Jag drunknar!

Att hantera bilder i datorn med hjälp av photoshop är en snabb affär. Du slipper blanda vätskor och hanter dem, slipper städa efter en dag i labbet, slipper fixfläckar och slipper en stor löpande utgift, slipper betala hyra i ett labb. Men den digitala varianten har sina nackdelar. Vi bortser från alla kostnader runt datorn och tekniska problem, om vi bortser från det rent konstnärliga uttrycket (val av film, korn, oförutsägbara händelser under resans gång)- själva urvalsprocessen påverkas.
När jag plåtade analogt, valde jag bild på ett snävare mer strikt konstnärligt sätt. Vill gärna tro att det enbart handlade om kvaliet men så här i efterhand tror jag att praktiska skäl och kostnad låg och lurade i bakgrunden. Man brände inte av en massa onödiga ointressanta rutor och när det var dags för kopiering, valde man med noggranhet för abbarbete tar tid.
Nu skämmer jag bort redaktioner och lämnar ifrån mig ängsligt en massa bilder. I slutänden kan arbete i tid ta lika mycket i anspråk (nja inte riktigt). För nu är det mängd men lätthanterligt, förut var det några få bilder men fysiskt motstånd.
Så där kan man göra i det oändliga - hitta fel och brister på det system man väljer.
Vad jag vill ha sagt - jag drunknar i bilder just nu för det är lätt att lägga in dem i datorn. Sen när man ska strukturera, leta, sätta ihop till en bildserie eller bildspel, blir det hela betydligt mer omfattande.
Jag krälar omkring i sängen med katten, för trött i kroppen för att sitta en timme till vid datorn för att ta in VÄRLDEN, allt man kan nå via internet.
Det skapar en inre stress, vilket jag inser mer och mer.
Man får aldrig vara ledig, det bara pågår och pågår i det oändliga.
Som att öppna dörren till lagerlokalen där Arken finns - en oändlig radda med trälådor åt varje håll. Och jag med mitt tyska behov på ordning....
Gissa att musklerna i kroppen drar ihop sig av ren frustration.
Jag måste söka för det här.
Stipendium eller terapi!

Så jag tar en paus, går en lov runt kvarteret eller motvilligt gör ett ärende på stan.
Det slår aldrig fel. En bit från hemmet, låt säga 30-45 minuter senare kavlar jag upp ärmarna i huvudet och vill sätta igång igen, fast var befinner jag mig då?
Rusar hem.
Är jag fjättrad vid det här?
Snacka om lyxproblem.