Fotoångest

Det är en dag jag skuttar på nätet. Antecknar sidospår och undersöker dem sedan. Har hittat en tjeckisk film som är svinbillig, Fomapan för 30 kr/rullen. Dags att gå upp på vinden och hämta ned fotoprylar igen och börja skätta i handfatet på toa.

Alternativet är att lämna in skiten men vet de hur de ska framkalla denna film? Svårt att veta hur filmen uppför sig om plåtar med Holga. Men det är värt ett försök!

Många rullar blir stor omkostnad. Men va fan har inte plåtat analogt på ett tag så den kostnaden kan man väl ta.

Om sanningen skall krypa fram vilket den alltid gör till slut så är jag lat. Så var det sagt.

Denna återkommande lathets konsekvenser ser olika ut beroende på ämne förstås.

Min lathet har bland annat stoppat mig från att göra transpolaroider, att jag inte har plåtat med Holgan på ett tag, att jag inte har byggt min egna pinhole-camera fast jag har velat. Plus en massa annat som jag har förträngt.

När jag nu skuttade omkring på nätet hamnade jag på diverse hemsidor och fick genast prestationskrav högre än skatteskrapan.

Särskilt en dam gjorde min eftermiddag lagomt kul.

Hon hade plåtat personporträtt med egen pinhole camera. Bilderna var helt otroliga - drömska, skeva, suddiga, skrapade, knöckliga - you name it.

Jag blev givetvis avundsjuk.

Såg vad jag ser inom mig om ni förstår.

Avundsjuk inte bara på själva bilden utan också att hon verkligen HAR GJORT det här, tagit sig tid.

Men den stora sorgen är att jga inte kunde komma på det här själv.

Jag kan säga sen, den dagen jag får det gjort- att jag "har låtit mig inspireras av" men i själva verket har jag snott. Rakt av.

Min vurm för Holga började 1994 när jag såg Denise Grünsteins bilder (tagna med en Diana-kamera, mamma till Holga kan man säga) i Lasse Åbergs diktbok. Wow, tänkte jag och dog. Det där ska jag göra.

Vilket jag gjorde.

Jag hade alltid Denise bilder för ögonen men givetvis blev det nåt annat. Tackochlov.

Sen var jag på en utställning på Miras bildarkiv, långt innan jag själv hamnade där.

Lena Johansson ställde ut sina bilder "Getingsommar" plåtade med en pinholecamera. Jag berättade det för min fotolärare (den förberedande kvällskursen jag gick innan Kulturama). Han hajade till, sken upp och berättade om Holgakameran.

Även Lenas bilder är en stor (kopierings) inspirationskälla. Corbjin är givetvis en annan och nu har jag hittat en till, totalt okänd, helt vanlig kvinna i USA?

Och vem är jag att tro att hjulet skall uppfinnas igen?

Det är som om jag letar ett större bord, mer tid och annan plats för vissa av mina idéer. Jag vet att allt har sin tid, att man egentligen inte kan bolla alla jävla bollar samtidigt hur mycket man än vill och känner krav utav.

Nu tar vi en sak i taget.

Eller hur?

Det är alltså INTE min bild, härovan, hur gärna jag än vill.