Kristi brud, Bert Karlsson och bakterier

MorgonTV och mysiga Tilde. Gäst i studion Åsa "Kristi brud" Waldau och... Bert Karlsson. Nu har bruden skrivit en bok påhejad av Bertan. Hade ingen aning om att han har nästlat sig in i bokbranschen.
Och på sitt vanliga manér hävdar han att det är sanningen eller "så nära man kan komma".
Visst finns det befogad kritik till media hur de behandlar situationer så ock denna men att tro att det är sanningen bara för att Åsa skriver om den - det är hennes sanning. Varken mer eller mindre.
Men det blir inte mer trovärdigt för att Bert Karlsson står bakom kulisserna och vädrar stora slantar.
Gör mig en tjänst - läs boken men betala inte en spänn för den!

På nyheterna pratar om att en bakterie som har blivit resistent mot den vanliga antibiotikan. Den är vanligast bland kvinnor och orsakar urinvägsinfektion.
Tabletter hjälper inte man måste ta sprutor.
Har aldrig haft urinvägsinfektion.
Puh!

Väljer mellan promenad och F & S idag men har ingen att vandra med så här sitter jag gympaklädd och väntar in passet.

Dimmig lördag

Var på IKEA igår. Idioterna har redan ställt fram julgranar och sånt pynt. Att undvika julen är en total omöjlighet när man förstör hela hösten med pynt. Måste vi direkt från trädgårdsarbete till julstjärnor. Redan less.
Det är skitväder ute och jag har fått återbud på teatersällskap. Vägrar gå själv, så kul är det inte även om man garvar väl inne i lokalen. Sms:ar runt till reservisar. Återbud även där.
Looser.
Kaffet är slut så vad jag än väljer måste jag iväg till affären. Bregott och kaffe. Så norrländskt.
Såg slutet på "Apornas planet" igår. En film som jag gillar och inte förstår varför den är så utskälld. Har alltid undrat över slutet som jag inte fattar. Googlade runt på imdb.com och hittade svaret. Inte ens Tim Burton som har gjort filmen förstår sitt eget slut.
Tack för den.
Ville se "Punchline" igår men orkade inte höra Sally Fields gnälliga röst, var för trött, så jag slog av.
Min fläkt har lagt av. Måste ha en ny. Beroende av sval luft som sveper över sömniga ben.
Sov därför oroligt och drömde konstiga saker. Ingen sortering.
Lyssnar på Maia Hirasawa - jättebra och lagomt tokigt.

Diskussionen om var Rödluvan får ligga på skrivbordet, fortsätter. Hon surar och när telefonen ringer tar hon tillfället i akt. Just nu ligger hon på musmattan, musen och tillhörande sladdar, vägrar ligga på filt utanför blockeringen. Nåja - vi tar till med hårdhandskarna.
Sugen på kaffe men det är slut. Måste jag ut - nu?
NEJ, jag har lite cappuchino kvar från Marias besök.

Såg Idol igår. Upplägget suger, TV4 har gjort allt tjorvigt och försöker höja stämningen men misslyckas. Ibland undrar jag om vi sitter på samma planet. Tamela är snygg men ser ut som en ung Sylvia Vrethammar, vilken jag hatar och har alltid gjort ända sedan jag var litenliten. Tyckte det var obehaglig blick män fick när hon stegade in på scenen. Uppfattade sånt fast jag bara var fem, sex år.
Tamelas bidrag igår var uruselt, mumligt, otydligt, falskt och gnälligt. Hatar Barry White och hon gjorde det inte bättre. Ingen negativ kommentar alls från juryn utan stående ovationer om hur bra hon är! Kom igen!
Hon åkte ut. Hehe.

Annars ha en trevlig dag. Gör saker som är trevliga. Är det inte trevligt, tänk vad trevligt det blir när det är klart!
Tänk att du har nåt i ditt liv som nån annan vill ha. Vad då? Ingen aning det blir ditt jobb att ta reda på.

Köttdisk & skvaller

Det finns ett begrepp - köttdisken - som jag brukar använda. Till de få som läser min blogg och INTE vet vad det innebär kommer en kort förklaring.
Du är på stan och möter en person från förr, ett skelett, en gammal kompis som blev nåt annat. Du vill fly, gömma dig, springa över gatan och så vidare.
Hade du varit i en affär hade du dykt ned bland kotletterna och grävt förbrillt efter ett storpack fast du inga ska ha.
Det är att göra en köttdisk.
Vet ni hur svårt det är att göra en köttdisk hemma i sin egen lägenhet?
"Åh, det hänger visst några kotletter utanför fönstret..."
Igår ringde det på dörren. Kompis lämnade tillbaka min studioblixtar när jag öppnar dörren får jag en chock: utanför stod en gemensam klasskamrat som jag inte har sett på tre-fyra år.
Det är nog preskriberat nu men hon tillhör den där gruppen av tjejer som jag tidigare försökte få has på men som inte svarade på samtal och sms. Tilslut tog jag bort henne från min adressbok i mobilen.
Nu står hon utanför min dörr.
Tjena, vilken köttdisk man kan göra.
Å, visst var det trevligt att träffa henne. Hon var alltid snäll och god och ville väl. Men jag - mot min natur - måste hushålla med kompisskap som jag slänger ur mig lite var stans. Sen står jag där övergiven och besviken.
Vad ska man svara när människan säger: å, vi måste träffas etc. Jag sa inget för jag vet att även jag kan slänga ur mig sånt där socialt smörjmeddel. Numer vet jag att det bara är sånt man slänger ur sig i stundens ingivelse.
För socialt liv på bekantskapsnivå kanske bara är det - och då gäller det att se saker för vad det är.
Det kanske det jag har haft svårt med.
Den största chocken var inte hennes närvaro utan det skvaller hon levererade.
En av våra gemensamma klasskamrater från Kulturama, Qlara, har nyligen blivit mamma!
Jag vet ingen annan som hatar barn så innerligt som hon. Och jag vet också att du kan avsky dem i grupp och älska ditt eget.
Det kommer att göra henne gott, mammarollen. Kanske de vassa kanterna och förträngningen av glädje kan få sig en välbehövlig dos av balsam.
Jag föredrar pälsdjur. De kan skapa samma mirakel.

Lycka och livsfilosofi

Vaknar av att Må Bra ringer och ger mig mer fotojobb. Jag vet sämre sätt att starta dagen.
Läste tidningen Hälsa häromdagen. I takt med att kroppen sakta börjar krackelera, får man fina tips ur hälsotidningarna. Spår dem god framtid.
Köpte två magasin häromdagen som jag så småningom ska ringa för "go and see": Leva! och Plus. Båda överraskande bra. Sämre namn dock. Plus tar priset.
Hur kan man döpa en tidning till Plus? Vänder sig till äldre kvinnor dessutom. Vill de bli påminda om plusset?
I Leva finns ett reportage om Lycka, baserat på en bok "Snubbla på lyckan" av Daniel Gilbert. Han lär avslöja hur vi människor under- och överskattar vår framtidsplanering, hur vi fantiserar ihop vår tillvaro för bästa passform, hur vi missuppfattar, drar ifrån och lägger till efter eget orealistiskt önskemål.
Vår övertro på vår framtid är en nödvändig funktion i vårt psyke. Hur skulle vi annars finna kraft att stiga upp en kall dag och tro att det blir ok. Och tvärtom: onödig oro har sin funktion, den ska förbereda oss på olyckor samt öka ansträngningen för att undvika personliga katastrofer.
Han säger också att lycka är en färskvara som sällan går i repris. Har vi haft kul på Mallis vill vi dit igen utan att ta i beräkningen att det kan ha varit, förmodligen ha varit en engångs-företeelse.
Vi minns sämre än vi tror. Vi sparar fragment i hjärnan och där det brister, syr vi ihop lapptäcket med lånade bilder, påhittade scenarior allt för att passa oss själva eller bilden av vad vi vill ha.
Vilket är viktigare - en upplevelse eller minnet av upplevelsen? Ett hypotetiskt exempel, citat ur artikeln:
"Om du kan få en timmes extas som du för alltid kommer att minnas som tortyr eller en timmes tortyr som du för evigt ska minnas som extas - vilket väljer du?"
Jaha du. Jag tål smärta dåligt men jag gräver ned mig över dåliga minnen.
Puh! Jag sitter på t-banan mellan Gamla stan och city och gapar. Läser vidare.
Dessutom - nu kommer den tunga bilan - säger han att ingen forskning ger vid handen att man blir lyckligare av att ha barn. Oj, nu kommer landets alla curlingföräldrar få nippran!
"Alla statistiska kurvor över föräldrnas känslor pekar rakt ned i missnöjet redan under graviditeten."
Detta pendlar framochåter beroende på barnets ålder.
Varför tror vi då detta?
Så kommer det...
Annars dör vi ut! Bokstavligen.
Barn är bra för samhället men sliter på individen. En kollektiv, nödvändig illusion.
Man undrar: bör vi avskaffa de myter som är klistret i det moderna samhället men som begränsar individens möjligheter till lycka?
Hm - intressant men jag tror inte man ska ens. Vi är nämligen inte beredda på konsekvensen om pendeln skulle helt svänga från kollektivet till individen. Redan nu ser vi spår av detta i vår självcentrerade nutid. Vi applåderar och lyfter fram oss själva men kostnaden blir alltid svår. Facit är inte skrivet ännu. Tryckvågen kommer så småningom och bli inte förvånad vad konsekvensen blir.
I framtiden, snart eller långt borta, kommer artiklar bli skrivna där man förvirrat frågar sig vad gick fel och precis när?
Man Daniel Gilbert är inte nattsvart. Sluta detaljstyra din tillvaro och interagera med dina medmänniskor.

Jag måste läsa boken.

En annan bok i ämnet som jag har läst för länge sedan är skriven av Dalai Lama. Jag tror jag ska dra en repa till.
Det jag minns är att han med eftertryck anser att vara lycklig är vad livet går ut på och det är det vi eftersträvar.
Men vår definition av vad lycka innebär är ju något skev. Inte alltid detsamma som en tung buddhist.

Märkligt nog har motsatsen till Lycka varit förnöjdsamhet. Flera är gångerna när jag har sagt att nu är jag nöjd, detta duger. Omgivningen har tittat på mig med skeptisism och dömt ut mig - har människan ingen ambition?
Att vara nöjd har snarare blivit ett skällsord.
Kan det vara så att i tillståndet förnöjdsamhet finns risken att inte utvecklas? Att ligga lat och vispa runt ludd i naveln?
Livet är en balans mellan två ytterligheter, i alla situationer hittar du detta. Att vara trygg och varm och uttråkad, att vara nyfiken, riskfylld och oförutsägbar.
Att veta att du är dödlig och leva ditt liv efter den vetskapen. Att tro att du är odödlig och behandla det därefter.
Varje dag.
Ny docering.
Vad är balansen idag?

