Beslut och låt vara

Februari. Redan. Vissa beslut ligger över mig som en våt filt. Den ena är av trevlig karaktär, bara man kommer fram till vad man vill och den andra måste bara genomlidas.
Tandläkaren och semesteransökan. Gissa vilken som är värst. Hos tandläkaren har jag inte varit sedan 1992. Jag vet. Jag är en hemsk människa. Eller som min kompis säger - du måste ha bra tänder. Hoppas det tänker jag och ser hela min förmögenhet fladdra iväg till en brygga i käften!
Vi pratar semesteransökan i stället. Vad ska man göra denna sommar då när hus är tömt och släkt förminskad?
Har några idéer om resor och aktiviteter som inte behöver ske direkt efter varandra. Min semester skulle kunna vara uppstyckad istället för i ett svep. Fast visst är det trevligt att ta en längre paus från sånt som är vardag - hurdetnuänär.
Men jag ska ta ett beslut snart. Framförhållning är en fint ord.

Många sanningar i livet har blivit klichéer och plattityder. Oftast på grund av att det är slitna fraser. Och sanningar är slitna fraser. Men det kan myter också vara. Sanna. Slitna.
Många pratar om att "har man bara en stark vilja kan man bli vad som helst".
Stark vilja. Smakar på ordet. Vilja är för mig förknippat att man vet. Vet vad man vill eller i alla fall i närheten. Jag vet vad jag vill eller i närheten. Då är det lättare att veta vad nästa steg ska vara.
Jag har en bekant, en person som jag inte längre umgås med. Hon sa en gång att hon var avis på mig för att jag hade fotograferingen som en ledstjärna, att jag visste vad jag ville. Hon hade inget specifikt som hon kunde "jaga" på det viset. Hon tillhörde gruppen vars vilja frodas när man anar en karta, en plan, ett mål. Om sedan målet ändras under resans gång är en annan femma. Men för att att starta stegen ville hon veta var hon var på väg.
Ibland står man utanför sin dörr en vacker sommardag och det spelar ingen roll vad som kommer att hända. Man går bara ut och så får det som sköljer över en hända. Spännande och tja, vanligt på nåt sätt.
Så finns det andra dagar där man bara vet att om jag inte har om än en svag plan med dagen kommer jag att stå kodumt nere vid Sveavägen och tänka: och nu då?
Det där skiftar.
Ibland är man i en fas när man behöver planer bara för att ta sig ned till tvättstugan.
Ibland kastar man sig ut i livet utan skyddsnät. Säger upp sig från jobb, byter skrud, reinvent yourself.
Jag tillhör gruppen som behöver krokar i tillvaron att hänga upp min ytterrock på. Min vilja och envishet kan vara urstark då.
Utan krokar och enkel, skissad plan står jag mig oftast slätt.
Det är mina verktyg.
Vilken grupp man nu än tillhör - om man ens gör det - så behöver man en viss balans i sitt liv. Balansen mellan struktur och ovisshet. Planläggning och spontanitet. Samtal och kontakt. Tysk och Hippie.
Om tjugo minuter skall jag ned i tvättstugan.
Det är min plan!