Torsten, Big Money och vår!

Han är väldigt speciell Torsten Flink men han verkar vara en god människa och en genuin sådan. Lite rar mitt i allt. Men jag vet inte hur länge jag skulle orka med honom. Vilket är inget jag behöver ta reda på.
Lägenhet städad, lyssnar på Big Money (Magnus Rogedals gamla band) och har några matinköp att klara av. Johan hälsar på ikväll men Caroline är tyvärr förkyld. Om inte folk kräks så är de förkylda.
Så synd, så synd. Det hade varit roligt att flamsa järnet men vi får ta det nån annan gång. Avskyr sånt. "Vi måste försöka träffas". Den frasen är jinxad. Då blir det aldrig av.
Solen skiner obarmhärtigt igen. Det är vår! Hoppas det inte blåser. Jag ger mig iväg.

Sveriges mest hatade djur har redan vaknat och tagit sig ända in till stan: fästingar! Allt enligt nyheterna.
Den varma vintern har sina konsekvenser. Igelkottarna har vaknat och svälter, änder föds för tidigt och katter börjar fälla sin vinterpäls redan nu.
Det märks här hemma hos mig om inte annat. Det är tur att man har en särskilt klappteknik när det gäller att gossa med Rödluvan. Märker direkt när rookies klappar hur tussarna flyger lite ofrsächt i luften.
Har varit på gympan idag. Var på vippen att skippa. Inte av lathet men mer tristess tror jag. Ett stort jaha sänkte sig över mig. What´s the point-typ. Men jag gick i alla fall.
Nu måste jag röja för imorgon kommer besök och så här kan det inte se ut.
Några tips på vägen
Är inte förtjust i potatissallad men har hittat en på ica som är extrakryddig - grillpotatissallad eller nåt. Säkert massor med transfetter och sånt skit.
"In the valley of Elah" är en riktigt bra film med Tommy Lee Jones, Susan Sarandon och Charlize Theron i rollistan.
Har du fortfarande inte lysnat på Regina Spektor så tycker jag att du ska göra det.

Ambition

Läser "Hanteringen av odöda". När jag runt midnatt igår natt steg ut i regnet för att bege mig hem, hörde vinden vina runt de kala trädkronorna, tittade jag mig nervöst omkring. Skiträdd.
Återigen lyckas Johan Ajvide Lindqvist gestalta nåt så märkligt som att de döda skulle få liv igen.
Jag som inte har velat annat kommer på mig själv att önska dem en god sömn istället.
Jag som är bildfantast ser orden som mer skrämmande än bilder. Beror det på vana från filmens gory värld eller är mina egna bilder i huvudet mer skrämmande när någon annan har skrivit orden?
Böcker är fantastiska. Filmer likså. Men vi drunknar i dem.
Böckers framställan kan jag greppa. En författare, ett skrivdon, fantasi och massor med research.
Men en film?
Ett giganstiskt grupparbete men hur går det till - rent praktiskt? En regissör, ett manus, en producent och en miljon andra aktörer som tar sina arbetsuppgifter med yttersta ansvar. Såg en intervju med en svensk ljudtekniker Per nånting som bor och verkar i Los Angeles.
Han berättade om alla ljudpålägg man gör i efterhand.
Ok.
Alla vet vad ljud har för betydelse för en film. Dra ned reglaget nästa gång du ser en film så är betydelsen uppenbar.
Själv har Per gjort ljudet till Bourne Ultimatum. Han säger att ljudet hjälper tittare att orientera sig. Tar man bort ljudet från filmen blir man nästan sjösjuk av filmens intensiva klippstil.
Så ljud har STOR betydelse.
Hur mycket bestämmer regissören det här?
Är regissören all over the place när det gäller kostym, scenografi, ljud, klipp etc. Eller är det ett grupparbete men att det är regissören som får all ära om filmen är bra.
Jag har massor med frågor och det finns säkert någon bra bok i ämnet.
Ska leta.
I mitten av nittotalet blev jag tillfrågad om jag ville producera en teateruppsättning. Noll erfarenhet, jobbade heltid på Journalen (det här skulle ske all övrig tid) och noll koll på vad en producent gör egentligen. Vad skulle krävas av mig var luddigt formulerat.
Skräckslagen av förfrågan schabblade jag bort det hela, tror jag sa nej det klarar jag inte.
Dumt kan tyckas för den som var regissör var inte mindre än Maria "Masjävlar" Blom och om jag inte kommer ihåg fel var Olle Sarri inblandad i produktionen.
Jo jag vet - många andra skulle ha hoppat på tåget, tagit sig vatten över huvudet och antingen ha fixat det eller ryckt på axlarna.
Men jag - jag är av den mer försiktiga karaktären. Jag vill ogärna säga att "ja, jag kan!" om jag inte tror mig veta att jag kan. Det är inte jante det är trygghets tänk som många gånger går för långt.
Jag vet att jag ligger på 60 % av min förmåga. Att jag borde hoppa bungyjump i min egen karriär. Att segstart borde bytas ut mot rivstart. Att en blåslampa i arslet är bästa drivmedel.
Vi har våra karaktärer och läggningar.
Jag ska se över min och vad jag kan göra.

Min lunchdejt som är bestämd sedan veckor tillbaka sms och har drabbats av spysjuka. Visst är det typiskt när man ÄNTLIGEN har hittat en tid som passar oss båda...
Ibland är jag bara så trött på dessa almanckor, agendor, inbokningar och bristen på spontana beslut.
Modernt liv.
Gilla läget.
Nåja jag får sysselsätta mig med annat helt enkelt. Det kan ju inte vara så svårt.

No country for old men

Bröderna Cohen vann en bunt Oscars bland annat för bästa film "No country for old men".
Jodå. Nog var den bra men inte för en Oscar.
Jodå. Nog var Javier Bardem bra (bästa manliga biroll) men inte för en Oscar.
Här stapplar de omkring i ett landskap med slitna människor, trailers och panel på väggarna och en jädrans massa blod.
Egentligen är "No country..." typisk nittiotal, ni vet i efterdyningarna av Pulp Fiction. Knark, pengar och jakt. Det är inte så mycket humor, inte som det brukar när det gäller Cohens. Men alltid med distans. Det skulle vara intressant att se en film signerat Joel och Ethan som var mer engagerande. Inte bara ett Verk som man ser på avstånd. Detsamma skulle man kanske säga om Tim Burtons filmer man han ger aldrig ett sken av att vara i den här världen. Cohen-bröderna gör ju det, eller?
Sen tycker jag det är fascinerande när filmmakare lyckas kamouflera vissa situationer genom att helt enkelt lämna ute förklaringar som är logiska.
Ni vet, när boven alltid är ultraintelligent och kan räkna ut vad offrets nästa steg är. Det finns scener som får mig att undra helt enkelt.
Eller så är jag bara in i märgen trött på temat "Uppgörelser i den undre världen".
Så enkelt kanske det är.
Men Tommy Lee Jones är alltid bra.
Och bröderna Cohen är alltid hypade.

Rör ut kaffet med kammen!

Du sitter på tundran och ska dricka kaffe med socker. Du har glömt skeden hemma. Hur rör du ut sockret? Tja, nöden har väl ingen lag. Men sitter du på café i urban miljö är du knappast nödd & tvungen att röra ut det med... din kam!
Jo, det gjorde en märklig filur på ett fik idag.
Så rörde han ut sockret med kammen. Sen stötte han på patrull: på faten låg en semla. Vad skulle han gör nu?
Jo DÅ gick han och hämtade en sked.
Knasboll.
Flanerade i några timmar på Söder med syster yster. Inte riktigt mina turfs. Det är långt mellan gångerna. Affärer hinner slå igen och Skrapan har öppnat och nya fik poppar upp.
Vårkläder finns och tygskor likaså. Börjar bli för varmt med duffel och vad ska man ha på sig i Paris? Det börjar snurra i huvudet. Jag åt ju Jansons nyss. Å, tiden rinner!
Läser i Expressen att även katter kan ha ett rap-sheet.
http://www.expressen.se/nyheter/1.1059920/katten-ar-kriminell
Jag undrar vad Rödluvan pysslar med när man är på jobb? Har hon egen nyckel förresten eller krånglar hon sig igenom brevinkastet?
Jag har väl inte riktigt sett prov på den typen av streetsmartnes.

Ojojojoj! Det är oscarsgala i natt. Kontrollfreaken i mig får panik: har inte sett alla filmer som är nominerade. Jag vill ju vara med och tycka! Tycka riktigt. Ska jag dricka kaffe sent och hålla mig vaken? Eller spela in och inte titta på nyheterna imorgon? Brukar aldrig funka. Eller ge upp och bara go with the flow. Somna in när jag måste.
Det som är roligast med Oscars är programledaren och manuset samt röda mattan.
Det stör mig ofantligt att de får goodie bags - de där botoxstinna hollywoddmiljonärerna. De har ju pengar - betala!

Melodifestivalen 2008 del 3

Alltså, låt oss slippa Kristian Luuks torra "humor" nästa år. Jag tycker han suuuuuuuger!
Nour har tonat ned sina sämsta "skämt" vilket vi tackar för.
Det här var ett riktigt tråkigt startfält. En riktig promenadseger för BWO. Och hur mycket det än smärta mig att säga så var Eskobar lika dåliga som de annars är bra - dvs jättemycket. Eskobar är i vanliga livet min favoritband. Sångaren har en vacker röst och de har alltid fantastiska meoldier. Men bidraget till Melodifestivalen är nåt de har bajsat fram på en pisskvart. Versen var urusel, refrängen ganska bra (blir väl bättre efter antal lyssningar) men han sjöng till och med falskt!
Men vilken skräll det här blev då?!
Vad hände med Patrik????
Jag trodde Patrik var poppis nästan oavsett.
Wow.

Slump?

Det är härligt med sovmornar. Jag brukar inte råda brist på dem men ibland är de bara mer uppskattade än andra. Imorse njöt jag av en särskild anledning. Åt frulle och såg en jätteintressant intervju med Janne "Loffe" Carlsson. Fick ytterligare ett annat perspektiv på mannen. Sånt är alltid berikande. Även i det verkliga livet.
I det verkliga livet sken solen och jag kände att jag var tvungen att gå ut, ville gå ut. Gå en sväng, få frisk luft. Men egentligen fika med någon. En del är borta, upptagna, jobbar, bor för långt bort, idrottar, tävlar, är sjuka etc. Min frusenhet från kvällen innan var över och jag hade väl sovit bort den västa tröttheten och frossan. Så jag knallade ut och gjorde ärenden. Precis när allt var klart och jag hade satt näsan norrut för att knalla hem, hör jag någon ropa mitt namn, en utav dem. Och där står ett spöke från förr, såna spöken man gärna vill åkalla. Faktum är att jag bara en kvart tidigare hade precis tänkt på personen i fråga: just det, måste ta kontakt med Aina! Och där står hon - livs levande och vi har inte setts på - tja, alldeles för länge. År really.
Så vi satt i tre timmar plus lite till och fikade, pratade, skvallrade lite men framför allt komma ikapp om vad som har hänt sedan sist.
Ibland när man träffar nån man inte har sett på länge av diverse anledningar, uppdaterar man läget för varandra sedan är det liksom klart. Men till min glädje blev jag återigen påmind om att både jag & Aina är på var sitt håll är intresserade av folk, vad som make people tick så det finns ju nåt större att prata om än bara uppradade antal händelser i våra liv.
Så det här spontana träffen var lika otippad som Melodifestivalen förra veckan!
För oddsen är ju ganska dåliga egentligen eftersom hon inte ens bor i landet!