Den gamla goda tiden

Cher hade en stor hit för några år sedan "Walking in Memphis". Vad som stör mitt nördiga hjärta är att hon inte var först och omvärlden har glömt bort det. Låten framfördes i original av kompositören själv en amerikan vid namn Marc Cohn.
Cher la in till nåt speciellt utan plankade den rakt av. Så var det med det.
Marc Cohn kör lite laid back, adult oriented pianopop. Soft och bra.
OK.
När han då 1991 var aktuell med "Walking in Mephis", var han på besök i Sverige.
Jag minns att jag var på Melody som då låg i Kungsan med Laila Dahl och hennes brorsa Per. Det var en dubbelspelning. Den andra artisten var Tori Amos. Och håll i hatten - det var gratis!
Betalade inte ens garderobsavgift men drack en lättöl för tio spänn!
Those were the days.
Spelningen var superbra. Så här i efterhand tycker jag att det var coolt att se två artiser som då precis hade släppt sina plattor och ingen hade hakat på.
Fan, vad snabb jag var.

Nu har Telias kundtjänst börjat med en röststyrd brevlåda. Nu ska du istället för att knappa in knappar som skall leda dig rätt, säga ditt ärende.
Fick ringa om tre gånger för den jävla maskinen fattar inte när man talar TYDLIGT. Tänkt dig gamla Agda, invandrare...
Har dåliga erfarenheter av röststyrda saker. SL:s röststyrda reseplanerare är urusel!

Idol sög lite igår. Tjejerna fegade ur och en del hade valt katastrofala låtar. Särskilt porriga Särla som åkte ut. Haha!

Kollar på bildbyrån. Jag har sålt bilder till USA, Tyskland, Norge och här hemma. Kul, kul!
Ska plåta choklad nästa vecka. Hoppas jag får smaka.

Drömde mardrömmar om Youtube. Går det? Höll på med sortering...

Knut, Rödluvan, Curtis, Victoria, Carola och politiker

Tittade på Idol igår. Nu ska vi tittare rösta. Först ut är killarna.
En utav dem, Knut heter han, är 37 år, kock och fotomodell. Ja, han ser ut som en ointresssant Ken-docka, verkar vara snäll och kan sjunga så där men val av låt var mindre bra. Jag var helt säker på att han skulle åka ut men det blev en annan.
"Mindre bra" räcker inte till. Låten var hemsk: "Baby, baby" av Corona- nån sorts modern, lättdisco, variant slisk, lite jazzig. Men det visade sig att det var hans tolkning. Originalet är mycket bättre, eurodisco som den skall framföras. Är inte en fan av eurodisco men ni skulle höra skillnaden!
Knut hade tydligen haft problem att välja låt och hade hört den här från en utav studenflaken som passerade honom inne i stan tidigare i sommar.
Ok. Regel nr ett: välj inte den låt som skall avgöra om du får fortsätta i tävlingen baserat på studentflaks-reportoar. Det är förenat med livsfara.
Har han flamberat bort viktiga hjärnceller?
Nåja. Knut fick vara kvar och Pär traskade molokelt hem i natten.
Ikväll är det tjejernas tur. Ring inte mellan åtta och nio, tack!

Vaknade tidigt i morse av en kattserenad. Torrisar låg i skålen och jag vägrar sleva upp tonfisk så där tidigt på morgon. Efter några varv i sängen slängde hon ned arslet som vanligt i fejan på mig och vi kunde somna om. En stund senare började jag titta på Hallmark och en gullig film om en soldat i amerikanska inbördeskriget som tog sig an ett nyfött föl.
Filmen slutade överraskande sorgligt och där satt jag i sängen invirad i täcket och bölade tills Rödluvan muttrade undrande vad som stod på.
Egen sorg flyter snabbt upp till ytan när man bevittnar andras.

Annars anser jag TV4 vara den mest självgoda TV-kanalen av dem allihopa. Programledarna verkar vara drillade i konsten att slå sig för bröstet, en ständig fors av eget beröm flyter över deras läppar.
Kanske anser man vara svenska folkets megafon.
Detta självskryt...
Hörde precis Fredrik Strages röst från TV:n. Vad säger han då, det är alltid underhållande och initierat.
Man pratar om Joy Division. Han säger att det bandet är/har varit oerhört viktigt för alla deppiga band de senaste 27 åren.
Själv vet jag inget om Joy D, fast man kanske "borde". Missade hela den deppiga eran på 80-talet. Jag hade roligt då i neonfärger.
Sångaren i bandet tog livet av sig precis när de stod inför en USA-turné, alldeles i början av sin karriär. Frågan är om de hade blivit så kultiga om inte Curtis hade avslutat sitt liv. Strage undrar/tror detsamma.
Visst är det patetiskt - att musik blir bättre och en grupp blir intressantare av att en sångare karvar i handlederna?
I två fall gäller dock inte tesen: INXS och TOTO. De är band som fortfarande anses som lättviktare trots dramatiska dödsfall.
Där håller jag med.
Den ena gruppen är tekniskt skicklig men innehållslös på historier och livsnerv. Den andra gruppen känns som partajande posörer.
Döden är en skiljelinjedomare som sätter an en ny agenda - någon är numera borta och kan inte producera mer, varför man då börjara analysera och uppskatta det som redan finns på pränt.
Eller så är hela globen en stor jättegam som bara vill fisa och titta på gladiatorspel.

I går fastnade jag framför ett helt osannolikt program, där man följde Victoria Beckhams vedermödor inför sin flytt till Los Angeles. Inte helt överraskad upptäckte jag att hon bjöd på sin ointelligens. Not so very brainy med andra ord.
Men hon gav ett sympatiskt intryck och en humornerv som blev klistret i rumpan och jag satt kvar till slutet.
I övrigt: Att man sätter Carola på löpet och basunerar att hennes tänder ramlar ut, är helt bedrövligt. Det är nästan så lågt att man måste låta det passera okommenterat. Låt kärringjäveln krackelera och återkom sedan.

Min politiker och överhetsförrakt har stigit i graderna. Nån riksdagsledamot åker taxi för 77 000 kronor medan Regeringen jagar sjukskrivna svenskar.
Something is rotten in the house of Denmark - var det så det var?

Världens roligaste klipp förtjänar ett eget blogginlägg
http://www.liveleak.com/view?i=c32_1190538593

Vi har alla en antagonist annars lever vi ett tråkigt liv

De senaste dagarnas funderingar runt begreppet konstnärskap har resulterat i ett beslut som förmodligen är lika vagt som löftet om att banta: jag ska inte googla på människor vars framgång stör uppfattningen om min.
Nyfikenheten måste stillas.
Behovet av att mätas sig måste hitta en annan termonmeter.
Energi måste spillas i en annan grop.
Tro inte att jag söker upp mina antagonister enbart när mungiporna pekar ned mot mitt dammiga golv.
Lika ofta när jag vill klappa mig själv på axeln, dyker de upp, ibland när jag minst anar det, ibland självförvållat genom internet.
Så.
Idag tar jag paus från det. General paus.
Skannar bilder åt en vän. Man blir extra noga när det inte jag själv som äger bilderna.
Rödluvan tog av sig dräkten igår och då tänkte jag att nu får jag sluta vara en curling-matte.
Tacksamheten visste inga gränser.
Jag önskar en Rödluva åt var och en. Även mina antagonister. Även Qlara. Hon kanske särskilt skulle må bra av en gossig katt som inte blir imponerad av munväder.
Här får man bara toppbetyg om man öppnar en tonfisk burk fort, fort. Och delar ut innehållet.
Tvättmaskinen snurrar runt i källaren medan jag tar en paus med kaffekoppen.
Pyamasen är fortfarande på.
Är det ett dekadent liv?
Det ska visst vara fint väder ute. Jag väntar tills tvätten är klar sen drar jag.

Konstnärernas ankdamm

Idag ska jag gå på fotoutställning med Rikard. Det var länge sedan jag var på nåt sånt. Det har bara inte blivit av. Nu är stan full med relevanta giganter att titta på.
På tal om konst: jag har ett sånt ambivalent förhållande till det begreppet och vad jag själv håller på med. Allt blandas ihop med en mullrande avundsjuka mot en f d kompis/fotokollega vars stig har varit rosenbeströdd, så långt jag kan se från min horisont.
Lite tvångsmässigt googlar jag på hennes krångliga namn och få reda på vad hon sysslar med. Sånt kan ju alltid på avstånd se imponerande ut. En fet CV.
Bortklippt från andras framgång ter sig mitt fotografiska liv som tolerabelt. Jag känner, oberoende av andras framgång, att jag vill göra något annat inom mitt område, utvecklas mer och kommunicera på en större arena. Ha möjlighet att vara lite mer Arty än vad som erbjuds idag.
Jag är är trots allt formad av en skola där konstnärsskap klingar allra högst. För visst är det eftersträvansvärt (påhittat ord?) att leva på sin konst. Men jag är också - inser jag nu - formad av min bakgrund, där man arbetar för överlevnad, man skissar upp ett liv som genererar överlevnad iform av pengar. För pengar finns det inte gott om. Bara i vissa kretsar.
Lever man efter det, vare sig man vet, förstår eller anar det, tar man beslut därefter.
Om jag skall vara riktigt ärlig här på divanen hos psykologen, så tror jag inte att det går. Pengar kan man visserligen dra in på annat håll, för jag tror inte min antagonist lever på sin konst. I helvete heller. Men hon verkar ha ett kontaktnät...
Framför allt tror jag inte att jag har nåt att göra i dessa kretsar. Varningsblinkers!
Tittar jag på modern fotokonst, videoinstallationer etc som görs här i Sverige, så känner jag mig som en katt bland hermelinerna. Jag blir sällan imponerad. Jag är obevekligen alldeles för traditionellt bildbaserad för att passa in.
Det verkar som om svenska konstnärer gör sina "verk" (låter så jämarns pretto) för kommunikation med de andra, redan initierades skara.
En skitnödig varudeklaration presenterar i regel mediokra bilder. Lyssna bara på det här:

"I Aidas fotografier möter vi "AIDA". Verken speglar och lyfter fram fotografens förhållande till den egna självbilden. Hur man klär på sig en speciell "mask" som speglar den person man vill/bör vara i en specifik situation. Identiteten man skapar av sig själv inför andra."

