Försäkringskassan och andra små klurigheter

Det finns arbetsplatser man inte vill sätta sin fot på - Försäkringskassan. Jag känner en person som jobbar där och hon tycker det är bra, på alla sätt. Hon måste haft tur med var hon hamnade.
Läser man rapporter, inte officiella utan sådana historier det skrivs om i tidningarna, är all dealings med försäkringskassan att undvika.
Genom kontakter i handikappsvängen vet jag också hur det kan gå till när "surkärringarna" sätter bokstavligen käppar i hjulen för dem som försöker överleva med knappa möjligheter.
Sen har vi klappjakten på dem som är sjukskrivna.
De som slutar sin utbildning, anställning utan att meddela AF eller om du far ut och reser längre än tre månader - deras sjukpenning grundande inkomst försvinner bara. Putsväck! Längre än tre månader - nej, nej!
Bestämmer du dig för att kickback i några månader och leva på egna slantar, sparade i madrassen - ja, då är du ute då också.
Med andra ord - vad du än gör - ska du gå till arbetsförmedlingen och bara vinka hej, skriva in dig och vara med.
Alla ska med hette det visst. Nu fattar jag vad det innebär.

Ibland har jag funderat på om vi är bortskämda och gnäller och ska ha ersättningar för allt vi råkar ut för. Vilket är lätt att tycka när man inget behöver. Eller hur?
Vi har haft ett system som jag i sig inte klagar på, som har gjort oss trygga och välmående. När nu mattorna dras undan en efter en, är det inte underligt om folk trillar och skriker.
Något att fundera på.
Det är också lätt att hemfalla åt gnäll över dem som efterfrågar kryckor. Jag vill inte vara sån, som ställer krav när det inte går. Men jag vill heller inte vara sån som tar till mesigheten för jag inte orkar vara rak.
Har Sverige samma problem?
Är det mänskligt dilemma?
Jag talade in ett meddelande på nåns svarare. Ska bli intressant att se om jag får ett svar på frågan. Jag kanske skulle ha ringt till försäkringskassan i Motala istället.