Inför Melodifestivalen

Börjar räkna ned timmarna. Snart är det dags. Del 3 av Melodifesten och nu med BWO i fören.
Vis av förra veckans fantastiska skräll kanske man inte ska ge sig på att gissa men jag tror nog att de organlösa kropparna går vidare. Kläderna lär blir ett samtalsämne. Kan ligga dem i fatet. Svensson sätter ostkrokarna i halsen... Men jag tror faktiskt inte att de bryr sig. Nämnvärt. Ser fram emot deras låt. However.
Är fundersam över två saker. Luuks sidekick Nour - hon som tar emot artiserna direkt efter framträdandet lär ha tagit så illa vid sig av den negativa kritik som har framförts. För mig är hennes obegriplig. Ska hon vara rolig har hon misslyckats och handlar det om nåt annat har det misslyckats även det för en del kommentarer hon säger är rena natta. Jag citerar ur Aftonbladet:
SVT-producenten Sven Stojanovic kallar hennes roll ”den svåraste man kan ha”. – Att komma in i kaoset precis efter varje låt, då är det svårt att få ut någonting vettigt med humor.
Varför har man valt henne kan man undra? Om det är nu så svårt (jo, det fattar jag också) borde man väl tänka sig för och låta någon med vana på alla nivåer hantera den rollen.
Jag vrider mig av pinsamhet så fort hon ska öppna käften.
Ridå.
Sen får man räkna med att ALLA tycker ALLT möjligt om ens bidrag när man är med i Sveriges mesta tycka till om-program. Det ligger i hela dess natur att vi - tittar, krtiker och journalistkår - slänger sig över alla medverkande med orättvisa kommentarer. Det gäller även hypade hyllningar som i eftertänksamhetens ljus får en annan betydelse.
Var inte med i "På spåret" om du inte har någotsånär täckning på din allmänbildning. Bli inte smickrad av att du blev tillfrågad.
I Expressen säger hon:
– Jag fattar inte folk som säger att jag inte är rolig. Jag är inte här som komiker, utan som programledarsidekick.
Men som sådan suger hon. Vad är hennes roll? Hon försöker att vara rolig på ett mer subtilt sätt vilket varken har någon som helst kvalitet eller går fram. Det är bara PINSAMT!!!
En annan sak som jag funderar över är varför man låter Carola får extra utrymme och gratisreklam i en av Luuks presentationer?
http://www.expressen.se/noje/melodifestivalen/1.1059255/orattvist
Jag kan säga att hade jag varit med i startfältet hade jag gått i taket! Det är nog irriterande att bara LÄSA om det!
I övrigt tänker jag lägga min röst på Eskobar som stöd. Jag tror att de behöver det. Är BWO bra så ringer jag på deras bekostnad också. Men bara om det är tillräckligt bra.
Mycket nöje!

BWO vill inte visa sitt kylskåp!

BWO (gillade deras hela namn Bodies without organs bättre) med Alexander Bard i spetsen tycker att artister inte ska hålla på med bloggande och allt annat kringtjafs utan koncentrera sig på att skriva bra låtar, för sånt tar tid poängterar han.
"Vi vill inte veta vad artister äter till frukost - vi kommer aldrig visa våra kylskåp för några journalister - Vi gör inga backstagereportage".
Hatten av i så fall. Men just i melodifestivalsammanhang är de unika för det flesta artister som är med brukar sällan vara kompositörer och låtskrivare. Alla gör vad de kan för att öppet eller i smyg promota sitt bidrag och sin karriär. Dumt vore väl annars.
Men BWO faller liksom i eget dike redan vid nästa fråga:
Vad kommer ni att bjuda på, på scenen?
Då handlar det helt plöstligt inte om musiken utan om klädchock, dödsfälla till hiss och fyrverkerier. Nåja det är en del av showen. Och artisteriet. Och marknadsföringen.
Sånt brukar Bard vara bra på. Och att ändra åsikt.
Det är lite svårt att ta honom på allvar. Eller rättare sagt: det är just det man gör när han precis säger en sak. Han låter så övertygande att han skulle kunna sälja vadsomhelst till vemsomhelst med framgång. bara för att veckan senare ändra sig.
Det kanske kommer en dag när han finner för gott att berätta om sin ostmacka i Polski Gazetta. Vi får väl se...
Var tvärsäker förra veckan precis som alla andra att Androla skulle gå vidare men det stämde ju inte. Tror ändå att det är rätt säkert att det blir Globen för BWO.
I övrigt blir det svårt för Eskobar, fast de på pappret tillhör mina favoriter. De är för subtila och anonyma till still och utseende för den breda massan. Det krävs att låten är inte bara bra utan ärketypisk för att den ska som det slitna uttrycket klingar: "gå genom rutan".
Jag önskar dem lycka till och hoppas att jag får en ny favorit!

Magnus Carlsson, Comme ci, comme ca och Vertigo

Förra året var Magnus Carlsson med i Melodifestivalen. Helt obegripligt gick det dåligt för honom trots jättebra syntpoppig låt. Ibland är det så tråkigt när riktiga pärlor försvinner i mängden med halvtaskiga låtar. Lyssna och döm själva
http://www.youtube.com/watch?v=w3I9ga1h_y8&feature=related
Samma låt men som ballad, en vacker sådan. Intressant med olika
http://www.youtube.com/watch?v=6yFQ3MP5PG8&feature=related

Sen i stora Eurovisionen går inte Cypern vidare med sin asnygga syntiga låt "Comme ci, comme ca". Vilket kan tyckas helt obegripligt men att förstå Europa i ett svep. Jag har gett upp. Det är är för bra helt enkelt. Bra, mörkt, melankoliskt.
http://www.youtube.com/watch?v=IQ_J26guWjU

Och att Malta skulle komma sist med den här låten är mer än obegripligt. Den är pompös och häftig och är värd ett bättre öde!
http://www.youtube.com/watch?v=M9Q5LPM9FRA&feature=related

Musikvärlden är orättvis...
Baserad på smak och pengar och man vet aldrig när det ena eller andra gäller.

Skvaller, Oscar och the goodie bag

Jag brukar snacka om Tysken och Hippien. Tysken är en som bland mycket gillar rutiner och tycker det är skönt att vila i en återkommande rytm. Det är familjärt, det är tryggt, det är säkert. Hippien har andra önskemål. Blir lätt uttråkad på just återkommande rutiner, upprepande konversationer (även sina egna), vill ha överraskningar och utmaningar.
Just nu låter jag Hippien ta stor plats. Vilket krockar något med vissa komponenter i det vardagliga livet.
Lite personligt intressant att se åt vilket håll pendeln behaga svänga. Och vilka konsekvenser det kan få.

Inlägget till skon jag köpte före jul är helt enkelt fantastiskt. Om du har begynnande fotproblem typ hälsporre - skaffa genast riktiga skoinlägg. Ditt rörliga liv kommer tillbaka!

Jag är bara några sidor från slutet av John Ajvide Linqvist roman "Låt den rätte stiga in". Det har varit ett sant nöje att läsa den. Lukterna har tagit sig in i min näsa, bilder har etsat sig fast, äckel har fått mig att grimasera dagtid på tunnelbanan och ren och skär nostalgika har fått mig att minnas barndomen.
Det som har gett mig mest ångest är beskrivningen av mobbningen av huvudpersonen. Mobbing som med andra aktörer hade rubricerats som mordförsök. Jag har inga egna erfarenheter tackochlov men kan ändå förstå varför han inget säger även om jag vill nu som vuxen skrika "säg det till någon!". Som barn är man en mästare på att bära sitt kors utan att behöva tillkalla på hjälp.
Den här boken är så mycket, mycket mer än en vampyrberättelse.
Jag önskar jag hade den oläst så jag fick börja om.
Det allra bästa är att jag har en till av samma författare.
"Hanteringen av odöda". Utspelar sig 2005 med helt andra figurer. Den ligger och väntar...

Igår fastnade jag i webben totalt. Vet inte hur jag hamnade på just den här sidan men hittade värsta skvallersidan. Man kan säga både högt och lågt skvaller. OM du har lite att göra:
http://www.flashback.info/archive/index.php/f-98-p-19.html
Det kanske är omoraliskt och falska rykten. men en del är sant som i efterhand har blivit offentliga handlingar, så att säga men som var rent skvaller från början.

På tal om kändisar:
På söndag är det dags för oscarsgalan igen. Mitt i natten för oss som vanligt och inget videoband räcker till. Man kan ju se så långt man orkar och dra det andra på youtube eller nåt. Inte lika nödigt. Och frankly - hur intressant är det med klippning och specialaffekter? Kul att se i själva filmen men talen...
Oscarsgalan har ju ett annat dragplåster också. För kändisarnas del är ju "the goodie bag" något att riktigt sukta efter. Några schampooflaskor och ett läppstifft? Nä, det handlar om stuff för 50 000 dollar. De som presenterar de olika inslagen får "en påse" vars innehåll är vart runt 100 000 dollar. Och så har vi "stackarna" som är nominerade men inte vinner - de får också en extra påse.
Jag såg ett program där man visade goodie bags på olika tillställningar. Under den senaste av live aid-galan där celebriteterna förväntas ställa upp gratis, flödar påsarna omkring med innehåll värda tusentals kronor. Det är ju så att man blir lite äcklad.
På vissa tillställningar har de särskilda rum dit kändisarna knallar omkring och plockar på sig de varor de vill ha. Gratis naturligtvis.
Man fick Lindsey Lohan som freakade ut totalt och plockade på sig elva solglasögon av dyrt designersnitt. Man kunde riktigt se snålvattnet rinna ur mungipan på henne. Girigheten var uppenbar.
Okej, jag hajar. Företagen och designers vill att högprofiler skall bära deras produkter - det är fantastisk reklam.
Men det blir så absurt och extra så när det sker på en välgörenhetsgala.
Folk svälter och du får inte nog med solglasögon, lyxiga klockor, spa-weekend och allt annat som erbjuds.
Jag blev äcklad helt enkelt.
Det är på en helt annan nivå än lite snittar i biografens foajé före en premiär.

I Finland kallar man Carola för Fläktfia och Pingsthäxan...

Myntaråttor och platta kossor

Köpte myntaråttor till Spöket så nu är det full rulle i lägenheten. Emellanåt kommer hon fram till datorn och piper för då har hon snurrat i vägg råttan så hon inte hittar den själv så då måste jag krypa omkring och leta hennes nedslibbade leksak.
Allt för Norge, som mamma alltid sa. Som var det sista hon sa - till mig i alla fall.
Drömde om jag gick efter en strandkant med Anki och att landskapet blev bara mer och mer förändrat med klippor, raviner och vattendrag. Uppe på klipporna stod kossor och när jag kom närmare såg jag att kossorna var döda, intorkade och platta. Som kulisser.
Märkligt.

Reglerna för melodifestivalen

De som sjunger på bidragen som skickas in till uttagningen av melodifestivalen måste räkna med att ställa upp om inte det tillfaller nån annan artist. För några år sedan blev Carola diskad för hon sjöng "När höstlöven faller av" men ville inte ställa upp i tävlingen. Märkligt kan man tycka för det var en stark och vacker ballad. Men jag tror nog att hon tänkte byggfläktar och benknäckarschlager redan då. Kallt kalkylerande? Vet inte om det är sant, jag bara funderar.
Vidare: Kommer ni ihåg Addis Black Window från förra året (vardetväl?) med låten "Clubbin"? Fruktansvärd låt och enormt falsksjungen. Hur kom den med överhuvudtaget? Som en kompis sa att tja, i studio kan man ratta och fixa falsksång relativt lätt. Det är svårt att sjunga live. Det måste ju därför vara svårt med inskickade demotejper av god kvalitet att avgöra om det här verkligen håller på scenen.
Ta bara The Nicole från förra veckan. Men herre gud!
Lyssnar på P4 Melodifest, en särskild radiokanal nu när det är schlagerdags. De spelar just Addis Black Window och kompisens tes stämmer.
Låter bättre på skiva men själva låten är fortfarande mediokert trååååååkig.

Skvaller från förra året: Carola gav sina medtävlanden varsin blå ros med ett idolkort på henne själv med orden "Lycka till".
Det var väl gulligt...
Jag undrar vad de andra tyckte.
Hahahaha!