När kommer de här funderingarna, inom konceptuell konst? Först? "Jag funderar på en sak, en företeelse i samhället etc och jag vill illustrera det med bilder".
Eller sedan? "Jag gör, analyserar sedan".
Min erfarenhet är att jag aldrig blir intresserad av den förstnämnda varianten. Den känns konstruerad och tillrättalagd för en uttalad publik. Varje gång jag har närmat mig detta grepp, misslyckas jag och får kritik som säger just det: Konstruerat.
Jag skulle kunna bajsa ur mig konceptuellt skit av noll värde. Det är som om skrukturen bakom gör mig handlingsförlamad.
Så tänker jag: mitt långa, långa projekt - som har visat sig vara ett projekt, jag som trodde att jag inte höll på med nåt! - är konceptuellt och i konstvärlden helt i sin ordning. Att gräva i sin bakgrund och ställa personliga, självupptagna frågor.
Ett problem är att jag är för norrländsk för att kunna skriva ihop en sån där skitnödig programförklarning som jag visar här ovan.
Susanne sa till mig en gång: är det nåt jag kan så är det att skriva ordrika, stipendieansökningar. Hon sa att det var ett särkilt språk, där man signalerar att man är värdig pengarna och uppmärksamheten.
Precis som i konstvärlden då.
Så länge jag inte pratar det där jävla språket, finns ingen plats i ankdammen.
Frågan jag borde ställa mig är: vill jag vara där?
Nästa påstående blir: annars måste jag skaffa mig credd nån annanstans och skaka av mig gamla uppfattningar.
Du kanske tänker: jag visste inte att det var en tävling.
Jag säger: nu vet du.

Alice Copper, skateboard, Picasso och Särla

Käkar frukost och tittar på CNN. Intervju med Alice Cooper. Han har blivit moralist på gamla dar, fyller snart 60 år. När fan blir gammal blir han religiös. Han kanske har varit moralist hela tiden. På senare tid har han börjat spela det orock'n' rolliga "sporten" golf! Han är i gott sällskap: han rabblar en radda med rockrävar bland annat Bob Dylan och Iggy Pop.
Vad är det med golf som fascinerar så?

Igår i tunnebanan händer följande: längst bort i vagnen står ett gäng tretton-åriga grabbar med varsin skateboardbräda, sådana som är förbjudna att rulla runt med i tunnelbanevärlden. Givetvis tappar en snorunge kontrollen över sin bräda varpå den rullar hela vagnen igenom för att krocka med min högra fotankel. Aj. Det gjorde ONT. Jag tar upp brädan och snör den av ren och skär ilska i väggen. Ungen kommer springande för att hämta den och jag skriker åt honom: nu kanske du fattar varför det är förbjudet att hålla på med sånt här i tunnelbanan, jävla snorunge!
Fast jag ångrade mig.
Jag skulle ha tagit brädan och kastat ut den på spåret i Skärpnäck och gått därifrån.
Vad härligt det kändes att skrika åt nån som förtjänade det.
Men jag behöver inte en till fot som gör ont.

Tittar vidare på Idol. "Varför bryr du dig" kanske du tänker men du blir upprörd över nån annan petitess.
Jag undrar varför juryn måste envisas om, särskilt Svartling, att visa sin uppskattning genom att häva ur sig: "x, jag tycker du är en stjärna".
Vaddå stjärna?! De har ju för sjutton inte gjort nåt ännu! De är råmaterial i bästa fall. De kan sjunga (bästa sångarna hittills), en del är snygga och ser coola ut (efter mallen) nån har en självklar närvaro och säkerhet.
Men stjärna?
Vet du hur få stjärnor vi har - egentligen? Men i och för sig, med tanke på hur många riktiga stjärnor som finns (pratar stjärnhimmeln nu) så är det väl i sin ordning att Svartling kastar ur sig sånt där.
Tänker bara på tidningsrubriker: "idrottstjärna fast för rattfylla". Jaha, då är det målvakten i Korbilombolos seniorlag som har dragit i sig lite ur punkdunken.
Det går inte bara inflation i nya artisterwannabes. Det går inflation i allra högsta grad i de ord vi använder när vi uttrycker oss.
Tillbaka till Idol.
Om man är observant och det behövs inga högskolepoäng för det kan man se hur TV4 vinklar sänd tid till att vi ska fokusera på vissa "idoler". För att detta inte ska bli helt uppenbart, väljer man ut några som man följer trots att de senare åker ut. Lite för spänningen och för att inte bli stämd, fast sånt händer ju inte här. Moraliskt stämd. Man vill ju INTE tappa tittare. Som om det vore en risk.
Alexander (den glada kocken med grekiska rötter) och den adorable Henning är exempel på sånt.
Så har vi f d såpatjejen Marie Picasso. En gång för fem år sedan fick jag i uppgift av Silikon att fotografera henne i underkläder tillsammans med hennes dåvarande pojkvän Benjamin. De krälade runt i Seamaires säng på Roslagsgatan.
Jag tror att hon redan då nämnde att hon ville sjunga, hålla på med musik som det heter. Jaha tänkte jag - ska du göra en Emma.
Hörde inget om henne sedan.
Nu undrar hon med gråt i halsen hur länge hon skall få betala för att hon var med i Big brother. Jag kan förstå henne. Absolut. Vi andra gör misstag utan att kameran är påslagen och hade den varit det hade jag börjat knarka för länge sedan. Fy så många dumma saker man hade hävt ur sig i en intervju, jag som babblar så mycket och blir kompisintim med folk på två röda sekunder.
Hon har säkert försökt sätta igång en mediekarriär utan resultat för folk har tänkt på alla andra såpakändisar som åker land och rike kring och sprutar champange i fejan på festande ungdomar i Motala och Tranås.
Många stängda dörrar.
Och suprise. Tjejen kan sjunga. Inte bara halvbra utan helbra. Hon är svinduktig. Tonsäker och har en vairerad klang. Men risken finns att hon faller bort för hennes idoler är Aguilera och Beyoncé. Och tjejer som har dessa till idoler, har en röst, ett utryck men inget mer, överlever sällan. De försöker både i stil och tonläge härma sin idoler till ingen nytta.
Hon är, precis som många andra aspiranter, en tom, vacker och funktionell skål redo att låta sig fyllas med trevlig musik. Men om ingen musik behagar komma i deras väg, står de år ut och år in på hyllan och är bara tomma, vackra, funktionella men oanvända.
Under tiden får Marie Picasso världens mediahausse. Hon pratar om att hon sjunger i underläge men just nu är det tvärtom.
Hon har sedan tidigare bytt namn från tråkiga Pettersson till Picasso, sticker ut minsann. Hon är söt, fotogenic och kurvig. Och sjunger bra.
När "hela svenska folket" skall skilja agnarna från vetet, hamnar andra också färgstarka individer med mindre mediatid obönhörligen i skuggan av fröken Picasso.
De skjuter i underläge, inte hon.
Nu är det så att Marie kommer att komma långt, förmodligen topp tre. Men hon vinner inte. Det brukar inte tjejer göra, Agnes till trots.
En annan brud som man fokuserar på är en jättesnygg tjej som heter Särla och som också kan sjunga. Tyvärr har hon lite av ett porrigt R'n'B-stuk över sig. Svartling blir helt till sig i trasorna och vill göra en platta omgående.
Suck, tänker vi andra.
Hon kommer långt men vinner heller inte.
Slutligen: det finns ett manér i sättet att sjunga som blir så tydligt när man sjunger acapella. Det är ett pressande och gnällande och stönande. Ett sätt att lägga in känsla i sången som egentligen bara vittnar om en sak: kompiering. Samma sångare (tjejer i regel) slår också takten med handen som håller i mikrofonen i bästa Whitney Houston-stil.
Jag tittar vidare.

Klassträff

Det finns ett företag som anordnar klassfester. För en tid sedan fick jag ett utskick att det var en fest på gång i Boden, med min gamla högstadieklass. Och Anki, den enda som jag har hållit kontakt med, stod som kontaktperson.
Jag har många funderingar runt det här. Till att börja med är jag en nostalgiker av guds nåde. Om jag hade fått en slant för varje nostalgisk tanke som har formulerats i min hjärna över loppet av mina levnadsår, skulle jag vara rikare än Gates. Så det här skulle nog passa mig.
Kan man tycka.
Första problemet jag stöter på (utan inbördesordning) är det facto att jag inte bor i Boden, måste alltså lägga ned både tid och pengar för att överhuvudtaget ta mig dit.
Andra problemet är att jag redan är bjuden på en fest - samma lördag. Hur stora är oddsen?
Fast det största problemet är att jag är osäker om jag ens skulle vilja.
Jag hade roligt på högstadiet. Jag var inte mobbad. Men när jag började gymnasiet bytte jag stad, liv och perspektiv. Jag drog till Skellefeteå och världen och hade mindre och mindre att göra Boden. Kontakterna dog ut, på eget bevåg.
Jag öppnade kuverten och tittade på listan. Jaha, Nina är gift och har flyttat till Gagnef. Hon kommer säkert.
Kicki Wikdahl heter inte Wikdahl längre. Och bor i Stockholmstrakten. Inte förvånad.
Och Gunilla Hedlund bor i Skärholmen. Jaha!
Men de andra - särskilt killarna. Jag hade ingen kontakt med dem då. Man såg dem i klassrummet, nickade knappt till dem: Tobbe, Peter Stattin, Stefan Johansson, Lars Edberg, Tommy Ekman, Håkan Lundberg, Christer Nilsson.
Jag pratade aldrig med dem då, vad jag kommer ihåg, tyckte att de flesta av dem var töntiga så vad ska jag säga nu?
Sen fanns de jag fläckvis hade kontakt med (pratar fortfarande om killarna) Kjell, Björn och Kent.
Ingen av killarna är töntiga i dag. De är fullvuxna människor med massor av livserfarenhet att berätta om. Men att stå där tjugofem år senare uppklädda på restaurang Nordpolen i Boden och försöka ta sig igenom "nä men hej" till alla dem vars uppfattning man har är baserad på fragmentarisk information i en femton-årings hjärna, fixar jag inte. Det vill jag inte utsätta mig för. Är jag feg och töntig? Tråkig och dum?
Att träffa människor efter många, många år är roligt och berikande när det finns en grund att återvända till. När jag gick i sjuan, åttan och nian, hade jag en massa tjejkompisar. Dem skulle vara roligt att träffa, för jag har en KÄNSLA av en kontakt.
Men grabbarna härovan - tja, det blir bara pinsamt. För hela upplägget är ju bäddat för en stor charad: nä men heeeeeeeej. Va fan?
Jag är inte rädd längre att stå i en grupp och berätta om mitt liv, att säga vad jag sysslar med och hur det ser ut. Det är inget att skryta över och mycket blev inte som jag hade tänkt. Fast jag tror inte jag tänkte så mycket då. Inte ens att flytta var en tanke. Det var SÅ självklart att jag inte ens behövde formulera det. Jag bara flöt vidare och kanske jag flyter fortfarande, flyger runt i tillvaron som en lovikavante.

