Kattjakt

En hysterisk vecka och ännu mer hysterisk helg är till ända. Jag var väl medveten om att jag rusade fram i hundranittio men inte säker på om den osäkerhet som bubblade under ytan var riktig, hade med Gribo och alla tragiska händelser att göra eller om en sorts gut feeling försökte säga mig något.
Det började med katthem i Vaxholm. Hade spetsat in mig på Husman efter att ha terapisurfat hela påskhelgen. Men han låg högt uppe på ett skåp och darrade av rädsla, med öron slickade mot huvudet. Ingen Husman alltså. En gigantisk Rinaldo låg bekvämt och jäste i köket. Med åtta år på nacken tackade jag för mig och gick vidare. En grå/vit frodig herre Sami var däremot gossig och gnydde "ta mig jag är ok". En sköldpadds tjej, med penselstänk över hela sig visade på bästa charmen.

Andra katter, vildkatter, behöver massor med tid och tålamod från personalen för att nå den åtråvärda nivån "klappbar".
Någon dag senare var det dags för Fisksätra katthem. Vis från förra gången, väntade jag mig inte denna anstormning av klappbara, supergossiga, hemtama katter som stalkade, charmade och strök sig mot mina ben: "ta mig, ta mig". Inga vildkatter utan olycksbarn med päls med stora krambehov.
Jag snubblade ut och tänkte hur ska det här gå?
Senare på dagen blev det en privatvisning i Sköndal. Hade för stora förväntningar och gick ut med ett "jag ska fundera". Inget fel på Zacke & Zazza men de var, med handen på hjärtat, inget för mig.
Dagen efter skulle jag äntligen till Nynäshamn. Till Nynäshamn åker man dvs jag annars om man ska vidare till Gotland. En gång i tiden lastade man bagagekärran full med diverse medeltidspryttlar och begav sig. Nu är man alltså ute på kattjakt.
Men till Nynäshamn vill man inte åka utan att vara föreberedd på en bökig färd.
Början var mitt fel. Jag gick till stationen och väl framme upptäckte jag att mitt tunnelbanekort, det korrekta, låg hemma i lägenheten.
Hem igen.
Tog ett senare tåg som dessutom var försenat, missade anslutande tåg i Västerhaninge, fick ta en ersättningsbuss med en chaufför som uppenbarligen inte visste var min pendelstågsstation låg någonstans! Äntligen kom jag fram, alldeles försenad och mer skulle jag bli.
Men där i Nynäsgård fanns alltså lilla Findus. Feldöpt efter att ha först trott henne om ett annat kön.
Och hon var superfin, gossig och jättesöt.

Men på vägen hem, relativt sent bland skrålande ungdomar, började jag känna... ja vaddå? En osäkerhet, ett snurr i huvudet, en magkänsla, en saknad efter Gribo. Den som ligger där hela tiden och maler och maler. Folk säger att jag ska KÄNNA magkänslan men den är i upprört läge just nu. Kan inte avläsa nåt alls. Eller kanske kan men inte vågar.
Dagen efter ringde jag matte till Findus (the name has got to go!) och frågade om jag fick ha henne på prov. Javisst och lugnet la sig.
Så var hon hemma hos mig. Åmade & kråmade sig fick pussar, klappar, och pälsborstning.
Sen vet jag inte vad som hände.
Råkade dagen efter gå ut på "omplaceringar" igen och såg... Baloo! En Gribo-kopia, kastrerad hankatt med världes goss-behov.
Helena! skrek jag- jag måste ringa!
Och vips satt vi på tunnelbanan ut till Farsta strand för att hämta katt nr 2. Var det klokt? Brukar jag springa åstad på detta vis? Nej. Helt plötsligt blev jag tokig och skulle ha tillbaka mitt kattliv, livet med två katter. Hm...
Baloo skulle jag ha på prov, bestämde vi, för det finns en katt därhemma.
Baloo - stor, röd hane, ingen Gribo-kopia, kanske en kusin.
Hela arrangemanget föll inte väl ut. Stackars Findus, som jag nu hade bstämt skulle heta Rödluvan, sprang under sängen och morrade burdunton (lät som en förbipasserande bil) och Baloo fräste som fan.
Där låg dom och vaktade på varandra. två supergossiga katter och ingen ville vara i sängen med mig!
Så började det gå upp för mig: det här arrangemanget är inte bra. Visst det kan ta en-två veckor för katter att acceptera varandra. Ibland går det inte alls. Men det var inte särskilt klokt att tvinga någon av oss tre att vänja sig på detta vis. Ingen av katterna var hemmstadd och jag började känna magen i omlopp.
Efter timmar av terapiprat, tålamodsprövande vänner fann jag tillslut svaret som jag redan förstod men inte kunde tyda ordentligt: Baloo - hur fin han än var - var tvungen att åka hem.
När det beslutet var taget, telefonsamtalet avslutat då inföll sig lugnet. När så Baloo, efter en kort vistelse, försvann ur mitt liv - kom en chockad Rödluva fram under sängen: hon åt, kissade, drack och ville gossa i hundranittio.
Nu ska vi två lära känna varandra först. När det så är dags för en till katt - närdetnublir - kattunge eller ej då tar vi beslutet. Inte nu. Nu är det Rödluvan som gäller och det blir inte lätt att axla Gribos fantastiska mantel.