Mer: Röstningsiffror har läkt ut. De ger vid handen att Androla (Carola och Andreas) hängde på gärsgårn'. Det skilde runt två tusen röster mellan dem och Kebabpizzorna. Det ni! Kolla länken och se själva.
http://schlagermicke.blogg.se/1203416807_har_resultaten_fr_del.html

Jag sökte lite på youtube och hittade det här klippet som jag måste tipsa om. Det kanske bara är jag som inte har hört Carola freaka ut totalt i Livets Ord-sammanhang. Det här är verkligen en höjdare!
http://www.youtube.com/watch?v=LM14Kqio5B4&feature=related

I love Youtube

Jag älskar youtube! Men ibland glömmer jag bort vilken källa till roliga nostalgtrippar det egentligen är. Jag brukar ta en kort minut och tänka tillbaka till när jag var tolv år och satt bänkad framför Familjen Macahan varje lördagskväll.
Då varje liten rad som skrevs i tidningarna eller ny bild i tidningen Poster var guld värd. Tänk dig internet då och/eller youtube.
Därför är det så kul att kunna leta upp gamla ökenlåtar från Schlagerns 70-tal. Att Finland hade en sån fantastisk låt från 1976 hade jag ingen aning om. Men vi var ju inte med 1976 så det är inte så konstigt för ett sånt här framträdande ska mansent glömma. Den tar alla priser. ALLA! (Kolla länk från tidigare inlägg).
Men livet består ju mer än att hacka sig runt på youtube och leta nostalgika. Tro inget annat!
Snart stundar Paris-resan och besök hos Isabella. Det ska bli spännande indeed. Måste börja leta upp lite reseinfo, växla pengar och såna bestyr. Och hårbollen fröken Haparanda ska på bootcamp igen. Bara en sån sak.

...men den här tar priset!
http://www.youtube.com/watch?v=O6yFvYOBeXo

...mina favvisar från Schlagern...
http://www.youtube.com/watch?v=gRlGrhrItjw&feature=related

Ajvide, Delane, Sweeney, och Ray Winstone

Äntligen är jag klar med "Labyrinten". Den blev lite seg på slutet. Jag blev seg på slutet. Febertopparna från början planade ut så när det var dags för the big end var jag liksom less.
För många sidor. Less is more, sägs det.
Från historisk klappjakt på graalen till vampyrskräckis i Blackeberg. Om du inte har läst John Ajvide Lindqvist roman "Låt den rätte komma in" så föreslår jag att du gör det innan april för då kommer filmatiseringen.
Gör det i vilket fall som. Det är apspännande och välskrivet. Det är ingen splatter-roman. Det är ett tidsdokument från 1980-talet, om att växa upp, om mobbing, hämnd och mycket mer. Läs vad författaren själv skriver om sig själv och sin roman. Och det finns en till...
http://www.ordfront.se/www,-d-,ordfront,-d-,se/Bocker/Varaforfattare/JohnAjvideLindqvist.aspx
Jag vågar inte läsa den när jag ska ner i tvättstugan eller upp på vinden. Har god lust att åka ut till Blackeberg. Bara för att känna lite feeling.
Om du vill läsa nåt helt annat rekommenderar jag Dennis Lehanes böcker. Jag har läst "Mystic river" som också har blivit en jättebra film. I min bokhylla ligger tre olästa Lehane-böcker som bara väntar på att vampyrerna ska härja klart.
Lehane är deckare men lika mycket en nutidsskilldring över Den Vanlige Amerikanen i Boston-området. Den sidan av USA man sällan ser dramatiserad. Han skriver oerhört bra, poetiskt och välformulerat.
Mycket nöje med andra ord! Jo, just det an annan bok av Dennis Lehane som nyligen har blivit filmatiserad är "Gone, baby gone" som också är bra trots Ben Afflecks stela brorsa i huvudrollen.
Den har jag dock inte läst. Hann se filmen först, tyvärr.
Musik då? Lyssnar på filmmusiken till "Juno". Jättebra! Lite halvknasigt och enkelt.
Jo men film!
Såg "Sweeney Todd" med deppan och Helena Bonham Carter.
Jo - den är knasig, mörk, halloweenaktig, fantastiskt sceneri, foto, skådespeleri. Gediget hantverk men det är nåt som fattas. Det är inte lika magiskt som Edward Scissorhands eller Nightmare before christmas. Det är en kylig historia som man inte riktigt kan ta till sig. Kanske inte meningen heller. Men missförstå mig rätt det är bra men jag blir inte helt engagerad.
Hittade en annan variant av samma historia. En TVfilm, BBC-produktion från 2006 med fantastiske Ray Winstone i huvudrollen. Här är handlingen lagd till 1700-talet.
och han lä ha funnits. Nedan ett citat från en text i ämnet + länk:

Sweeney Todd was born on October 26, 1756, in Brick Lane. The house in which the child first breathed the fetid air of the East London slums is not known, but it was probably near Spitalfields.
http://www.dailymail.co.uk/pages/live/articles/news/news.html?in_article_id=509190&in_page_id=1770

Den filmen då? Jo, lika mörk. Äckligare för den var verklig. Mer rimlig och motiven till allt splatter kändes mer relevant. Mycket sevärd även den och bra komplement till Burtons fantasivärld.
Ray Winstone är en ruff och oslipad diamant. Han är en riktigt ruskigt bra skådespelare. Du känner igen honom när du ser honom. Har bland annat spelat i "King Arthur".
Första gången jag såg honom var som Will Scarlet i Robin Hood-serien som gick i slutet av 80-talet början av 90-talet. Han hade en hetsig karaktär som passade så bra in i handlingen. Konstant förbannad!

Carola ut i Kiruna-kylan

Varför är det så tabubelagt för en artist att säga: "ja, jag är besviken". Eller: "Ja, vi var så förhandstippade att jag började tro det själv" eller nåt i den stilen. Nä, så står de där och ljuger. Jo, jag vet det är spelets regler men visst är det fåniga sådana. Det vore så mycket mer befriande om de var ärliga istället för besvikelsen står ändå inristat i pannan i alla fall. De framstår som ännu större loosers när de gör så där.
Andra Chansen. Visst, ett bra ställe om man är en rookie. En arena från vilken man kan fajta sig tillbaka in i startfältet men allvarligt talat...
Om man analyserar det här lite närmare. Vi har alla trott att Carola kan framträda med "Bä, bä vita lamm" och vinna. Det har jag också trott men hoppats på nåt annat.
Är det så att Carola kan bara sjunga benknäckarschlager och tårdrypande Jerusalemsånger? Nåt annat är hon inte god för? Publiken vill inte se nåt annat. Är det därför vi inte har sett nåt annat?
OM de misslyckas i Kiruna eller inte vinner i Globen, kommer vi aldrig att se Carola i ett startfält igen om inte låten är arketypisk med byggfläktar & c:o.
Det är nästan så att jag tycker lite synd om flickebarnet.
Den här knäppen på näsan har jag och många till väntat på i åratal!
Tjoho! Det finns rättvisa i alla fall.
Vem ska hon tacka nu då?
Bara inte hennes fanbase (lär finas en sån...) vaknar till och börjar slå numret i vild förtvivlan.
Har tänkt på en annan sak också: varför inte göra så att man kan bara rösta på en låt en gång? Skulle inte det bli lite mer rättvist?

...man blir alldeles matt...
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1855335.ab

Melodifestivalen 2008 del 2

Om förra veckans deltävling var avslagen och oengagerad var det precis tvärtom ikväll.
Det var helt enkelt sjukt spännande! Jag tuggade i mig ostkrokar av ren och pur anspänning.
Här har lager than life-journalister skrivt oss på näsan hur det skulle bli. Och jag har själv trott att det var givet vilka som skulle gå vidare och vilka som skulle hamna i Andra Chansen.
I den deltävling som var mest given, vändes allt uppochned. Det är ren och skär underhållning som jag inte trodde var möjlig.
Ha! Hörde ni Luuks kommentar till Carola när hon sa att hon var lugn: nåt om att vara säker på att gå vidare. Briljant litet tjuvnyp från programledaren.
Yes!
Det var inget fel på låten i sig. Fanns några schyssta "harmisar" (harmonier) i referängen som inte var så pjåkig. Men kan någon vara vänlig och modig nog och säga till fröken Häggkvist att anledningen till att hon har halsproblem är att hon SKRIKER. Rakt ut. Och skärande. Det är inte sång längre. Nödd och tvungen måste hon hålla micken en halvmeter från käften annars spränger hon sönder tekniken. Men dra ned på gapet. Det låter fördjävligt. Faktiskt.
Och när hon inte skriker sjunger hon mesigt, långt fram i munnen med fiiiiiina iiiiiii:n.
Hon går fetbort.
Jag blev besviken på deras bidrag. För som Markus Larsson har skrivit upp den här låten förväntade jag mig att jag skulle bli knockad TROTS Carolas skrik.
Men icke.
"One love" hade varit bättre med en artist.
Trodde också att Olas fanbase skulle pingla honom till Globen så det var ju förvånansvärt.
Men problemet med hans låt - som faktiskt är återkommande - är ett grötigt arr. Det låter som bortklippta snuttar från andra låtar som man har satt ihop lite på måfå. Många gånger tjorvas det till när det är enkla raka poplåtar man borde satsa på.
Alexander Schölds sval-låt var just en enkel och rak sommarpopkaramell som kommer att bli spelad mycket på radio och i olika bilar Sverige över. Det som låg honom i fatet var hans mesiga röst. Jag vet att man inte ska påpeka hur nån ser ut med om man slipper titta på honom går det bättre. För det ser ut som även han har träffat på Michael Jacksons plastikkirurg. Näsan är inte snygg. Förlåt!
Tänker på honom och Michail från förra veckan. Båda har väntat alldeles förlänge med att vara med. Efter Fame Factory har de liksom fallit i glömskans vrå och andra grabbar har blivit poppis. Man måste smida medans järnet är varmt. Och just nu är det typ svinkallt i smedjan.
Största skrällen (hatar ordet men nu är det befogat) stod tvillingarna för.
Den ena av dem har varit sångare i mitt favvoband Big Money och han sjunger SJUKT bra. Ja ni hörde ju. Det lät mycket Mika i versen, eller hur? men refrängen var inte så pampig som det hade behövts. Det skulle ha varit megatung istället för lite halvmesig. Men det spelar ju mindre roll. De glider ända fram till Globen. Wow!
Men The Nicole? Hur tänkte man då? Vi måste flörta med hela östblocket. Vi kastar in en totalt falsksjungande Britney-kopia som stolpar omkring på snöig scen (kom ihåg att det alltid är vinter i Ryssland!) och sjunger "give me vodka and baby shake that ass". Hur är det här möjligt???
Och det finns alltid plats för en ballad. Sanna Nielsen har inte skrikit sönder sin pipa och efter Sarah Dawn Finders fina ballad från förra året, finns ett behov av rejäla tongångar. Väldans kompetent. Men jag tycker inte om powerballader per definition. Men ingen skugga på Sanna.
Lasse vadhannuhette han var så tråkig att jag inte ids färga hans namn.
Sen kom kanske min favorit. Det som jag trodde var ett skämt som typ Brandsta city släckers visade sig var genuint. Vad man kan bli lurad på en låttitel. Balkangänget Andra Generationen: jag älskade dem! Svängigt som bara den och roliga. Klezmermusik och balkanjazz. Loooooooove it. Sen skiter jag om det är rätt forum. Melodifestivalen kan inte bara vara cementerad i "som det alltid har låtit". Det viktigaste är att det är bra och sätter sig. Det är definitionen i min värld.
Det satt som en smäck!
Sketcherna med Luuk som vår vilse på väg till Västerås var kul.
Noor var helt obegriplig som vanligt. URDÅLIGT!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Får hon lön?
Och Björn Gustafsson - tja, jag förstår inte varför folk strör genirosor runt fötterna på honom. Vad är det är så great? Nåja, det var lite bättre än förra gången.
Jag vet då vad jag gör nästa lördag.
Shake that ass!

...sjukt spännande!!!! Återkommer efter film. Här måste kommenteras!

