Administrerat mina utbildningar, flyttar fram- och åter till Skellefteå och Stockholm. Letat upp basketlag, fotbollslag, badminton, bågskytte, medeltid, körer. Etc Etc.
Och ibland har jag bara varit så trött, så trött. För det blir man när man är sin egen lyckas smed och skall vara motor i alla väder även i unga år.
Inför Indien laddade jag med två liters tekanna varje kväll, dikter, sångtexter och brev. Sen drog jag.
Idag ser mitt behov av resa annorlunda ut. Världen ser annorlunda ut.
Det är några resor jag vill göra innan jag kastar in. Men jag har gott om tid för jag har hört att jag lever tills jag är 83-84 år.
Däremellan finns det resor som skulle överraska bara man kommer iväg. Argentina var en sådan. För mig ett oskrivet blad. Hade inga förväntningar för det jag visste om Argentina var: tango, juntan, Pampas, Pantagonien, störtat plan i Anderna, köttfixering, vin, fotbol och inflation. Resten fick upptäckas.
Nu är det slut för idag. Tack för att ni läste så här långt!