Vad är det med svensk film? Ser "Varannan vecka". Har legat i burken i 1,5 år. Glor på den nu medan jag funderar på saker & ting. Det är nåt med svensk film. Det tar sig aldrig. Som om jag själv hade skrivit det. Noll karisma.
Tänker: för en tusendels sekund känner jag en nerv, nåt som är verkligt, känns av. Sen försvinner det i en "gå ut med soporna"-känsla.
Vi är ett litet land och talangen därefter.
Vad trodde vi?
Egentligen.
Men varför lyckas andra?
Har en tes. Den om att man är färgad av ett nationellt filter. "Varannan vecka" är svensk. Inte säkert att jag gillar.
Men jag känner igen nåt. En gång på nittiotalet umgicks jag med en hipp tjejkompis. Varje gång vi skulle fika skulle man även träffa andra, hippa vasastan, lattetyper. Lite ängsligt, precis som "Varannan vecka". Det kanske är för dem filmen görs.
Jag känner inte igen mig.