Schmetterlinge - Boom Boom Boomerang

Österrikes bidrag 1977 kom näst sist men det hindrade inte mig att bli förälskad i den här smågulliga låten. Men den är komplicerad ändå. Jag älskar den än i dag. Den är bäst!
http://www.youtube.com/watch?v=MlpXW03VHxM&feature=related

Här finns text och översättning.
http://www.diggiloo.net/?1977at

Inför Melodifestivalen 2008 - del 2 Västerås

Tonight - melodifestivalen del 2. Längtar. Är rädd att jag kanske gillar Carolas låt. Huva! Men jag lovar att vara ärlig annars tappar jag min trovärdighet när det gäller annat.
Rödluvan lär inte kräkas om jag inte tvingar i henne en mängd mat hon inte kan smälta! Hon har som inte nån tendens till sånt. Men är den riktigt dålig då kommer väl hårbollen upp. Får vi hoppas!
Jag tycker i alla fall synd om de andra i startfältet.
Fast.
Hur kommer det sig att en del artister som t ex The Nicole väljs för det här uppdraget, hennes debut? Hur kommer det sig att upphovsmännen/kvinnorna vill satsa på henne? Eller nån annan i liknande situation? Är det ingen annan mer etablerad artist som vill köra låten? Det är väl ett tecken på blekhet kanske.
En som kommer att hamna lååååååångt nere på listan är Alexander Sköld från Fame Factory. Han är så urbota dålig att klockorna stannar. Han har mindre än noll chans. Stackars grabb - ja, det är ingen hockeyrink det här.
Här gäller helt andra regler.
Åsså visar Carola trosorna också. Är det inte byggfläktar, blåa korsetter och löshår tja, då får man väl ta till ett gammal väl beprövat knep.
En gång i tiden gick det så bra med en fotankel men nu gäller annat.
Nä, jag vet det var ju inte meningen!
Vi hörs senare!

Lyssnar på falsettrockarna The Darkness. Riktigt bra. Ruskigt bra. Förrutom deras två stora hittar finns här en massa material som tja, man hittar spår av diverse. Glammig rock, regelrätt pop men också Abba, Queen och lite andra referenser. Dessutom är det massor av humor men det visste jag innan. Bara deras videos är ju hysteriska. De förtjänar hatten av tycker jag.

Man blir glad. Bara en sån grej.

Drog på stan med Abba i lurarna. Tänkte köpa smink. Alltså - blir nervös av dem som står i sminkdiskarna. Jag är typ skeptisk till att börja med. Tycker hela den branschen är lite dodgy så jag borde väl be om hjälp men jag kan inte motsäga mig det som de säger eftersom jag inte kan ämnet.

Men köpte det jag ville ha, för rimlig kostnad.

På vägen ut: åh, parfym! Så en flaska slank ned i väskan. Alltså, jag snattade inte! Fram med visakortet.

Fortsatte bort till Clas Olsson för cdskivor. Tillbaka till Hötorget och Indiska. Hittade smycken som jag tänkte vänta med men löpte lyktor i stället.

Sen fick det vara nog!

Nu sitter jag här och har precis upptäckt att jag har glömt en hel map med bilder från Argentina!

Jag som trodde att jag började närma mig slutet...

Retro, Magnum och värmeljus

Hm. Det gick inte så bra med F&S. Drabbades av värsta yrselanfallet och kunde knappt göra färdigt passet. Tog pauser hela tiden. Borde ha gått hem men härdade ut. Vid strechten gick det inte längre utan jag gick hem. Sveavägen lutade och det var riktigt obehagligt.
Efter någon timme gick det över. Jag åt lunch och förberedde middag och mitt övernattningsbesök.
Sen på natten snurrade det lite och i morse när jag vaknade vinglade jag runt i rummet. Har nu legat hela förmiddagen för att samla kraft.
Det går nog över. Kanske är det ett virus som sitter på balanssinnet. Kanske är det bara nåt tillfälligt. Jag väntar och ser.
Men yrsel är riktigt obehagligt och samtidigt svårfångat. Allt lutar åt ett håll och snabba huvudrörelser förvärrar det hela.
Vi pratar om nåt roligare istället.
I spelade ett roligt spel i går "Retro" - frågor från 50-90-talet. Jätteroligt spel! Verkligen.
Spela spel är underskattat. Men det är viktigt att man spelar med folk som man känner sig trygg med. Kan vara småjobbigt att spela med folk som ALLTID svarar rätt och regelbundet hånar dina egna kunskapsbrister. Det finns ju såna! Det är ju några jag känner och har känt genom åren som har haft svårt för Trivial för just den saken. Håneriet har tagit död på deras spellust. Varför kan man bara inte spela och ha kul?
Nåväl.
Så var inte sällskapet i går kväll. Vi skrattade högt och fnissade mycket.
Rödluvan hade bäddat ned sig på ett täcke jag hade lagt på golvet bredvid.
Vi åt Magnum till efterrätt och brände värmeljus.
Najs!

Huvudvärk

Vaknar med huvudvärk. Har hänt flera dagar på raken. Vad beror det på? Gnisslar jag tänder i sömnen? Jag får ju inte bli beroende av Magnecyl.
Jag dricker ordentligt.
Jag använder glasögon.
Jag är inte stressad.
Jag är inte arg. Man vaknar inte arg möjligtvis trött eller utvilad beroende på klockan.
Väderomslag? Är ingen meterolog.
OK vi tänker bort den här åkomman.
Idag är det Damen från Wales F&S-pass som jag ser framemot. Nu ska jag gå i tid för jag tänker inte vara utan biljett som i tisdags.
Jag fortsätter väl med bildbyråbilderna medan snickarn är i mitt lillkök och fixar. Äntligen!
Uthyrningsrummet är tyvärr redan uthyrt så mitt spontanbesök väljer kanske en annan gång att sova över.
Jag såg framemot nattgäster.
Min 120-säng är inte så bekväm att husera om man är två van att ligga i varsin.

Öppna kanalen - en riktig höjdare!

Tryckte fel på fjärrkontrollen imorse innan jag skulle iväg på jobb och hamnade på Öppna kanalen. Har ni kollat in den nån gång?
Jag dog.
Det var som bara filmat rakt upp och ned i S:t Clara kyrka. Om jag får säga det själv - det lilla jag såg - verkade det vara en usel predikan. Prällen tittade ned i papper, tittade upp, stakade sig lite och pratade på om alla olika växter man hittar i bibeln.
Så uppmanade han åhörarna att vända sig mot bänkkamraten för att diskutera eventuella växter och träd man kan stöta på i bibeln för att en liten, liten stund senare gå igenom dessa. Fortfarande lite så där osäkert uppochend i pappret.
Jaha liksom.
Sen var det djurens tur. Vilka djur stötte Jesus på i bibeln.
Ridå.
Jag greppa tag i fjärrisen och är inte alls förvånad att det är glest bland bänkraderna i Svenska kyrkan!

Still crazy

Filmtips! "Still crazy" från 1998 (kom till Sverige året efter) är en fantastiskt kul film om ett rockband som reunite i hm mogen ålder.

Bill Nighy från bl a "Love actually" är så cool, så rolig, så over the top. Han är fantastiskt bra!

Ni måste se den - tyvärr försvann den lite i bruset. Förstår inte varför den inte fick mer uppmärksamhet.

Klar pärla!

http://wwwc.aftonbladet.se/puls/film/recension/0,1300,2000004198,00.html

...på www.sr.se finns en särskild melodifestivalradiokanal så du kan lyssna ´på klassiker medan du jobbar!

Vitamininstitutet i Schweiz

Jag har torra händer och jag är på jakt efter en handkräm som skulle passa. Men det är en djungel av preparat där ute. Allt som har med skönhetsvård är svårfocerat och svårgreppbart. Det är inte bara handkräm jag behöver: även resten av kroppen och ansiktet bör väl smörjas in.
Nån sa till mig att man ska undvika krämer med paraffin. Det täpper igen porerna. Så jag började titta på flaskornas innehållsförteckning med kraftfullt uppförstorande glasögon (liten text och taskigt närseende).
Ja, många krämer innehåller just det här.
Jag är intresserad av kvalitet och är inte beredd att betala en massa slantar för statusjakt. Jag har ingen att skryta inför när det gäller vilken produkt jag använder men jag är redo att betala lite mer för kvalitet ändå.
Är det så här för att det finns en glidande gräns mellan vad som är strikt SKÖNHETSbaserade produkter och VÅRDANDE produkter?
Hur ska man veta var gränsen går?
Jag skulle köpa ett mousse på en vanlig affär. Jag beskrev vad jag ville ha. Ruggugglan i kassan kunde inte hjälpa mig.
"Jag vet inte vad det blir för effekt på just ditt hår", sa hon.
"Men kan du säga nåt generellt", kontrade jag.
Hon vägrade.
Går man till en frisör - jo, man får bättre produkter men ibland är det lite som att stövla in på Expert och förvänta sig initierande åsikter om kameramodeller.
Fel ställe.
Man anar unga grabbar som vant rabblar det som står skrivet i produktinformationen.
Jo, man kan betala mer så är man lite mer säker, eller hur?
Men hur säker?
För visst måste det vara en kvalitetsskillnad mellan Lancômes produkter och H&M:s Viva la diva.
Nåt annat är väl otänktbart med den prisskillnaden.
Ibland bläddrar jag i tidningar som DV, Amelia, Elle och tänker: är det verkligen så som de skriver. Kan man lita på den här testpanelen eller är det en bunt praktikanter som kladdar runt med gratistuber utskickade från De Smarta Sofistikerade Företagen?
I WANT TO KNOW!
Under tiden vi/jag tar reda på det kan ni glutta igenom denna minst sagt underhållande länk från en polare som är den enda som kan säga på svenska utan att rodna:
Basically, we´re fucked! Fast betydligt, betydligt grövre. Kan inte ens skriva det... Haja!
http://www.shenet.se/referens/blaha.html

Månadens medarbetare - moi!

Sitter på bussen och en tidning ringer och frågar om de får presentera mig som "Månadens medarbetare"!
Klart som korvspad - det här har jag hoppats på. Så sent som för nån vecka sedan pratade jag om det här med Micha och undrade när, säg mig när.
Och naturligtvis skickar jag en bild där fotografen är jag själv, för nån annan kan man ju inte lita på :)
På väg till Scandinavianphoto fantiserar jag vad jag skulle göra om jag vann 111 miljoner. Ringa till brorsan och säga: hur mycket behöver du? Vad är ditt kontonummer?
Tja... byta lägenhet antar jag. Något större och grönare.
Sen blev det stopp i lillhjärnan.
Va? Behöver jag inget? Tänkte jag och slank in på Drömhuset för att spana lite. Jo, där fanns en väska för 99 kronor så jag behöver inte vänta på högsta vinsten.
Men jag köpte inget. Nån annan dag.
När jag närmade mig fotoaffären insåg jag med ens att det inte alls skulle vara så svårt att shoppa lite med en sån check på fickan. Jag menar - jag är nöjd med min fotopark men en digital mellanformatskamera för låt oss säga 200 000 kr vore väl något.
Man kan ju alltid ge pengarna till Rädda barnen för vd lär ju ha en skyhöglön så det har väl karvat hål på kontot skulle jag gissa.
Nä, en vinst skulle hålla mig sysselsatt medan jag lallade runt i stan och försökte bestämma mig det ultimata boendet för mig och min katt.
När pengar inte är ett hinder - ja, då är besluten svåra. För vad ska man skylla på sedan OM man inte är nöjd?
Stackars alla rika människor!
Tänk bara att kunna ha en liten studio i samma lägenhet. Eller ett sånt där greenhouse som i "Gifta på låtsas".
Jag skulle satsa på ett fantastiskt boende. Sen kan alla komma och göra reportage om min mysiga inredning!
Hahahaha!
Dream on, baby.

Juno

Vill bara rekommendera en jättebra film. "Juno". Den är mysig, varm, medmänsklig med vanliga människor, rolig, kvick och intelligent dialog, bra musik och med mycket, mycket bra skådisar. Här finns mängder med små guldkorn. Allt från hela scener till roliga fotovinklar och inredningsdetaljer. Genomtänkt utan att vara pretantiös och överdådig.
Mycket sevärd!

