Bitterhet kontra realism

Nej, det är inte Rödluvan och jag har snott bilden från internet och jag är en dålig person. Men bilden är fin tycker jag. Snygga kontraster. Ser nästan ut som katten är på väg att nuclearas.

Såg en film härom dagen: The Bourne Ultimatum. Och vad ska man säga?
Man är ju något blassé på både film och världen när man tittar på film vars sekvenser och scener är så otroligt svåra inspelningstekniskt: slagsmålen och biljakterna och kameraföringen och klippen men gäsp ändå.
Mitt i allt slog det mig att jag borde bry mig men bryr mig inte. Jag borde bli på djupet imponerad men det är jag inte. Man måste vara en actionfan eller filmare (hög nivå) för att uppskatta det ända ut.
Själva historien bärs upp av att Jason Bourne (spelad av pojkspolingen Matt Damon) härjar omkring för att söka sitt sanna jag och ursprung: Gäsp.
Så han minns fragment.
Så han har blivit hjärntvättad.
Så han har volonterat.
Jaha liksom.
Det tog en stund för mig att fatta att det var en hemlighemlig specialgrupp inom gruppen, så att säga, som inte var sanktionerad av den amerikanska staten.
Jag skriver fatta - för jag har så låg uppfattning om USA och dess rättsamhälle att jag trodde allt var i sin ordning. Att det inte var så upprörande, utifrån deras point of view.
Men se det var det.
Det ändå som inspirerar mig till en tankeverksamhet är funderingen på hur agentliv egentligen går till.
För här springer Jason omkring och är, trots att han mördar, en superhero. Hjärnan går på högvarv så och hans knytnävar och karatesparkar.
Är nån så här snabb i huvudet?
Och övervakningen - det är en annan historia. På nolltid får man fram adekvat info om vilka sms som skickas, vilka telefoner som är i bruk, vilka pass som floreras, vad nummerkombinationer EGENTLIGEN syftar på.
Wow! Om det går så där fort att ringa in en kriminell. Varför är landet fortfarande full av most wanted-snubbar?
Jag har inget emot orealistiska filmer, har sett massor, men jag önskar att en sån här film någon gång skulle kunna hålla sig närmare sanningen. Sanningen är att livet oavsett om man är agent eller städerska innehåller en mängd oförutsägbara händelser och hinder som gör en handfallen, där inga specialprogram i världen rår på.
Nåja. Det är en stunds underhållning för vissa. Knappast för mig.
Märk väl - det är ingen dålig film, bara ointressant.

Nu äntligen har jag läst ut "Vi åt aldrig lunch". Jag läser sakta eller inte så ofta. Mest på tunnelbanan och när tillfälle ges hos Susanne. Annars sitter jag här vid datorn. Måste fixa bättre läsljus vid sängen.
Nåväl.
Lilian Ryd ger sådana aha-uppleverser att emellanåt blir jag matt och yr av upptäckterna. Och ibland rent ut sagt förbannad. Min egen svårighet och bristande självförtroende att smälta in och ta plats i kulturella sammanhang får nu äntligen en språkdräkt.
Jag förstår nu min egen reaktion när dörrar smälls i nyllet på mig. När kontaktnätet jag har inte räcker till. När vördnaden för högre utbildning, kulturtunga namn och andras bildspråk är onödigt stor, på bekostnad av mig och mitt.
Jag förstår de dagar när jag mår illa i magen av att jag känner mig onyttig arbetsmässigt, de får sina egna förklaringar av Lilians efterforskningar.
Det är både befriande och ödesmättat. Men hur ska jag ta mig runt det här?
Man står med ena benet i staden och medelklassens värderingar, som i mångt och mycket har i vissa sammanhang blivit mina.
Men var man kommer ifrån, ens ursprung, ekar från djupet.
Det man bär med sig i livet är inte alltid något att vurma runt. Vissa föreställningar är skeva, eller blir skeva i interaktion med övriga världen.
Avsaknaden av skryt kan vara god självuppfattning.
Att uttala sitt eget värde behöver för den delen inte vara tomt säljande skryt.
Vi vill gärna gå genom livet med en intakt uppfattning om oss själva som inte har med omvärldens godkännande att göra. Men det är en illusion att det skulle vara på detta vis.
Vi är människor, i händerna på andra människor. Hela livet går ut på att vara, utvecklas och att omvärlden uppfattar våra eftersträvningar.
Något annat är bara möjligt i andevärlden.