Skryt avslöjar brist på kvalitet

Ställde klockan på halv sex igår kväll. Upp extra tidigt, jobba lite extra. Att stiga upp tidigt är inte min skål med soppa men en enstaka gång är OK. Hela natten for jag in och ut ur vaket tillstånd. "Får inte försova mig, får inte försova mig". Tillslut gled jag in i riktig sömn och drömde så verkligt som om det skulle hända framför mig. Jag försov mig, vaknade elva och fattade inte hur det hade gått till.
Men när Gribo tassade in på golvet med en större kattpolare, förstod jag att så inte var fallet. Jag vaknade. Och skrattade över min oro. Jag trodde verkligen. Hade kunnat svära på att det var verkligt.
I drömmen tänkte jag: om jag är orolig, ställ klockan och ring och beställ väckning.
Ska göra det nästa gång, så jag får sova.
Kom sedan hem och stapplade i säng med katt och filt och sov till - halv elva. Så det blev nästan som i drömmen.

Tittade på inspelat Idol-avsnitt. Nu är de i Stockholm och härjar, fast det var inspelat i maj.
Det är sagt så många gånger av både mig och alla andra och analysen har varit betydligt bättre och vassare än den jag tänker leverera nu men jag funderar ändå.
En del skryter framför kameran för att frågorna de får, genererar de svar de förtjänar. Lite underhållande skryt, lite amerikanskt tro på dig själv.
Men så har vi det andra, det där sjuka skrytet, det där tugget som man kan höra för sitt inre att de kör omochom igen i hemmiljö, i skolan, i korridoren, i verkliga livet, när kameran är avstängd. När varken någon lyssnar eller blir imponerade.
Det är inte underhållande. Det är fascinerande. Jag tänker: det måste vara en intelligensbrist här. De låter så... korkade.
Jag tänker - när de söker jobb, vanligt arbete på fik, vården, busschaufför, kassan på ICA - hur låter det då? För visst är det samma tråkiga skryt utan en enda liten rot i verkligheten.
Jag upplever att det här har ökat - detta tomma självförhärligande. Eller har det alltid funnits här i Stockholm, i en hårdare och tuffare miljö? Det känns som om de är med i sekten- "Säg att du kan så blir folk impade" - eller?
Ingen nyhet men de som kan sjunga och har fötterna i skor, har en helt annan approach till deras egen förträfflighet. Det märker man bara när de öppnar käften och PRATAR. Audition skulle därför kunna genomföras bara av ett samtal. Ibland räcker det faktiskt att slänga en blick på de som traskar in, för att förstå hur snurrigt det är i huvudet.
Alltså - de som kan känner inget behov av att hävda sig och de som suger vill gärna prata sig till en position. Kan man dela upp den senare gruppen i två - de som fattar att de suger men skryter ändå och så de som bara inte hajjar nåt.
Sen har vi psykofallen som inte borde vara där alls, som TV4 borde förstå att gallra bort.
Det jag undrar över hur det EGENTLIGEN går till, både där och på vanlig auditions. Har hört att man gallrar folk utanför för alla dessa tusentals kan ju orimligen få auditiontid - eller hur? För då hade ju Svartling & c:o suttit kvar fortfarande på Norra latin.
Hur många BRA försvinner för att vi ska se the nutcases?
Det är lyteskomik. Det är därför jag tittar.
Men jag ryser emellanåt när det är bra och lovande. Det är därför jag tittar.
American Idol suger - för deras sångare är stöpta i wailingfacket - men här har vi intressantare material, med lite singer & songwriter-stuk. Ändå har USA en jättestor marknad för den typen av musik. Märkligt.
Jag fortsätter att titta.

När jag gick Kulturama fanns det en tjej som verkligen kunde snacka sig fram. Hon hade en stil och ett sätt att vara som gav löften att hon minsann hade koll på marknaden där utanför. Det var inte mycket som föll henne i smaken och hon skulle välja bort allt utom rockfoto.
Efter ett tag märkte jag att hon inte höll måttet. Hon var kass rent tekniskt. Men foto handlar ju som bekant om så mycket annat: känsla och innehåll. Inte ens det kunde hon leverera. Men käften gick och bortförklarningarna flög i luften.
Funderade på vad det var hon försökte bevisa. Vad det var hon dolde och varför det var så viktigt för henne att vara alternativt trendig. Funderade på hur ängslig hon måste ha känt sig, inombords, så rädd att bli avslöjad.
Så småningom blev hon dragen inför allmän slakt och jag kände att hämndens tid var slagen. Restredovisningar stod på agendan och hennes flykt från stillebenfotografering var slut. Liten och eländig satt hon i klassrummet och visade sina... totalt urusla stillebenbilder. Det var nästan smärtsamt att bevittna.
Hon kom som vanligt med en mängd bortförklaringar, att hon inte blev inspirerad, att hon hatade den typen av foto etc etc.
Har du en grundkvalitet i det du gör, klarar du hyfsat olika sammanhang men är bäst inom ett särskilt område. Då strålar du över alla andra.
Men den här tjejen dolde sina brister i en av rockens sunkiga källarutrymme. Men det blir inte bättre musik för att du använder dig av en atonal skala, tolvtonsteknik, det kräver snarare mer av dig som konstnär.
Och - du lurar vissa men inte mig.