...käkar frulle och tänker: ska jag skita i F&S idag? Hon som har passet har tråkig musik. Far framochåter i beslutsprocessen men klär på mig och går i väg i alla fall bara för att upptäcka att PASSET ÄR FULLT! Så snopet.
När nån annan bestämmer åt oss.
Alf ringer på dörren. På torsdag kommer snickaren och ska fixa min dörr. Jippi! Jag har väntat tålmodigt på det här.
Jaha. Då får jag väl duscha och gå på långispromenix istället då. Fan, halva dagen har gått. Skärpning!

Arbetskamrater behöver inte sitta på samma arbetsplats

OK, OK jag medger jag är lite beroende av Malou...
Tittade imorse och fick en mindre ahaupplevelse i samband med en intervju jag aldrig hade tippat skulle få mig att tänka vidare. Om ni fattar.
Malou hade bjudit in Charlotte Perelli och Pernilla Wahlgren och en litet urval av deras skor. Båda damerna äver superintresserade av skor och har gott om stålar att upprätthålla sitt intresse för det är verkligen kvalitetsskor och dyra sådana som de har i garderoben.
Fast det var inte det som fångade mitt intresse. Är totalt ointresserad av skor och ännu mindre nu när jag har problem med ena foten. Vill bara att det ska vara skönt och bekvämt.
Nej det var två saker.
Charlotte och Pernilla är goda vänner. Och det är när de talar om att vara i samma bransch och kunna diskutera, söka stöd både i mot-och medgång med en kollega tillika vän som jag tänker att de har mycket mer gemensamt än skor och ingifta i samma familj.
Nån som förstår när den ena skulle kunna vara tveksam till ett jobb där någon utomstående säger: "Men det låter väl bra!" eller "Varför lånar du ut dig till sånt?"
Jag är verkligen inte i någon position att tacka nej till fotojobb men jag skulle vara ytterst tveksam till bröllop. Och det beror inte på att nån gifter sig och inte jag. Jag tycker bara att bröllop är en i regel en stel tillställning och när det gäller fotouppdraget finns så många diken att ramla ned i. Förväntningarna är skyhöga och många gånger knepiga. Svårigheten att vara rak från uppdragsgivaren (bröllopsparet) och i efterhand komma med extra önskemål gör det hela till ett slalomåk.
Har emellanåt intressanta samtal med andra frilansare. Det är allt från tjoho via peptalk till rent förvirrat gnäll. Det går båda vägar och det tillåts.
Efter sådana samtal känner jag mig oftast stärkt och jag upplever detsamma med dem jag talar med.
Kanske är det så att våra arbeten och karriärer vaddetnukantänkasvara mår bäst av att ventileras med vänner som också är kolleger. Jag tror att utdelningen blir maximal och slitaget på annan vänskap minimal.

En annan sak som damerna kom in på (detta är ingen nyhet) är hur liten musikbranschen är i Sverige. Hur man stöter på varandra, för eller senare, i olika konstellationer och uppsättningar. Det är då jag hajar en anledning till varför man är tyst om kolleger t ex Carola.
Man vet aldrig om man två år senare hamnar på Rocktåget eller är inbjuden med Robert Wellsgänget och där står artisten och som du ska sjunga duett med.
Kan bli pinsamt.
Och nästan gång möts man i en rättstvist.

Ja, jag vet det är inte relativitetsteorin jag har kommit på.
Inser bara att artistvärlden: teater, film, musik etc hamnar i skarven mellan vanliga jobb och nåt som man gör där man själv är ett instrument.
Ingen begär av den som vänder papper på ett kontor att denne skall STÅ för allt hon/han gör men en artist blir granskad på ett annat vis.
Det är å ena sidan ett arbete men å andra sidan ett privilegium, en hobby, en ikonfabrik.
Å andra sidan har vi inte receptionister och byggnadsarbetare på affischer i tonårsrummet. De sätter inte något avtryck bland trender och deras ord väger bara tungt i deras egna vardag.
Gardell har sagt att han inte läser recensioner. Bara dåliga frågar någon. Nä, han läser inte de snälla heller. Han har tagit ett aktivt val vem som ska vara auktoritet i hans liv och vem som ska ha mandat att uttala sig om vem han är.
Sen får andra läsa.

Linda Rosings bröst har egen lön!

Linda Rosing sitter hos Malou (kollar gamla avsnitt på nätet). Jag vet, alla tycker än det ena än det andra om den här stackars tragiska (för det verkar hon onekligen vara) människan. Nu sitter hon i studion och läser högt ur sin bok, ett citat från sin dagbok skriven när hon var tolv år. Hon blir mobbad på skolgården: de kallar henne för plankan och man kan ju gissa varför.
Detta är ett exempel som har satt sin prägel på hennes fixering på de egna brösten.
OK.
Lite senare efter att hon ha berättat att hon har opererat sig två gånger och vill göra en till korrigering, frågar Malou lite försiktigt att vore det inte bättre med terapi för att få bukt med det svarta hålet som onekligen finns kvar i själen.
En bit in i förklaringen säger hon: "Det har absolut inte med det att göra. Det har med fåfänga."
Well hallå.
Hon pratar att hon älskar plastikkirurgi, att hon är beroende av det, att man får en kick av det.
Hör hon inte själv hur det här låter?
Och hon är så ensam. Säger hon själv. Det är nåt sorgligt över den här människan.
Varför ska de där snoriga grabbarna ha mandat att vara auktoritet i hennes liv och säga vad hon har för värde vid tolv års ålder - som sätter prägel på hela hennes vuxna liv. Till och med relationen med hennes äldsta barn är präglad av detta - på ett eller annat vis.
Kan någon säga rakt ut: sluta operera er! Det är fult. Både estetiskt och innehållsmässigt. TRAGISKT.
Dessutom: en operation kostar runt 50 000 kr. Hur har hon råd? Gör nåt vettigt med pengarna! Boosta dig själv på annat vis.
Fast å andra sidan - det är väl hennes beslut. Men så länge folk vill för öppen ridå diskutera till exempel sina bröst och hoppas att det gagnar den egna karriären, inbjuder man faktiskt motreaktioner.
Jag tycker det var tramsigt & tragiskt att vi från mitten av 90-talet bara förväntades svälja argumenten runt denna lavinartade aktivitet. Att man alltid bemöttes av "jag gör det för min egen skull"-argument som egentligen bottnade i andra trasiga sidor hos "operatörerna".
Jag tycker det hänger ihop med hela porridealet som växte fram under den här tiden. Betänk bara för en liten stund vilka pengar som är i omlopp och vem som tjänar på att Lisa i Motala tar ett lån för att pumpa bysten så ointressanta grabbar i stan tycker att hon är värd att dreglas efter.
Varför skall vi ständigt bli definierade baserat på det motsatta könets sexuella upphetsning?

Melodifestivalen 2008 - part 2

Alltså, helt emot bättre omdöme så älskar jag att bänka mig framför TV och glo på Schlagern och jag kan ju säga att jag inte riktigt har hämtat mig från besvikelsen.
Den som inte vet detta om mig kanske tror att jag dömer det hela från Musikhögskoleplattån men så är det ju inte.
Det är lite lustigt med den här tillställningen: man sätter plus och minus baserat på ett helt annat betygsätt. Som att ett stort A i en obsklass skulle väga lika tungt "därute".
Alla går med på det här.
Från mediadrevet till ljuskillen därborta i kulisserna.
Själv sitter man och undrar om man har tittat på samma program eller film eller lyssnat på samma låt.
Jag tänker alltid: vänta, har jag missat nåt. Är jag klarsynt eller blind?
Jaja. Det handlar om smak men inte när man lyfter fram argument.
Som trams runt konstnärer. Det är så skitnödigt att jag garvar rakt ut. VAR LÄR MAN SIG dessa roliga förklarningar på vad konstnärer menar? Det är så roligt! Och förtvivlat sektigt, egentligen.
Men det gäller att svälja förtreten om man ska vara med. Spela med. För visst har jag suttit mitt emot en chef och nickat bifallande när jag har velat slå han på truten.
Jag har inte alltid rätt. Men jag har inte alltid fel heller.
Den som lever får se!
När Gert Fylking för några veckor sedan sa vad stora delar av etablissemanget (som inte alltid har rätt) tycker, det om Carola, kändes det lite befriande att få höra det man vet tycks i kulisserna.
Hajjar ni?
Ni vet Carola har en dignitet som artist - hon drar folk, hon drar löp, hon drar pengar. Är du en artist på dekis om ens det kan du dra fördelar att lalla omkring i samma sammanhang som den bruden.
Hur ska man annars förklara det?
Fast det kan ju faktiskt inte vara roligt att vara i hennes startfält - om man vill vinna och gå vidare.
Det är ju skrivet i sten att hon och Andreas hamnar i final. Nåt annat är ju omöjligt.
Vi röstar inte efter låt. Vi röstar efter artist.
Hade Andreas sjungit Michails låt hade den varit given.
Men vad trodde jag?
Varför blir jag upprörd?
Jag är inte upprörd. Jag vill bara skriva om det här för jag idds inte starta min dag. Fakturera känns trist. Även om det är jag som ska få pengarna i slutänden.
Jo förresten det som gör mig lite irri är när man fortsätter att tramsa om att det är låten som är det viktigaste. Face it!
Samma är om nån inte går vidare. Den slitna klyschan: folk röstade inte på mig för de trodde att alla andra skulle göra det. Vem säger så? Jo, Velvet. Men lilla gumman! Du kanske bara var BLEK och OINTRESSANT.
Och E-type - eurodisco är din bag men skippa din äckliga dansbrud med silikonläpparna. Hon känns riktigt ofräsch!
Bifogar länk till ett inslag på youtube. En BRA låt och supersnygg video. Om det är många överens men det skiter jag i. Det här gillar jag. Så melankoliskt lite augusti-september när man ser tillbaka på sommaren.
http://www.youtube.com/watch?v=zBkAKXigXRQ
Nu ska jag fakturera!

...ok Björn Gustafsson verkar vara nån sidekick i Parlamentet, som jag inte följer, men jag förstår inte kvaliten i alla fall.
Märkligt nog är det ingen varken xpressen eller bladet som kommenterar programmets usla kvalitet.
Hm.

Melodifestivalen 2008 del 1

Melodifestivalen... vad ska man säga?
Vilket svagt startfält.
Vilka B-låtar, även i schlagersammanhang.
Vilken jämntjock sörja.
Vilken trist show.
Och vem fan är Björn Gustafsson? Nån lokal humorsnubbe? Taskig göteborgshumor. Hatar Göteborg by the way.
Kristian Luuk var trist. Apdåliga skämt, det där om Janne Josefsson var HELT obegripligt.
Äh, det enda som var kul var Arja och Lasse Berghagen. Då fattar ni nivån!
E-type klarar sig betydligt bättre utan The Puddles. Det blev grötigt och själva låten försvann när de skulle samsas om mikrofonen.
Face84 - ja, då garvade jag rakt ut. Vad är det med unga sörlänningar som ska se ut som vilda rockers med tatueringar och allt men servera dansbands60talspop med en sångerska med heliumröst?
Varberg. Jag säger då det...
Och så Brandur. Ja, en Hob från Färöarna som sjunger Barry Manillow-låtar.
Michail M gjorde en Andreas Johnson-låt. Michail var med i Fame Factory men har varit borta från rutan alldeles för länge för att FF-fans skulle minnas och bry sig. Synd för låten var väl sååååå däääääär.
Suzzie Tapper gjorde en Patrik Isaksson och svenskar är svaga för sånt här. Hon har häftig röst. I'll give her that. Annars - tråkigt som sagt.
Velvet - same, same but not different.
Åsså Christer Sjögren...
Som inte gör nåt sista ryck enligt somliga. Som inte behöver det här för sin karriär. Det går absolut ingen nöd på den mannen och han är älskad i hela Sverige. Om det råder ingen tvivel.
Men låten... som en reklamfilm för schweziska alperna. Eller nåt tyskt resebolag. Det är en sån total uppenbar flört att man vrider sig i stolen. Vi har sett det här i Eurovisionen ute i Europa och då har vi nästa spytt i brallan. Men det kan funka om man ser strikt på saken.
Men allvarligt talat - tittar man på startfältet igen... Till och med Amy D som brukar ha riktigt bra låtar...
Allt lät ju fruktansvärt B-igt. EPAtraktor. Galne Gunnar.
Jag hoppas verkligen att det händer nåt roligt i de nästkommande veckorna.
Det är nästan så man längtar till Carola. Ooooops! Menade det inte men ville ta till med storsläggan för bästa illustration.
Inte ens kläderna var skoj.
Allt kan liknas vid avslagen jolt cola det vill säga - jävligt illasmakande!
SÅÅÅÅÅÅÅÅ besviken.
Men samtidigt hallå - nåt måste hända. Nu vill vi veta - hur går urvalet till. Vad är det för låtar som ratas? För jag tror inte alls det här är det "bästa" som vaskas fram. Det ligger en ruttnande labrador nånstans, nergrävd men sprider sin odör.
Det brukar vara samma gäng med Ingela Pling och Tomas "Skönheten och Odjuret" G:son i spetsen (de två brukar vara involverade i typ 79% av låtarna).
Vad ska man säj'?
Åkte hemmåt i natten och lyssnade på José och Kate Bush och tänkte att till och med Sanna Nielsen hade varit uppfriskande.