Jag vill ha en klassträff men inte med den här klassen. Jag vill träffa min gymnasieklass. Jag hade kontakt med alla, killar som tjejer och njöt av fulla drag att vara där. Njöt så mycket att plugget hamnade i kläm.
Den klassträffen vill jag betala för och åka till.

Det finns en annan aspekt med att dyka upp på en arena man har lämnat sedan tidigare. Låt vara arbete, skola eller fritid. Jag har många gånger funderat på hur det skulle vara att till exempel åka på nåt event i föreningen. Men jag backar varje gång. I tanke orkar jag inte med en eventuell besvikelse. Att upptäcka att livet har puttrat vidare för alla inblandade och min cementerade skeva världsbild stämmer inte överens med omvärlden trots att jag vet detta rent intellektuellt talat.
Den bitterljuva känsla om nåt som har gått förlorat orkar jag inte bära. Ibland är det av vikt att göra ett avslut. Jag behöver göra ett avslut av gymnasietiden men med högtstadiet finns inget behov och jag vill inte riskera att ett sånt behov uppstår.
När det gäller en klassträff av denna sort finns risken att det faktiskt är roligt, att man sedan säger: vi måste hålla kontakten, träffas igen.
Jag har en bokstavskombination men inte av samma sort som hyperstressade moderna ungar.
Jag tror bokstavligen på det som sägs och när utlovade möten inte blir av (händer alltför ofta) blir jag så ledsen. Jag försöker att ta ett buddistisk grepp på det hela och inte ta det personligen.
Men vi lever i en tid nu när folk fläker ur sig löften till höger och vänster och numer börjar min tillit ta slut.
Så jag vill inte sitta på planet hem till Stockholm och känna att jag har missat nåt. Eller snarare bli lurad att känna att jag har missat nåt - för jag tror det är en illusion. Min hjärna tror det men min känsla är naiv och barnslig. Hjärtat är lättlurat. Hjärnan är kall och logisk.
Så ha kul den 13 oktober på Nordpolen i Boden. Jag tror ni är värda det.
Jag ska ha kul i Midsommarkransen och jag är värd det.

Inferno, Facebook och skelett

Plåtade drinkar igår. Visst ser de läskande ut? Och mycket goda. Inferno bar på Drottninggatan upp mot Tegnérlunden. Rekommenderas varmt!

Lyssnar på fantastiska Mika men blir bara ledsen för jag tänker på lilla Gribo. Upptäckte Mika och lspelade skivan omochomigen när jag fick veta att Gribo hade cancer.
Innan det var det Melody club. Blev ledsen då också för jag lyssnade på dem i våras när jag åkte hem till Vittjärv och såg till mammas hus.
Och innan det lyssnade jag på Daryl Braithwaite och blev nostalgiskt ledsen för jag tänkte på den goda tiden, ni vet den på 80-talet.
Vad ska jag lyssna på då?
Madonna? Det är min städmusik. Och jag vill inte städa. Har inte tid heller. Lust menar jag.

Satt i mina egna tankar på t-banan igår. Tänkte: oj, om nåt skelett från förr dyker upp - ingen chans att fly. Precis då ställer sig en kille upp och går ut, det här var i Bagis. Han såg mig inte för han var vänd med ryggen mot mig.
Oops! Det var visst Pelle som jag reste med till Indien.

Sverige och världen är drabbade Facebook-feber. Hörde talas om det här genom Linnea innan epidemin startade.
Det är rätt kul. Söker på folk och addar dem till min lista. Sen ser jag vilka kompisar de har. En del har hittat varandra genom min kompislista. Nätverk indeed. Varför så poppis då? Det här en chans att leta reda på folk som har glidit en ur händerna. Jag tror folk är mer nostagliska än vad de vill låtsas om.
Too bad att en del jag känner ingår i en annan åldersgrupp som inte är så fast vid skärmen.
Risken är att man addar varandra med nån sorts naiv tro att man skall "höras" och internet-umgås. Sen hörs man lika lite som innan.
Det sagt om man vill vara negativ och tråkig.
Livet är en illusion i mångt mycket. Låt oss leka så länge det varar.
Fler drinkar till folket!

Jag super på jobbet

Tjoho! Det är inte alla som kan dricka alkohol på jobbet utan att bryta nån regel. Båda min jobb ger sådana möjligheter. Nu precis har jag stigit in genom dörren efter att ha fotograferat drinkar i en bar (Inferno på Drottninggatan)- drinkar som jag dessutom fick provsmaka. Sex stycken! Nåja jag drack inte upp alla trots att jag ville. Om drinkar smakar så där kan man bli alkis snabbt. Och pluffsigare. OM det är möjligt.
Var på yogan idag och det gick väl so-so. Kunde inte låta bli att vid en kompliserad övning spana in alla duktiga människor. Slog bort tanken direkt.
Jag är duktig för jag är där och försöker.

Läste en artikel om hur man gör sin blogg mer attraktiv och hur man uppmanar folk till kommentarer. Ibland tror jag att jag pratar för döva öron fast jag vet att så inte är fallet. En del av mina kompisar är för odatiga och för gamla för sånt här - tror dom. Va fan!
Jag tror inte de har förstått. Somliga av dem har ingen dator på jobbet eller har en chef som hoovar runt deras bord. Det kan jag förstå.

Imorgon då jävlar åker dräkten av!

Bitterhet kontra realism

Nej, det är inte Rödluvan och jag har snott bilden från internet och jag är en dålig person. Men bilden är fin tycker jag. Snygga kontraster. Ser nästan ut som katten är på väg att nuclearas.

Såg en film härom dagen: The Bourne Ultimatum. Och vad ska man säga?
Man är ju något blassé på både film och världen när man tittar på film vars sekvenser och scener är så otroligt svåra inspelningstekniskt: slagsmålen och biljakterna och kameraföringen och klippen men gäsp ändå.
Mitt i allt slog det mig att jag borde bry mig men bryr mig inte. Jag borde bli på djupet imponerad men det är jag inte. Man måste vara en actionfan eller filmare (hög nivå) för att uppskatta det ända ut.
Själva historien bärs upp av att Jason Bourne (spelad av pojkspolingen Matt Damon) härjar omkring för att söka sitt sanna jag och ursprung: Gäsp.
Så han minns fragment.
Så han har blivit hjärntvättad.
Så han har volonterat.
Jaha liksom.
Det tog en stund för mig att fatta att det var en hemlighemlig specialgrupp inom gruppen, så att säga, som inte var sanktionerad av den amerikanska staten.
Jag skriver fatta - för jag har så låg uppfattning om USA och dess rättsamhälle att jag trodde allt var i sin ordning. Att det inte var så upprörande, utifrån deras point of view.
Men se det var det.
Det ändå som inspirerar mig till en tankeverksamhet är funderingen på hur agentliv egentligen går till.
För här springer Jason omkring och är, trots att han mördar, en superhero. Hjärnan går på högvarv så och hans knytnävar och karatesparkar.
Är nån så här snabb i huvudet?
Och övervakningen - det är en annan historia. På nolltid får man fram adekvat info om vilka sms som skickas, vilka telefoner som är i bruk, vilka pass som floreras, vad nummerkombinationer EGENTLIGEN syftar på.
Wow! Om det går så där fort att ringa in en kriminell. Varför är landet fortfarande full av most wanted-snubbar?
Jag har inget emot orealistiska filmer, har sett massor, men jag önskar att en sån här film någon gång skulle kunna hålla sig närmare sanningen. Sanningen är att livet oavsett om man är agent eller städerska innehåller en mängd oförutsägbara händelser och hinder som gör en handfallen, där inga specialprogram i världen rår på.
Nåja. Det är en stunds underhållning för vissa. Knappast för mig.
Märk väl - det är ingen dålig film, bara ointressant.

Nu äntligen har jag läst ut "Vi åt aldrig lunch". Jag läser sakta eller inte så ofta. Mest på tunnelbanan och när tillfälle ges hos Susanne. Annars sitter jag här vid datorn. Måste fixa bättre läsljus vid sängen.
Nåväl.
Lilian Ryd ger sådana aha-uppleverser att emellanåt blir jag matt och yr av upptäckterna. Och ibland rent ut sagt förbannad. Min egen svårighet och bristande självförtroende att smälta in och ta plats i kulturella sammanhang får nu äntligen en språkdräkt.
Jag förstår nu min egen reaktion när dörrar smälls i nyllet på mig. När kontaktnätet jag har inte räcker till. När vördnaden för högre utbildning, kulturtunga namn och andras bildspråk är onödigt stor, på bekostnad av mig och mitt.
Jag förstår de dagar när jag mår illa i magen av att jag känner mig onyttig arbetsmässigt, de får sina egna förklaringar av Lilians efterforskningar.
Det är både befriande och ödesmättat. Men hur ska jag ta mig runt det här?
Man står med ena benet i staden och medelklassens värderingar, som i mångt och mycket har i vissa sammanhang blivit mina.
Men var man kommer ifrån, ens ursprung, ekar från djupet.
Det man bär med sig i livet är inte alltid något att vurma runt. Vissa föreställningar är skeva, eller blir skeva i interaktion med övriga världen.
Avsaknaden av skryt kan vara god självuppfattning.
Att uttala sitt eget värde behöver för den delen inte vara tomt säljande skryt.
Vi vill gärna gå genom livet med en intakt uppfattning om oss själva som inte har med omvärldens godkännande att göra. Men det är en illusion att det skulle vara på detta vis.
Vi är människor, i händerna på andra människor. Hela livet går ut på att vara, utvecklas och att omvärlden uppfattar våra eftersträvningar.
Något annat är bara möjligt i andevärlden.

En onsdag bland alla andra

Stygndagen kom av sig. Lovade vitt och brett om att dräkten var en saga all. Men sköterskan tyckte att den skulle sitta på två dygn till, för att vara säker på att Rödluvan inte slickar upp ett sår med sin sträva tunga.
Jaha det var ju bara att be om ursäkt hela vägen hem.
Gick till biblioteket och kartlade några tidningar inför kommande påringning.
Trampade runt i mina coola, rosa converse-kopior igår och nu har jag jätteont under vänster häl. Platta skor är ett helvete.
Var är min fotvårdsterapeut när man behöver henne?
Ska provfotografera ett juiceglas nu på eftermiddagen så jag vet vilken utrustning jag ska ha med mig imorgon, när hälsodrinkarna skall förevigas.
Det är väl så tillvaron ser ut.

