Efter plugget - det fixar sig alltid

När solen ligger på i början av säsongen, tänker jag på skolavslutning. Det skapar en sorts rastlöshet som är svår att bemästra, fånga och beskriva. Den kryper inpå mig.
Saknar mycket som hörde den tiden till. Och är glad att slippa en del.
Frågade systerson hur det stod till i hans klass, på väg att sluta gymnasiet. Är alla målmedvetna och vet vad de vill och därmed skapar ångest hos dem som är förvirrade?
Nä. De flesta har ingen aning vad de skulle göra. Slappa och ta det lugnt, lät det som.
Annat var det på min tid. Ibland fick jag en känsla att det bara var jag som inget visste. Att alla skulle springa på given signal åt var sitt håll för att lämna mig övergiven i mitten. "Hallå? Vart tog ni vägen?"
Kanske är det samhällsklimatet som är förändrat. Kanske är det vi. Vad jag vet är att det så här i efterhand inte gör så väldans mycket att man till en början är LOST. Men det hade varit bra om nån hade sagt att det också fanns ett värde i det, ett värde i mig. Så många ångesttimmar man hade sluppit.

Dagens Plus: Benjamin kom på besök, Thaimat och glass. Urvarmt väder. Långpromenad till Scandinavianphoto. Rödluvan=mys.
Dagens Neggo: Djävulskt ont i min arm/axel.