Mys & Schlagerfestival

Det är kul att äta godis som nån annan har plockat ihop. Man blir introducerad till nya upplevelser. Och det visar sig att man äter mindre. Om man har problem med det. Plockar jag själv godis ned i påsen, de gånger jag gör det, så blir det favoriterna, så alla går åt.
Vi glömde bort glassen, Julle och jag.
Istället klämde vi två filmer. Lite katastrof och lite thriller.
Men ungen var trött!
Vad händer? Jag trodde han var en nattråtta. Så jag kröp ned och somnade halv tolv, vilket är supertidigt för att vara jag.
Simpson till morgonfikat. Jag har aldrig förstått mig på Simpsons. Inte heller The sopranos, om jag ska vara råärlig. Det är väl sånt man itne får erkänna för att bli betraktad som - jag vet inte från Utanmyra. Gillar heller inte Killinggänget, oavsett vad någon annan säger. Men Johan Rheborg (heter han så?) är söt tycker jag. Andres Lokko verkar vara obehaglig och Henrik Schyffert alladeles för full av sig själv men jag är redo att omdefiniera mina åsikter om grabbarna vid tillfälle.
Idag drar cirkusen igång igen - Schlagern alltså. Lite klädchocker, pyroteknik och Sveriges största firmafest.
Jag förväntar mig inget annat än same, same.
Videon är riggad i alla fall. Vet inte varför. Det går på räls.
Såg att Marie Fredriksson blev intervjuad imorse. Kul! För sist jag hörde nåt (jätteskvaller) låg hon och var riktigt sjuk. Nu är hon på fötter igen eller så var jag misinformerad.

Haren sitter på skaren

Städa är inte kul. Jag brukar klaga när det är dags, jag som alla andra.
Fast.
Ibland är det skönt. Att gå omkring i meditiativ dvala, lyssna på musik, inte behöva stressa fram städningen. Att först plocka bort, torka av, damma och vattna blommorna för att sedan gå in i nästa fas: själva rengöringen. Det är OK att städa sin egen skit så att säga men att röja efter andra...
Har läst flera krönikor, hört folk säga att: "Jag och min man bråkar mindre nu när vi har subventionerad hemhjälp!"
För de flesta bråk handlar ju i regel om två saker: pengar och hemmet.
Men de som har kommit till tals i krönikor är ofta mediefolk som jag antar ha ganska bra löner. Jag är fundersam varför det krävdes en subventionering innan de skaffade hemhjälp? De hade kunnat rädda relationen tidigare om det nu hängde på vem som höll i skurtrasan.
Vad var det som hindrade dem tidigare? Undrar bara i mitt stilla sinne...
Och hur räddar städerskan sin relation?
Nu när jag har gått omkring och städat (får besök i afton så det måste ser respektabelt ut trots han är bara 15 år och inte vanligtvis bryr sig så mycket) har jag tittat på papper, läst en del, sorterat, dammat av asken med mina föräldrars guldringar, slängt en murgröna av IKEA-kvalitet - den tog sig aldrig. Visslat lite, klappat katt (mer hår) och diskat. Man går igenom sig själv lite.
När städning är trevligt.
Sommarplaner fortsätter att diskuteras. För exilare med familj i olika landsdelar kan sommaren bli splittrad och upphuggen. Mamma brukade säga: man kan inte få i påse och i säck. Jag replikerade: jo, om man planerar.
Men det är inte alltid det funkar heller. Man är i händerna delvis på andras beslut, när får man semester, när är folk hemma, när kan man komma, när kan man åka, vad har man råd med.
Tänker på dem som bor i hus. Denna eviga stress över blommor som skall vattnas, gräsmatta som skall klippas och så posten. Och numer en ständig ångest att någon skall bryta sig in och länsa huset på plattTV och datorer.
Egentligen borde gotlänningarna betala för att man bor i deras hus under sommaren! Man ser ju till att inget blir stulet!
Boendet på Gotland är verkligen snordyrt. De stolta öborna kan verkligen ta betalt. Men så är det ju poppis också.
Det jag undrar över var de själva tar vägen under högsäsongen. I vilken holk kryper de in medan Stockholmarna huserar i lägenheten deras?

***

Fick ett gulligt brev idag som kan gå under benämningen försoning. I brevet fanns ett urklipp (sicken tur) på min egen lilla signaturmedoldi "Du vet väl om att du är värdefull".

Det är nu man kan fälla den uttjatade flosklen klockren.

Träffen med Evorna försatte oss i lite nostalgiska berettelser från förr och jag berättade om tramporgeln i vårt klassrum och vi sjöng "Morgon mellan fjällen" och "Haren sitter på skaren". Kom bara ihåg första delen på den senare men tackochlov för Nätet. Här kommer den!

Haren han sitter på skaren och undrar vad domherren gör.

Domherren sitter i busken och är på eländigt humör.
Domherren tänker på domfrun och haren han tänker på mat.
Båda är sura och arga de tycker att vintern är lat.
Domherren tänker på domfrun hon fryser väl också kan tro
Haren han tänker på ungaroch när får vi värme i bo.

Klassiker indeed. Och nu=dammsugarn!

För den som har följt min tråkiga logg över gympan, kan jag meddela att idag gick det betydligt bättre! Timmerstockarna till ben vär betydligt lättare i dag. Det är mycket som ska samspela för goda resultat i livet. I gympalivet. Men det var knökfullt på golvet. Fick en näve i fejjan.
Jag har bokat min Parisresa idag, bokat hotell, skrivit semesteransökan, gjort förfrågan på bilhyrning på Gotland och kollat att jag är välkommen lite här och var. Allt verkar vara grejt!

Finns vi?

Trots krafs-krafs från lycklig katt lyckades jag inte gå upp i tid. På med träningskläderna och ett pass på F&S står inför dörren.
Såg "We own the night" igår. Bra skådisar men du kan skippa filmen. Den är inte dålig bara lite jaha. Orkar egentligen inte med fler "den ryska maffian". Ibland kan man undra om det finns andra porträtt av dem att visa fram. Är alla med i maffian och är det konstant vinter i Moskva?
När filmen Jägarna kom sa en kompis, men gud tycker inte alla i Norrbotten att det här är ett nidporträtt av er? Syrran svarade - alla i Stockholm är inte som Jönssonligan!
Hahaha!
Om man ska visa fram en grupp som sällan kommer till tals ställer en del oerhörda krav på att det ska vara politiskt korrekt i sin framställning. Men det brukar sällan vara särskilt intressant. En film, en berättelse inte ens ett reportage, skriven eller filmad kan täcka allt. Man väljer ett ämne, man visar en del, en berättelse. Det behöver inte vara osant för det. Inte heller sant för den delen.
Finns vi överhuvudtaget? Är gräset verkligen grönt? Matrix, matrix...

Skratt utan kontroll

Visst har ni nån gång skrattat så mycket att ni har blivit rädda. Ni vet, känslan av att ansiktet är på väg att krackelera, att vätskor är på väg (ursäkta) ur alla möjliga öppningar - tänkte främst på snor och dreggel. Då man måste Lanfelt-kniiiipa för att behålla lite värdighet. Men framör allt att man inte har någon kontroll över sin kropp längre. Att man bara vrålar och samtidigt försöker sansa sig.
Jag var på bio i USA en gång och såg en komedi med Steve Martin och Lily Tomlin "All of me" ("Mitt andra jag" på svenska).
Vissa scener i denna hysteriskt roliga film (vet inte hur den har åldrats) framkallade ovanstående reaktion från undertecknad.
I amerikanska biografsalonger vill jag minnas råder generellt en något mer liberal syn på publikens tjo & tjim. Trots detta hände följande:
En stor, svart amerikansk kvinna satt på raden framför mig, når sin acceptans nivå vänder sig om och säger:
"Lady, would you mind?
Hon var något irriterad.
På väg hem från USA, såg jag filmen igen. Ni vet med hörlurar. Där satt jag och hysterisk skrattade all over again. Flygvärdinnorna log lite överseende.

Fast allra värst var denna gång:
Inför ett medeltidsläger i Skåne, utanför Sjöbo (ständigt återkommande event i SCA runt Kristi himmelfärdshelgen) hade jag tagit med mig Chateau de Gragage, hemmagjort vin.
Under en period höll jag på med sånt. Ibland gjorde jag kryddvin med gott resultat. Många ville smaka, så jag antar att det var OK.
Just inför det här eventet hade jag inte tappat upp rödtjutet på flaskor utan tog med mig (i bil givetvis) hela damegangen för att efter fest & behov tappa upp det man behövde i ett mera tidsenligt krus.
Damegangen var tung och otymplig, så jag lät det helt sonika stå kvar på släpet (ja, man behövde släpvagn för alla pryttlar. Att åka på event var som att flytta. Inte undra på att man ledsnade!)
I alla fall. Jag bjöd hit & dit, drack en del själv, så när jag orkade tänkte jag att jag skulle dra damegangen på en bagagekärra bort till mina quarters, mitt egenhändiga tält (nu sålt, ligger väl och möglar somewhere i nån annan avhoppares källare).
Så där gick jag efter bygatan, med en vindamegang, slangen ihop rullad runt öppningen, i förd särk (jättevarmt väder) och visslade.
Precis när jag närmar mig vårt lilla läger (dvs ett hushåll = ett gäng som hänger ihop) tittar jag upp och möter en av lägerdeltagarnas min, då inser jag just hur knäppt det hela ser ut. Jag kunde lika gärna ha släpat runt på en sån där ställning där man hänger påsen för sondmatning (heter säkert nåt fancy).
Och jag börjar vråla. Av skratt. Helt hysteriskt. Ansiktet krackelerar. Jag ramlar ihop. Sätter mig gräset. Ramlar ihop. Fortsätter att vråla. Folk går förbi, ler och skrattar. Då skrattar jag om möjligt ännu mer. Men jag kan knappt kontrollera mig.
Fast känslan är läbbig också. Noll kontroll! Men kul var det!

Martin, Martin, bortrövade pojkar och McDreamy

Martin Ljung tillhörde aldrig mina favoriter. Förstod mig inte på hans typ av humor. Han var liksom lite barn av sin tid och ibland kunde jag höra mamma citera honom. Om minnet är korrekt lär det vara han i nån sketch som sa att han var för trött för att kasta bort tegelstenen han bar på.
Så kände jag mig i går natt när jag stapplade hem från jobb. Jag la mig helt sonika på ouppbäddad säng (överkast) och somnade till "Ghost" och vaknade när mörka "Millenium" började. En timme i nån sorts dvala innan jag orkade gå runt och släcka, slänga en miljoner kuddar på golvet och krypa ned.
Tänkte på Martin Ljung.
Om jag nu tänkte rätt.