Igår kväll gjorde jag ett misstag. Jag stängde av mobilen när jag var hos Susanne och glömde att slå på den på vägen hem.
Vaknade imorse och upptäckte att jag hade missat ett viktigt samtal från en tidning. Uppdraget gick istället till en annan fotograf!
Fan, är allt man kan säga.
Någon timme senare ringde de igen och gav mig ett nytt uppdrag – plåta hälsodrinkar.
Röjer runt i lägenheten och skedar i mig ärtsoppa. Tittar på Ellen Degeneres show och säger högt: hon skulle jag vilja träffa. Hellre henne än Oprah, om det vore ett val.
Ellen verkar var mysig och lagomt puttrig. Dessutom dansar hon bra och nej, jag är inte lesbisk.

Friskis tidigare idag. Kroppen kändes som en tunna med cement. Nåja det går upp och ner. Jag hoppade runt så gott jag kunde.

Slötittar på en film ”Rocksystrar” med bland annat Goldie Hawn. Man undrar vad hon har gjort. Kvinnan ser fortfarande ut som en tonåring (helt opassande – hon är en bra bit över femtio) och brösten ser förjävliga ut. De är så uppumpade att hon måste luta sig bakåt för att hålla upp det hela.
Det går fetbort.
Dessutom säger hennes rollkaraktär att hon inte använder underbyxor. Och hur äckligt är inte det?! Sätt dig inte i min soffa – jag har ingen men om jag hade…

Pratade med brorsan på telefon men det slutade med att jag la på mitt i allt. Han har en jävla attityd som jag avskyr. En tendens att avfärda artiga, konverserande frågor man har. Han berättar nåt och frågor som jag ställer blir konstant avfärdade ganska brutalt. Svaren är: skit du i det, det är inte intressant etc. Jag fick psykbryt, blev lagomt förbannad och sa vad fan väntar du dig att jag ska säga? Det blir ju en död konversation och nu ids jag inte snacka med dig och sedan slängde jag på luren.
Det gör jag inte ofta bara när gränsen är passerad.
Alltså det här är inte första gången det händer, att konversationen blir ensidig, där jag inte får ställa en enda fråga som HAN kanske tycker är ointressant, onödig eller att han helt enkelt inte ids svara på dem.
Med ens kände jag, det bara rann över mig: vad fan ska jag dit för?
Så det blir ingen tur i höst. Vill inte slösa pengar i onödan. Slantarna har rullat som besatt, har haft mängder med utgifter den här månaden. Ska jag resa och uppleva något tänker jag få utdelning. Framför allt vill jag inte åka till det förväntade.
Ursäkta alla svordomar men de passade in.
I alla fall - ibland är det skönt att nån annan beslutar åt en.

I går plöjde jag Eva Nordenstams bok ”Att förlora pappa” som var en riktig pageturner. Välskriven, jämn, intressant och för mig igenkännande. Jag hoppas verkligen att hon får all medial uppmärksamhet och tillhörande pengar.

Imorgon är det en stor dag för oss här hemma. Stygnen skall plockas bort från Rödluvans mage och dräkten skall slängas i soporna. Hon har tråcklat av sig den flera gånger, så det börjar bli dags.
Så småningom ska hon på date med Tigger hos Susanne. Vi ska se om ungdomarna står ut med varandra. För vi vill göra livet lättare för oss två.

Förstår miljonärer att de ska vara glada?

Satt länge och klurade. Gjorde ett tillägg till hemsidan. Ska minsann lägga upp mina bildspel. Upptäckte nåt som fick mig att tappa lusten för resten av dagen, så känslig man kan vara. Bildspelen är sååååååååååååååååå mycket tyngre än vad det finns plats på hemsidan. Kanske en idé att skaffa webbhotell... men just nu skiter jag i det.
Allt bara krånglar. Och jag vill cykla mig ifrån alla bekymmer. Särskilt pengar. Nu: vill ha miljoner så jag kan sitta här.

Vampyrer hemsöker mig

Vaknade svettig av en dröm om vampyrer. Ett gäng kompisar, lösa bekantskaper, som visade sig vara just blodsugare. Jag tassade försiktigt runt dem, rädd att bli biten. Men de lät mig vara så länge jag inte hotade dem, hotade avslöja dem, hotade att fly.
Sekt?
I vad är jag involverad i som jag måste fly ifrån? Just nu: inga grupper, ingen "arbetsplats", inget gäng, ingen konkret situation.

Toabesök mitt i natten. Rödluvan satt i fönstret utan den röda sparkdräkten. Collagetyg töjer sig - den måste tråklas in. På med tröjan igen.
Drömde om Kulturama, om att blanda vätskor, framkalla film och gå upp tidigt på morgon.
Jag är lat.
Så är det.

Ser vidare på Heroes. Jodå den är bra men det diffar ibland. Inte logiken - det kan man inte begära - men informationsmässigt klarar de inte riktigt av att hålla ihop det.
Köper inte Sylars räd över nejden.

Skärgårdsturen blev av tillslut

En dag i skärgården suger all kraft ur en. Och börsen är tom. Vill man vara cynisk kan man säga att det blev en dyr promenad.
Jag och Caroline pratade om en skärgårdstur på försommaren. Vi skulle dra i augusti på en tur till nån ö.
Detta skjöts upp och sommaren försvann fort som fan. Kvar blev en full almanacka och försöka pricka in en dag med halvbra väder.
Det blev den här helgen men även den krympte.
Nåja. Vi hade tur med vädret, det började regna först när vi satt på färjan hem. I övrigt kan man säga att Grinda var öde denna tid på säsongen. Det var fler får än människor - om man säger så. Fast det spelade mindre roll - vi hade det mysigt och trevligt ihop. Och motion fick vi.
Vid kajen stod ett fyrkantigt uthus med toppigt tak. En miljö som lockar till att ta av linslocket om man säger så.
När jag kom hem var jag genomfrusen och trött, nästintill illamående. Vätskebrist? Nåja. Nu är den gjord - Skärgårdsturen.

I övrigt har jag inte förstått den stora diskussionen om Facebook - faran och fascinationen. Varför skulle Facebook vara mer farligt än allt annat som sker över internet och elektroniskt; chatt, sms, hemsidor, myspace etc. Det är faktiskt så det låter.
Jag har Facebook men jag har inte iddats, precis som med Myspace, att sätta mig in i alla funktioner och "vad man kan ha det till".
Jag har hemsida och bloggar och kolla andras bloggar. Däremellan ska jag jobba, ta hand om hem och katt och motionera. Vad begär ni av mig?
Nu har jag två till sidor att ta hand om och upprätthålla.
Jodå. På mailen kommer förfrågningar om att "adda" till min sida. Det har varit kompisar från förr (inte förr-förr) utan i nära nuet och jag har fått jobbförfrågning via myspace. Men också folk som jag inte har en aning om, som vill adda till min sida. Hur de har hittat mig därute, bland miljoner, är en gåta stor som något. Ingen ego-booster bara konstigt.
Nu ska jag avrunda kvällen med glass och en riktigt bra engelsk deckare - Dr Tony Hill - det vill säga "Mord i sinnet".
Och sen nån dag framöver ska jag bara plocka med hemsidor och sånt tjafs.
I övrigt kan jag säga att jag gjorde en nytt bildspel igår så prestationsångesten har lagt sig lite. Så småningom kommer bildespelen ut på hemsidan, för den som undrar och är intresserad.

Efter kris kommer husköp eller barn

Visst är det lätt att tycka och tänka om andras liv och beslut. Man tar del av deras problem, lyssnar och kommer med goda råd. Det låter som om förändringar är på intågande. Man har nästan erbjudit en plats på madrassen när plötsligt flaggan flyger åt andra hållet.
En avlägsen vän från förr berättade för ett halv år sen om sitt problematiska giftemål. Hon misstänkte att hennes man led av någon dokumenterad sjukdom asbergers eller nåt. Diverse exempel illustrerade en situation som jag förfasade mig över, glad att slippa. Tillsaken hör att det finns barn inblandade så att bryta upp från giftemålet är väl något problematiskt. Ändå pratade hon i såna termer but not in so many ways, som det heter.
Några veckor passerade och jag ringde upp, nyfiken att höra hur långt hon hade kommit i planeringen.
Nähä - nu hade de hittat ett hus som de skulle köpa!
Va - vilken kovändning - och där sitter man dumt och stirrar ut i luften med tappad haka.
Och vad är det man känner då? Letar jag i alla skrymslen känner jag att tilliten har blivit kantstött. Ska jag TRO på henne nästa gång? För tro mig det blir en nästa gång. Det kanske inte blir just JAG som får höra om hur jobbigt det är. Men det blir nån.
Och egentligen skiter jag i vilket. Vill folk sitta fastnitade i relationer som inte gagnar dem, av lojalitet eller rädsla är det egentligen deras bekymmer.
Jag kanske inte ska bli involverad.
Man får ta det som sägs med en gnutta salt.

Jag drunknar!

Att hantera bilder i datorn med hjälp av photoshop är en snabb affär. Du slipper blanda vätskor och hanter dem, slipper städa efter en dag i labbet, slipper fixfläckar och slipper en stor löpande utgift, slipper betala hyra i ett labb. Men den digitala varianten har sina nackdelar. Vi bortser från alla kostnader runt datorn och tekniska problem, om vi bortser från det rent konstnärliga uttrycket (val av film, korn, oförutsägbara händelser under resans gång)- själva urvalsprocessen påverkas.
När jag plåtade analogt, valde jag bild på ett snävare mer strikt konstnärligt sätt. Vill gärna tro att det enbart handlade om kvaliet men så här i efterhand tror jag att praktiska skäl och kostnad låg och lurade i bakgrunden. Man brände inte av en massa onödiga ointressanta rutor och när det var dags för kopiering, valde man med noggranhet för abbarbete tar tid.
Nu skämmer jag bort redaktioner och lämnar ifrån mig ängsligt en massa bilder. I slutänden kan arbete i tid ta lika mycket i anspråk (nja inte riktigt). För nu är det mängd men lätthanterligt, förut var det några få bilder men fysiskt motstånd.
Så där kan man göra i det oändliga - hitta fel och brister på det system man väljer.
Vad jag vill ha sagt - jag drunknar i bilder just nu för det är lätt att lägga in dem i datorn. Sen när man ska strukturera, leta, sätta ihop till en bildserie eller bildspel, blir det hela betydligt mer omfattande.
Jag krälar omkring i sängen med katten, för trött i kroppen för att sitta en timme till vid datorn för att ta in VÄRLDEN, allt man kan nå via internet.
Det skapar en inre stress, vilket jag inser mer och mer.
Man får aldrig vara ledig, det bara pågår och pågår i det oändliga.
Som att öppna dörren till lagerlokalen där Arken finns - en oändlig radda med trälådor åt varje håll. Och jag med mitt tyska behov på ordning....
Gissa att musklerna i kroppen drar ihop sig av ren frustration.
Jag måste söka för det här.
Stipendium eller terapi!

