29 mars Det här med att lösa problem...

Det är befriande att höra om andras fadäser. Det gör att ens egna hamnar i gott sällskap.
En journalistvän berättade just att hans bandspelare inte gick igång på en intervju. Det är nog flera journalister som har råkat ut för det.
Själv var jag på en fotografering en gång och tappade mina glasögon på marken. En kvinna trampade sönder dem. Inte min fadäs men det hamnade ju på mitt "konto".
Senast i raden var i veckan, då det visade sig att blixtskon på min kamera hade fått sig en thailändsk smäll. Den trådlösa sändaren från kameran till studioblixtarna kunde därför inte fästas på blixtskon och min proffsighet fick sig en törn.

Jag minns följande berättelse från Kulturama: En fotograf berättade om en situation då han hade ställt kameran på fel bländare och hela rullen/rullarna blev överexponerade utav bara h-vete. Det var under den analoga eran då det framkallade materialet kom från labbet som en överraskning. Hur han löste det hela vet jag inte.

Själv har jag ställt in fel slutartid. Varje kamera har en blixtsynktid som indikerar på en bortre gräns för hur snabb tid man kan använda sig av och fortfarande få en bild.
Slutarridån måste helt enkelt hinna öppnas.
Jag skulle plåta i studion på Kulturama, uppgiften var reklam. Jag hade skramlat ihop fem pers och tiden var knapp. Min kamera hade en synktid på 1/30 sek (min Pentax mellanformat) men det hade jag liksom inte noterat. Den var ny i min hand och det var första gången jag skulle använda den i studion. (Hade jag använt mig av skolans Hasselbladare hade jag klarat mig. Ridån öppnar sig som en solfjäder och man behöver inte ta hänsyn till en särskild synktid).
Jag plåtade för glatta livet och framkallade. På alla bildrutor, på alla fyra rullar var en del av bilden svart - ridån hade inte hunnit gå upp!

Vad som än händer ska man veta att det är slutresultatet som räknas. Journalisten fick sin text skriven och jag levererade bilderna. De flesta katastrofer går att lösa. Men går de att lösa är de inga katastrofer!