Jag vet inte var gränserna går.
De är väl flytande som allt annat här i livet.
Men blir man bjuden ska man väl tacka och ta emot.
Fast kanske inte alltid.
En av mina bästa vänner glider runt på ett bananskal som han har med svett och hårt arbete placerat under sina egna fötter.
Han får härliga erbjudanden men som förutsätter lite motprestation.
Som jag ser det borde han bli konsult i sammanhanget, att lära kändisar & folk-i-farten när man ska och inte ska.
Jag tror han skulle bli ypperlig i denna roll.
Om jag har en sträng på min lyra, svagt spänd och halvfalsk kan jag säga att han basar över en egen filamonisk strängorkester. Ellernåtsånt.
En Paganini om du så vill.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar