Kyla och andra bistra minnen

Igår fick jag min efterlängtade dvd: "Att göra upp eld", en kortfilm från 1969, baserat på en novell av Jack London, tillika pappas favvofilm.
När arbetsuppgifterna hade lagt sig, kröp jag upp i sängen och skulle titta. Kanske inte så lyckat att se iskallt elände på pappas dödsdag. Tänkte mig inte för. Min ånget för kyla och att frysa ihjäl härstammar från den här filmen.
Jag såg den inte klart. Orkade inte. Men ska. Jag såg bara pappa i huvudrollsinnehavaren, som gick genom ett fruset Alaska-landskap med sin spetshund. Till och med gester och rörelser såg bekant ut. Gester man gör när det är kallt och man försöker hålla värmen.
Sen är det där med hundar. Särskilt spetsar. Tur att det inte var en röd finskspets. Det hade varit för mycket. Jag ser filmen nån annan dag. Men jag förstår varför filmen fascinerade pappa så. När han gjorde lumpen var det gruvligt kallt. En bister vinter. En fänrik lär ha frusit ihjäl i spåret 1947, då det - om minnet serves me right - 52 minus grader. Hu! Pappa berättade också att han hade bytt batteri en bil (kanske lumpen också) i mer än 40 minus grader.
Men min pappa skottade snö när det var -40. Då blev mamma förbannad.
Nog om kyla. Den försvinner snart. Men inte min fascination. Om nån dag är det en dokumentär om de där killarna som var med om en flygolycka på 70-talet, uppe i Anderna. För att överleva var det tvungna att snaska på de döda polarna.
Hu.
Man gjorde en film "Alive" som rekommenderas. Jag och mamma var verkligen fascinerad av den här filmen. Inte den påtvingade kannibalismen utan allt det andra.