Så jag tar en paus, går en lov runt kvarteret eller motvilligt gör ett ärende på stan.
Det slår aldrig fel. En bit från hemmet, låt säga 30-45 minuter senare kavlar jag upp ärmarna i huvudet och vill sätta igång igen, fast var befinner jag mig då?
Rusar hem.
Är jag fjättrad vid det här?
Snacka om lyxproblem.

Skryt avslöjar brist på kvalitet

Ställde klockan på halv sex igår kväll. Upp extra tidigt, jobba lite extra. Att stiga upp tidigt är inte min skål med soppa men en enstaka gång är OK. Hela natten for jag in och ut ur vaket tillstånd. "Får inte försova mig, får inte försova mig". Tillslut gled jag in i riktig sömn och drömde så verkligt som om det skulle hända framför mig. Jag försov mig, vaknade elva och fattade inte hur det hade gått till.
Men när Gribo tassade in på golvet med en större kattpolare, förstod jag att så inte var fallet. Jag vaknade. Och skrattade över min oro. Jag trodde verkligen. Hade kunnat svära på att det var verkligt.
I drömmen tänkte jag: om jag är orolig, ställ klockan och ring och beställ väckning.
Ska göra det nästa gång, så jag får sova.
Kom sedan hem och stapplade i säng med katt och filt och sov till - halv elva. Så det blev nästan som i drömmen.

Tittade på inspelat Idol-avsnitt. Nu är de i Stockholm och härjar, fast det var inspelat i maj.
Det är sagt så många gånger av både mig och alla andra och analysen har varit betydligt bättre och vassare än den jag tänker leverera nu men jag funderar ändå.
En del skryter framför kameran för att frågorna de får, genererar de svar de förtjänar. Lite underhållande skryt, lite amerikanskt tro på dig själv.
Men så har vi det andra, det där sjuka skrytet, det där tugget som man kan höra för sitt inre att de kör omochom igen i hemmiljö, i skolan, i korridoren, i verkliga livet, när kameran är avstängd. När varken någon lyssnar eller blir imponerade.
Det är inte underhållande. Det är fascinerande. Jag tänker: det måste vara en intelligensbrist här. De låter så... korkade.
Jag tänker - när de söker jobb, vanligt arbete på fik, vården, busschaufför, kassan på ICA - hur låter det då? För visst är det samma tråkiga skryt utan en enda liten rot i verkligheten.
Jag upplever att det här har ökat - detta tomma självförhärligande. Eller har det alltid funnits här i Stockholm, i en hårdare och tuffare miljö? Det känns som om de är med i sekten- "Säg att du kan så blir folk impade" - eller?
Ingen nyhet men de som kan sjunga och har fötterna i skor, har en helt annan approach till deras egen förträfflighet. Det märker man bara när de öppnar käften och PRATAR. Audition skulle därför kunna genomföras bara av ett samtal. Ibland räcker det faktiskt att slänga en blick på de som traskar in, för att förstå hur snurrigt det är i huvudet.
Alltså - de som kan känner inget behov av att hävda sig och de som suger vill gärna prata sig till en position. Kan man dela upp den senare gruppen i två - de som fattar att de suger men skryter ändå och så de som bara inte hajjar nåt.
Sen har vi psykofallen som inte borde vara där alls, som TV4 borde förstå att gallra bort.
Det jag undrar över hur det EGENTLIGEN går till, både där och på vanlig auditions. Har hört att man gallrar folk utanför för alla dessa tusentals kan ju orimligen få auditiontid - eller hur? För då hade ju Svartling & c:o suttit kvar fortfarande på Norra latin.
Hur många BRA försvinner för att vi ska se the nutcases?
Det är lyteskomik. Det är därför jag tittar.
Men jag ryser emellanåt när det är bra och lovande. Det är därför jag tittar.
American Idol suger - för deras sångare är stöpta i wailingfacket - men här har vi intressantare material, med lite singer & songwriter-stuk. Ändå har USA en jättestor marknad för den typen av musik. Märkligt.
Jag fortsätter att titta.

När jag gick Kulturama fanns det en tjej som verkligen kunde snacka sig fram. Hon hade en stil och ett sätt att vara som gav löften att hon minsann hade koll på marknaden där utanför. Det var inte mycket som föll henne i smaken och hon skulle välja bort allt utom rockfoto.
Efter ett tag märkte jag att hon inte höll måttet. Hon var kass rent tekniskt. Men foto handlar ju som bekant om så mycket annat: känsla och innehåll. Inte ens det kunde hon leverera. Men käften gick och bortförklarningarna flög i luften.
Funderade på vad det var hon försökte bevisa. Vad det var hon dolde och varför det var så viktigt för henne att vara alternativt trendig. Funderade på hur ängslig hon måste ha känt sig, inombords, så rädd att bli avslöjad.
Så småningom blev hon dragen inför allmän slakt och jag kände att hämndens tid var slagen. Restredovisningar stod på agendan och hennes flykt från stillebenfotografering var slut. Liten och eländig satt hon i klassrummet och visade sina... totalt urusla stillebenbilder. Det var nästan smärtsamt att bevittna.
Hon kom som vanligt med en mängd bortförklaringar, att hon inte blev inspirerad, att hon hatade den typen av foto etc etc.
Har du en grundkvalitet i det du gör, klarar du hyfsat olika sammanhang men är bäst inom ett särskilt område. Då strålar du över alla andra.
Men den här tjejen dolde sina brister i en av rockens sunkiga källarutrymme. Men det blir inte bättre musik för att du använder dig av en atonal skala, tolvtonsteknik, det kräver snarare mer av dig som konstnär.
Och - du lurar vissa men inte mig.

Jävla teknik!

Idag är jag riktigt trött på teknik. Det har jag varit i flera dagar nu. Det har varit Norton som har lagt av, Må Bras ftpserver pratar inte med min dator, att lägga upp bilder via deras hemsida fungerade inte alls, Linns webbhotells ftpserver använder ett annat system som varken min eller Linns dator fattar något av och informationen fick vi två dagar senare av tekniskt strul.
Det värker i mina armar. Efter yogan skiter jag i det här. Stänger av datorn och går ut i solskenet för här ska köpas smink. Är less att se ut som ett trött lik i sextio årsåldern fast jag precis har rundat fyrtio.
Igår fixade jag håret. Alltid något. Det var inte planerat att bli så mörk, miss i kommunikation men det spelar mindre roll. Det är fint men jag ville ha det ljusare. Skit samma.
Rödluvan stapplar omkring i sina "fina" dräkt. Vill prompt ligga mellan mig och tangentbordet vilket gör skrivstilen något ansträngd.
Städar i datorn. Evighetsgöra. Aptråkigt men måste bereda plats och bringa ordning innan fler bilder matas in. Drunknar.
Jag ville ladda upp en bild på ma som bonde men inte ens det fungerade! Det är den trettonde...

Testade senare och vips!

Fick precis en diffus känsla att planer jag lägger upp kommer att grusas. Att jag ber folk om hjälp men att de faller till föga när det gäller. Jag borde verkligen inte lita på folk men vad ska man göra...

Annars blir man ganska ensam i glashuset. Eller ensammare.

Idag har jag jävlats med en ftp-server. Inte förstod jag att man behövde ett särskilt program. Och inte får man den informationen heller. Man blir så trött och all teknikstress sätter sig i lederna och humöret.
Har varit till frisören och fått färg i huvudet. Ser inte ut som Rödluvan längre. Snarare Jum-Jum.
Hos frisören fick jag en utställnings-idé eller två. Händer saker när man lämnar bostaden.
Idag fick Kishti ett omotiverat utbrott. Har det hänt förr? Börjar ledsna på hennes självupptagna stil.
Är konstant törstig efter kryddstark mat. Dricker jag mer vatten nu, spricker jag.
Nu ska jag fortsätta storstädet i datorn.

Min katt går klädd i sparkdräkt

Det tar på krafterna att vakta en katt med tratt som 1. vill ta av sig den hela tiden 2. fastnar i sladdar och stolsben 3. ramlar ihop i en hög oförmögen att ta sig upp.
Jag googlade på nätet och fann inlägg i debatten, till och med ett mönster på en dräkt att skydda såret med. Good bye, trattjävul!
Sagt och gjort, klippte av ena ärmen från en korallfärgad, semitrashig munkjacka modell tidigt 90-tal. Sedan klippte jag ut hål för benen. Sen var det bara att vänta ut henne från under sängen där hon låg och tjurade. Hämtade sopkvasten, skrämde henne lite och hon trippade försikigt ut.
Bort med tratten, på med sparkdräkt. Rödluvan tittade tacksamt på mig och förstod vad jag höll på med. Min tolkning.
När dräkten var på plats frisserade jag hela skapelsen och klippte till den lite här och var. Jag lyckades till och med sy ihop den lite på ryggen med nål och tråd, fortfarande med dräkten på och hon låg stilla och lät det göras.
Puh!
Nu har hon börjat äta så smått, varit på lådan men ligger ändå och trycker under sängen.
Den här sparkdräkten skall dokumenteras, var så säker. För medeltidsfreaks kanske tanken går till en 1300-tals surcot (armlös överklänning) medan 60-tals fans förnimmer skipants.
Alla andra ser en vinglig katt i en sönderklippt ärm.

Annars är jag i stort behov av toning och hårinpackning.
Sitter också klädd & klar för ett pass på F & S om cirka en timme. Lagom lång tid att vara borta från sparkdräktskatten.

