Made in Sweden

Parallellt med Idol-programmet i höstas, började juryn; de två baggarna & Andreas med ett nytt projekt - Made in Sweden. Om det kan vi se varje vecka på TV, onsdagar vill jag minnas. Man tar två begåvade personer, en kille Kim och en tjej Janet, och skapar artister av dem. Tempot är lite lagomt mellow, för oss tittare verkar det vara lite ostrukturerat. Är man bara lite intresserad och fascinerad av popkultur så fastnar man genast.
Och genast stöter man på problem när det gäller killen. Ren generellt tycker jag att man skall gå genom livet och hitta en balans mellan att stå på sig själv och vara ödmjuk för förändring. Inte helt enkelt.
Kim, som låter som en ännu raspigare Rod Stewart och skriver egna låtar vars texter är på engelska, har lite svårt med ödmjukheten. Och det är där kruxet sätter i. Engelska är ju inte riktigt hans första språk, så man anser att texterna behöver finslipas. Men det verkar vara ett känsligt kapitel. Så man kallar in Desmond Child, überkänd amerikansk låtskrivare.
Desmond är ju ändå i Sverige, vilket inte framgår just i det här programmet, för parallellt sker inspelningen av Idol, där han också medverkade. Mellanstick: jag kan ju tycka det är lite märkligt att sitta och matcha fram en idolvinnare när man samtidigt håller på med ett eget, liknande projekt.
Nåväl.
Desmond tacklar direkt problemet med en typisk amerikansk attityd: jag har erfarenhet, jag kan det här, jag är bäst.
Kim blir chockad.
Jag kan förstå det. Jag kan också förstå att 23-åringar kan vara lite väl principfasta.
Det som gör mig lite förvånad är hur lite kritik som behövs innan Kim vädrar funderingar att hellre vilja fortsätta att producera däck (hans vanliga jobb) än att få hålla på med musik, spela in skiva, turnera osv.
Här får han, tillsynes, allt serverat på fat: studiotid, TV-tid, producenttid, all jävla hjälp i boka och han sitter som en övergödd tonåring och suckar över att ingen gör vågen över hans patetiska texter.
Det är nästan pinsamt.
Två funderingar: känner igen det här från fotokretsar och kulturama. Om de bortskämda som säger: my way or the highway. "Jag ska minsann ha en soloutställning på Kulturhuset, annars jobbar jag hellre på Konsum".
Va fan är det? Get real, vill man skrika.
Det är ytterst få som kan glida in på en ny arbetsplats och peka med hela handen och ställa krav. Det är sånt du förtjänar efter arbete.
Den andra funderingen: vilket förarbete gör man under en sån här produktion? Nog måste man väl ha upplyst Kim om vad som gäller? Alltför mycket pengar står ju på spel, om han bestämmer sig för att däck är bättre än en mikrofon.
Eller är det här ett spel, en dramaturgisk twist som får mig attslå på TV:n nästa onsdag igen.
För mig räcker det att se processen.
Jag har bara en känsla av att det inte blir nåt stort av det här. Artister frammatchade på det här viset är kort hållbarhet. Det är sockervadd för stunden i bästa fall.