***

Martin Stenmarck hos Malou. Gillar Martin. Har träffat honom. Han är snäll. Utrstrålar snällhet. Inte mesig bara genuint snäll. Alla säger att han är snäll. I branschen och privat. Privat vet jag för sånt har minsann sipprat fram. Förrutom mitt eget möte som var i en fotojobb-situation.
Att Martin går hem hos damerna är inte konstigt. Ja, han är snygg, ser bra ut, sjunger bra, är artist med allt vad det innebär men han är genuint snäll. Man vill gärna påstå att tjejer vill ha en man med bad boy-attityd - visst, han kan gärna se farlig men vara snäll.
Snällhet är ett ord som har misst sin glans och betydelse. Återupprätta sådana ord. Och varför inte solidaritet när vi ändå håller på.
Jag håller på Martin i alla fall!

***

Läste amelia igår. En lång artikel om hur pojkar (som är det eftertraktade könet) i Kina blir kidnappade och sålda till mer välbeställda, rika par. Det var så gräsligt att jag inte orkade läsa klar artikeln men jag ska.

I Kina föds det 119 pojkar på 100 tjejer. Det finns alltså ett överskott på män med 40 miljoner! Liknande situation hittar du i Indien också.

Polisen gör typ ingenting, det här är så vanligt med barnköp att många inte ens vet att det är olagligt.

En man som har köpt en son sa i en lokaltidning: (citat ur amelia):

"Utan en son ser folk ned på mig. Dessutom får jag skämmas inför mimna förfäder eftersom min släktlinje dör ut med mig."

Hm.

Åsså blir det OS snart I Kina. Det är så man kräks. Hålla god min och klappa i händerna: "Vilken fantastisk invigning!". Men hur många länder kan hålla ett evenemang av denna dignitet om man granskade dem på djupet. Det finns lik i garderoben lite varstans. Amnesty har även svenska fall på agendan.

To tell you the truth - OS intresserar mig inte. Knappast någon nyhet för dem som känner mig väl.

***

I ett annat nummer av samma tidning läser jag om Patrick "McDreamy" Dempsey och hans något vobliga karriär. Jag minns honom som nörd i "Can't buy me love" men vad jag inte visste att han under 80-talet gjorde flera nörd-roller i collagefilmer innan de började skjuta hej vilt i skolkorridorerna. När allt var i bjärta färger. Måste vaska fram några rullar och njuta.

En av höjdarna från den här tiden (utan Patric) var "Pretty in pink" med Molly Ringwald, Andrew McCarthy och Jon Cryer. Mycket bra!

Det var nåt mer jag ville prata om men nu ska jag ta en drive runt telefonen. Jo, kommentar om Millennium men det kör jag sen. Åsså västkustpoppen har jag glömt bort. Vojne, vojne.

Happy hunting!

Äh, va fan hinner med ett inlägg till innan jag drar till Ricki. Yes, fler katter i juryn och det blir ordning på torpet.
Jag vet att det inte är pc men jag är så tacksam över mild vinter. En bar trottoar är det vackraste som finns.
Men det är nåt annat i luften - det luktar nästan vår. En märklig blandning av mildhet, fukt, avgaser (jo, ibland kan det ge en känsla av Los Angeles om det gillar jag) och asfalt.
Jag är småknäpp men gå ut och andas. Fyll lungorna med luft och tänk Thin Lizzy "Do anything you want to". För den som inte kommer ihåg:
http://www.youtube.com/watch?v=oDxjcZ71ZyI
Imorgon väntar fler samtal, bokningar, ska fixa med min hemsida för alla mina senaste jobb (en hel del) samt Argentina (ojojojojoj är inte klar med bilderna) måste läggas ut. Jag kan ju börja med Recoleta. De är ju klara.
På tal om klar: det börjar utkristalisera sig om semestern. Jag har en plan. Och planer kan grusas, förändras och göras om. Men jag har i alla fall en ritning. Och är det nåt min brorsa vet är hur man bygger ett hus och förändrar ritning as we go along.
Kan han - kan jag.
Over and out.
Nu=Hökarängen.

Supertisdag

Idag tar vi nya tag på F&S. Sist jag var där kändes mina ben som trästockar. Eller som spända fiolsträngar. Det var helt omöjligt att fladdra fritt (så fritt jag kan fladdra - inte som damen från Wales).
Känner mig lite lättare idag. Jag var kanske spänd över nåt. Kan inte minnas vad i alla fall. Skit samma. Vi kör!
Sedan ska jag träffa amelia. Typ igen. Men så länge de byter ad och/eller mammaledighet finns att tillgå så måste jag vandra runt som flickan med svavelstickorna. Sen vet jag inte om jag hinner med Rikard. Ska dubbelkolla. Jobb ikväll.
Gert Fylking har förresten gått från rosa overall och halvläbbig till att säga Sanningen om C. Tack för den! Fler modiga människor!
Och jag kan bara säga att salige Gribo kräktes i hallen när Carola sjöng "Evighet" i Schlagern. Det var en katt med smak och kurage.
Rödluvan får sättas på prov nu när det är dags igen. Men hon kanske gillar Andreas Johnson så pass att hon kan svälja & välja.
Vi får se.
På lördag startar det igen.

Intressant dokumentär!

Igår gick det en dansk dokumentär på ettan "Historiens fångar". Den går i repris den 10/2 men finns redan nu på webben. Se den. MYCKET intressant.
http://www.svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=1411&lid=samhalle_ochamp;_dokumentar&from=menu
Det var en skrämmande bild som visades upp. I Australien t ex lever urbefolkningen i reservat. Har alltid undrat över moderna reservat, hur det fungerar och varför de överhuvudtaget finns.
Sån misär! Droger, alkoholproblem, arbetslöshet, total brist på aktivitet. Jag tror att det var 90 % av ungdomarna som inte ens kunde läsa och skriva! Så de är fast på reservatet. Enda vägen ut är att göra nåt brott och hamna i ungdomsfängelse, vilket de längtar efter. Där finns utbildning, TV, pool, aktiviteter.
Man tar sig för pannan.
På reservat i USA försökte TV-teamet ta sig in och filma men det gick inte så där fick det bli dold kamera. Reservat i USA är totalt självbestämmande, ett sorts land i landet. Egen polis och egen domstol. En totalitär sekt egentligen. Varje kritisk röst mot ledarna slås ned. Eller så blir man utesluten. I dokumentären intervjuades en kvinna som hade tillsammans med hennes bror och mamma blivit uteslutna och utkastade ur stammen och reservatet. Utan pengar och medel bor de nu i nån sorts husvagn modell snart ramla ihop.
Varför kan man undra?
Vissa reservat i USA har satsat på att driva kasinon med stor framgång. Här finns mycket, mycket pengar i omlopp men lite insyn var de tar vägen. Sedan verkar det så att staten pumpar in pengar som ska fördelas på hela stammen. Att kasta ut folk ur the tribe ger färre munnar att mätta och mer pengar åt toppen.
Så förklaras det.
Även reservaten i Australien är självbestämmande. Där finns inga häftiga kasinon som ger pengar, där verkar problemen mer av misär-kvalitet.
Vad är det då? Jo, man försöker hålla liv i det gamla, man för till exempel undervisning på sitt egna språk enbart. Men när det är dags för högre utbildning, som på Grönland, sker det bara på danska och då står de där slätt- helt utan verktyg!
Därav dokumentärens titel "Historiens fångar". Man är fast i det gamla och kommer aldrig in i det moderna samhället.
De minoritets folk som har lyckats bäst är våra egna samer som har integrerats i ett modernt samhälle och tagit del av utbildning utan att för den delen tappa sitt ursprungs seder helt.
Fast bland samerna är det nästan bara kvinnor som utbildar sig, visar det sig.
Och det gäller över hela banan - det är männen som har svårast att lämna och gå vidare.
På Grönland var det riktigt illa. Där räknar man med att 1/3 av tjejerna blir sexuellt utnyttjade och en 1/10 av killarna. (Var tvungen att anteckna.) Total misär, alkohol och droger. Så ledsamt och skrämmande att se.
Men se dokumentären. Den var superintressant!

En timmes prat med gullige Micha. Bor 60 mil härifrån och jag önskar att M & M aldrig flyttade. Jag måste ta mig i kragen och hälsa på. Malmö är ju inte så dumt. Danmark ligger alldeles bredvid. Man kanske kan kombinera det med nåt.
Givande samtal.
Innan: cross-atlantic snack med Marja i BA. Hon skall snart åka till Paraguay i tio dagar, på jobb. Paraguay verkar vara lite av en transithall. Inte så hippt. OM det är det man söker. I vissa byar talar man inte ens spanska utan något inhemskt språk. Marja får fixa tolk helt enkelt.
Har lämnat ifrån mig teaterbilderna idag. Tomt med folk på plats så jag skickade ned kuvertet med cd-skivorna genom brevinkastet och köpte thaimat och trippade hem.
Eva verifierar att Tobbe trollkarl är just så mysig och go som han verkar på TV. Man kan pusta ut.
Annars verkar det ta på krafterna att göra jobb utanför landet: bagage försvinner, flyg är kraftigt försenade, man hamnar i en annan stad eller som latinoflickan som blir kallad till polisen på Kuba.
Jag vet inte om jag är rätt dam för jobbet. Då är det skönt att resa med mer arbetsvana människor än en själv.
En gång i tiden var jag resvan. Det är väl lite som att cykla - det går aldrig ur - men varje gång man sätter sig i sadeln efter uppehåll känns det i arslet efteråt. Har man otur - i dagar - annars går det snabbt över.
Bekvämare har man blivit utmed årens lopp. Jag sov i ett stall i Goa 1989.
Idag - nja.
Jag har sovit i kalla, fuktiga tält där regnet strilat igenom tältduken. Det var inte mitt tält. Det var Attermarks. Jag gick in i köket hämtade två sopsäckar, klippte upp båda. La en på marken och på den ställde jag min väska. Den andra la jag över mig själv och tänkte här ligger jag som en uteliggare och har betalat sitefee och allt.
Det var som när jag och Eva B var i flyktinglägret i Makedonien och såg folk skotta vallgravar runt tältduken efter skyfallet dagen innan. Tänkte: oj, det där känner man ju till! "Vet preciiiiiiis hur ni käner er!"
Är folk hungriga ge dem bakelser.
Ett nattåg mellan Kashmir och New Dehli sov jag på en ryggsäck. Obekvämt och inte ens en rolig historia. Jag tror jag skulle boka första klass idag.
Då var jag precis på gränsen att fylla tjugotre och idag... ja, det är år senare.
Idag finns charter till Goa då sov folk i kojor vid strandkanten.
Backpackers all over the world sitter på ställen utmed the hippetrail och berättar hemska historier och det är en tävling. Många gånger involverar det sjukdomar och skit. En tjej som jag känner spydde galant ned i en herres portfölj.
Vad säger man? Sorry liksom.
Jag tror jag klarade mig ganska bra.
I Pushkar hängde jag på ett gäng engelska trädkramar-hippies med dreadlocks av den typen som bor i husvagnar back home i England, knarkar som fan och ockuperar folks privata tomter. Typ. Halvläbbiga inga gulliga hippies. De var utrustade med käppar för nattetid var det risk att byns alla rabiessmittade hundar skulle attackera en. Jag hade ingen käpp så jag frågade dem om jag fick följa med ut och käka. Jag gick i mitten och de slöt samman runt mig som secret service och vevade allt vad de var värda. Under middagen pratade jag inte med dem eller de pratade inte med mig. För vad skulle vi säga varandra? Hade absolut inget gemensamt. Väldigt märklig upplevelse som jag nästan har förträngt.
Pushkar är fantastiskt, eller ska vara. Jag stack därifrån dagen efter för hundarna skrämde mig. Synd egentligen.
Och var höll Pelle hus? Lone? och Sös? Varför var jag ensam?
Den här typen av resor ska man göra i unga år eller den här typen av upplevelser ska ske när man bäst kan hantera dem. Senare i livet - javisst åk till Indien men utsätt dig för det du klarar av. Om det går att styra.
Man var tuff då. Och tittar jag mig i spegeln i dag och tänker att jag lallar runt i en comfort zone så ska ni veta att jag har gjort min hemläxa. Alla mina resor har varit administrerade av mig själv. Ända sedan Tjeckoslovakien 1978 då jag var tolv år. Jajamensan åkte på läger utan att känna en kotte! Via au pairturer, tågluffar och backpacker-resa.
Administrerat mina utbildningar, flyttar fram- och åter till Skellefteå och Stockholm. Letat upp basketlag, fotbollslag, badminton, bågskytte, medeltid, körer. Etc Etc.
Och ibland har jag bara varit så trött, så trött. För det blir man när man är sin egen lyckas smed och skall vara motor i alla väder även i unga år.
Inför Indien laddade jag med två liters tekanna varje kväll, dikter, sångtexter och brev. Sen drog jag.
Idag ser mitt behov av resa annorlunda ut. Världen ser annorlunda ut.
Det är några resor jag vill göra innan jag kastar in. Men jag har gott om tid för jag har hört att jag lever tills jag är 83-84 år.
Däremellan finns det resor som skulle överraska bara man kommer iväg. Argentina var en sådan. För mig ett oskrivet blad. Hade inga förväntningar för det jag visste om Argentina var: tango, juntan, Pampas, Pantagonien, störtat plan i Anderna, köttfixering, vin, fotbol och inflation. Resten fick upptäckas.
Nu är det slut för idag. Tack för att ni läste så här långt!