Å, jag lider med min lilla katt! Hon var arg, morrig och helt ynklig när vi åkte taxi hem. Väl ute ur buren, vägrade hon lägga sig på filten för vila. Hon stapplade runt, groggy och trasslade in trattburet huvud bland stolsbenen.
Helt plötsligt fick hon fart och försvann in i datarummet och kissade på sig bland datasladdarna, vilket jag givetvis sedan trampade i. Längst in under bordet satte hon sig ned och bara hängde med huvudet. Jag torkade upp misstaget och la ett täcke bredvid henne och lyfte därefter upp henne försiktigt och la en handduk över.
Nu ligger hon där helt orörlig med tratt på huvudet och bara stirrar tomt ut i luften.
Att kastrera en honkatt är ett betydligt större ingrepp än för en hankatt.
Tigger i Skarpnäck gjorde det förra veckan och han behövde minsann ingen knäpp tratt. Det var bara chop, chop - klart!
Min plan var ju att skaffa en hankatt. Sen åkte jag ut till Nynäshamn och träffade den här sötnosen.
I övrigt ser jag över mina finsanser och förfasar mig över hur dyr denna månad blev. Kastrering, Friskiskort, lite kläder och Argentinaresa - vips! Pengar gone, gone. Det får bli Lidl och ravioli.

Kastrering och annat trevligt

September. Löven trillar ned på backen. Det är fuktigt ute. Har precis knallat iväg till Djurakuten (less att vara där) med Rödluvan för kastrering. Visst låter det brutalt? Jag ska hämta henne efter klockan två, med tratt och groggy i huvudet.
Har bäddat en säng åt henne här inne i arbetsrummet. Ett jättetäcke ligger och väntar på henne. Passar på att dammsuga nu när hon är borta, så jag slipper skrämma skiten ur henne sedan. Det skulle inte vara så smart.
Imorse vanade hon i ottan och trampade runt mig, helt oförstående över det faktum att maten var borta. Hon tittade på mig med bedjande ögon: snälla, tonfisk eller i alla fall torrisar! Det skar i mitt frukosthjärta.
Annars är det som måndagar är mest, man sätter igång med en rivstart. Hahaha kan man tillägga när det gäller mig.
Annars funderar jag på saker som jag tyvärr inte kan skriva här. Man vet aldrig vem som läser det...

Tomma tunnor skramlar värre än Håkan Hellström

När jag drällde runt i Skellefteå i efterdyningarna av musiklinjen, umgicks jag med en kille som jag och Ingrid kallade för Lipton (efter en tv-serie) fast han hette Jörgen.
Lipton kom från Hälsningland och hur han hamnade i Ske-å kommer jag inte ihåg. Han var en glad skit, fylld med idéer och drömmar.
Han var intresserad av foto så vi snackade en hel del om det. Han ville en massa men gjorde inte sin hemläxa. Snackade om allt han ville plåta och filma men när jag förslog att han skulle ställa sig i mörkrummet blev han helt plötsligt lat. Eller bara ointresserad.
Hans kompisar var lite åt samma håll, fast värre. De snackade vitt och brett om att de skulle dra till Australien och surfa.
Först blev jag impad. Wow! Sen fattade jag att det var planer som inte skulle gå i lås. Inget på fötterna.
Sån reklam för egna projekt har jag också stött på i SCA (medetidsföreningen) - kläder som skulle sys, Pennsic (medeltidsvecka i USA) som skulle bevistas, saker som skulle ordnas med. Tomma ord, tomma tunnor, sockervadd.
Jag är från Norrbotten och där lovar man inte saker i onödan. Det man deklarerar är sant annars får man skämmas.
Allt det här pratet om vad som SKA hända innan det händer, kan hoppa upp och slå en i ansiktet när man minst anar det.
Det är OK. Man slipper skämmas om man bara säger att: jag hade fel, jag missbedömde, det blev inte som jag hade trott och tänkt.
Oftast vill man kamouflera missbedömningen med ett koppel av bortförklarningar, en del stämmer, en del är efterkonstruktioner.
Jag höll på att skriva att det är barnsligt, som om barnsligt alltid är något att bemästra, men det är fel.
Kanske är det ett tecken på naivitet.
Eller snarare: efterkonstruktionerna är ett sätt att i efterhand rädda ansiktet, att fortfarande visa vilken förträfflig person man är. Som om det hänger på det. Är det en tävling där man annars tappar livsviktiga poäng?
Under tiden denna reklam deklareras i etern, förväntas omgivningen stå vid sidan om och hänga med i svängningarna.
Vad ska man tro nästa gång?
Mig veterligt kom aldrig Liptons kompisar till Australien och David/Gilbert hade inga pengar att åka till Pennsic. Hans grandiosa paviljong föll ihop som en taskigt vispad sockerkaka och många klänningsprojekt blev aldrig sydda.
Men du - krydda din CV - alla andra verkar göra det nu förtiden! Är det därför man bara får jobb genom kontakter?

Föräldrarna gjorde det!

Äter frukost och tittar på CNN för det är R 'n B på MTV och det suger. På nyhetskanalen pratar man återigen om Madeleine och hennes försvinnande. Nu är hennes föräldrar misstänkta. Jaha vadvardetjagsa. Luktar Bobby lång väg. Jag muttrade det här för mig själv i samband med när det hände. Och nu verkar det pekat ditåt.
Oavsett om det är så eller inte tror jag föräldrarna lider - av nåt. Mer givetvis om hon verkligen har blivit bortförd av någon annan. Vilken cirkus!
Jag vet hur illa jag mådde när Gribo sprang bort i en vecka. Vilka bilder som dök upp i huvudet. Tänk då ditt eget barn. Och så vidare, och så vidare.
Men det är inte första gången det händer en olycka och föräldern förtvivlat försöker dölja det hela i nån sorts märkligt, bakvänt sätt för att få det ogjort.
Och i vissa fall lite kryddmått (stora eller små mängder) av sadism.
MEN - denna cirkus! Får alla barn som försvinner den här typen av hype? Nej. Inte alls. Därför blir det märkligt, känner mig illamående när påvejäveln välsignar bilden av Madeleine. Tror man på allvar bara för att han har dragit sin kladdiga labb över fotot att historien därför ska klaras upp?
Kan någon montera ned katolska kyrkan när man ändå dammsuger Europa efter ungen?
Kill two birds with one stone.

Spana in modellen! Jag säger vad hon ska göra och jag har en ruta kvar. EN RUTA! Och hon gör det. Sätter den. Vilket i och för sig jag också gör. Självskryt. Holgan är snäll emellanåt.
Lyssnar på ABBA, just nu "The visistors". Jättbra låt. Usch så bra! Annars är en favorit "The name of the game".
Det enda smärtsamma med ABBA är tjejernas dåliga engelska. Eller dåliga - de bryter. Punkt slut. Och det stör mig.
Stör mig för när jag sjunger med ramlar jag ned i samma grop. Svårt det där. Vi säger så.

Redheads och självgodhet

Grateful dead är ett band från USA som harvar på i knarkdimman. Deras trogna fansskara kallas allmänt för Deadheads. De åker dit Grateful dead åker. Spela roll om det är Sverige mittivintern.
På bilden ovan ser du Redheads, de bryr sig inte alls var Grateful dead befinner sig.

Var på vippen att inte gå iväg på gympan idag. Jag har promenerat tidigare på förmiddagen så helt stillastittande har jag inte varit men jag var mitt uppe i nåt kreativt, att bryta hade jag inte lust med. Precis en halvtimme innan tänkte jag: va fan åsså gick jag iväg. Så jävla jobbigt kan det väl inte vara.

Och det var OK. Efteråt kände jag mig verkligen duktig som samlade ihop grejerna och knallade iväg.

Nu bränner jag skivor, fixar födelsedagspresent och smuttar på vin. Sån härlig fredag.

Rödluvan har fått dispans och sitter rakryggat på skannern. Hennes plats är upptagen av den bärbara datorn.

Jag har haft sån tur med den här katten. Hon är social, snäll, söt, kommunikativ och lättsam. Hon pratar men gnäller inte och hon vill kramas.

Ja, verkligen, visst är ni avundsjuka!

Försäkringskassan och andra små klurigheter

Det finns arbetsplatser man inte vill sätta sin fot på - Försäkringskassan. Jag känner en person som jobbar där och hon tycker det är bra, på alla sätt. Hon måste haft tur med var hon hamnade.
Läser man rapporter, inte officiella utan sådana historier det skrivs om i tidningarna, är all dealings med försäkringskassan att undvika.
Genom kontakter i handikappsvängen vet jag också hur det kan gå till när "surkärringarna" sätter bokstavligen käppar i hjulen för dem som försöker överleva med knappa möjligheter.
Sen har vi klappjakten på dem som är sjukskrivna.
De som slutar sin utbildning, anställning utan att meddela AF eller om du far ut och reser längre än tre månader - deras sjukpenning grundande inkomst försvinner bara. Putsväck! Längre än tre månader - nej, nej!
Bestämmer du dig för att kickback i några månader och leva på egna slantar, sparade i madrassen - ja, då är du ute då också.
Med andra ord - vad du än gör - ska du gå till arbetsförmedlingen och bara vinka hej, skriva in dig och vara med.
Alla ska med hette det visst. Nu fattar jag vad det innebär.

Ibland har jag funderat på om vi är bortskämda och gnäller och ska ha ersättningar för allt vi råkar ut för. Vilket är lätt att tycka när man inget behöver. Eller hur?
Vi har haft ett system som jag i sig inte klagar på, som har gjort oss trygga och välmående. När nu mattorna dras undan en efter en, är det inte underligt om folk trillar och skriker.
Något att fundera på.
Det är också lätt att hemfalla åt gnäll över dem som efterfrågar kryckor. Jag vill inte vara sån, som ställer krav när det inte går. Men jag vill heller inte vara sån som tar till mesigheten för jag inte orkar vara rak.
Har Sverige samma problem?
Är det mänskligt dilemma?
Jag talade in ett meddelande på nåns svarare. Ska bli intressant att se om jag får ett svar på frågan. Jag kanske skulle ha ringt till försäkringskassan i Motala istället.

Brittsommar på gång

Man blir väldigt självupptagen av att bo själv. Man skissar i almanackan, lägger upp planer och förväntar sig att de alltid ska gå i lås. Eller det är ju förhoppningen. Så fort man har att göra med världen utanför skvalpar det till i glaset och man sitter med halvblöt t-shirt.
Att bo själv innebär att ingen annan avlastar en i matinköp, frukostförberedelser, städ, tvätt och annat.
Släng väskan på golvet och den ligger där tills du ids hänga upp den.
Många fördelar också.
Jag jäser på sängen och ingen bryr sig.
Annars ska jag se amerikanska Robinson - som jag har längtat :-)
Idol besökte Skellefteå idag. Har inte varit där sedan 1990.
Har blivit inbjuden till nån löjlig klassfest. Tror att det är nåt som anordnas via nåt företag. Går fetbort.
Annars - är det brittsommar på gång?

