Klassträff

Det finns ett företag som anordnar klassfester. För en tid sedan fick jag ett utskick att det var en fest på gång i Boden, med min gamla högstadieklass. Och Anki, den enda som jag har hållit kontakt med, stod som kontaktperson.
Jag har många funderingar runt det här. Till att börja med är jag en nostalgiker av guds nåde. Om jag hade fått en slant för varje nostalgisk tanke som har formulerats i min hjärna över loppet av mina levnadsår, skulle jag vara rikare än Gates. Så det här skulle nog passa mig.
Kan man tycka.
Första problemet jag stöter på (utan inbördesordning) är det facto att jag inte bor i Boden, måste alltså lägga ned både tid och pengar för att överhuvudtaget ta mig dit.
Andra problemet är att jag redan är bjuden på en fest - samma lördag. Hur stora är oddsen?
Fast det största problemet är att jag är osäker om jag ens skulle vilja.
Jag hade roligt på högstadiet. Jag var inte mobbad. Men när jag började gymnasiet bytte jag stad, liv och perspektiv. Jag drog till Skellefeteå och världen och hade mindre och mindre att göra Boden. Kontakterna dog ut, på eget bevåg.
Jag öppnade kuverten och tittade på listan. Jaha, Nina är gift och har flyttat till Gagnef. Hon kommer säkert.
Kicki Wikdahl heter inte Wikdahl längre. Och bor i Stockholmstrakten. Inte förvånad.
Och Gunilla Hedlund bor i Skärholmen. Jaha!
Men de andra - särskilt killarna. Jag hade ingen kontakt med dem då. Man såg dem i klassrummet, nickade knappt till dem: Tobbe, Peter Stattin, Stefan Johansson, Lars Edberg, Tommy Ekman, Håkan Lundberg, Christer Nilsson.
Jag pratade aldrig med dem då, vad jag kommer ihåg, tyckte att de flesta av dem var töntiga så vad ska jag säga nu?
Sen fanns de jag fläckvis hade kontakt med (pratar fortfarande om killarna) Kjell, Björn och Kent.
Ingen av killarna är töntiga i dag. De är fullvuxna människor med massor av livserfarenhet att berätta om. Men att stå där tjugofem år senare uppklädda på restaurang Nordpolen i Boden och försöka ta sig igenom "nä men hej" till alla dem vars uppfattning man har är baserad på fragmentarisk information i en femton-årings hjärna, fixar jag inte. Det vill jag inte utsätta mig för. Är jag feg och töntig? Tråkig och dum?
Att träffa människor efter många, många år är roligt och berikande när det finns en grund att återvända till. När jag gick i sjuan, åttan och nian, hade jag en massa tjejkompisar. Dem skulle vara roligt att träffa, för jag har en KÄNSLA av en kontakt.
Men grabbarna härovan - tja, det blir bara pinsamt. För hela upplägget är ju bäddat för en stor charad: nä men heeeeeeeej. Va fan?
Jag är inte rädd längre att stå i en grupp och berätta om mitt liv, att säga vad jag sysslar med och hur det ser ut. Det är inget att skryta över och mycket blev inte som jag hade tänkt. Fast jag tror inte jag tänkte så mycket då. Inte ens att flytta var en tanke. Det var SÅ självklart att jag inte ens behövde formulera det. Jag bara flöt vidare och kanske jag flyter fortfarande, flyger runt i tillvaron som en lovikavante.

Jag vill ha en klassträff men inte med den här klassen. Jag vill träffa min gymnasieklass. Jag hade kontakt med alla, killar som tjejer och njöt av fulla drag att vara där. Njöt så mycket att plugget hamnade i kläm.
Den klassträffen vill jag betala för och åka till.

Det finns en annan aspekt med att dyka upp på en arena man har lämnat sedan tidigare. Låt vara arbete, skola eller fritid. Jag har många gånger funderat på hur det skulle vara att till exempel åka på nåt event i föreningen. Men jag backar varje gång. I tanke orkar jag inte med en eventuell besvikelse. Att upptäcka att livet har puttrat vidare för alla inblandade och min cementerade skeva världsbild stämmer inte överens med omvärlden trots att jag vet detta rent intellektuellt talat.
Den bitterljuva känsla om nåt som har gått förlorat orkar jag inte bära. Ibland är det av vikt att göra ett avslut. Jag behöver göra ett avslut av gymnasietiden men med högtstadiet finns inget behov och jag vill inte riskera att ett sånt behov uppstår.
När det gäller en klassträff av denna sort finns risken att det faktiskt är roligt, att man sedan säger: vi måste hålla kontakten, träffas igen.
Jag har en bokstavskombination men inte av samma sort som hyperstressade moderna ungar.
Jag tror bokstavligen på det som sägs och när utlovade möten inte blir av (händer alltför ofta) blir jag så ledsen. Jag försöker att ta ett buddistisk grepp på det hela och inte ta det personligen.
Men vi lever i en tid nu när folk fläker ur sig löften till höger och vänster och numer börjar min tillit ta slut.
Så jag vill inte sitta på planet hem till Stockholm och känna att jag har missat nåt. Eller snarare bli lurad att känna att jag har missat nåt - för jag tror det är en illusion. Min hjärna tror det men min känsla är naiv och barnslig. Hjärtat är lättlurat. Hjärnan är kall och logisk.
Så ha kul den 13 oktober på Nordpolen i Boden. Jag tror ni är värda det.
Jag ska ha kul i Midsommarkransen och jag är värd det.