Konstnärernas ankdamm

Idag ska jag gå på fotoutställning med Rikard. Det var länge sedan jag var på nåt sånt. Det har bara inte blivit av. Nu är stan full med relevanta giganter att titta på.
På tal om konst: jag har ett sånt ambivalent förhållande till det begreppet och vad jag själv håller på med. Allt blandas ihop med en mullrande avundsjuka mot en f d kompis/fotokollega vars stig har varit rosenbeströdd, så långt jag kan se från min horisont.
Lite tvångsmässigt googlar jag på hennes krångliga namn och få reda på vad hon sysslar med. Sånt kan ju alltid på avstånd se imponerande ut. En fet CV.
Bortklippt från andras framgång ter sig mitt fotografiska liv som tolerabelt. Jag känner, oberoende av andras framgång, att jag vill göra något annat inom mitt område, utvecklas mer och kommunicera på en större arena. Ha möjlighet att vara lite mer Arty än vad som erbjuds idag.
Jag är är trots allt formad av en skola där konstnärsskap klingar allra högst. För visst är det eftersträvansvärt (påhittat ord?) att leva på sin konst. Men jag är också - inser jag nu - formad av min bakgrund, där man arbetar för överlevnad, man skissar upp ett liv som genererar överlevnad iform av pengar. För pengar finns det inte gott om. Bara i vissa kretsar.
Lever man efter det, vare sig man vet, förstår eller anar det, tar man beslut därefter.
Om jag skall vara riktigt ärlig här på divanen hos psykologen, så tror jag inte att det går. Pengar kan man visserligen dra in på annat håll, för jag tror inte min antagonist lever på sin konst. I helvete heller. Men hon verkar ha ett kontaktnät...
Framför allt tror jag inte att jag har nåt att göra i dessa kretsar. Varningsblinkers!
Tittar jag på modern fotokonst, videoinstallationer etc som görs här i Sverige, så känner jag mig som en katt bland hermelinerna. Jag blir sällan imponerad. Jag är obevekligen alldeles för traditionellt bildbaserad för att passa in.
Det verkar som om svenska konstnärer gör sina "verk" (låter så jämarns pretto) för kommunikation med de andra, redan initierades skara.
En skitnödig varudeklaration presenterar i regel mediokra bilder. Lyssna bara på det här:

"I Aidas fotografier möter vi "AIDA". Verken speglar och lyfter fram fotografens förhållande till den egna självbilden. Hur man klär på sig en speciell "mask" som speglar den person man vill/bör vara i en specifik situation. Identiteten man skapar av sig själv inför andra."

När kommer de här funderingarna, inom konceptuell konst? Först? "Jag funderar på en sak, en företeelse i samhället etc och jag vill illustrera det med bilder".
Eller sedan? "Jag gör, analyserar sedan".
Min erfarenhet är att jag aldrig blir intresserad av den förstnämnda varianten. Den känns konstruerad och tillrättalagd för en uttalad publik. Varje gång jag har närmat mig detta grepp, misslyckas jag och får kritik som säger just det: Konstruerat.
Jag skulle kunna bajsa ur mig konceptuellt skit av noll värde. Det är som om skrukturen bakom gör mig handlingsförlamad.
Så tänker jag: mitt långa, långa projekt - som har visat sig vara ett projekt, jag som trodde att jag inte höll på med nåt! - är konceptuellt och i konstvärlden helt i sin ordning. Att gräva i sin bakgrund och ställa personliga, självupptagna frågor.
Ett problem är att jag är för norrländsk för att kunna skriva ihop en sån där skitnödig programförklarning som jag visar här ovan.
Susanne sa till mig en gång: är det nåt jag kan så är det att skriva ordrika, stipendieansökningar. Hon sa att det var ett särkilt språk, där man signalerar att man är värdig pengarna och uppmärksamheten.
Precis som i konstvärlden då.
Så länge jag inte pratar det där jävla språket, finns ingen plats i ankdammen.
Frågan jag borde ställa mig är: vill jag vara där?
Nästa påstående blir: annars måste jag skaffa mig credd nån annanstans och skaka av mig gamla uppfattningar.
Du kanske tänker: jag visste inte att det var en tävling.
Jag säger: nu vet du.