Kattmynta, risigt hår och skräck

Jag undrar vad det är för ämne i kattmynta som gör de små liven galna. Kattknark, ja fast blotta lukten av myntan försätter dem i nåt sorts voodooliknande tillstånd. Bara en katt har låtit bli: coola Jum-Jum. Hon satte sig över sånt. Hon kanske inte ens var en riktigt katt.
Jag har köpt Rödluvan en mus som hon drägglar på. Den var rosa från början nu är den beige-grå, konstant blöt av slem. Jag lyfter den i filtsvansen när den skall flyttas.

Solen verkar lysa idag. Jag tänker inte stanna hemma. Jobbar ikväll och börjar passet tidigare så... shopping? Och vad ska jag köpa då?

Egentligen vill jag klippa mig och tona håret. Jag ser fortfarande ut som Hurley på huvet och det är för att det inte är frisyrklippt, inte tillräckligt uppklippt. Kan ingen frisör fatta det?! Håret är slitet efter sommaren. En toning är som en ultrainpackning. Jag är alldeles för blondaktig för mitt eget bästa.
Faktum är att jag ser gammal ut. Man kanske ska köpa smink?!
Det är nåt med hårprodukter, smink och krämer som gör mig misstänksam. Där står försäljarna lismande och klonade och säger ungefärsammasakeromochom igen. Man betalar lite extra och tror att det ska vara bättre. De säger så men vad vet de? De har läst produktbladet som tillverkarna har skrivit.
Det är som att går till Expert och köpa kameraprylar - de rabblar vad som står men KAN de verkligen sin sak? Spelar det någon roll VAD de säljer?

Jag har varit nöjd många gånger när jag går från frisören men jag har aldrig, vad jag kan minnas, varit nöjd med deras mousse. Det har varit mesigt och hårets lockar har "spröt sig" snarare än att klumpa ihop sig till en distinkt lock, som jag vill ha det.
Ibland blåser de håret som om man var 65 år på 70-talet. Fattar inte...

Såg en skräckis igår - "28 weeks later" - en sorts fortsättning på 28 dagar senare som kom för några år sedan.
Den var bra, hemsk, äcklig och stressande. Förvånansvärt nog drömde jag en massa konstiga saker på grund av filmen. Hade svårt att somna.
Det är något djupt ångestladdat över att inte kunna lämna sitt hus, vara instängd, för går du ut blir du jagad, uppäten ellervaddetnukanvara.
Filmen är engelsk så den är mycket mer realistiskt gjord än vad amerikanarna lyckas med.
Fast amerikanarna gör film för sin egen marknad och det är vad som går hem i kåkarna där borta.
Nu kom posten och ett vanligt, hederligt brev med frimärke och massa handskriven information. Så retro!

Tisdag

Det värker i hela kroppen. Här hemma har det varit en fabrik på bilder. Teaterjobbet sammanställdes idag. Jag är helt slut.
Slappat framför halvklurig film och nu - Idol har börjat igen. Så kul så kul.
Amerikanska Idol är dock skittrist och låååååångdraget.
Rödluvan har parkerat ned sig på ren tvätt och hur gossig som helst.
Blir det värme till helgen? Ett sista bad? Undra hur kallt det har blivit?

Kattsand, improvisation och Vuollerim

Håller på med en bok "Vi åt aldrig lunch" skriven av Lillian Ryd. Hon är en etnolog med rötterna från Vuollerim och har skrivit om skillnaderna mellan norra och södra Sverige. Utgångspunkten är personlig, varvas med den subjektiva etnologens ögon - om det nu går.
Det är intressant, beklämmande, upplysande, välskrivet och mycket roligt emellanåt.
Igår kom jag till passagen som handlade om att skriva brev. Hon hade valt att publicera ett sådant skriven av hennes pappa adresserat till hennes mor.
Jag hajade till.
Uppe i högra hörnet: "Harsprånget 21/5 1948".
På skänken i rummet ligger högen med min pappas brev till mamma. Första brevets datering:
"Harsprånget 2/10 1948".
Harsprånget. 1948.
Ringer brorsan.
"Kände vi nån Ryd?"
Namnet klingar svagt bekant.
Jag kartlägger inte bara familjehistoria. Jag funderar på ett Sverige som inte längre finns.
Jag är för nostalgisk för att förstå på djupet att det fanns så mycket som inte var bra och jag är för okunnig att uppskatta allt vi har gått miste om.
Under tiden är det intressant och spännande. Men inte alla är roade av sådana tankar.

Idag har jag gått en en-timmes runda i Hagaparken och jag slapp stöta på spöken från förr. Jag gick en liten annan vända och där går inte den personen.
Fantastiskt väder, klar luft och bubblande powerpop från 80-talet i lurarna.
Batteriet tog slut.
Bagagevagnen hade jag lämnat på Kattaffären. Jag brukar göra så ibland. Lämna bagagevagnen där, gå på promenad och hämta den med 10-kilos kattsandskartongen väl snurrad oftast gjort av killen i affären. Han är schysst, glad och en sådan jag misstänker tittar på Prideparaden.
Han är från Finland - gissa om han sken upp när vi pratade Lordi förra året.

Min ärvda resväska är packad med fotoprylar för senare i eftermiddag bär det av till Impro-gänget. Om det blir som det brukar, lär jag vara utpumpad i kväll av både skratt och jobb. Det är alltid kul och kreativt med de här människorna.
Kreativt och lätt hysteriskt.

Igår gick en engelsk deckare bästa sort på TV- "Mord i sinnet" med Dr Tony Hill. Å, så bra! Jag försökte räkna ut hur det låg till men misslyckades. Det är realistiskt och inte tillgjort men ändå så klurigt...
Meget bra.

Fotoångest

Det är en dag jag skuttar på nätet. Antecknar sidospår och undersöker dem sedan. Har hittat en tjeckisk film som är svinbillig, Fomapan för 30 kr/rullen. Dags att gå upp på vinden och hämta ned fotoprylar igen och börja skätta i handfatet på toa.

Alternativet är att lämna in skiten men vet de hur de ska framkalla denna film? Svårt att veta hur filmen uppför sig om plåtar med Holga. Men det är värt ett försök!

Många rullar blir stor omkostnad. Men va fan har inte plåtat analogt på ett tag så den kostnaden kan man väl ta.

Om sanningen skall krypa fram vilket den alltid gör till slut så är jag lat. Så var det sagt.

Denna återkommande lathets konsekvenser ser olika ut beroende på ämne förstås.

Min lathet har bland annat stoppat mig från att göra transpolaroider, att jag inte har plåtat med Holgan på ett tag, att jag inte har byggt min egna pinhole-camera fast jag har velat. Plus en massa annat som jag har förträngt.

När jag nu skuttade omkring på nätet hamnade jag på diverse hemsidor och fick genast prestationskrav högre än skatteskrapan.

Särskilt en dam gjorde min eftermiddag lagomt kul.

Hon hade plåtat personporträtt med egen pinhole camera. Bilderna var helt otroliga - drömska, skeva, suddiga, skrapade, knöckliga - you name it.

Jag blev givetvis avundsjuk.

Såg vad jag ser inom mig om ni förstår.

Avundsjuk inte bara på själva bilden utan också att hon verkligen HAR GJORT det här, tagit sig tid.

Men den stora sorgen är att jga inte kunde komma på det här själv.

Jag kan säga sen, den dagen jag får det gjort- att jag "har låtit mig inspireras av" men i själva verket har jag snott. Rakt av.

Min vurm för Holga började 1994 när jag såg Denise Grünsteins bilder (tagna med en Diana-kamera, mamma till Holga kan man säga) i Lasse Åbergs diktbok. Wow, tänkte jag och dog. Det där ska jag göra.

Vilket jag gjorde.

Jag hade alltid Denise bilder för ögonen men givetvis blev det nåt annat. Tackochlov.

Sen var jag på en utställning på Miras bildarkiv, långt innan jag själv hamnade där.

Lena Johansson ställde ut sina bilder "Getingsommar" plåtade med en pinholecamera. Jag berättade det för min fotolärare (den förberedande kvällskursen jag gick innan Kulturama). Han hajade till, sken upp och berättade om Holgakameran.

Även Lenas bilder är en stor (kopierings) inspirationskälla. Corbjin är givetvis en annan och nu har jag hittat en till, totalt okänd, helt vanlig kvinna i USA?

Och vem är jag att tro att hjulet skall uppfinnas igen?

Det är som om jag letar ett större bord, mer tid och annan plats för vissa av mina idéer. Jag vet att allt har sin tid, att man egentligen inte kan bolla alla jävla bollar samtidigt hur mycket man än vill och känner krav utav.

Nu tar vi en sak i taget.

Eller hur?

Det är alltså INTE min bild, härovan, hur gärna jag än vill.

På Lidingö kan ingen höra dig skrika

Ny månad - 1 september. Tre månader till jul - nästan. Det är så det svindlar. Ska du göra nåt ordentligt i höst måste du sätta igång nu! Nu eller aldrig.
Åkte till Lidingö idag och gick på megapromenad med Linnea. Backigt värre. Vi var ute i två och en halv timme varav parkbänkspaus på 30 minuter. Mellan ön och Värtahamnen körde ilskna båtar omkring runtruntrunt och störde ljudbilden.
Lite känslig för ljud som bekant.
Två timmars promenad - inte illa, skulle vilja gratulera mig själv.
Plus: Kycklingtortilla
Minus: Träningsvärk
Har funderat på människans behov av ensamhet kontra flock. Hela livet går man omkring och letar folk som en själv, folk man känner sig bekväm med, folk man kan bekräfta sig i, folk som ser en och folk som lyfter upp en.
Denna önskan att hitta en familj som inte nödvändigtvis delar samma blodgrupp, kan driva en till alla möjliga märkliga situationer.
Har du någon gång gluttat på gardinen till en grupp männsikor som förenas av samma intresse, en liten bit av verkligheten som fyller hela deras tillvaro? En homogen flock som uppför sig och tycker lika om det mesta.
Det ger en ganska skönt och trygg känsla. Till en början.
Men när så nya saker och ämnen dyker upp som man skall förhålla sig till, tittar flocken ängsligt runt i gruppen för att snabbt ta reda på vad man egentligen skall tycka och framför allt hur man ska bete sig.
Handlar det om religion används ordet sekt regelbundet.
Det som är igenkännande för sådana konstellationer är en viss sorts självgodhet. Den som ifrågasätter eller bara är sig själv passar inte in, blir körd på porten eller drar själv.
Självbevarelsedriften ger oss verktyg att stanna när det behövs men att gå när det är dags.
Frågan är bara: när?
Nu börjar lördagskvällen och mitt arbetspass står inför dörren.