Men innan dess: såg "Minority report" igår. Har sett den en gång tidigare men har glömt plotdetaljerna. En scen var riktigt skrämmande. Huvudrollskaraktären John Anderton (tror jag det var - dvs Tom Cruise) går omkring i stan och överallt är reklamen namnriktad. Tänker om det skulle bli framtiden. Du går på Drottninggatan och överallt susar info i luften. "Inger Bladh, en resa till Grekland vore väl nåt", "Nu Inger Bladh, finns det ett nytt mobilabonnemang hos oss...", samtidigt som alla andras namnriktade reklam fladdrar runt i luften.
Man har gjort forskning på det här-hur mycket informationbudskap som sköljer över oss idag och vilken skillnad det var på 50-talet.
Det är alltför länge sedan jag såg elelr lästa om just den rapporten så tyvärr kommer jag inte ihåg några siffror det jag minns att det var en skrämmande stor differens.
Inte underligt om folk blir avtrubbade.

Jag är bortskämd!

Man kan vara bortskämd på många olika vis.
Jag är bortskämd. De få mornar när jag måste stiga upp tidigt tänker jag på hur priviligerad jag är att jag i vanliga fall har en mjukstart.
I många, många år jobbade jag kontorstider. Jag trodde att det passade mig. Eller det passade då. Nu är en annan tid.
Kontorstider är nog bra i vissa avseenden men det finns ju ingen dynamik i detta. Varje vecka ser ju sett från den aspekten likadan ut. Ärenden skall göras på väg hem från jobbet eller på helgen. Träning innan, efter eller på lunchen. Är det därför tisdags- och torsdagspasset vid lunchtid är nästan fullt jämt?
Jag har inga problem med att mina arbetstider glider in och ut i mitt privatliv. Ibland blir det konsekvenser av det men oftast är det inga problem.
Vissa dagar jobbar jag femton timmar på raken för att nästa ägna mig helt åt mig själv. Ibland fattar jag inte att jag jobbar.
Som att plåta improvisationsteatern - det känns ju bara som bonus rent innehållsmässigt! Även det mest tillknäppta forskare eller politiker känns som en jobb man gör med skidvalla under fötterna.
Men jag vill ju ha betalt fast det är kul.
Man kan ha kul på kontor också. Har jag hört.
Och nu - back to business.

...ibland kan jag bara känna att våra åsikter om andra människor och hur vi sätter etiketter är ett sätt att bringa ordning i en snurrig värld. Vi ägnar oss alla åt det, mer eller mindre eller som min slitna fras lyder: det är en glidande skala. Emellanåt stöter man på människor som tja, nästan klappar en på huvudet och säger med huvudet på sned: men lilla du...
Det blir lite som en Kafka-film: "Han kommer att neka till brottet med det ingår liksom i förnekelsefasen..."
Om man inte är riktigt sjuk (definition fastställd någon annanstans) så måste väl man själv få ha monopol på sin egen självbeskrivning. Något annat är för mig otänkbart. Drivet till sin spets blir det tillslut bara paranoja kvar.
Och pendeln svänger igen ska ni se. Fram och åter. Det går trender i allt!

Snö, Lidingö och härlig söndag

Vaknar till ett snölandskap. Föredrar bart väglag. Klär mig alldeles för varmt, åker till Ön och stapplar runt med Linnea en timme. Jag är rädd att halka. Hon har vettiga skor. Skavsår och ont knä rundar av vår promenad. Vi fikar och pratar film, resor, semestrar och jag tittar på deras ljusa, luftiga, nya lägenhet.
Det ringer på dörren och Smokie tassar vant in domänerna. En kombi mellan Jum-Jum och Birgitta Böljas katt Sune. Silkeslen päls och lite trubbig näsa. Söt och snäll, luktar fantastiskt gott. Som nytvättade lakan.
Teaterbilder är klara.
Claudiobilder är klara.
Nu ska jag fixa med hemsida, bildbyråbilder och bokade möten. Veckan är full innan den ens har börjat!
Det var inte ett klagomål om ni nu tyckte det. Ett lätt konstaterande.
Till alla er som ska tala med en chef den närmaste tiden: Fokusera inte på vad ni har gjort för fel och hur ni kan ändra det. Fokusera på hur ni ska få honom att förstå att du är så bra och duktig som du faktiskt är.
Glaset är halvfullt och ska fyllas på.
Eller glaset är halvtomt och varför drack jag?
Hörrni - måste gå ut på nätet och försöka hitta nån roliga hemsida där man listar hopplösa mangagement-uttryck. Nåt tips?
Såg favvisen "Förnuft och känsla" - ovanligt lyckad kombi romantik/komedi. Skrattade fast jag har sett den så många gånger.
Har ingen riktig favorit blans grabbsen. Willougby är snygg men hopplös. Hugh Grant har noll sex appeal och hållningen är taskig. Ser ut som han har glömt klädhängaren i rocken. Den med riktig pondus är Allan Rickman. Han har en piercing blick och en mycket speciell röst. Han är nästan häftigare i Harry Potter, som gick lite tidigare på kvällen. Allas vår bitske Dr House (Hugh Laurie) har en komisk tajming och mumlande one liners som är så kul. Spelar make till sin riktiga fru. De måste ha haft kul på inspelningen gissar jag.
Anyways. Den här Jane Austen-rulle är inte alls lika febrigt romantiskt som "Stolthet och fördom". Men där höll de på att bygga upp stämningen i hela sex timmar. Nästintill bristningsgränsen! Wow. Bättre kan det inte bli i den genren.
Ikväll tänker jag trotsa allt och se Wallander - innan frosten. Ännu en gäspig seriemördarfilm.
Over and out.

...fixar bilder och lyssnar på "the slick book" (en samlings cd inte BOKEN) och vissa låtar får mig att få käljningar. Alltså saxofon är bland det värsta jag vet särskilt sopransax! Låter som signaturmelodin till serien "Lagens änglar" (fast det kan ha varit altsax också det var länge sedan jag såg nåt avsnitt) usch! Det och ballongkjolar var det värsta med 80-talet.
Varför plåga sig? Håller på att ladda för the ultimate inlägg i ämnet allt för Yah-man!
I alla fall vissa låtar är sååååå hemskt slicka att om jag var hembjuden till David O´Hara för lite "rajtantajntan" så skulle jag springa all världens väg om han spelade "Valentine" av Koinonia. Saxofon även här. Ingen hunk i världen skulle väga upp. Och innan jag sprang - flatgarv. Skulle inte kuna hålla mig. Lika avtändande som stringbadbrallor på en strandraggare på Kreta. Vad gör saxofonister i dag?
Ja, Per "Ruskträsk" Johansson har en liten annan attityd i sitt blås, det måste erkännas.
(Det är ju fan sax på varenda jävla låt! Jag kvävs!)

Beslut och låt vara

Februari. Redan. Vissa beslut ligger över mig som en våt filt. Den ena är av trevlig karaktär, bara man kommer fram till vad man vill och den andra måste bara genomlidas.
Tandläkaren och semesteransökan. Gissa vilken som är värst. Hos tandläkaren har jag inte varit sedan 1992. Jag vet. Jag är en hemsk människa. Eller som min kompis säger - du måste ha bra tänder. Hoppas det tänker jag och ser hela min förmögenhet fladdra iväg till en brygga i käften!
Vi pratar semesteransökan i stället. Vad ska man göra denna sommar då när hus är tömt och släkt förminskad?
Har några idéer om resor och aktiviteter som inte behöver ske direkt efter varandra. Min semester skulle kunna vara uppstyckad istället för i ett svep. Fast visst är det trevligt att ta en längre paus från sånt som är vardag - hurdetnuänär.
Men jag ska ta ett beslut snart. Framförhållning är en fint ord.

Många sanningar i livet har blivit klichéer och plattityder. Oftast på grund av att det är slitna fraser. Och sanningar är slitna fraser. Men det kan myter också vara. Sanna. Slitna.
Många pratar om att "har man bara en stark vilja kan man bli vad som helst".
Stark vilja. Smakar på ordet. Vilja är för mig förknippat att man vet. Vet vad man vill eller i alla fall i närheten. Jag vet vad jag vill eller i närheten. Då är det lättare att veta vad nästa steg ska vara.
Jag har en bekant, en person som jag inte längre umgås med. Hon sa en gång att hon var avis på mig för att jag hade fotograferingen som en ledstjärna, att jag visste vad jag ville. Hon hade inget specifikt som hon kunde "jaga" på det viset. Hon tillhörde gruppen vars vilja frodas när man anar en karta, en plan, ett mål. Om sedan målet ändras under resans gång är en annan femma. Men för att att starta stegen ville hon veta var hon var på väg.
Ibland står man utanför sin dörr en vacker sommardag och det spelar ingen roll vad som kommer att hända. Man går bara ut och så får det som sköljer över en hända. Spännande och tja, vanligt på nåt sätt.
Så finns det andra dagar där man bara vet att om jag inte har om än en svag plan med dagen kommer jag att stå kodumt nere vid Sveavägen och tänka: och nu då?
Det där skiftar.
Ibland är man i en fas när man behöver planer bara för att ta sig ned till tvättstugan.
Ibland kastar man sig ut i livet utan skyddsnät. Säger upp sig från jobb, byter skrud, reinvent yourself.
Jag tillhör gruppen som behöver krokar i tillvaron att hänga upp min ytterrock på. Min vilja och envishet kan vara urstark då.
Utan krokar och enkel, skissad plan står jag mig oftast slätt.
Det är mina verktyg.
Vilken grupp man nu än tillhör - om man ens gör det - så behöver man en viss balans i sitt liv. Balansen mellan struktur och ovisshet. Planläggning och spontanitet. Samtal och kontakt. Tysk och Hippie.
Om tjugo minuter skall jag ned i tvättstugan.
Det är min plan!

Igår träffade jag en kompis som jag inte har sett sedan i våras. Jättekul! Vi vandrade runt i hennes bygd, nere vid vattnet och pratade, pratade. Hon berättade en historia som är en total episk berättelse, som skulle kunna bli en fängslande 13-delars serie på bästa sändningstid. Lite mer i halvlek säger hon: "men det kommer mera". Jag anar säsong två... Väl hemma kunde jag inte fokusera på nåt annat än ostkrokar och Rome. Endast där verkade det hända mer saker än vad jag just hade hört.
Livet kan vara mer dramatisk än den värsta filmatiseringen.
Rödluvan gör en George Contanza och kissar i duschen. Vad beror det på?
Frågar men får ett dumt svar.
Nu=teaterbilder.
Cheerio!